ledare

text KENNETH SVENSSON
foto OLA WARRINGER
Nr 2/2014
 
Brytpunkt

Plötsligt händer det ingenting, precis som igår, skönt. Hemska tanke om än sann. Har jag gått och blivit gammal och nöjd?

 

Med en uns av avund kan jag ibland beundra de djärva, de som sätter kompassnålar ur spel och trampar okänd mark. Men stora vändpunkter kanske också närs av en stor portion ömma punkter.
   Allvarlig sjukdom, sorg, missbruk, inre- och yttre krig & kaos kan ställa en person vid en punkt där det helt enkelt inte finns mer att förlora. Är det då förmågan till panoramaseende växer? Och om det blir tvärt om, vad blir då myntets baksida?

 

Vi har ett omslag som skulle kunna föra tankarna till Caj Karlssons Som att sluta med napp. En bild och musik kan säga mer än ...

 

Ny medarbetare, varmt välkommen Hans. Tack Petra för att du tog dig an krönikan.


what love has taught me

text & bild TROLLE LUNDBERG
Nr 2/2014
 
 

att äntligen försöka!

text HANS DAHLSTEDT
Nr 2/2014
 
Små vändpunkter kommer genom hela ditt liv och man borde välkomna dem med öppna armar. Vem vet, kanske är dessa precis vad du behöver för att uppnå något du drömt om. 
 
Den första gången jag spelade minns jag lika väl som min första kyss. Det är ett ögonblick jag alltid kommer minnas gott och väl in i ålderns sena höst. Ögonblicket som gjorde att jag blev den jag är idag, träffade människorna jag känner idag och varför jag är lycklig idag.
   Visserligen har detta liv haft sina motgångar, fast det är ingenting man kan göra åt och man får inte glömma att alla har sina egna problem, från sina egna val i livet. Vid denna punkten av livet var jag fortfarande ung, så lek och skoj stod först på min lista. Att jag skulle göra ett spel var inte en tanke än.

 

Det var inte förens långt senare mitt i tonåren då små idéer började bubbla upp till ytan och ta form. Först var det enbart små roliga dagdrömmar och tankar om vad som skulle vara roligt att uppleva i ett spel, men de kom aldrig längre än det, drömmar. Jag har aldrig trott på individens styrka utan har en stark tro att kollektivet är där du kommer uppnå dina mål i livet. Detta är dock vad som höll mina idéer tillbaka av den anledning att jag hade många vänner men inga som följde samma drömmar som mig. Mitt tonårsliv blev då mest en resa med strömmen och jag hade inga framtidsdrömmar eller planer för mitt liv, jag levde i nuet.

 

En vändpunkt skedde dock i det gymnasium jag började i. Då började man bekanta sig mer och mer med människor som delade ens intresse för spel. De åren som gick i skolan kanske inte hade så händelserika gällande spelet men jag vill ända tro att det var här hoppet om spelet började gro.
 Livet fortsatte vidare och till slut så slutade man skolan efter många år av blod och svett. Man blev välkommen till ett nytt liv, den arbetslösas liv. Man var på några jobbintervjuer, man var på några praktikplatser, men man blev aldrig nöjd var man var eller fick aldrig jobbet. Vid denna tiden var spelet alltid en baktanke men aldrig något som togs riktigt seriöst på min sida och glömdes därför bort ett tag.

 

Det var vid en vanlig dag i teamspeak där vi vänner oftast sitter i där något började hända. En vän till mig började prata om att du kan bygga upp din disciplin genom att tvinga dig själv att ta duschar i kallt vatten. Då fick jag lust att driva med honom och visa att du kan få upp din målmedvetenhet utan kallduschar. Varje gång det dök upp något jag inte hade lust/ork att göra, tänkte jag på vad min vän hade sagt den gången och jag kände att man gradvis började acceptera ens slit och faktiskt gilla små motgångar i livet.
   Motgångar i livet är trots allt bara väghinder för dig. Man hade till och med börjat tänka på spelet igen och faktiskt gett iden en struktur den saknade förut. Det var dock för tidigt för mig att tänka sig att denna ide faktiskt skulle fungera i verkligheten. Ännu en gång blev det uppskjutet och man kände sig ovärdig att försöka sig på det. Månader gick och livet gick ut på att leta jobb och spela med vänner, fast något skulle hända som vände min synvinkel ännu en gång.

 

Podcast är något jag brukar lyssna på. Det är ett enkelt sätt för människor att lägga upp långa samtal på Internet. Detta är ett fenomenalt sätt att få i sig information på diverse ämnen. Det var just en sådan podcast jag lyssnade på när det kom upp en bit som verkligen talade till mig. En fråga hade tagits upp från en beundrare av människorna som hade podcasten. Frågan gällde generellt om vad podcasten hade för råd om vad du skulle göra om du är intresserad av spel och vill antingen göra ett själv eller medverka i skapelsen av ett. De gav många bra råd och ett av råden var nästa milstolpe för mig, “ge inte upp”.
   Detta gav mig en ström av ny energi jag så drastiskt behövde. Istället för att tänka att det inte var värt att försöka fick jag nu modet att fortsätta med drömmen, för jag visste nu att det var åtminstone värt försöket och ändå om det skulle misslyckas kan jag alltid vara glad över att jag försökte och inte gav upp.

 

Ens tankar började få mer av en form. Vilka mål som skulle uppnås sattes. Vänner kontaktades och blev frågade om deras intresse att bli medverkande och kamrater i detta lilla projekt. Sketcher började också ritas och för första gången kändes det som om självklarhet att vi skulle lyckas. Man får dock ej glömma att det är fortfarande hinder kvar, några större än andra. Du måste ha tron på både dig och dina kamrater om detta ska lyckas.

 

Vid tiden du läser denna artikel så är det fortfarande en lång tid kvar innan jag är framme vid målet, men har alltid människor som tror på en och det gör mer en något annat när du försöker nå dina mål. Sen får man inte glömma de ögonblicken där du bestämde att vända om på ditt liv och tänka om. Vändpunkter kommer inte alltid kännas bra för dig, dem kan lätt förstöra din världsbild och kan få vem som helst på knä. Ändå om det känns som det är förgäves ibland har jag sett vändpunkter som nödvändiga förändringar och när det känns som värst kan jag ge er ett citat från “Angels in America” som är en episk 6 timmars TV-special om homosexuellas liv under Ronald Reagans styre i U.S.A, då Aids-epidemin även började spridas.
 “– In your experience of the world. How do people change?
  – Well it has something to do with God so it’s not very nice. God splits the skin with a jagged thumbnail from throat to belly and then plunges a huge filthy hand in, he grabs hold of your bloody tubes and they slip to evade his grasp but he squeezes hard, he insists, he pulls and pulls till all your innards are yanked out and the pain! We can’t even talk about that. And then he stuffs them back, dirty, tangled and torn. It’s up to you to do the stitching.
 – And then up you get. And walk around.
 – Just mangled guts pretending.
 – That’s how people change.”

 

Om än något hemsk så är den fortfarande ett bra exempel på hur förändringar inte alltid är enkla men du kommer alltid komma ut stående på två ben och starkare efter det.
 Så även om framtiden fortfarande är oklar för mig och det kanske inte blir som jag hade tänkt mig från början, kan jag alltid ställa mig upp igen. Det finns mer vägar att gå och det kommer att komma fler vändpunkter i ens liv, men aldrig något man inte kommer att klara av.


brutal funkis

textbearbetning JB
Nr 2/2014
 
Efter 1960-talets rivningshysteri i svenska städer trodde vi att stads-planerare, arkitekter och politiker lärt sig av läxan. Men icke. I Stockholm planeras ett nytt bostadsområde som riskerar att bli ett getto i framtiden. Gör inte samma misstag på Pottholmen.
 

De nybyggda husen i Hammarby sjöstad i Stockholm, västra hamnen i Malmö, varvsholmen i Kalmar och Saltöhem i Karlskrona liknar varandra. Modernt, opersonligt och svindyrt. Flera av bostäderna har tappat sin dragningskraft pga begränsad havsutsikt. Husen är för höga och placerade för nära varandra. Planerna för Hagastaden i Stockholm är ett skräckexempel på girig och människofientlig arkitektur som för tankarna till 70-talets trista miljonprogram.

 

Planbild Hagastaden Stoockholm. Vem vill bo här?
När Domus kom till stan är en dokumentärfilm av Anders Wahlgren. Han gör ett besök i 14 städer från norr till söder och granskar en av de största stadsomvandlingar som inträffat i Sverige. I flera städer revs många gamla historiska kvarter främst i de centrala delarna för att ge plats åt fula varuhus och groteska parkeringshus. 

 Karlskrona är en av få städer som klarade sig lindrigt och kan därför med stolthet visa upp många kulturhistoriska byggnader. Det var befolkningen i Ronneby som till slut satte stopp när politikerna ville riva bostäder och bygga ett nytt centrum. Men två fula varuhus och ett rostigt parkeringshus står kvar som strandade oljatankers och påminner om en tid då allt de gamla skulle rivas och slängas bort.

 

På 1960-talet byggdes 200 Domusvaruhus, ett 80-tal EPA och 100 Åhléns. Nu har de flesta slagit igen, står tomma eller omvandlats till gallerior. Varuhusen var många gånger stöpta i samma form och storlek och såg förvillande lika ut. Besökare visste inte riktigt vilken stad de befann sig i. Centrum i städerna blev lika fula. Rivningsraseriet drog som en löpeld över landet. Utländska turister undrade förvånat vilket krig som bombat och förstört våra svenska städer.
 Varuhusen blev symboler för välfärds Sverige och skulle placeras på det bästa stället, helst vid stora torget. Levnadsstandarden hade blivit bättre, vi kunde handla mer och varuhuset blev allas inköpsställe. Det blev den nya mötesplatsen och där fanns ett överflöd av varor. Fler hade råd med egen bil och behovet av parkeringsplatser ökade.

 

När nya områden och höga huskroppar byggdes i förorterna minskade bostäderna i centrum av staden. Det dröjde inte länge innan det konstaterades att människorna vantrivdes i de stora anonyma och fula förortshusen. Mycket av miljonprogrammen är i skriande behov av underhåll. Men det kommer att bli dyrare att renovera slitna funkisbyggnader än de stabila hus i jugendstil som fick stå kvar. Husen från 1960 och 70 talet har i många fall hälsofarliga halter av radon, dålig värme och ventilation, kallras, mögel, gamla kylskåp och spisar, lövtunna väggar, rutten parkett och fuktskadade fula fasader. Trots det begär hyresvärdarna höga hyror.


