BRUKARRÅDSMÖTE 091207
Närvarande: Tomas, Leif, Britt-Inger, Kristina, Anette,
Helena och Krister Andersson.
Leif och Tomas hade bjudit in Krister Andersson från Landstinget för att informera om det som händer nu framöver inom Landstinget. Krister kommer att finnas inom brukarrådet.
Krister har jobbat inom psykiatrin i över trettio år. Mest på Karlskrona Öst och Karlshamn. Han var med och startade upp behandlingsenheten Aurora. Nu har han fått ansvar som mellanvårdschef.
Krister berättar att Ronneby vård flyttar in i avd. 10 och 11, Viljan flyttar in i sektors psyk. Den första Jan blir det tre avdelningar, heldygnsvård, mellanvård och öppenvård, där mellanvården samverkar med kommunen. Dessa tre blir Blekinge Öst.
Det blir ca 17 personal på mellanvården och en mer utvecklad krisverksamhet. Gruppcenter flyttas till sjukhuset och psykakuten flyttar in i hus 25.
Brukarrådet tog upp syftet med detta råd, vem eller vilka som ska bjudas in till rådet för att informera och som vi kan ställa frågor till. Nästa möte kommer Jörgen Aronsson för att få frågor från rådet. Bland annat om sysselsättningarna och hur vi kan göra det lättare att komma in i dem, m.m.
Vi kommer att bjuda in någon från myndighetskontoret, någon politiker, bland andra.
Rådet diskuterade hur man kan motivera de som inte börjat sysselsättning och hur man förbättrar vägen ut till en sysselsättning.
Förslag kom upp som att lämna Träffpunktens fritidkataloger till de olika avdelningarna, för att informera vad som finns där och få brukarna att mjukstarta med att komma ut och träffa andra. Som sedan kan leda till en fortsatt sysselsättning.
Rådet kom fram till att vi har ett delmål, att informera om vår existens till BLT och Sydöstran. Det kan få andra kommuner att ta efter och bilda brukarråd så vi kan ge varandra råd och stöd.
LEDARE
NR 5/2009
Hur tänkte vi då i adventstider för dryga 10 år sedan? Vilka behov speglades då i ”Årets julklapp”? Ett elektroniskt gosedjur, helt utan päls och värme. Jag tror de kallades Tamagotchi. Skulle de frälsa oss från vår stressade och egocentriska värld genom att vi tillfredställde en elektronisk apparats behov. Ombytta roller helt enkelt. Apparater som kan tillfredställa både det ena och andra åt människosläktet låter väl annars mer bekant.
Hur tänkte vi då i adventstider för dryga 20 år sedan? Skulle verkligen gemene man kunna konkurrera ut Pågens och Skogaholm, ge dem en uppriktig match? Då när Bakmaskinen ömsint slogs in i färgglatt julpapper och tog titeln ”Årets julklapp”. Finns det någon studie i hur många bakmaskiner som än idag förgyller våra hem med nybakt? Eller tröstar de varandra i de ratades vrå, Tamagotchin och Bakmaskinen?
Men nu är det helt nya tider, nu lägger vi ut en spikmatta och
punkterar kommande illfärder. För om dryga 10 år kanske
”Årets julklapp” blir just en ömsint klapp.
Välkomna till Presspunkten önskar jag Björn och Daniel,
och en god jul till oss alla!
VEM ÄGER DITT MINNE?
illustration DANIEL OLAUSSON
NR 5/2009
Konstnären Anna Odell fejkade en psykos på Liljeholmsbron i Stockholm en vinterkväll 2009. Det var en iscensättning av en händelse på samma plats 14 år tidigare.Vem äger ditt minneSyftet med den spelade psykosen var att undersöka vems berättelse som har giltighet. Att visa att vården inte står för en absolut sanning.
1995 var Anna Odell 22 år och hade mått dåligt sedan de tidiga tonåren. I omgångar hade hon varit allvarligt sjuk. En oktoberkväll balanserade hon på broräcket, livsfarligt högt över vattnet. Lyckligtvis stoppades hon och blev förd till S:t Görans psykmottagning där hon spändes fast i likadan bältessäng som i januari 2009. Så här berättade Anna Odell för Dagens Nyheters reporter. ”Jag har blivit tagen till flera psykmottagningar men bara på S:t Görans psykakut har jag blivit lagd i bälte och bara i journalerna därifrån påstås det att jag slagits. Varken 1995 eller 2009 har polis eller vårdpersonal gjort någon ansats att släppa taget om mig. Hur kan de då veta om jag är våldsam?”
När Anna Odell avslöjade att den fejkade psykosen var planerad blev läkaren, vårdpersonalen och polisen kränkta och förbannade. Anna blev anmäld och åtalad för falskt alarm, våldsamt motstånd och oredigt förfarande. Hon blev dömd att betala 2500 kr i böter. Under rättegången kom det fram att hon INTE hade, som det först sagts, slagit och spottat vårdarna i ansiktet. Anmälan om misshandel var nerlagd. Det blev också tydligt att man på S:t Görans sjukhus inte följt de strikta regler som finns vid bältesläggning.
