VEM ÄGER DITT MINNE?
textbearbetning SKRIVARSMEDJAN
illustration DANIEL OLAUSSON
NR 5/2009
Konstnären Anna Odell fejkade en psykos på Liljeholmsbron i Stockholm en vinterkväll 2009. Det var en iscensättning av en händelse på samma plats 14 år tidigare.Vem äger ditt minneSyftet med den spelade psykosen var att undersöka vems berättelse som har giltighet. Att visa att vården inte står för en absolut sanning.
1995 var Anna Odell 22 år och hade mått dåligt sedan de tidiga tonåren. I omgångar hade hon varit allvarligt sjuk. En oktoberkväll balanserade hon på broräcket, livsfarligt högt över vattnet. Lyckligtvis stoppades hon och blev förd till S:t Görans psykmottagning där hon spändes fast i likadan bältessäng som i januari 2009. Så här berättade Anna Odell för Dagens Nyheters reporter. ”Jag har blivit tagen till flera psykmottagningar men bara på S:t Görans psykakut har jag blivit lagd i bälte och bara i journalerna därifrån påstås det att jag slagits. Varken 1995 eller 2009 har polis eller vårdpersonal gjort någon ansats att släppa taget om mig. Hur kan de då veta om jag är våldsam?”
När Anna Odell avslöjade att den fejkade psykosen var planerad blev läkaren, vårdpersonalen och polisen kränkta och förbannade. Anna blev anmäld och åtalad för falskt alarm, våldsamt motstånd och oredigt förfarande. Hon blev dömd att betala 2500 kr i böter. Under rättegången kom det fram att hon INTE hade, som det först sagts, slagit och spottat vårdarna i ansiktet. Anmälan om misshandel var nerlagd. Det blev också tydligt att man på S:t Görans sjukhus inte följt de strikta regler som finns vid bältesläggning.
För Anna Odell framstår det som absurt att flera i personalen vittnade om att de trodde att hon var en kvinna som blivit utsatt för övergrepp. Personalen tar alltså mot en ung kvinna som de misstänker har varit med om ett övergrepp och spänner fast henne i bältessäng med benen isär, bälte runt midjan och händerna över huvudet. Inom några minuter kommer flera personer och lägger sig över henne, drar ner hennes strumpbyxor och trosor och ger henne en spruta i baken.
Är det så man ska ta hand om en kvinna man tror varit med
om ett övergrepp?
Innan Anna Odell genomförde projektet med den fejkade psykosen så ringde hon flera psykiatriska akutmottagningar och berättade om konstprojektet. Hon talade om att det gick ut på att iscensätta en psykos för att försöka öppna upp den slutna värld som psykvården är. De flesta som hon talade med trodde inte att hon skulle kunna spela sjuk på ett trovärdigt sätt. De varnade henne för att hon skulle kunna bli sjuk om hon spelade sjuk. Längre fram i samtalen menade de att man inte skulle tro på henne när hon avslöjade att hon inte var sjuk. Dessutom menade flera att det Anna Odell planerade att göra kunde tyda på att hon fortfarande hade sin ohälsa kvar.
Så här säger Anna Odell.
– Är man sjuk om man spelar sjuk? Den offerroll man tilldelas som psykisk sjuk fortsätter ofta att hänga kvar efter att man tillfrisknat. Psykologer och andra har i den mediala debatten påstått att det jag gjort skulle vara bra för mig, som ett sätt att bearbeta ” mina traumatiska upplevelser ”. Men för mig är inte konst terapi. Som konstnär intresserar jag mig för mellanmänskliga relationer, för dolda samhällsstrukturer, för mitt och andras beteende i förhållande till olika
former av makt.