Anders Wahlgren konstaterar att det som en gång var modernt har blivit omodernt och det går inte att få tillbaka den stad som försvann under rivningsraseriet på 1960-70 talet. Men är det helt omöjligt att på nytt bygga upp en stadsmiljö där människor trivs och mår bra? I Polen och Tyskland finns det många städer som bombades till ruinhögar under andra världskriget. Med hjälp av gamla ritningar och modern teknik har kulturhistoriska stadsdelar återskapats.
 Ta en titt på gamla staden i Gdansk och Dresden. Allt byggdes upp igen i gammal stil. Det anses viktigt att befolkningen kan känna sig hemma igen. Smaken är som bekant delad. Men när det gäller vad som är vackert och fult är valet lätt om vi jämför olika stilar inom arkitekturen.


Jugend är en stilart och konsthantverk från 1890 till omkring 1920. Jugendstilen var ingen enhetlig stil utan kan sägas vara ett samlingsbegrepp för en rad olika stiluttryck som samtidigt uppkom på olika platser. Stilen fick i de flesta länder namnet Art Nouveau eftersom det uppfattades som en brytning med traditionell formuppfattning. Inom konst och formgivning inspirerades keramik och glas av former på frukter och växter. Lampfötter formades som trädstammar. Lättklädda kvinnogestalter dekorerade ljustakar och gjutningar i metall.
 Större sammanhållna stadsmiljöer i jugendstil finns kvar i Riga, Wien, Darmstadt och Ålesund. I Malmö finns ett stort antal tyskinfluerade jugendbyggnader. Varmbadhuset i Karlskrona är en k-märkt turistattraktion byggd i klassisk jugendstil. Därför vore det lämpligt att bygga det nya biblioteket med liknande fasader som badhuset. Det skulle harmonisera bättre och göra omgivningen vackrare. Låt oss slippa stressframkallande och opersonliga betongkatedraler i glas och stål. Tage Danielsson sa: Vi måste hålla på det gamla. Det är det som är det nya.

 

Det samma gäller fasaderna på de planerade husen på Pottholmen. Titta på bilderna på kommunens hemsida. De ser ut som kopior av nya byggnader i Stockholm och Malmö. Varför inte ta chansen och göra vackra utsmyckningar i jugendstil och färgsättningar som skiljer de sterila byggnaderna från varandra. Det ska synas att husen ligger i Karlskrona. De förslag som är lagda kommer snart att vara omoderna. Anonym och brutal funkis är redan ett 100 år gammalt tänkande.  
 En vacker blandning av gammalt och nytt kommer att bli den nya människovänliga stilen. Skönhet och funktion. Modernt och miljövänligt måste inte vara fult. Ett enkelt grepp vore att montera vackert målade fönsterluckor i italiensk stil.

 

Funktionalism även kallad funkis är en radikal stil inom arkitektur, stadsbyggnadskonst och formgivning från början av 1920-talet. Arkitekter runt om i världen skapade helt nya formspråk och förkastade därmed helt traditionellt arkitekturtänkande och de historisk stilarna. Byggnaderna skulle utformas helt och hållet utifrån funktion. Det ansågs förlegat att som tidigare komponera och smycka ut fasader med klassiska förebilder. Byggnader i jugendstil var dyrare att uppföra. Pengar skulle sparas. De nya billiga funkishusen fick släta, ljusa, oftast putsade fasader utan dekorationer, platta tak (som samlade fukt och mögel) och lådaktiga volymer. Den funktionalistiska idén spred sig till bruksföremål som möbler, glas, textil och slutligen industridesign. Funktion före form. Funktion före skönhet. Brutal funkis.

 

Brutalism eller ny brutalism är ett begrepp inom arkitektteorin som är en beskrivning av den överskattade Le Corbusiers sena och skrämmande arkitektur. Typiskt är användande av rå betong (från franskan béton brut) och att låta tekniska och funktionella detaljer utgöra arkitektoniskt motiv. Funktionalisterna själva kanske skämdes i smyg och betraktade inte funktionalismen som en ny stil utan som en arbetsmetod. Husen skulle formas genom teknisk och funktionell analys och inte ta hänsyn till estetiska överväganden. Om funkisstilens skönhetsvärde skrev Uno Åhrén 1926: Den är tillbakadragen, opersonlig och har mycket litet av yttre kännetecken gemensamma för den fria konsten. Funkisstilen är bäst när man inte alls tar notis om den.

 

Townhouses
Berlin är en av de städer där det experimenterats mest. Eftersom staden bombades och delades efter andra världskriget är det förståeligt. De flesta hus som uppfördes under efterkrigstiden var av modernistisk karaktär. De placerades efter flerfiliga vägsystem eller vid öppna platser. Det har visat sig att folk inte alls trivs i dessa schematiska stadsdelar utan hellre tränger sig ihop i de fåtal kvarvarande stadsdelarna från tiden 1890 till 1910-talet. Här fullkomligt blommar kulturen och folklivet, konstaterar byggnadshistoriker Matti Shevchenko Sandin. 

 Efter murens fall 1989 såldes Potsdamer Platz till investerare som byggde skyskrapor i glas och stål. Endast kontor och shoppingcentra är hyresgäster. Det blev en turistfälla där ingen vill ha sin bostad.

 

Men nu har andra stadsdelar vuxit fram i Berlin. Helt moderna, byggt med moderna metoder för moderna människor. Hur ser det då ut? Högt stort och inglasat? Nej, tvärtom har man valt att bygga townhouses. Husen är sammanlänkade och har i snitt tre fönsteraxlar och fyra våningar. Även om huskropparna liknar varandra i storlek är uttrycket och färgsättning olika. Detta skapar en intressant, lugn och harmonisk stadsbild. Budskapet är klart. Den rådande förvirringen om att skyskrapor och höga hus skall vara modernt är blott en seglivad myt. Skyskrapor hör till det förgångna. Likaså enorma huskroppar uppförda i brutal ingenjörsteknik som spänner över hela kvarter. Det är trist och omodernt och hör hemma på 1970-talet. Stora blockbyggnader tenderar att attrahera samma socialgrupper och kväver därmed klassintegrationen i sin linda. Det förhindrar oss från att få det myllrande folkliv som våra politiker satt som mål, skriver M. S. Sandin.

 

Vilka kommer att drömma om en lägenhet på Pottholmen? Jo i första hand de välbeställda som uppskattar läget, utsikten och jagar ett statusboende. Andra som föredrar en levande stad med vackra byggnader i klassisk stil kommer istället att söka sig till de kvarter som har inbyggd trivsel och lummiga innergårdar där ett rikt kulturliv blommar.
 Nu har Karlskronas beslutsfattare och stadsarkitekt en historisk möjlighet att göra marinstaden vackrare och mer människovänlig. Låt inte Pottholmen bli ett sterilt rikemansgetto där folk inte umgås.

 

 
 
 

pappas flicka

text KITTY
Nr 2/2014
 
 

normal tills vidare - vägen tillbaks

text KENNETH SVENSSON
foto OLA WARRINGER
Nr 2/2014
 

En ovanligt solig torsdag i mars och vi är på väg till Centrallasarettet i Karlskrona. Det vankas kultur. Att i denna miljö få vara med om en teaterföreställning känns tämligen nytt.
 

Teatereleverna på Bräkne-Hoby Folkhögskola har tagit sig an ett så viktigt ämne som psykisk ohälsa. I ett samarbete med Blekinge kompetenscentrum, projekten Kultur & Hälsa och Livsstilscoacher har denna föreställning vuxit fram. Normal tills vidare bygger på intervjuer med Livsstilscoacherna som delat med sig av livserfarenheter. Om den långa resan från att hamna i psykisk ohälsa och vägen tillbaks. Det röda bandet klipps och vi invigs i en utfärd bland demoner, svek och vänskap.

 

Krach bom bang och William står på egna svaga ben, nyss utsparkad av sambon. Mest av allt vill han bara än en gång få trygghet och råd av farmor, men det går liksom inte längre.
 Den lille djävulen på höger axel kämpar på med att normalisera och att spackla på den där hårda ytan. Men livet bär inte längre.

 

Alice ömsinta moder fejar det så polerade hemmet. I flickrummet försöker Alice med sina penslar måla den värld hon önskat men berövats. Helt andra krav och förväntningar pockar. Den mening och värme från de svunna barndomsdagarna är så hopplöst borta. Hennes egna lilla djävul på höger axel gör inte saken bättre. Det drar ihop sig för en tid på avdelningen igen …

 

 – Gipsa huvudet! Gipsa huvudet! vrålar de vita maskernas kör, dessa demoner som i stunden äger makt mer än William. Hade det onda suttit i ett ben eller arm, visst. Hur lagar man en själ?
 Var William får mod ifrån vet han nog inte själv, men vägs ände är nådd. Han vågar trotsa den lille djävulen på axeln och kontaktar psykiatrin.

 

 – Allt jag är och varit kan du läsa i mina journaler.
 Alice med sina törnar och blemmor i det ännu unga livet ger inte mycket för denna godhet á la Landsting. Men denna gång, något annat. Mötet med just denna personal blir just ett möte. Någonstans väcks ett förtroende hos Alice. En främmande person som faktiskt visar upp mänskliga fel och brister. En person som lyssnar och tar Alice ord på allvar. Om hennes konstnärsdrömmar som levt ända sen hon i födelsedagspresent fick den där målerilådan av sin allra bästa vän som bara försvann för evigheter sedan. Om allt som inte blev …

 

Något fumlandes och tumlandes sitter nu faktiskt William där. Lite ursäktande försöker han övertyga sig själv och vårdavdelningen om att han är nog inte på rätt plats ändå.
 – Om ändå farmor hade varit här. Hon skulle ställt allt till rätta.
 Men det känns skönt att få prata om henne. Känner att det är skönt att vara just här där det går att prata. Att i tiden ta sig tillbaks till farmors kök där de bakade för jämnan. Där han med bästa vännen, hon som bara försvann, hade de bästa dagar. Vart tog hon vägen sedan hon bytt skola? Världen för Willian blev inte den samma. Bästa vännen, han minns hur innerligt glad hon blev av presenten han gav.