För Anna Odell framstår det som absurt att flera i personalen vittnade om att de trodde att hon var en kvinna som blivit utsatt för övergrepp. Personalen tar alltså mot en ung kvinna som de misstänker har varit med om ett övergrepp och spänner fast henne i bältessäng med benen isär, bälte runt midjan och händerna över huvudet. Inom några minuter kommer flera personer och lägger sig över henne, drar ner hennes strumpbyxor och trosor och ger henne en spruta i baken.
Är det så man ska ta hand om en kvinna man tror varit med
om ett övergrepp?
Innan Anna Odell genomförde projektet med den fejkade psykosen så ringde hon flera psykiatriska akutmottagningar och berättade om konstprojektet. Hon talade om att det gick ut på att iscensätta en psykos för att försöka öppna upp den slutna värld som psykvården är. De flesta som hon talade med trodde inte att hon skulle kunna spela sjuk på ett trovärdigt sätt. De varnade henne för att hon skulle kunna bli sjuk om hon spelade sjuk. Längre fram i samtalen menade de att man inte skulle tro på henne när hon avslöjade att hon inte var sjuk. Dessutom menade flera att det Anna Odell planerade att göra kunde tyda på att hon fortfarande hade sin ohälsa kvar.
Så här säger Anna Odell.
– Är man sjuk om man spelar sjuk? Den offerroll man tilldelas som psykisk sjuk fortsätter ofta att hänga kvar efter att man tillfrisknat. Psykologer och andra har i den mediala debatten påstått att det jag gjort skulle vara bra för mig, som ett sätt att bearbeta ” mina traumatiska upplevelser ”. Men för mig är inte konst terapi. Som konstnär intresserar jag mig för mellanmänskliga relationer, för dolda samhällsstrukturer, för mitt och andras beteende i förhållande till olika
former av makt.
– Är det konst att fejka en psykos? har folk undrat. Jag skulle säga att det beror på vad man gör av det, hur man dokumenterar iscensättningen, hur man väljer att presentera verket. Jag är medveten om att jag rör mig i närheten av journalistiken, men som konstnär har man en större frihet i tolkningen av materialet. Man kan lämna öppet för människors egna upplevelser och tolkningar. Under projektets gång blev det tydligt för mig att verket rör sig mellan ytterligheter som frisk/sjuk, verklighet/fiktion, kontroll/kaos och sanning/lögn. Samtidigt samspelar de ytterligheterna hela tiden med varandra. Lögnen behövdes för att visa sanningen.
Följande analys gjorde Kalmar konstmuseum i samband med utställningen av Anna Odells Okänd kvinna 349701 och Rekonstruktion. ”Det finns en rad skiftande infallsvinklar i Anna Odells verk vilket ger en komplexitet i hennes konstverk med många tolkningsmöjligheter och dubbeltydningar. Odells handling kan mycket väl ses som en bearbetning och kritik av ett område som hon har stor erfarenhet av. Men det kan också ses som ett exempel på en enskild individ som slår tillbaka mot en större institutionell maktapparat i samhället.
En Davids kamp mot Goliat.”
Den livliga diskussionen som skapades kanske är en följd av att konsten, samhällets institutioner och vanligt folk ibland har helt olika uppfattningar om vad man får och inte får göra.
Vad är tillåtet inom konsten? Vem bestämmer gränserna? Det handlar också om frågeställningar om vem som äger tolkningsföreträdet att definiera vården, eller vem som är frisk eller sjuk.
Denna tidning tar inte ställning om Anna Odell gjorde rätt eller fel när hon fejkade psykosen. Vi vill bara uppmärksamma att den stundtals upprörda debatten vad som är konst och vad konst får vara har börjat nyanseras till en diskussion om vad psykiatri är och vad psykiatrin får göra.
Du som läser detta kanske också har olösta erfarenheter av olika institutioner, myndigheter och maktutövare. Vi vill inte rekommendera en iscensättning liknade Anna Odells projekt. Som enkel medborgare räcker det att du själv börjar med att ställa följande frågor: Vem äger rätten till din upplevelse? Vem eller vilka avgör vad som är försvarbart eller olämpligt?
VAD ÄR EN PSYKOS ?
källa rsmh.se psykologi.ifokus.se
NR 5/2009
En psykos kan beskrivas som ett allvarligt tillstånd då man upplever verkligheten på ett annat sätt än andra.