– Är det konst att fejka en psykos? har folk undrat. Jag skulle säga att det beror på vad man gör av det, hur man dokumenterar iscensättningen, hur man väljer att presentera verket. Jag är medveten om att jag rör mig i närheten av journalistiken, men som konstnär har man en större frihet i tolkningen av materialet. Man kan lämna öppet för människors egna upplevelser och tolkningar. Under projektets gång blev det tydligt för mig att verket rör sig mellan ytterligheter som frisk/sjuk, verklighet/fiktion, kontroll/kaos och sanning/lögn. Samtidigt samspelar de ytterligheterna hela tiden med varandra. Lögnen behövdes för att visa sanningen.
Följande analys gjorde Kalmar konstmuseum i samband med utställningen av Anna Odells Okänd kvinna 349701 och Rekonstruktion. ”Det finns en rad skiftande infallsvinklar i Anna Odells verk vilket ger en komplexitet i hennes konstverk med många tolkningsmöjligheter och dubbeltydningar. Odells handling kan mycket väl ses som en bearbetning och kritik av ett område som hon har stor erfarenhet av. Men det kan också ses som ett exempel på en enskild individ som slår tillbaka mot en större institutionell maktapparat i samhället.
En Davids kamp mot Goliat.”
Den livliga diskussionen som skapades kanske är en följd av att konsten, samhällets institutioner och vanligt folk ibland har helt olika uppfattningar om vad man får och inte får göra.
Vad är tillåtet inom konsten? Vem bestämmer gränserna? Det handlar också om frågeställningar om vem som äger tolkningsföreträdet att definiera vården, eller vem som är frisk eller sjuk.
Denna tidning tar inte ställning om Anna Odell gjorde rätt eller fel när hon fejkade psykosen. Vi vill bara uppmärksamma att den stundtals upprörda debatten vad som är konst och vad konst får vara har börjat nyanseras till en diskussion om vad psykiatri är och vad psykiatrin får göra.
Du som läser detta kanske också har olösta erfarenheter av olika institutioner, myndigheter och maktutövare. Vi vill inte rekommendera en iscensättning liknade Anna Odells projekt. Som enkel medborgare räcker det att du själv börjar med att ställa följande frågor: Vem äger rätten till din upplevelse? Vem eller vilka avgör vad som är försvarbart eller olämpligt?
illustration DANIEL OLAUSSON
NR 5/2009
Konstnären Anna Odell fejkade en psykos på Liljeholmsbron i Stockholm en vinterkväll 2009. Det var en iscensättning av en händelse på samma plats 14 år tidigare.Vem äger ditt minneSyftet med den spelade psykosen var att undersöka vems berättelse som har giltighet. Att visa att vården inte står för en absolut sanning.
1995 var Anna Odell 22 år och hade mått dåligt sedan de tidiga tonåren. I omgångar hade hon varit allvarligt sjuk. En oktoberkväll balanserade hon på broräcket, livsfarligt högt över vattnet. Lyckligtvis stoppades hon och blev förd till S:t Görans psykmottagning där hon spändes fast i likadan bältessäng som i januari 2009. Så här berättade Anna Odell för Dagens Nyheters reporter. ”Jag har blivit tagen till flera psykmottagningar men bara på S:t Görans psykakut har jag blivit lagd i bälte och bara i journalerna därifrån påstås det att jag slagits. Varken 1995 eller 2009 har polis eller vårdpersonal gjort någon ansats att släppa taget om mig. Hur kan de då veta om jag är våldsam?”
När Anna Odell avslöjade att den fejkade psykosen var planerad blev läkaren, vårdpersonalen och polisen kränkta och förbannade. Anna blev anmäld och åtalad för falskt alarm, våldsamt motstånd och oredigt förfarande. Hon blev dömd att betala 2500 kr i böter. Under rättegången kom det fram att hon INTE hade, som det först sagts, slagit och spottat vårdarna i ansiktet. Anmälan om misshandel var nerlagd. Det blev också tydligt att man på S:t Görans sjukhus inte följt de strikta regler som finns vid bältesläggning.