 

Alice får i uppdrag att visa, en av de nya, runt på
avdelningen …

 

Ridån går ner i form av det röda band som nu sammanfogats med hjälp av denna enastående unga ensemble. Denna föreställning ger, trots tyngden i ämnet, ett stort hopp.
 För William och Alice går livet vidare. De finner sakta, med stöd av varandra, vården och livsstilscoacher, en väg tillbaka till det självständiga livet.
 Även om pjäsen till viss del utspelar sig runt psykiatrin och dess hjälp, får vi som publik så mycket mer. Att för en stund ställa dörren på glänt för vad som är normalt eller inte. Det handlar ju trots allt om sorg, kärlek, tvivel, svek, tro, förtvivlan, hopp … Livet!

 

Efter två veckors research, två veckors manusskrivande och två veckors repeterande lyckades projektet ros iland – grattis!

 

I rollerna: Klara Lundgren, Adam Kvarnström, Lykke Nilsson, Olof Myrehed och Akane Minemura.
Dramalärare: Patrik Gullbing.

 

halta lotta - den “sunda” idrotten

text & foto OLA WARRINGER
Nr 2/2014
 

Hur en skada kan förstöra, förändra och ge nya perspektiv på livet. Lotta älskar idrott och träning och började spela fotboll i Rödeby. Tyvärr ådrog hon sig knäskador och dylikt så hon var tvungen att ta det väldigt lugnt så hon bestämde sig för att ta en paus, men efter ett tag så bestämde hon sig för att följa med en vän på en 7-manna inomhusträning med Trion. Eftersom hon inte tränat på länge och hade redan tidigare skador i knäna sedan 2001, då hon skadad inre minisken och främre korsbandet gick av, så har hon bara tränat sporadiskt, så blev hon tillsagd av sina vänner att det lugnt.

 

Men Lotta körde på för hon tänkte att det skulle nog gå bra ändå och det började bra med två gjorda mål fast senare under träningen när hon skulle vända sig snabbt smällde det till, först trodde hon och de andra att det var kramp men märkte rätt snabbt att så inte var fallet så hon bestämde sig för att åka till sjukhuset för att kolla upp vad som hänt. Så det bar av in till röntgen för att se om det var någon fraktur, fast röntgen visade att det inte var någon fraktur. Det var som hon befarade att hälsenan hade gått av.

 

Hon pratade med läkarna och fick två val antingen att bara gipsa eller att operera, hon valde det senare. Redan dagen efter fick hon tid för operation. De första två veckorna var tuffa då hennes man bor i Malmö och hon har två barn att ta hand och tvungen att gå omkring på kryckor och inte lägga någon tyngd alls på foten. Den hjälp hon blev erbjuden utav hemtjänsten var att bära varor från hallen till köket, men inte mera. Det pga att hon var gift. Skulle hennes man som bor i Malmö hjälpa henne?
 Som tur väl har hon släktingar och vänner som hjälpte henne de två första veckorna med dem jobbigaste sakerna. Fast hon klarade sig rätt OK själv, fick dock byta gips ett antal gånger, hon orkade heller inte göra mycket utan kollade mycket på TV och låg på soffan pga trötthet. Efter två veckor fick hon ett par specialskor som kallas ”Air Walkers” så hon i alla kunde fall bära saker och det blev lite lättare, fast hon var tvungen att ha dem på sig dygnet runt i sex veckor.

 

Lotta tyckte att hon fick dålig information på ortopeden angående hur hon skulle använda sina “Air Walkers” och hur mycket hon fick belasta foten till exempel. Operationen ledde till att hon fick yttre nervskador som gör väldigt ont. Hon smörjer fortfarande in foten varje dag och även gör övningar hos sjukgymnast för att rehabilitera sig fram till mitten utav sommaren. Även om nu Lotta har utsatts för alla dessa prövningar i livet håller hon humöret uppe. Visst har det tagit mycket på psyket på grund utav alla skador. Alla dessa skador på knä och hälsenan har ju ändå satt stopp för ett av hennes stora intresse som är att idrotta och röra sig så trivs hon på jobbet och är tacksam för det hon har och hon planerar att komma igång med träningen så fort som möjligt igen.


låt oss åka till tokyo del 2

text TROLLE LUNDBERG
Nr 2/2014
 

Lördag morgonen kom för tidigt. Jag hade haft svårt att sova den natten över tanken att jag inte skulle träffa Ayaka. Jag hade inte kommit så här långt för att acceptera nederlag när jag var så nära till mitt mål. Det knackade på dörren, det var Erik som undrade om vi kunde äta frukost tillsammans. Medan vi gick till matsalen berättade jag om mitt tänkta möte med Ayaka och att vi skulle vara iväg på söndagen. Erik sa att det var tråkigt att höra och det bästa jag kunde göra var att prata med STS ledarna om det.
 Vi hade vår frukost och en timmes rast innan vi skulle samlas ute på gården för att sedan gå gemensamt till Tokyo Tower. Jag hade hoppats på att kunna få lite privattid med en utav ledarna för att diskutera morgondagen angående mitt möte med Ayaka men de var alldeles för upptagna med att bocka av oss på en lista så vi alla var på plats. Efter det gick vi mot tunnelbanan som skulle ta oss direkt till Tokyo Tower. 

 

Den kvava luften höll på att gå mig på nerverna. Ända sen jag landade i Japan hade jag inte haft något långärmat på mig eller några svarta kläder. Jag lärde mig snabbt att alltid ha med mig en vattenflaska. Efter vi anlände vid vår station var det bara ett par minuters promenadtid innan vi skulle vara framme. Vi gick runt ett hörn och där var Tokyo Tower. Denna röda spiran sträckte sig högt upp i skyn, synen var häpnadsväckande. De flesta av oss var i chock. Jag tvivlar på att ingen av oss hade sett något liknade förut. Det fanns två våningar, en mittenvåning och en vid toppen. Mittenvåningen var 150 meter upp och toppen 250. Vid ingången var det en kö för biljettköp. De flesta av oss skaffade biljetter för mittenvåningen, mig inkluderad.
 

När vi väl var uppe kunde man se ut över hela Tokyo. Det enda man kunde se var betong, mer betong, ännu mer betong, glas och smog. En oändlig horisont av bara skyskrapor. Jag visste inte om jag skulle uppskatta Tokyo för dess teknologiska uppbyggnad eller om jag skulle se ned på det för den röra det var. Visst fanns det ett par gröna plättar men annars var allt bara betong. Byggnaderna stod så tätt intill varandra att det inte ens gick att se gatorna.

 

Tyvärr kunde vi inte stanna där länge, en timme högst. Därefter gick vi tillbaka till tunnelbanan, detta var vår mötesplats om en timme. Nu fick vi gå omkring hur vi ville. Jag gick med samma grupp som i Akihabara. Vi besökte ett litet tempel som låg på en kulle, där fanns det ett par bänkar och en vattenkälla. Det var mycket uppfriskande att kunna sätta sig ned och komma bort från övriga Tokyo. Annars fanns det inga bänkar eller soptunnor. Soptunnorna i centrala Tokyo hade avskaffats sedan den japanska maffian Yakuza hade lagt sprängladdningar i dem.

 

Timmen gick fort. Vi gick tillbaka till tunnelbanan, våra STS ledare sa att eftersom vi hade mycket tid över så skulle vi till shoppingdistriktet Shinjuku. Inte mer shopping, tänkte jag. I Shinjuku var jag fortfarande i samma grupp. Vi besökte en affär som sålde kläder, småfigurer, soft-air guns, spel, filmer, serie tidningar etc. Det var här jag hittade min första souvenir, en svart tröja med ett tryck på Hatsune Miku. Miku har varit min favotitartist sedan ett par år tillbaka. Tröjan kostade omkring 400kr, och jag är inte förtjust att spendera pengar om det absolut inte är nödvändigt. Men om jag skulle köpa något i Tokyo som jag verkligen tyckte om så var det nu eller aldrig. Jag tog beslutet att köpa den. Dock hade jag inte på mig tröjan en enda gång under min tid i Japan bara för att tröjan var svart och det var 31 grader varmt. Efter ett par timmar i Shinjuku tog vi tåget tillbaka mot centret.

 

När vi klev av tåget blev vi något oroade, vi kände inte igen oss, inget såg bekant ut. Ändå var det rätt station vi hade hoppat av vid. Vi måste ha gått ut vid fel entré, det var den enda logiska förklaringen men det löste inte problemet. Vi kunde lätt gå vilse om vi skulle gå fel, en risk ingen av oss var villiga att ta. Vad skulle vi göra? En av oss kom upp med förslaget att ringa Ken men det skulle bli ett väldigt dyrt samtal.
 Jag tog initiativet att fråga någon om vägen. Personen jag frågade tog fram papper och penna och ritade en karta åt oss om hur vi skulle gå för att komma tillbaka till centret samt att han tyckte att det var roligt att se så många utlänningar vara intresserade utav japansk kultur. Kartan han ritade visade att vägen tillbaka var bara rakt fram och sedan till vänster.

 

Klockan var runt fem på eftermiddagen och det var vid denna tiden de serverade middag i matsalen. Utanför matsalen fanns det ett skyltfönster som visade vilka rätter som serverades. Det var en rätt jag blev väldigt förtjust i, ris med curry. Men trots min nya favoriträtt blev jag snabbt trött på allt riset vi fick. Ris till frukost och middag under tre veckors tid.

 

Efter middagen gick jag till mitt rum för att vila mina ögon en stund. Utanför våra rum, vid sofforna satt Ken, Saito-sensei och ett flertal andra lärare och hade en pratstund. De frågade mig på japanska vad jag hade till middag. Eftersom jag inte visste hur man säger ”curry” på japanska så testade jag med, kuiri, kaeri, karri, kuri etc.
 När alla började skratta visste jag att jag hade sagt något men det var inte ”curry”. När Ken fick tillbaka andan sa han att jag hade sagt ”kastanj”. En STS ledare, Jesper som också satt vid soffan sa att jag hade tur, jag kunde ha sagt något mycket värre, det fick mig också att skratta.