Vid en psykos är det svårt att uppfatta och förstå händelser och information, vilket kan leda till olika vanföreställningar. De allra flesta av oss kan skilja på egna tankar och när andra talar till oss. Vi har en klar uppfattning om vår person och kan skilja den från andra. En person med en psykotisk sjukdom vet också mestadels vem och var hon är. Däremot blir gränsen mellan den sjuke och omgivningen oklar. Hos en ung människa kan en psykos sätta spår för livet, speciellt om det går för lång tid mellan insjuknande och behandling.
De flesta som drabbas av psykos är mellan 18 och 40 år. Några får psykos bara en gång i livet och andra kommer att behöva långvarig behandling för att minska risken att återfå psykos. Det finns inte någon enskild förklaring till en psykos. Det kan finnas många orsaker bakom. Både ärftliga och miljömässiga faktorer kan leda till ökad sårbarhet för psykos och ofta sker ett samspel mellan dessa båda faktorer. Alla kan i princip utveckla en psykos om belastningen blir tillräckligt stor.
Man kan se tillståndet efter långvarig sömnbrist i kombination med annan belastning, hög stress på arbetet, vid livskriser, chockartade upplevelser eller som en följd av alkohol- och narkotika missbruk.
Vanföreställningar kan för den närmaste omgivningen vara mer eller mindre förståeliga. Det kan vara en verklig händelse i botten men som fått orimliga proportioner och delvis nytt innehåll. Det kan också vara en vanföreställning vars ursprung är omöjlig att spåra. Det finns olika typer av vanföreställningar. Det kan t ex handla om att ens egna tankar, känslor uppfattas som styrda av personer utifrån. Det kan handla om känslan och övertygelsen om att vara övervakad, förföljd, lurad och trakasserad. Den psykotiska personen kan också uppfyllas av insikten att vara utvald eller känslan av att vara värdelös eller syndig.
Man brukar tala om två sorters symtom vid psykos.
Positiva respektive negativa symtom. De positiva symtomen innebär att någonting läggs till i personens upplevelsevärld, t ex hallucinationer. De negativa symtomen innebär det motsatta, nämligen en förlust av egenskaper som fanns före psykosgenombrottet, t ex intresse och engagemang.
Det finns olika typer av hallucinationer som berör olika sinnen, t ex hörsel, syn, smak och känsel. Hörselhallucinationer kan uppfattas av den sjuke som talande röster, knäppningar, brusande ljud, musik med mera. Rösterna som kan vara en eller flera kan upplevas vara inne i huvudet eller komma från omgivningen. I båda fallen är rösterna verkliga för den sjuke och helt skilda från personen själv. Rösterna är ofta uppmanande eller kommenderande. De kan t ex förbjuda den sjuke att berätta för andra om deras existens.
Negativa symtom innebär en förlust av sociala och intellektuella färdigheter. Det tar sig uttryck i att personen drar sig tillbaka och isolerar sig allt mer. Intresset för omgivningen avtar. Exempel på negativa symtom är: självförsjunkenhet, ambivalens, apati, glädjelöshet, brist på intresse och engagemang samt koncentrationssvårigheter.
Depression och mani är exempel på andra sjukdomstillstånd där t ex vanföreställningar av psykotisk karaktär förekommer. Vid depression är det vanligast med vanföreställningar om ens egen värdelöshet. Vid mani däremot dominerar tankar om storhet. Patienten är hyperaktiv, trots detta blir ofta väldigt lite gjort. Under manin saknar personen för det mesta någon som helst sjukdomsinsikt.
En psykos kan ha mycket olika förlopp, allt ifrån korta överhängande till mycket långvariga ibland livslånga tillstånd. Korta psykoser får patienten en gång, sällan fler. Om psykosen är svår kan den sjuke behöva sjukhusvård. Om behovet av sjukhusvård är uppenbart och individen inte vill eller kan medverka frivilligt kan tvångsvård bli nödvändig.
Läkemedel mot psykos lindrar symtomen och gör att personen kan fungera bättre. Medicinen är särskilt effektiv mot oro, hallucinationer och vanföreställningar. Medicinerna dämpar symtomen men botar inte själva sjukdomen. Ibland kan även ångestlindrande läkemedel och sömnmedel behövas under en kort tid.
Fördomarna och okunskapen om psykiska sjukdomar leder många gånger till en total social isolering, både för den sjuke och dennes familj. Den långa och många gånger svåra vägen tillbaka till ett normalt liv handlar i hög grad om trygghet, förtroende, mänsklig kontakt, social träning och respekt.
Här har vi alla en viktig uppgift att fylla. Att fundera över vår egen tolerans för det som är avvikande. Att lära oss mer istället för att ha förutfattade meningar. Att vara ödmjuk inför det som kan drabba oss alla och hjälpas åt att hålla vägen tillbaka öppen.