För Anna Odell framstår det som absurt att flera i personalen vittnade om att de trodde att hon var en kvinna som blivit utsatt för övergrepp. Personalen tar alltså mot en ung kvinna som de misstänker har varit med om ett övergrepp och spänner fast henne i bältessäng med benen isär, bälte runt midjan och händerna över huvudet. Inom några minuter kommer flera personer och lägger sig över henne, drar ner hennes strumpbyxor och trosor och ger henne en spruta i baken.
Är det så man ska ta hand om en kvinna man tror varit med
om ett övergrepp?
Innan Anna Odell genomförde projektet med den fejkade psykosen så ringde hon flera psykiatriska akutmottagningar och berättade om konstprojektet. Hon talade om att det gick ut på att iscensätta en psykos för att försöka öppna upp den slutna värld som psykvården är. De flesta som hon talade med trodde inte att hon skulle kunna spela sjuk på ett trovärdigt sätt. De varnade henne för att hon skulle kunna bli sjuk om hon spelade sjuk. Längre fram i samtalen menade de att man inte skulle tro på henne när hon avslöjade att hon inte var sjuk. Dessutom menade flera att det Anna Odell planerade att göra kunde tyda på att hon fortfarande hade sin ohälsa kvar.
Så här säger Anna Odell.
– Är man sjuk om man spelar sjuk? Den offerroll man tilldelas som psykisk sjuk fortsätter ofta att hänga kvar efter att man tillfrisknat. Psykologer och andra har i den mediala debatten påstått att det jag gjort skulle vara bra för mig, som ett sätt att bearbeta ” mina traumatiska upplevelser ”. Men för mig är inte konst terapi. Som konstnär intresserar jag mig för mellanmänskliga relationer, för dolda samhällsstrukturer, för mitt och andras beteende i förhållande till olika
former av makt.
– Är det konst att fejka en psykos? har folk undrat. Jag skulle säga att det beror på vad man gör av det, hur man dokumenterar iscensättningen, hur man väljer att presentera verket. Jag är medveten om att jag rör mig i närheten av journalistiken, men som konstnär har man en större frihet i tolkningen av materialet. Man kan lämna öppet för människors egna upplevelser och tolkningar. Under projektets gång blev det tydligt för mig att verket rör sig mellan ytterligheter som frisk/sjuk, verklighet/fiktion, kontroll/kaos och sanning/lögn. Samtidigt samspelar de ytterligheterna hela tiden med varandra. Lögnen behövdes för att visa sanningen.
Följande analys gjorde Kalmar konstmuseum i samband med utställningen av Anna Odells Okänd kvinna 349701 och Rekonstruktion. ”Det finns en rad skiftande infallsvinklar i Anna Odells verk vilket ger en komplexitet i hennes konstverk med många tolkningsmöjligheter och dubbeltydningar. Odells handling kan mycket väl ses som en bearbetning och kritik av ett område som hon har stor erfarenhet av. Men det kan också ses som ett exempel på en enskild individ som slår tillbaka mot en större institutionell maktapparat i samhället.
En Davids kamp mot Goliat.”
Den livliga diskussionen som skapades kanske är en följd av att konsten, samhällets institutioner och vanligt folk ibland har helt olika uppfattningar om vad man får och inte får göra.
Vad är tillåtet inom konsten? Vem bestämmer gränserna? Det handlar också om frågeställningar om vem som äger tolkningsföreträdet att definiera vården, eller vem som är frisk eller sjuk.
Denna tidning tar inte ställning om Anna Odell gjorde rätt eller fel när hon fejkade psykosen. Vi vill bara uppmärksamma att den stundtals upprörda debatten vad som är konst och vad konst får vara har börjat nyanseras till en diskussion om vad psykiatri är och vad psykiatrin får göra.
Du som läser detta kanske också har olösta erfarenheter av olika institutioner, myndigheter och maktutövare. Vi vill inte rekommendera en iscensättning liknade Anna Odells projekt. Som enkel medborgare räcker det att du själv börjar med att ställa följande frågor: Vem äger rätten till din upplevelse? Vem eller vilka avgör vad som är försvarbart eller olämpligt?
Kommentarer