 

Jesper berättade att han skulle ta en grupp med sig imorgon och besöka olika tempel med dem som inte ville till Tokyo Disneyland. Jag beslöt mig att gå med Jespers grupp, kanske det skulle vara enklare för mig och Ayaka att träffas vid ett tempel än Disneyland. Tyvärr sa hon att även vid ett tempel så kunde det bli svårt om hon skulle bli sen. Det fanns bara en slutlig utväg och mina STS ledare skulle inte gilla det, jag var tvungen att begära om jag kunde stanna kvar på centret.

 

Det var nu söndag, den första juli. Dagen jag skulle träffa Ayaka för första gången i verkligheten, och vi hade varit vänner i fyra år. Klockan 10:00 träffades vi alla ute på gården. Jespers grupp skulle besöka tempel och de andra skulle till Disneyland. Jag gick fram till Jesper och frågade honom om det var okej om jag fick stanna på centret.
   Han sa att självklart skulle jag spendera min tid med Ayaka. Han gav mig full tillåtelse att stanna och jag kände mig lättad på en tung börda.
 När alla hade gått sprang jag till en dator och skrev till Ayaka att vi kunde träffas vid centret. Hon sa att hon och en vän till henne, Mio, kommer runt 12:00, två timmars väntan.
 

Jag satte mig vid sofforna utanför våra rum för att fördriva tiden genom att gå igenom mängden med papper som Saito-sensei hade gett oss tidigare. Våra planerade besök till en animationsskola, en marknad, utflykten till berget Takao, kalligrafi, teceremoni, utflykt till shoppingdistriktet Shibuya, Tokyos Edo museum, blomsterarrangemang, långfilmskväll samt vårt sista utflykt till Akihabara. Det var ett fullspäckat schema.
 Berget Takao skulle vi besöka nästa helg på lördagen, detta såg jag mycket fram emot, att få komma ut i naturen och uppleva mer utav traditionella japan. Vårt nästa besök till Akihabara fick vi vilja vad vi ville göra, gå med en lärare och titta på saker, gå omkring själva eller följa med på en shopping runda. Första alternativet lockade mest. Jag kände mig mer bekväm att gå i en grupp med förutbestämda ärenden än att bli dränkt i överflödet utav affärer, reklam,
människor och oljud.
 Det fanns massor att se och köpa men eftersom allt var på japanska och regionskyddat ansåg jag ingen mening med det.
Det var ett par saker på min lista som jag skulle skaffa men de sakerna var inte till mig själv. Min kusin ville ha ett postkort och en vän ville ha en telefon-talisman. Jag själv hade fått en telefon-talisman från Ayaka för ett par år sedan och min vän ville ha en likadan. Marknaden som vi skulle besöka, det skulle vara den perfekta platsen att skaffa dessa på.

 

Fyra års vänskap och nu äntligen fick vi träffas, Ayaka och jag. Foto är taget av ayakas vän, Mio Akagi

Verkligheten kom tillbaka till mig när jag hörde fotsteg och röster i korridoren. Jag hann inte ens bli nervös förrän jag såg två flickor komma runt hörnet. Det var som blixten hade slagit ned i mig, jag kunde inte yttra ett ord. Vi stirrade på varandra en evighet.
 A...Aya....Ayaka? Lyckades jag till slut säga.
Min fråga möttes med ett glatt Konnichiwa (God middag). Vi gick fram till varandra och kramades. Min japanska brevvän som jag hade nu känt i fyra år genom att bara skicka e-mail till var nu i min famn. Detta kunde inte vara verkligt. Efter vår kram var vi inte lika nervösa längre och vi kunde prata mer naturligt. Ayaka sa att de bara kunde stanna till tre. Det skulle bli ett kort möte.

 

Med den lilla tiden som i hade kvar började jag berätta om det vi hade gjort, att vi hade blivit prisade för våra japanska kunskaper, att vi hade varit på Akihabara, Tokyo Tower och våra uppkommande aktiviteter. Hon var imponerad att vi hade hunnit göra så mycket på sådan kort tid.
 Jag berättade också att jag tyckte Tokyo var för stort, att jag nästan hade svimmat när vi hade varit på Akihabara. Ayaka sa att hon inte heller är förtjust i storstäder. Jag visade henne sedan min japanska grammatikbok, mitt rum, alla papper och min telefon-talisman. Hon tyckte det var roligt att se att jag fortfarande hade kvar den. Ayaka visade också upp ett flertal saker som jag hade skickat henne, bland annat en talisman i form utav en älg.

 

Vi ställde ett flertal frågor angående grammatik och kultur till varandra och gjorde vårt bästa att besvara dem så bra som möjligt. När Ayaka tog en närmare titt på min grammatikbok pekade hon ut ett par fel med den, att den bara fokuserade på den mest artiga metoden, att det är inte ”lämpligt” att använda artigt språk mellan vänner. Om det är mellan vänner används mer förkortningar och slang, de är lika viktiga att lära sig som den artiga delen.
 Ayaka och Mio ville att jag skulle läsa högt ur ett stycke ifrån boken bara så de fick höra mitt japanska uttal. Stycket var med tecken så det var lite svårt att läsa men jag gjorde det. De sa att det inte var något fel med uttalet men jag läste lite långsamt. Jag skyllde på att det var tecken och att jag läser tecken något långsammare än bokstäver.

 

Övriga saker som vi gjorde var att vi ritade bilder till varandra, kollade på online klipp, lyssnade på musik men tyvärr går tiden väldigt fort när man har roligt. Innan vi visste ordet av hade de tre timmarna gått och Ayaka och Mio var tvungna att ge sig av. Mio hade inte sagt något under hela konversationen för hon kunde inte engelska. Jag tyckte synd om henne och därför frågade henne om hon kunde ta en bild på mig och Ayaka, vilket hon gjorde med glädje.

 

Efter det gav de sig iväg, jag följde med dem till centrets huvudentré och där fick jag inte gå längre. Vi kramades en sista gång innan vi tog avsked. När de var utom synhåll gick jag sakta tillbaka till sofforna. Det kändes tomt. Jag spelade gång på gång om de tre timmarna som det vore en film. Saknaden blev för mycket att hålla inne och tårar började rinna ner för mina kinder.
 Ensamheten varade inte länge för Ken dök upp ett par minuter senare för han kollade att allt i korridoren var i ordning. Vi hade en pratstund om det som hade hänt och om övriga saker. Det kändes bra att kunna prata med någon. Och när folket kom tillbaka återvände allt till det normala. Den natten sov jag tungt.

 

Det var nu som dagarna kändes att gå fortare. Frukost, lektion, aktivitet, middag, sova. Riset som vi fick till frukost och middag började att gå på mina nerver. Lektionerna var enkla och korta. Dagarna var för det mesta identiska förutom aktiviteterna på eftermiddagarna.
 En lektion var dock lite ”utanför” det normala. Allt började helt plötsligt att skaka och saker och ting föll till golvet. Det hela började och slutade på mindre än tio sekunder. Alla i rummet, mig inkluderad var frysta av skräck. Saito-sensei tittade lugnt på oss och sa ”Welcome to Japan. Earthquakes.”
 Jag hade totalt glömt att Japan är ett jordbävningsdrabbat land. De goda nyheterna är det inte kom fler jordbävningar efter den gången.

 

Teceremonin hade vi i ett traditionellt japanskt hus som låg för sig själv i en trädgård på centret. Det var här jag såg de första pappersväggarna och tatami mattorna, mycket typiskt för ett japanskt hus. Där fick vi sitta på våra knän, en sittställning som kallas för seiza (att sitta korrekt).En instruktör visade oss hur vi skulle göra. Demonstrationen var magisk, det var perfektion i allt.
   Vi delades upp i två grupper. Den ena skulle ”pudra” en skål med grönt te pulver och sedan tillsätta vatten och servera det till personen som satt mitt emot och efter det byta plats. Grönt te smakade inte alls som jag hade väntat mig. Smaken var beskt varmt vatten. Även om det inte var som förväntningarna så uppskattade jag ändå att få prova riktigt japanskt grönt te.
 

Någon dag senare när vi gick in i matsalen var det ett stort träd vid entrén. Trädet gick ifrån golvet till taket. Vi alla tittade mållösa på det. Ingen av oss visste vad trädet var till för men vi hade känslan att vi skulle få veta det senare på vår lektion. När vi hade frukost pratade alla om en jordbävning och jag blev frågad om jag hade märkt av den men det hade jag inte. De sa att jordbävningen hade ägt rumt ungefär 04:00 på morgonen. Inte undra på att jag inte hade märkt något, jag sov då. Precis som den förra jordbävningen så var denna inte
allvarlig.
 Vi hade rätt, på vår lektion sa Saito-sensei att trädet var till för att uppfylla önskningar. Man skrev sin önskan på färgglada papperslappar och satte sedan upp dem i trädet, vilket såg ut som en julgran efter alla önskelapparna var på plats. Min önskan var ”Familj och vänner ska alltid vara mig nära och de ska vara i säkerhet”

 

En av höjdpunkterna, vi fick prova kimono! Och vi fick behålla dem. Jag är 9:e ifrån vänster.

Aktiviteten på eftermiddagen skulle vi prova kimono (traditionell folkdräkt). Vi delades upp i två grupper. Ena gruppen var bara killar och den andra tjejer, sen gick vi till skilda rum. Även dessa rummen hade den traditionella stilen som teceremoni huset. Alla kimonorna låg inplastade på golvet. Jag fick en ljusblå kimono. De övriga hade färgerna blå, lila, brun och svart. När vi hade fått på oss dem var det dags för fotografering. Ryuta Takai, en av våra lärare hade princip dokumenterat och fotograferat allt vi hade gjort. Först togs en bild på oss inne i byggnaden och sen en till bild när vi var ute på gården. Nu fick vi se tjejerna, de var så vackra i sina rosa kimonos. Ken sa att vi fick behålla våra kimonos.
 Detta kom som en chock för oss alla. Jag kunde inte ens föreställa mig hur dyrt det skulle vara om man skulle köpt en äkta japansk kimono ifrån Sverige.
 Vi hade resten utav dagen för oss själva nu. Jag bestämde mig för att koppla av, det hade varit långa dagar. Imorgon skulle vi till berget Takao. Äntligen skulle vi få komma ut i naturen, långt bort ifrån Tokyos betongdjungel.