Vi skall också komma ihåg att den psykiska känsligheten också för med sig positiva saker. Den är en stor tillgång för, konstnärer, författare, musiker och forskare. Det finns många exempel på framstående människor framförallt i den kulturella världen. Några sådana exempel är: Vincent van Gogh, Britney Spears, Anna Odell, Gustav Fröding, Sigrid Hjertén,
John F Nash ( 1994 års Nobelpristagare i ekonomi ),
Ulf Lundell, Winston Churchill, Marilyn Monroe,
Elvis Presley.
Småland - Nora
Nr 5/2009
En resa
Vaknar till, kollar klockan, den slår snart halv sex. Kastar mig upp ur sängen i en hisklig fart. Jag är egentligen inte så värst stressad, bara lite lätt uppskruvad av förväntan. Tar kannan från bryggren, slår upp vatten, ställer tillbaka den, plockar fumligt fram ett filter ur skåpet ovanför.
Kaffe, kaffe, kaffe kaffe, hmm, just det, KYLSKÅPET!
Jag brukar ta för vana att ställa in kaffet, väl förslutet, i just kylskåpet. Inbillar mig att det håller smaken bättre då.
Det blir en full kanna idag, det ska ju räcka hela dagen.
Kollar ut, solen skiner blygt genom träden, det är dagg i gräset och skatan i tallen skränar och skriker och kraxar för fullt.
Det är sensommar, eller åtminstone känns det så.
Augusti månad står för dörren, det spirar av grönska och blommor överallt.
Kaffet, åter till det. Blir lätt att jag drömmer mig bort ett slag när jag kikar ut mellan Monstera deliciosa och pelargoner i mitt köksfönster. Får inte glömma vattna tomaterna, mata fiskarna, ringa grannen om pass av hunden, hmm, ja just det, mat till mig själv kanske kan vara bra också. Kaffet är strax klart, ljudet från kaffebryggaren påminner mig om när jag var liten.
Satt i soffan hos farmor och farfar, vi har just ätit middag, och kaffedoften spreds i hela salongen. Mysiga minnen från glada ögonblick.
Jag har en ganska gammal Melitta-bryggare. Brun, mycket simpel sådan. Men den gör just det den ska, brygger gott kaffe, inget annat. Den har ingen flashig display, inte heller en massa knepiga program eller knappar, funkis, ett bra ord i detta sammanhang.
Jaha, å så var det dags att ta itu med dom lite större frågorna, vad ska jag ha på mig!? Shorts eller byxor?
Det får bli en kompromiss, med andra ord båda.
Tunna shorts under, byxor över. Kanske blir varmt, men då är det ju enkelt att stanna och ta av byxorna.
Jaha, efter fyrtio minuters ilande fram och tillbaka i lägenheten, vattnande av blommor och dyl. så är jag klar att åka.
En utflykt står på schemat för dagen, och ev. kommande två dagar. Lämnar av vovven hos grannen, med orden: ”Ring om det är nåt” och ”Husse är snart tillbaka igen, va nu en duktig tjej”. Slänger in packningen i bilen, på med brillorna, i med en go skiva och så bär det av.
Kör ut åt Torhamnslandet, ska plocka upp kusinen där. Ringer en signal för och kolla så han är vaken, inget svar. Ringer igen,
– Hallå, ja jag är vaken, hörs det i andra änden.
– Jag är på väg nu, säger jag.
– Det är lugnt, får jag till svar.
– Vi säger så, hej så länge.
Varav jag lägger på luren, lutar mig tillbaka och glider vidare.
Solen värmer härligt, armen lutad lite nonchalant ut genom rutan, ”Man e ju på gång”!
Gillar tidiga mornar, allting vaknar till liv efter nattens dvala. Kör förbi små gårdar och stugor, folk som är på väg till jobbet och andra som tar en tidig joggingtur i solskenet.
Tankarna går genast till min hund när jag ser en man gående längs vägen tillsammans med sin bäste vän, en liten labbe.
Kan inte vara gammal, max ett halvår. Svart som natten, ullig och mjuk. Nästan så man vill stanna till och hälsa.
Men nej, det finns det varken tid eller möjlighet till, skulle nog förvåna den gamle mannen med ett hastigt stopp, för att sedan rusa fram för att hälsa på hans hund, nej, det går inte för sig.
Fast jag skulle naturligtvis hälsat om jag hade varit på
stående fot.
Nej som sagt, saknar henne redan, min hund alltså.
Maja heter hon förresten, eller egentligen Nallemaja, efter ett utav Bamses barn. Maja, alltså min Nallemaja, kallad Maja, såg ut just som en liten björnunge när hon var liten. Hade jag inte vetat att det faktiskt var en hund, och inte nån björn, ja då hade jag nog trott att det varit nån korsning mellan brunbjörn och svartbjörn. Lite spräcklig, men med mycket svart i.
Stora tassar, nästan lika som en björns ramar, ett rejält gap med en himla massa sylvassa små tannabissingar.
Nu när hon har vuxit till sig lite så ser man att det helt klart inte är någon björn, utan mer en schäfer.
Hon är inte så värst stor och inte alls som en björn skulle varit i den åldern. Tur är väl det, snäll som ett lamm, fast med stunder fyllda av bus och hyss. Precis som ett liten barn, något av en ögontjänare. Om nu hundar har förmågan som gör att dom kan betraktas som det.
Hon ligger säkert och sover nu, i min grannes säng, eller på soffan. Om dom inte är ute och promenerar eller nåt.
Nu var man nästan framme, dags att göra ett seriöst försök att få lite fart på det hela, så vi kommer iväg nån gång.
Väl framme ser jag ett trädgårdsland, fyllt av blommor, grönsaker i alla former och färger, träd och buskar med bär och frukt och frodande grönska till den mildaste grad, som att hamna i en oas mitt ute i ingenstans. Rabatter väl planerade med gångar och staket, häckar och stenmurar som slingrar sig längs med och runt om hela tomten.
Det är fortfarande dagg på blommor och blad, solen skiner igenom grenverket på grönskande landskapsträdet eken.
Det glittrar och glimmar och doftar underbart av nyutsprungna rosor och dahlior. Jag stannar och kliver ur bilen, och än en gång överröses jag av sommarkänslor och värme.
Knallar fram till ytterdörren och knackar på.
Min kusin öppnar, han är fortfarande yrvaken och mumlar något som låter som.
– Kom in, jag ska bara käka, sen drar vi.
– Vad har du med dig?, undrar jag, – alltså har du packat mycket eller lite?
– Lagom, får jag till svar.
Okej, tänker jag, blir nog säkert bra det här. Jag tar av mig skorna, går in och går mot köket. Där sitter min morbror, alltså min kusins pappa, logiskt, eller hur!?
Hur som helst, – Hej Björn, säger han.
– Hej, säger jag, trött som jag är så frågar jag vad han gör uppe så här tidigt, utan att tänka på vad klockan är.
– Tidigt!?, säger min morbror, som för övrigt heter Mikael.
– Ja, klockan är väl inte mycket?, säger jag och vänder näsan mot klockan uppe på väggen.
Jo, eller nej, inte direkt mycket, men mer än vad jag hade trott. Snart halv nio. Ja tiden går som känt ganska snabbt, särskilt när man har roligt, åtminstone när man har bråttom.
Nog om det. Kaffet smakar inte fel så där på morgonkvisten, inte en grov smörgås med leverpastej och inlagd gurka heller.
Efter ett tags mumsande och kaffe-sörplande var det dags att åka
Allt packat och klart, extradäcken som jag hade fått med bilen när jag köpte den, ungefär en månad tidigare, och som jag fortfarande inte plockat ut ur skuffen, fick vi naturligtvis plocka ut innan avresan mot äventyret. Vi hade sedan innan beslutat att vi skulle köra förbi mitt dåvarande jobb, för att kontrollera avgassystemet som skramlade en aning, samt kolla olja och vattennivåer. Vi körde inåt stan, stannade till utanför jobbet, gick in och tog ett par ord med chefen och körde därefter in bilen i verkstaden. Det är en konst att inte hamna fel på liften, den står nämligen inte i exakt mått till porten, utan man får göra en ganska tvär gir väl inne i hallen.
När vi hissat upp bilen på liften såg vi ganska snabbt att det läckt olja framme vid växellådan, aj aj, inge bra alls.
Det blir till att kolla och eventuellt fylla på olja i motorn och tvätta kring lådan, sen är det bara att vänta och se om det läckt ut nåt när vi är tillbaka igen. Naturligtvis stanna till var tionde mil och kolla så det finns tillräckligt med olja. Det är ju ingen bra idé att köra 50 mil utan varken olja eller vatten.
När allt var kollat, fixat, fyllt och förseglat så var det dags för avfärd igen.
Det bar av norr över, siktet inställt på att nå Smålandsgränsen först och sedan planera allt eftersom. Småland med stora skogar, sjöar, samt ett rikt djurliv och lite lagom lugn och ro.
Tanken var att vi skulle hitta någon lagom avlägsen sjö att tälta vid, kanske fiska eller åtminstone grilla korv och sova ute i det fria. Vi turades om att köra, jag körde första biten, å vi började snart närma oss Växjö. Stannade till ett slag vid en rastplats, kaffet gjorde sig påmint, så det fick bli en klassisk ”ska-bara-slå-en-sjua-paus”.
Antar att det inte är något allmänt känt uttryck på att kasta vatten, hörde det första gången som liten grabb, också detta uttryck, som många andra, uppkom mer av en slump vid ett tillfälle då jag skulle springa å kissa.
Farfar, eller farmor, minns inte riktigt vem utav dom det var, påpekade att man helst inte skulle uttrycka sig som så ingående när man behövde låna toaletten, utan istället då säga att man skulle ”slå en sjua”. Jag kan tänka mig att det är ett uttryck som följt med sen länge, och att det är fler som vet vad som menas med det, eller också kan det vara något som uppkom just då, den gången efter maten en dag för många år sedan hos min farmor och farfar.