 

På morgonen efter frukost fick vi instruktioner om att vi skulle ha lätt packning med oss och kläder som inte gjorde något om de blev smutsiga. Vi skulle också ta med oss proviant. Jag tog en banan och ett flertal paket Pocky (kexpinnar doppade i choklad). En buss väntade på oss vid den bakre entrén. Bussresan tog ungefär en timme.
 Japans omgivning ändrades från gråa skyskrapor till skog, kullar och dimma. Luften var mycket friskare och renare här. Det hade bara gått ett par minuter sedan vi klev av bussen och jag trivdes redan bättre här. Toppen på Takao var täckt med dimma, nästan allt här var dimma. Vi gick till en ”incheckningsterminal”, Ken hade redan skaffat oss biljetter så det var bara att gå in. Inne på terminalen fanns det ett tåg som skulle ta upp oss på berget. Spåret lutade 40 grader uppåt.
 Att åka det tåget var en mycket obehaglig upplevelse, det kändes som att tåget skulle lossna från spåret och falla ner i den djupa avgrunden under oss. Väl uppe på berget var luften ännu friskare och det var nästan omöjligt att kunna se något för den ogenomträngliga dimman. Vi skulle vara här i tre timmar. Jag och två andra bilade en grupp och gav oss ut i skogen. Det var skönt och friskt att kunna springa av sig. Detta var det Japan jag var ute efter. På den stigen vi sprang på stötte vi på ett flertal olika tempel, vattenfall och fikaplatser. Efter vi hade sprungit av oss och återvänt till mötesplatsen satte vi oss ned och hade en fika. Nästan alla hade Pocky med sig och Pocky blev snabbt väldigt populärt bland oss. Berget Takao var min favoritaktivitet under hela min tid i Tokyo och det var nu allt började gå neråt och jag började drabbas utav hemlängtan. Det var en sak kvar jag såg fram emot och det var marknaden som vi skulle till imorgon. Förhoppningsvis skulle jag hitta en telefon-talisman och ett vykort där...

 

 


dikter

text ALEXANDER KOLTUNOV
Nr 2/2014
 
 
 

jag x3

text foto OLA WARRINGER
Nr 2/2014
 
 

Klockan 3.5%

jag vaknar kallsvettig
klockan är 3
jag vänder mig om för att inte tänka mer
men du vet allt så du maler på
jag ber dig vara tyst
du bryr dig inte ändå
som jag bryr mig om dig
för mycket tid att ta vara på
för mycket tankar att samla på
men en dag ska jag visa dig
att allting kommer bli bra
fast jag kanske inte är här då
det är samma sak
natt efter natt
och ditt oändliga tjat
i mitt egna kaos
men en dag ska jag visa dig
att allting blir bra
fast jag kanske inte är kvar

 

Fiktiv vän 

du ler mot mig och jag ler tillbaks
du hatar mig och jag älskar dig
du tar tag i min hand och vi dansar oss bort
du tar tag i min hand och vi flyger iväg
Så underbart
Men du hatar mig
och äter upp min själ
dödar mig sakta som arsenik
jag minns när vi satt och kollade på solen tillsammans
fast jag älskade dig så hatade du mig
men jag visste inte då
att du skulle döda mig
så jag tog dig in i mitt liv och gav dig allt
och du förstörde mitt jag tills allt blev kallt

 

Vi som ett – jag som två

Jag kommer ihåg när vi fångade snöflingor med tungan
Jag Kommer ihåg när vi lekte i sanden
Jag kommer ihåg när vi fick skrapsår på benen
Vi lekte skrattade och log
vi dansade på ängen
solen sken och allting var skönt
men tiden gick vi splittrades upp
Jag kommer ihåg när snöflingorna blev till sten
Jag kommer ihåg när dimman la sig över sanden
Jag kommer ihåg när själen skar sig
Vi lekte inte längre, leendet var ett minne blott
vi fortsatte dansa men på andra förhållande
solen sken men ingenting var skönt
och tiden gick och du började dö
men när slutet kom
kom början
denna börda som vi skulle bära tillsammans
denna smärta vi delade
detta syntetiska sökande efter glädje
du ville inte vara med
jag letade efter dig överallt
men likt en fjäril utan vingar
kunde jag inte flyga
inte utan dig
så jag letar
letar varje dag
efter att hitta dig
och jag önskar att jag hittar dig
och att jaget blir duet
ännu en gång.

 

funktionsnedsättning i politikens ögon

text & foto HANS DAHLSTEDT
Nr 2/2014
 
Valåret ger möjligheten att ta upp många intressanta frågor. Frågor gällande funktionsnedsättningar hade gäckat mig ett tag, så jag bestämde mig för att försöka få en större inblick i det hela.
 
I år är ett viktigt år, det är valår. Året då alla människor har chansen att göra en skillnad. Vissa tycker kanske att det inte är något intressant med politiken, men för mig är det en mycket intressant värld. Det är en viss fråga som har jag suttit med ett tag nu. Hela artikelns syfte är för att ge alla människor som läser den en större inblick till de politiskt aktivas ställning gällande denna fråga.

 Denna frågan jag talar om är funktionsnedsättningar. Följ med på en resa genom partiers ställningar gällande frågan men dessa människors egna åsikter för frågan. Vi kommer även att titta närmare på statistik som visar en skrämmande ökning på människor som får diagnoser ställda att de har en/flera funktionsnedsättningar.

 

I sökandet efter svar har jag intervjuat ett antal med människor med olika ståndpunkter inom politiken. Vad som blev intressant när man lyssnade på de inspelade intervjuerna var de märkbart annorlunda svaren man fick, oavsett om de var i samma parti. Fast det är med lättnad att man kan säga hur eniga dessa människor är om att denna fråga är något som behöver mer uppmärksamhet.
   Vardagen i samhället idag är snabb och effektiv. Det är något som kan bli uppkomsten till stress och jag kan svära på att den som läser detta har antingen själva eller sett någon uppleva onyttig stress. Det är en stress som både kan ge och förvärra problem hos människor. Det är dock med en optimistisk syn på livet jag tror att denna stressen kan komma med något positivt. Mer och mer artiklar, undersökningar etc. har kommit upp med fakta på att antalet ställda diagnoser har ökat drastiskt de senaste åren. Försäkringspengar i enorma summor går ut till dessa människor vilket självklart väcker uppmärksamhet hos fler och fler. Detta är min anledning att jag ser det positiva i stressen. De enorma försäkringssummorna blir ett oundvikligt problem som måste tas hand om. Det blir alltså omöjligt att inte ta upp frågan om människor med funktionsnedsättningar.

 

Om vi går tillbaka till intervjuerna och frågorna som ställdes hör man även om den orättvisa behandlingen, fördomarna och stereotyper som präglas i samhället. I alla intervjuer fick man alltid ett svar när man ställde om de sett människor blivit utsatta på grund av deras funktionsnedsättning. Det var allt från vänner, främlingar till dem själva som blivit utsatta för någon form av orättvisa. Man ser att detta också en anledning att höja uppmärksamheten bland folket. För om fler blir intresserade får vi chansen att skapa en större förståelse och till slut kanske utrota denna orättvisa behandling.
 En annan sak som togs upp var om människor med funktionsnedsättning verkligen fick säga vad de själva tyckte om samhället etc. Det var tydligt att ingen av dem som blev intervjuade tyckte att det fanns någon stor plattform för dem att stå på och säga sitt.
 Kanske kan detta också ändras på om frågan börjar tas upp mer och människor blir intresserade av deras samhällssyn och vardag.

 

Vid frågan om den ökade psykiska ohälsan som nämndes förut, så ser det ut som alla även här följer samma ideèr om varför den ökar. Det talades om stressen vi nämnde förut. De osäkra anställningarna, kraven i skolan, pressen från att försöka vara som alla andra. En av de intervjuade tog dock upp ett förslag om att det även kan finnas människor som utnyttjar försäkringskassan för sin egen vinning. För dem handlar det kanske bara om att få lite extra pengar.
 Problem har säkerligen redan uppståt för att Försäkringskassan har blivit allt mer strängare och det blir svårare att skaffa ett tillstånd för försäkring. Ett försök att kontrollera pengarna som åker ut, men som istället gör att människor som har problem kanske inte får den ersättningen de behöver. Kanske om man tillsätter personal som åkte ut till människor och talade med dem personligen och fick se hur de levde kunde man lösa detta. Utredningar om personer görs även nu, men när det handlar om människors eventuella framtid måste det vara viktigt att lägga ner tiden att få lära känna dem. Papper och telefonsamtal säger bara så mycket.
 Man tycker att det är konstigt att många inte får den hjälp de behöver, då när frågan ställdes om hur funktionsnedsättningar påverkar människors vardag var alla överens om hur det försämrar deras livskvalitet. Kanske var det på grund av att alla som blev intervjuade hade erfarenheten om detta. En erfarenhet alla antagligen inte har. Kanske något som människor ska tänka på när de pratar med någon som ansöker
om hjälp.

 

Så med några sista ord vill jag att man ska ut och rösta nu i höst. Artikeln är inte skriven för att få dig på någons sida, utan att försöka hjälpa människor att förstå hur illa situationen är nu. Ut med dig och gör en skillnad. Om inte för dig gör det för någon annans skull. En röst kanske låter som lite men gör skillnad i längden och visar att du tagit ställning. Kanske det inte kommer att hända så mycket på denna fråga, men man får inte ge upp hoppet om att vändpunkten kommer snart.  
 Jag önskar att åtminstone en person går och röstar tack vare denna artikel. Alla som har läst denna artikeln, gått på en föreläsning, läst någon annans artikel eller vad som helst gällande denna fråga, hoppas jag förtstår allvaret med den och inte bara glömmer bort oss. Man får hoppas att vi träffas på valet nu i höst och alla andra val i framtiden. Gör det inte bara för dig utan alla andra också. Jag hoppas vi träffas i höst.


Om stora och små förändringar och om metaforer

Gästkrönikör PETRA GUSTAFSSON
Nr 2/2014
 
Petra Gutafsson:
Till vardags pendlar jag mellan arbetet som pedagog och hemmet på ön. Till fest går jag gärna. Det finns några väl valda punkter i livet som jag vänder mig till. Som gör livet meningsfullt och tryggt. 