Hur som helst, stannade till, gjorde vad vi skulle, letade fram kaffekorgen och nallade en macka i all hast, kollade kartan och började spåna på vart vi skulle stanna här näst. Vi var fortfarande inom Smålands gränser och det var där våra meningar började gå lite isär.
Min kusin tyckte att vi skulle leta upp närmsta sjö och slå läger, medans jag personligen ville längre uppåt landet. Inte heller var han nåt vidare intresserad av att ta del av kartan och verkade mest vilja kunna komma hem inom ett par timmars tid. Jag däremot gillar äventyr, jag ser resan som mer än halva nöjet, att köra längs mindre vägar uppåt Sverige tyckte jag lät som en alldeles förträfflig idé. Förutsatt att vi kunde turas om att köra och inte kände nån direkt press på att vi skulle hinna hit eller dit inom en viss tid.
Utan att ha kommit fram till någon direkt plan så körde vi vidare igen. Denna gång var det trots allt kusinen som satt bakom ratten och jag bredvid med kartan i knät, lätt fumlandes med kaffekoppen i ena handen och en ost och paprika-smörgås i den andra. Är för övrigt löjligt förtjust i både kaffe och just den kombinationen av stark ost och färsk röd paprika, snyggt komponerat på en lite tjockare nybakad fransbröd-bit med smör. Smaken och styrkan på kaffet är naturligtvis av yttersta vikt, vid den tiden hade jag fortfarande för ovana att ha både mjölk och en halv sockerbit i dessutom.
Tog en stor klunk kaffe och tog en närmare titt på kartan.
Min kusin, som nu satt djupt koncentrerad på att hålla bilen på vägen, la inte direkt märke till mina då spinnande planer på att ta oss upp mot Vättern för att sedan förhoppningsvis komma ännu en bit längre upp i landet. Det var då inte bestämt att vi skulle köra till något utsatt mål, utan jag hade möjligheten att styra resan åt det håll jag ville. Vi tuffade vidare längs vägen mot okända mål och några timmar senare var vi närmare övre mitten av Vättern än vi var nära Gränna. Jag tog åter en snabb titt på kartan. Vi började närma oss Vadstena.
Jag kollade fram och tillbaka över kartan, funderade lite och la den åter åt sidan. Efter ytterligare körande, i mitt fall åkande, passerade vi Vadstena, även Motala och började så smått närma oss en plats kallad Övralid. Det namnet kände jag igen. Jag hade varit där för längesedan, då med familjen på semester och den gången med siktet inställt på Dalarna.
Det var en plats där författaren och nobelpristagaren Verner von Heidenstam en gång hade bott. Jag minns det stora vita huset och den magnifika utsikten mycket väl. Strax innan Övralid stannade vi och bytte förare. Av någon anledning hade jag lagt det stället på minnet, och när vi passerade en skylt med namnet så tog jag beslutet om att köra upp till det gamla huset för att kolla. Vi kom in på en smal krokig väg, körde igenom samhället, svängde vänster vid kyrkan och fortsatte uppåt.
Efter en stund var vi framme vid parkeringen till det stora huset och klev ur bilen.
Jag passade då på att ringa hem till farmor och farfar, mestadels för att tala med min farbror.
Det var han som hade varit förare och samordnare av resan när jag var liten. När jag berättade att vi stod utanför grindarna till huset i Övralid så hörde jag att han blev glad.
Antar att han förstod att resorna som liten trots allt hade planterat ett spår av nyfikenhet och kultur inuti mig.
Trots allt tjat och gnabb mellan mig och mina bägge systrar, trångt inklämda i det lilla baksätet i den då ganska nyinskaffade Opeln.
Han frågade mig om jag hade planer på att ta vägarna ännu längre norr över, och hur länge vi skulle vara iväg. Jag svarade lite tveksamt, – ja kanske det, det beror på min medpassagerare. Jag såg att min kusin inte såg allt för nöjd ut med mitt svar, jag förstod också att han nu hade genomskådat min lömska plan att köra betydligt längre än vad som hade framkommit vid vår första diskussion kring målet med resan.
Efter att vi hade pratat en stund så sa vi hej då och vi gick bort längs grusgången, kantad av sommarens alla blommor, blåklockor, trift, gulmåra, prästkragar, vildrosor, och mycket mer och med fåren bräkandes bland buskarna och fruktträden längs sluttningen ner mot Vättern. Utsikten var verkligen magnifik. Storslagen och mäktig, just som jag hade kommit ihåg den. Vi strövade omkring längs gångarna, tittade på det stora vita huset, fotograferade en hel del, provsatte oss på den gamla bänken invid det massiva stenbordet framför huset, precis under ett litet körsbärsträd och med den storslagna utsikten som en tavla framför oss. Vi stannade säkert närmare en timme, sen var det dags att fortsätta.
Jag satte mig åter bakom ratten, och så bar iväg.
Vi körde och körde, gled förbi stora gods, ängar med betande boskap, sjöar och ännu mera skog som förut.
Det började så sakteliga att skymma, magen kurrade, vi letade vid det här laget febrilt efter någonstans vi kunde stanna och äta middag.
Vi lyckades köra av den stora vägen och in på en liten mindre väg.
Vi hade nästan hunnit komma ända till Nora, vilket inte verkade vara en lika glädjande nyhet för min kusin, som det var för mig. Jag hade ju i min fantasi redan hunnit föreställa mig hur det hade känts att komma upp till Dalarna igen, komma fram längs den smala vägen mot sjön Saxen och hotellet Saxenborg.
Där skulle vi naturligtvis ha klivit ur bilen och i långsamt tempo promenerat ner mot sjön och planerat vart vi skulle sova för natten. För att nästa dag kunna köra till den frånlidne författaren och spelmannen Dan Anderssons Luosastugan.
Detta hade precis som Övralid varit ett flitigt utflyktsmål om somrarna när jag var liten. Men dom drömmarna började så sakteliga grusas allt eftersom min kusin blev buttrare och kinkigare ju längre vi körde och ju senare det blev.
Det var en bitter smak i min mun, känslan av att vara så nära, men ändå så långt borta.
Det är en av dom jobbigaste känslorna för mig, känslan av att misslyckas, även om det inte var någon tävlig eller uppdrag.
Trots att vi från början bara hade pratat löst om att eventuellt sova över en eller maximalt två nätter i tält.
Vi körde omkring ett ganska bra tag innan vi hittade en stor skylt invid motorvägen. Det var ett gigantiskt M, det kunde bara betyda en sak, iallafall om det är ett gult M, med böjda kanter och upphöjt på en hög pelare. Jag behöver inte uttala namnet, dom som inte känner till kedjan med snabbmatställen genom dess logga, har antingen levt ett renlevnadsliv eller också vara bosatt i en grotta, djupt inne i en mörk skog dom senaste femton åren.
Kvalificerad skräpmat, det är nog vad jag skulle personligen skulle kalla det hela, bukfylla är också ett ganska användbart ord i sammanhanget.
Men visst, det kan vara gott ibland, och särskilt när man har kört ett x antal timmar i sträck, utan vare sig mat eller dryck. Efter maten blev det till att leta vidare efter nåt trevligt ställe att tälta på.
Vi körde runt ganska länge och hade väl tron om att det förr eller senare skulle dyka upp ett ställe som passade in på våra krav gällande sovplats. Efter att vi ytterligare en gång stannade för att kolla karta och dricka kaffe, denna gång vid en kyrka ute i mitten av ingenstans, så fick vi ett tips av två äldre damer som var ute och promenerade. Dom sa att vi skulle åka till en sjö som låg i närheten, där skulle det tydligen vara lugnt och relativt tryggt att stanna, samt finnas möjligheten att slå upp ett tält. Vi fick vägbeskrivningen och körde vidare...
Läs mer av artikeln i det nya numret av Presspunkten.
Dissidia: Final Fantasy
Nr 5/2009
Detta är ett spel till konsolen PSP, ett utav de bästa. Spelet heter Dissidia: Final fantasy. Ett väldigt underhållande spel som tar många timmar att ta sig igenom och det är kul. Det finns liksom bara mer och mer hela tiden. Här kommer det.
Dissidia: Final Fantasy är baserat på en speciell serie av rollspel av namnet FinalFantasy. Namnet Final Fantasy kom från han som skapade serien. Han jobbade på ett spelföretag vid namn Squaresoft och hade gjort andra titlar förut men spelen sålde inte tillräckligt så han skulle skapa ett sista spel. Hans sista fantasi (final fantasy).
Men detta spelet blev jättepopulärt i Japan och gjorde en bra vinst för företaget. Squaresofts ledning bad honom göra ännu fler indirekta uppföljare och det gjorde han. Varje nytt Final Fantasy blev populärt och idag finns det tretton delar och några spinoffs. Till och med Disney skapade ett team med Squaresoft och lät deras olika karaktärer stöta på varandra i en annan spelserie vid namn Kingdom Hearts.
Nu går företaget som släpper serien vid namnet Square-enix. Dissidia: Final Fantasy är en hyllning till serien.
De har tagit de goda huvudpersonerna respektive onda huvudpersonerna från första delen i serien till tionde delen och låter dem kämpa mot varandra i en kamp mellan godhet och onska.
Historian i spelet handlar om två gudar. Den gode gudinnan som har namnet Cosmos och den onde guden vid namn Chaos.