Trots det är jag ganska säker på att det vore på sin plats att tillföra någon ny.
Den som (för)söker den finner...

 

Du sätter ner foten, någon vänder blad, jag bekänner färg och hen kommer ut ur garderoben. Bildliga uttryck - metaforer - som förkortar och omskriver. Det handlar om att bestämma sig och gå till handling - att förändra. Vi har råkat ut för någon händelse, kanske fått en uppenbarelse, processat under en tid, eller bara kommit oss själva närmre eller någon annan med för den delen. Metaforer är ju så fantastiskt talande och precisa ibland. Något komplext transporteras och omskrivs till en språklig juvel, som i sin tur ger oss en bild av det som hänt. Den här språkliga juvelen hör som oftast inte alls hemma i det ursprungliga sammanhanget. För vad har en garderob med att stå för sin sexualitet att göra.

 

Språket lever säger vi (ännu ett metaforiskt uttryck) och jag tänker på hur dessa uppstår. När och vem uttryckte för första gången; Nej, nu sätter jag ner foten? Vad hände liksom? Eller vem var först med att komma ur garderoben och hur har uttrycken fortsatts transporterats. Jag ser ju ofta i bilder och då blir det hela hur kul som helst. Jag har mina favoriter; nu har du satt din sista potatis!, stå där med skägget i brevlådan eller skitit i det blå skåpet. Fantastiska, och det finns en uppsjö av dem. Utan metaforer blir språket torftigt och att äga förmågan att använda sig av dessa i rättan tid blir jag allt lite avundsjuk på.

 

Metaforer kan vara knutna till ett visst språk eller en viss kultur, för visst är det väl så att det endast är vi svenskar som lägger lök på laxen? Men det finns också mera globala sådana. Vi lär oss ett språk, vårt egna modersmål eller kanske när vi blir äldre något nytt främmande. Vi lär oss nya ord; substantiv, verb och adjektiv. Vi sätter ihop ord och orden bildar meningar och alltihop utgör en utökad förståelse. Vi vidgar vårt tänk. Metaforer lär vi oss något senare tänker jag, ungefär som ironi. Kanske inte datormus för det förstår ju vilken tre-åring som helst, utan de som är lite mer abstrakta. Som uttrycket tiden är mogen. Visst vet vi vad det står för, eller hur? Det är nu dags för förändring, vi går från A till B. Man säger ju att en bild säger mer än tusen ord. Jag tänker att också en metafor kan säga mer än tusen ord. Om vi vill.

 

Så funderar jag om inte metaforer också modifieras. Dess ursprungliga betydelse kommer att utökas till att omfatta ett rikare innehåll eller i alla fall ett förändrat innehåll. Vi tillskriver uttrycket vår egen personliga erfarenhet. Ett exempel är när vår kung Carl Gustav deklarerar: Det är nu dags att vända blad. Vad han menar är ju solklart, eller hur? Han vill att vi, tillsammans med honom, går vidare. Han vill att vi ska glömma det som hänt, i alla fall önskar han att vi inte skall lägga så stor vikt vid det.
 Personligen kan jag inte bry mig mindre, men jag är ganska säker på att vi är många som också tänker på, förutom att vi ska skynda vidare, att det innan dess säkert förekommit en och annan kaffeflicka i ett särskilt vällustigt kapitel i kungens liv. Att vända blad får mig nu för tiden att tänka på kaffeflickor. Kaffeflicka - bara det - vilken omskrivning! Sedan spinner vi (jag) vidare...grevar och baroner, slutna loger, skumraskaffärer. Våra hjärnor fungerar så. I alla fall min.

Om vi vill, eller måste, förändring av lite större mått, och då talar jag inte om en ny frisyr, utan om omständigheternas krav på förändring. Vi kanske får ett “wake-up-moment” något skakar om oss, något vars följder får konsekvenser av lite större mått än att bara välja nya tapeter, vilket i och för sig kan vara nog så omskakande när jag tänker närmre på det. Då talar vi om att vi kommer till en vändpunkt. En punkt i livet som sätter stopp och som får oss att byta riktning. En känsla som säger oss att det är nu nog. Nu krävs det en aktiv handling. Jag måste, eller vill, välja bort och jag måste, eller vill, välja till. Ofta både och. Vi får ta ett annat håll både av egen fri vilja men också av tvång. Säga farväl till det som varit och välkomna det nya. Det är ofta spännande och fascinerande att få till sig andra människors berättelser om deras vändpunkter i livet.

 

Som denna: Jag fick för en tid sedan berättat en historia om en man som “cyklade ner i en väggrop - och blev bög”. Kanske inte en helt politiskt korrekt sak att säga det där sista, men nu får vi ta det. Jag vet också att det inte föreligger några värderingar från berättarens sida. Han hade utifrån den komplexa historien formulerat ett väldigt kort och koncist uttryck som för honom, och nu för mig, och snart också för er läsare, kom att stå för en helt fantastisk historia.
 En nära väns kollegas bekant råkade faktiskt cykla ner i en väggrop. Ni vet en sån där stor och djup grop som är omgiven av avspärrningar. Olyckligtvis (?!) hade avspärrningarna tagits bort och skymningen hade lagt sig. Mannen kom cyklande i hög fart, såg ej gropen utan for rätt ner i den och ådrog sig allvarliga skador, dock inte livshotande. Den cyklande mannen hamnade på sjukhus och konvalescensen där tog sin tid. Mannen hade familj, fru och barn, som besökte honom regelbundet. Nu känner ju inte jag till deras egentliga förhållande, alltså deras känslor för varandra och förhållandets status annat än att de just var gifta. Tiden gick på sjukhuset som tiden gör där. Operationer, läkning, återhämtning, prover, under-sökningar och vårdpersonal som byter skift.
 Nu måste jag komma till historiens slut känner jag, dels för att inte bli långrandig men främst för att jag inte exakt vet hur det hela utvecklades, i detalj menar jag. Som sagt, den cyklande mannen träffade där på sjukhussalen sitt livs stora kärlek. Föremålet för sin kärlek var en sjuksköterska - en manlig sjuksköterska. Han hade träffat Människan i sitt liv. Kärleken var besvarad. Där slutar historien om den cyklande mannen. Jag vet inte fortsättningen annat än att de valde att stå för sin kärlek. De valde varandra vilket innebar att de också fick välja bort. Det var säkert både lycka och sorg.
 Det var säkert tufft många gånger - utifrån flera aspekter. Men det var säkert också omvälvande och fantastiskt såsom äkta kärlek kan vara. Just det att han cyklade ner i en väggrop var startskottet till det som senare kom att utvecklas till en helt ny inriktning i livet. Att cykla ner i en väggrop blev för denna mannen vändpunkten i hans liv. Vad kommer ni att tänka på nästa gång ni ser en väggrop? Och om någon nu skulle cykla ner i en väggrop igen, ja då är vi säkra på vad som kommer att hända. Eller hur?


some enchanted evening - historien om the simpsons

text HENRIK MAGNUSSON
Nr 2/2014
 

Det är svårt att minnas nu, men det fanns en tid när animation var nästan helt och hållet en domän för barnprogram, ett stigma som blivit kvar sedan slutet på animationens guldålder på 30-och 40-talet. Försök till mer vuxen humor hade prövats, men det hade inte funnits en varande prime time animerad serie sedan Flintstones på 60-talet, och det var på tiden när inte ens vuxenprogrammen var särskilt mogna.
 Allt detta kom att förändras 1987, när en ung serietecknare vid namn Matt Groening kallades upp till producenten James L Brook’s kontor. Brooks, producenten bakom sketchprogrammet The Tracy Ullman Show, hade fått idén att inkludera korta animerade sketcher före och efter reklamavbrott i programmet, och efter att ha läst Groenings seriestripp Life In Hell, hyrde in Groening för att pitcha en av dessa sketcher. Groenings ursprungliga ide var en animerad version av Life In Hell, men när han insåg att detta skulle betyda att han var tvungen att skriva över rättigheterna till serien och bli av med publiceringsrättigheterna, var han tvungen att snabbt komma på något nytt.
 När han satt och väntade utanför Brooks kontor skissade Groening snabbt fram fem nya figurer, en dysfunktionell medelklassfamilj, döpte dom efter sin egen familj, förutom den äldste pojken som fick namnet Bart, ett anagram för ”brat”, och The Simpsons var födda.

 

 
The Simpsons ursprungliga design

Denna grova prototyp av framtida storhet hade premiär 19 April, 1987, och växte snart ifrån sitt ursprung, då de korta sketcherna blev mer populära än resten av programmet, vilket ledde till en del friktion med författarna på Tracy Ullmans egna sketcher. Istället bestämde sig Groening, Brooks, och en producent och författare vid namn Sam Simon att utveckla The Simpsons vidare till ett eget program, och sålde idén till FOX Broadcasting, efter en del kontraktsförhandlingar, då FOX inte var säker på att en animerad prime time serie skulle fungera.
   13 avsnitt beställdes för seriens första säsong, men det blev problem nästan omedelbart, då det avsnitt som var menat att bli premiären, Some Enchanted Evening, hade blivit så dåligt animerat att hela avsnittet fick göras om. Läget var faktiskt så illa att producenterna funderade på att lägga ner serien om avsnitt två, Bart The Genius, var lika dåligt animerat, men som tur var blev detta inte fallet och premiären blev istället julspecialen Simpsons Roasting On an Open Fire, ,som först sändes 17 December, 1989, och succén var nästan omedelbar.

 

Trots att serien fortfarande letade efter sin nisch och animationens grova kvalitet lyckades Groening och manusförfattarna att utöka det som gjort de korta orginalsketcherna så populära till 22-minuter långa avsnitt. Groening designade också seriens ikoniska introsekvens, där Homer kör hem från jobbet, Marge och Maggie från affären och Lisa och Bart från skolan för att mötas i vardagsrummet. Introt var specifikt designat för att kunna klippas ner och förkortas ifall avsnitten blev längre än vanligt, eller spela hela versionen ifall avsnittet var för kort. Detta kan ses mest i de första säsongerna, där flera klipp finns med som nästan aldrig visas i modernare avsnitt, till exempel en sekvens där Lisa kör en cykel fullastad med böcker och passeras Marge’s bil.
 En intressant aspekt av de tidiga avsnitten var att Bart i princip dominerade all media och merchandise associerad med programmet. Den så kallade ”Simpson Mania” som uppstod under seriens första popularitetsboom var nästan helt fokuserad på Bart och hans antiaktoritära stil, som en slags modern Dennis. Detta kom inte utan kontrovers, då Bart ansågs av många politiker och mediapersonligheter att vara ett dåligt inflytande på barn. Amerikansk TV hade haft sin beskärda del av rebeller förut, men aldrig i form av ett barn, och detta ansågs vara en dålig influens.
 Trots dessa protester, eller kanske till och med tack vare dom, blev Simpsons snabbt en popkulturs ikon, och tonvis med merchandise och andra cash-ins dök up under det tidiga 90 talet. 1991 hade en musikvideo som Michael Jackson hade hjälp till med premiär, Do The Bartman, som medföljde en populär singel från albumet The Simpsons Sing The Blues. Det här var inte sista gången Jackson medverkade i The Simpson då han också hade ett gästspel i säsong 3’s Stark Raving Dad.

 

Scen ur Do The Bartman, 1991

Simpsons popularitet medförde dock en del problem. Sam Simon som varit med från början och hjälp The Simpsons bli vad dom är idag tröttnade på att Groening fick all uppmärksamhet för serien, då Groenings bidrag alltid hade varit relativt begränsade. Matt Groening skrev faktiskt bara ett enda avsnitt på egen hand, säsong 3’s Colonel Homer, som handlade om Homers korta karriär som manager åt countrysångerskan Lurlene Lumpkin. Tracy Ullman dök också plötsligt upp och ställde till besvär för serien, då hon ansåg att eftersom karaktärerna hade fått sin början på hennes program så hade hon rätt till en del av programmets intäkter och krävde procent av merchandise vinsterna.
 Den gubben gick dock inte, då hennes stämningsansökan slogs ner av domstolen. Efter att Simon lämnade serien i 1993 så tog Al Jean och Mike Reiss över hans position, och ironiskt nog anses de följande åren vara Simpsons guldålder.

 

Säsongerna 4-9 är nästan helt och hållet kritikerrosade, innehållande klassiska avsnitt som Marge Vs The Monorail, Homer Goes To College och Deep Space Homer. Vid det här laget hade Simpsonsmania börjat varva ner, och trots att serien skulle fortsätta producera merchandise i decennier framåt så hade den värsta boomen lagt sig. Programmet undergick också en förändring under de följande åren. Vad som hade börjat som en någorlunda realistisk animerad serie som fokuserade på familjeproblem blev allt mer komisk och Homer blev allt mer den mest populära karaktären, vars galna upptåg blev huvudfokus.
 Gästkändisar började bli en vanlig syn, förutom Michael Jackson så hade den stjärnspäckade Krusty Gets Kancelled bland andra Red Hot Chili Peppers, Bette Middler, Johnny Carson och Hugh Hefner som gäster. Denna trend kom att fortsätta under hela seriens gång, och in i våra dagar, då nästan varje avsnitt har en nutida kändis i en gästroll.

 

Scen ur Krusty Gets Kancelled

Förutom manusförfattarna och kändisarna så har Simpsons också fått form av sina röstskådespelare. Dan Castellaneta, rösten till Homer och ett flertal andra karaktärer, Julie Kavner, rösten till Marge och hennes systrar, Nancy Cartwright, rösten till Bart och flera andra barn i serien, och Yeardly Smith, rösten till Lisa, är alla ansvariga för en stor del av seriens framgång och stil. Dessvärre har ett flertal av skådespelarna dött under de 25 år som serien visats. Phil Hartman som spelade den avdankade skådisen Troy McClure och den sliskige advokaten Lionel Hutz mördades av sin fru 1998, och Marcia Wallace som spelade lärarinnan Mrs Krabappel dog av bröstcancer i Oktober 2013. Av respekt till deras skådespelare har dessa figurer nu blivit pensionerade.

 

Men vid det här laget var sötebrödsdagarna över. Simpsons hade blivit en institution i amerikansk TV och spridits till resten av världen, men som så ofta händer när populariteten exploderat, började nu kritikerna fnysa åt serien. I slutet av 90-talet började kritik dyka upp att serien inte längre var lika fräsch och banbrytande som den tidigare varit. Simpsonmanin var officiellt över, men trots kritiken och anklagelserna att serien förlorat vad som gjort den en succé, blev det aldrig någon riktig nedgång.
 Till skillnad från nästan alla andra popularitetsboomer visade sig Simpsons bli betydligt mer långvarig, och fortsatte att vara en av FOX’s mest populära program. Vid den här perioden började karaktärerna resa en del för att ge dom nya miljöer att vistas i. och här fick serien också ny kritik av länderna dom besökte.
 När familjen besökte Japan i 30 Minutes Over Tokyo blev det kontrovers tack vare en scen där Homer möter Japans kejsare i en sumoarena, och kastar ner honom i en container full med mawashi, tygklädseln sumobrottare har på sig under matcherna. Detta skulle visa sig bli en trend, och fortsatte när familjen besökte Rio De Janeiro i Blame It On Lisa då Brasiliens regering blev upprörd över att staden visades upp som fattig och farlig för turister.

 

Scen ur Thirty Minutes over Tokyo

En långfilm om The Simpsons hade varit i planerna ända sedan säsong 4. Flera avsnitt hade i tidiga stadier varit idéer för en film, bland andra det klassiska Kamp Krusty, men inget hade fungerat som ett längre manus. Efter att Matt Groening läst en artikel om en småstad som var tvungen att sanera sitt grundvatten från grisgödsel, fick han idén om vad som slutligen skulle bli Simpsons The Movie 2007.
 En enorm reklamkampanj drogs igång, flera 7/11’s gjordes om till Kwik-E-Marts, den ikoniska snabbköpsaffären från serien, och Springfield, Illinois blev den officiella representanten för den annars kommunlösa staden i serien. Filmen i sig handlar om att Homer lyckas få hela Springfield avspärrat från resten av landet efter att ha förorenat sjön en gång för mycket, och familjen tvingas fly från regeringen, ledda av den korrupte EPA agenten Russ Cargill. Filmen blev en stor succé, och fick ett betydligt mer positivt gensvar än de senaste säsongerna hade fått.

 

2009 hade seriens 21:a säsong premiär, och det var här som deras största milstolpe nåddes. The Simpsons hade nu varit i sändning under 20 år, och i och med säsong 21 hade dom gått förbi den gamla tv-serien Gunsmoke som den längst sända prime time programmet i historien. Från sitt blyga ursprung som ett par dåligt ritade sketcher i ett humorprogram hade Simpsons nu officiellt blivit ett popkulturs monument, vars influens fortfarande syns i nya skapelser. Imitatörer har stått på kö, men förutom några få undantag, främst då Family Guy, har ingen ens varit i närheten att återskapa succén från 1989. Trots programmets sviktande popularitet i våra dagar går det inte att förbise vad det har åstadkommit under sin livstid. Simpsonfamiljen har fäst sig i allas våra minnen, och kommer förmodligen att stanna där, vad framtiden än har att utvisa
för dem.

 

 The Simpsons stjärna på Hollywood Walk Of Fame

utan återvändo

text KITTY
Nr 2 2014
 
 
Plötsligt såg han inte endast denna, utan alla framtida lördagars förutsägbarhet framför sig. Benen vek sig under honom och han fick ta stöd mot varuvagnen som han drog bakom sig längs Maxis alltför trånga passager. Hyllplanen tycktes krypa närmare inpå och med dem kvävningskänslorna.

 ”Marie”, slapp det ur honom som en ansträngd viskning, ”jag måste ut!”
 ”Vad säger du, är du sjuk?” Maries blonda kalufs höjdes över frysdiskens kant, i ena handen höll hon ett paket med ICA:s Kyckling, Bröstfiléer.
 ”Ut …”, mumlade Andreas, släppte med ens vagnen och stapplade förbi de ringlande kassaköerna och ut genom entrédörrarna där hans steg förde honom till rätt bil bland hundratals andra.
 Kalmar kommun hade satsat stort på det nya köpcentret, och parkeringen var dimensionerad utifrån 80-talets glada köpfest. Det fanns all anledning att tro på kommersialismens undergörande effekt på samhällsutvecklingen. Visserligen var aktiemarknaden tillfälligt i gungning, men vad skulle rimligtvis kunna dra mattan under fötterna på det ekonomiska uppsvinget?

 

När Marie efter en stund kom fullastad ut till bilen satt Andreas fortfarande med huvudet mellan benen, i ett försök att stävja yrseln som höll honom i ett järngrepp.
 ”Snälla Andreas, vad har hänt, hur mår du?” Hon hade öppnat dörren till passagerarplatsen där hennes fästman, sedan sex år tillbaka, satt hopkrupen. Sträckte fram en hand för att stryka honom över huvudet, men i samma stund ryckte Andreas till och sträckte på sig. Den tänkta smekningen blev till ett lätt slag i nacken.
 ”Jag kände mig bara litet trött. Ingen fara. Ska jag hjälpa dig att stuva in maten?”
 ”Nej, sitt du kvar och vila litet. Bagageluckan har jag ju äntligen lärt mig att öppna själv.”
 Efter en stund rullade deras nyinköpta kombi ut på infartsleden som ledde mot stan och den trivsamma bostadsrätten som Marie själv hade inrett efter konstens alla regler.
Allt var som – vanligt.

 

Två dagar senare, står Andreas med ytterkläderna på i tamburen; han är på väg ut.
 ”Jag går nu”, ropar han inåt lägenheten, där Marie just är i färd med att sätta ljus i adventsljusstaken.
 ”Vart ska du?”
 ”Iväg.”
 ”Men ditt arbetspass börjar väl inte förrän i morgon?” Marie har lämnat köket och står undrande i dörrhålet och tittar på Andreas. Förutom att han är klädd i för årstiden på tok för tunna kläder, har han en liten resväska i handen. Det har han aldrig när han ska till sjöss. På rederiet där han arbetar finns ett utrymme för personalens tillhörigheter och arbetskläder, han brukar aldrig ta med sig något hemifrån när han ska jobba.
 ”Nej, men jag går nu.” Han öppnar ytterdörren, tvekar en kort sekund och tar sedan klivet ut.
 ”Men när kommer du tillbaka …!” Hon följer Andreas ryggtavla när den försvinner nedåt i trapphuset. Tystnaden ekar ett svar som hon varken kan eller vill höra.