Balansen mellan de båda har varit jämnlik men rätt som det är så får Chaos övertaget och balansen blir ojämn. Cosmos kallar då fram de goda och starkaste krigarna från alla de tio världar som Final Fantasy utspelar sig i. Detta kontrar Chaos tillbaka med genom att kalla på de onda och mest starkaste krigarna från samma världar, dvs alla de godas rivaler.
Detta är grunden till konflikten och historian i spelet. Hur det går får den som spelar veta.
Läs mer av artikeln i det nya numret av Presspunkten!
Måndag morgon
Nr 5/2009
Jag börjar dagen med en tidig promenad tillsammans med min hund Maja. Detta kan för vem som helst låta som en väldigt bra start på dagen. Det brukar det vara, förutsatt att jag har sovit åtminstone 6-8 timmar innan det är dags för uppstigning kl: 06:05. Första intrycket när jag tittar ut genom mitt fönster är oftast avgörande för hur lång promenad det blir, det blir dock alltid minst 25 min, oavsett om det spöregnar eller är strålande solsken.
Så här års är det mörkt när jag vaknar och mörkt när det är dags att sova igen. På kvällen är det bara ett plus, men på mornarna kan det ibland vara en bidragande orsak till att jag hellre ligger kvar i sängen än raskt stiger upp och hoppar i kläderna. Det hela handlar egentligen bara om att ha rätt inställning från början, och att alltid hålla blicken högt. I annat fall är det lätt att falla in i självömkan och tycka synd om sig själv, eller låta latmasken ta överhand, vilket inte alls är bra.
Alla har vi nog någon gång stängt av klockan för att lika snabbt som vi vaknat, åter somna in igen och drömma sig bort ett tag till. Detta bidrar dock i mitt fall till att jag inte hinner ta någon längre promenad med min hund, inte äta eller ens riktigt vakna innan det är dags att kasta sig ut och iväg till jobbet. Vad min hund beträffar så är hon ytterst sparsam med att ställa direkta krav på mig, men jag vet emellertid att hon, så väl som vilken hund som helst, behöver rastas och få umgås med husse en stund innan hon sedan blir ensam 4-6 timmar. Jag kan ju själv tänka mig vilket tragiskt liv det hade varit om jag bara hade stigit upp, duschat, ätit och sedan tagit ut henne på en 5 minutare, sedan åka iväg till jobbet för att sedan dyka upp 6 timmar senare och förvänta mig att hon är både glad och pigg, samt välmående och inte ställa några krav. Nej, usch och fy för sådana hundägare, eller ”hund-förvarare”, som jag skulle vilja kalla det.
Är man hundägare, och inte det sist nämnda, så har man ett stort ansvar att se till så att jycken blir ordentligt rastad, får rätt sorts samt mängd mat samt både fysisk och också någon form av mental träning. Den mentala träningen låter hunden växa samt känna tillit och respekt till husse/matte och gör samtidigt att man får en mer balanserad och förhoppningsvis lydig hund.
Jag tror stenhårt på orden: ”En lydig hund är en lycklig hund”. Med det menar jag inte att alla hundar som gör som dom blir tillsagda, automatiskt är lyckliga, för så är nog inte fallet.
Det är stor skillnad på att göra som husse/matte säger för att man är rädd för att bli straffad, än på att vilja lyda för att det känns så bra och för att det finns en fin kommunikation och ömsesidig respekt. Enligt min mening handlar det mycket om att använda helt vanligt ”bonn-förnuft”, och inget annat. Det krävs egentligen inte så värst mycket mer, naturligtvis också ett intresse för att vilja leva ett sunt liv, med både jobb och lek, tråkigheter men också en hel del skojigheter.
Något jag minns från det att jag var liten är vad min mormor alltid brukade säga, ”Å så glöm nu inte att äta upp Maktabiten”. Maktabiten, ett uttryck hon använde för att jag och mina syskon inte skulle lämna kanterna på brödet, den sista biten potatis eller grönsakerna som jag så stiligt hade radat upp längs kanten, i hopp om att dom skulle smälta samman med det lätt blommiga mönstret på tallriken. Naturligtvis bara ett knep för att få oss att förstå att det inte är bra att ta till sig en massa för att sedan slänga hälften.
Tittar ut genom fönstret igen, sitter på jobbet. Det regnar lite smått och är allmänt mulet och disigt, kallt som attan men ingen snö än så länge. Glider från det ena ämnet till ett annat, för att sedan återgå till där jag en gång började. Minns när jag först började här på Presspunkten, trodde dagarna skulle gå olidligt långsamt, men ack så fel jag hade. Klockan är strax halv elva, det är måndag och datumet är den 16 november, året är 2009, snart Jul, därefter nyår och ett nytt år efter det. Längtar och hoppas på en vit jul, mysigt med snö, hör ju julen till! Tror jag smiter ifrån nu, kaffe-tarmen börjar spöka, och fingrarna stelna.
Tack för mig.
Lev väl!