 

*

 

Trots vinddraget är kroppen alldeles varm. Han kan inte längre minnas hur det var att ständigt befinna sig i kyla, med flera lager med kläder på. Motorcykeln, en Haley Davidson, har han köpt av en handlare nere i hamnen. Hade prutat ned priset rejält, men hade förstått på säljarens leende att även han hade gjort en god affär.
 På bönpallen sitter Ankhalil. Hennes mörka långa hår, som vanligtvis är flätat och uppsatt, fladdrar nu fritt och står som en vimpel bakom dem. Hon skrattar högt och tar ett hårdare tag om Andreas midja, när han lägger in ytterligare en växel.
 Tillbaka från utflykten har barnflickan precis kommit hem med barnen. De går i kindergarten vid en internationell skola, bara några minuters promenadväg från det exklusiva huset med tre etagevåningar som mynnar ut i en spegelblank swimmingpool.
 Tsunamin nådde aldrig deras kuststräcka, men för att vara på den säkra sidan hade de ändå beslutat att flytta till ett hus någon mil från stranden, och tog för vana att svalka sig och simma i bassängen i stället för havet. Barnen var för små för att komma ihåg flytten och hade med lätthet anpassat sig till de nya förhållandena.
 ”Frågar du barnen om de vill åka till nöjesfältet ikväll i stället? Jag har blivit kallad till tjänstgöring redan på onsdag, så nästa helg är jag på japanskt farvatten igen.” Andreas, som är sjöingenjör, är till sjöss två månader i taget, och hemma en. I familjen, som förutom barnen består av hans frus föräldrar, är det bara Ankhalil som talar engelska. Hon är länken mellan honom och hans nyvunna liv.
 Hon slänger sig runt halsen på sin man, och kysser honom innerligt på pannan. Andreas har kommit som en räddande ängel in i hennes liv, och skänkt henne rikedomar bestående av både materiell standard och två ljuvliga pojkar.
 ”Tack snälla Andreas! De kommer att bli så glada, jag ska genast fråga!” Hennes nätta kropp småspringer lätt hukande ned till altanen där barnen just fått ett mellanmål innan den sedvanliga middagsvilan tar vid.
 Andreas hör deras pladder på avstånd, och förstår på de glada tillropen att hans förslag har fallit i god jord. Han går ett steg i riktning mot den uppsluppna stämningen, men hejdar sig med ens, plockar i stället upp en sämskskinnsduk som ligger på marken och tar itu med att polera motorcykeln. Efter tjugo minuters putsande skiner den ikapp med solen.
 Han går in för att ta en kall öl ur kylskåpet, och finner att hembiträdet vid sin inköpsrunda har hittat den belgiska lager som är hans favorit. Han dricker i djupa klunkar, fortfarande stående framför kylskåpsdörren.
 Med två magneter sitter där en adventskalender i miniatyr förgylld med glitterspån. Den har hans storasyster skickat som en hälsning till honom och hans familj. När de var små brukade deras egen pappa köpa med sig liknande när han kom hem från en av sina många resor. På baksidan önskar systern honom Trevlig Advent. Som vanligt har hon nogsamt daterat sitt kort: ”Kalmar, 23/11 – 2007”.
 Tre tillbucklade burkar dunsar ned i papperskorgen. Från uteplatsen hörs nu inget liv alls. Allt är tyst och stilla.

 

*

 

Munkarnas meditativa nynnande tycks vara ändlöst. De går runt, runt och stannar ibland till för att bocka som inför en osynlig, högre makt. I det lilla templet sitter den närmaste familjen tätt intill varandra, några draperade i färgglada slöjor, andra strikt svartklädda. I mitten står de två gossarna i sina första skräddarsydda skoluniformer och ser mycket äldre ut än vad deras småskoleålder vill tillåta. De visar inte en min.
 Den svenska delen av familjen kan inte hålla tillbaka snyftningar, medan thailändarna låter sig svepas med av munkarnas föreställning om inkarnation, återfödelse till en högre livsnivå.
 Blommor, framför allt orkidéer från trädgården som Andreas själv planterat och vårdat, smyckar bänken där kistan står. Där finns också hans första par snörkängor, skavda och nötta, och ett svartvitt fotografi taget för nästan på dagen 40 år sedan. På bilden står en fyraårig liten pojke, omgiven av pappa, mamma, syster och bror. Precis som fallet är i detta nu.
 Om en stund kommer just fotografiet vara det första som förgås i kremeringsugnen, därefter blommorna, skorna och till sist kistan med en kropp vars vänstra hjärnhalva är bortskjuten.

 

Livet vill som alltid finna vägarna bort – och hem. Ibland utan någon återvändo …


(Till minne av Andreas.
Född 1968 – Död 2011)


matilda och lindansen

text LEIF KÄLLBERG
foto ANDERS FREUDENDAHL
Nr 2/2014 
 

Matilda hade just betalat månadens räkningar när hon fick se att hon hade bara femtio kronor över på sitt konto. Maten för månaden framåt skulle komma att kosta åtminstone 2400 kronor så det gällde att skaffa pengar. Trots den dystra situationen bestämde hon sig för att inte oroa sig utan lösa problemet dag för dag. Den vanligaste lösningen var genom att använda kreditkortet. Den metoden hade satt henne i skuld med cirka tiotusen kronor på ett av sina kreditkort. Hon hade också bestämt sig för att i värsta fall skaffa ett extraknäck. Hon började med att skaffa ett städjobb. Det var en militärförläggning som behövde städerskor på halvtid, och kvällarna blev hennes arbetspass. Den första städkvällen blev hon handledd och visad hur hon skulle göra. Det var en yngre kvinna i trettioårsåldern som visade henne. Matilda själv var fyrtioett år gammal och frånskild med två redan vuxna barn. Hon hade en dotter som var tjugo år och en son som var nitton år gammal. Barnen studerade och var inskrivna vid högskolan. Dottern som hette Sara läste ekonomutbildningen, och sonen Dan studerade vid läkarlinjen. De två barnen var Matildas stora stolthet och något som hon aldrig besvärade. Det hade gått någon dag och ikväll skulle Matilda städa ensam utan handledning. Hon började med att råka ut för att få ett avbrott i vattenleveranserna. Trots att hon vred på vattenkranen för fullt kom det inte något vatten. Avbrottet varade en hel timme och föranledde stress hos de anställda. Annars gick städningen bra och det var redan städat kvällen innan så det var inte så mycket att göra utom den rena rutindelen. Hon dammade alltså av skrivborden och tömde askkoppen i rökrummet samt torkade golven lätt. På hemväg från förläggningen togs hon för en prostituerad, och erbjöds femhundra kronor för en herdestund. Hon blev arg och hotade med att ringa polisen. Matildas ordinarie jobb var ett kontorsarbete på en bokföringsavdelning på ett större exportföretag.

 

Det hade gått några månader och Matilda hade fått sina första avlöningar från städarbetet. Hon satsade faktiskt på att betala in pengarna på kreditkorten för att komma ikapp skulderna. Hon unnade sig faktiskt inte ens på en ny vårkappa, utan bar de gamla vinterkläderna så länge som möjligt. Det hade redan hunnit att bli juni innan Matilda äntligen köpte sig en sommarkappa. Hon stod då inte fast mot marknadsföringen utan kostade på sig en dyr och elegant kappa för femtusen kronor. Hon debiterade kostnaden på ett av kreditkorten men blev kallsvettig över räntekostnaden. Hon hade också först varit snål när hon fick anställningen som städerska, men nu var det som om botten rann ur och hon b lev intresserad av att köpa sig en bil. Hon gick runt och såg på många fordon innan hon slog till och köpte sig en begagnad Volvo. Den kostade sjuttiofemtusen kronor och hon skrev på ett avbetalningskontrakt. Nu var det som om djävulen hade tagit tag i henne, och hon kunde inte längre stå emot att göra inköp. Nästa inköp måste dock bli något annat eftersom hon hade bil och kläder. Det måste bli som för de övriga städtanterna, semester utomlands. Hon bestämde sig för en tre veckors semester i Spanien. Genom att boka vintersemestern redan på sommaren fick hon dessutom femton % rabatt. Hon gick också ut hårt på de vanliga semestermånaderna juni, juli och augusti och levde om ordentligt på den svenska västkusten. De ena vinflaskan efter den andra korkades upp och debiterades kreditkorten mellan sommardanserna. Hon blev också känd för sin generositet mot hennes kavaljerer som hon bjöd på middag. Hon var nämligen svag för unga killar på tjugo till tjugofem år. Så blev det äntligen vinter och dags för Spaniensemestern som hon passade på att spendera ordenligt på. Hon blev också flitigt uppvaktad under den och bjöd på ett storslaget hålligång under de tre veckorna. När hon kom hem kom chocken. Hon fick se att hon med bilköpet och det övriga livet var skyldig 375000 kronor att jobba och slita och betala av för.
 

Matilda hade bestämt sig för att gå till jourhavande kurator med sina skulder och få råd om hur hon skulle få hjälp att betala dem. Kuratorn tyckte inte att skulderna var oöverstigliga utan skulle kunna betalas av på genom att jobba på som vanligt. Matilda bestämde sig då för att ta det lugnt och göra också en ny vårsemester i bilen. Hon hälsade på Sara och Dan. De visste inte något om skulderna men hade inte tid med någon omfattande ledighet. De måste läsa på läxorna för att klara av studierna. Matilda återvände hem besviken för att barnen hade hunnit bli så vuxna och med en tomhet i sig för att hon inte hade någon man. Hon hade också råkat ut för så pass många lurendrejare att hon inte litade på karlarna längre. Hon hade dock varit duktig på sitt extraknäck som städerska och erbjöds att avancera till avdelningschef för en del av militärförläggningens städerskor. Hon fick därmed 1500 kronor mer per månad, och tackade ja till erbjudandet, och fortsatte lindansen med kreditkorten och avbetalningarna.


RSS 2.0