UT UR IDET
text & foto PM
Nr 2/2010
Söndag i mars och, får man väl säga,
humant bandyväder. Då är det dags för
årets första stora fotbollsresa
Långt ute i väster har ett gulsvart frö börjat gro efter ett kvarts sekels inkapsling. Det gula kan symbolisera den soliga drömmen och det svarta allt slitet. Och alltid en sol som lyser över de eländigaste stunder.
Ingen äventyrare kom till Ostermansgatan vinglande på skarven mellan sen förmiddag och tidig eftermiddag i egocentriskt bakisjämmer. Inte heller någon som uttryckte uppskattning över att ha fått en skön sovmorgon. Alla hade vaknat tidigt i det där sköndarriga tillståndet som kommer av att ha för mycket att se fram emot. En av oss visserligen mest för innehållet i kakkorgen men behoven är ju så olika hos oss människor. Uppdämda behov av globetrotteraktigt slag också för den delen, vilket märktes av triumfjublet hos ett par av lirarna så fort vi kommit över kommungränsen.
Världens kanske snällaste huliganer var nu ordentligt på väg. Det kändes som vi funnit ett stråk precis mellan årstiderna vinter och vår. Men ingen av oss var tillräckligt poetisk för att riktigt göra nåt av det. Det närmaste vi kom lyriken denna eftermiddag var tårögt enkel och rustik bandyportföljsnostalgi vid åsynen av vintrigheten på fälten som bredde ut sig över nejden.
Att vid tömningen av bussen kliva rakt ner i ett tjockt sörjigt snötäcke med trashankiga valborgsdojor tydde på sedvanligt god omvärldsanalys! Detta öde skyllde vi hysteriskt morrande på varandra. Om blickar kunde döda… vi visste ju att nu väntade 3,5 timmar i råkall kustluft. Hetluften fanns bara på planen. Problematiken var ett överhängande hot mot samhörigheten tills någon kläckte ur sig att det var kommunförvaltningens fel! Detta upplevdes så pass lyckat att vi fick energi att gå händelserna i förväg och slita fram alla de tröstande kanelbullarna ur kakkorgen. Väl inne på Strandvallen beger sig åtta orakade östblekingar som inte direkt ser ut att tillhöra samhällstoppen direkt bort till korvståndet och börjar stoppa i sig friskt. Man kan nog lugnt säga att vi blev iakttagna när ett par av oss utan att be om ursäkt tog sig för att trycka den rykande varma korven mot skohålen där tåkölden var bitande omänsklig denna högtidliga marshelg.
Blekingefotbollens enda äkta pärla MAIF tvålade till GAIS rätt ordentligt. Bortaklacken mäktiga ramsor tynade efterhand till enstaka plågade skrik likt schakalernas i skymningsdunkel. Skadeglädjen växte sig aldrig så stark att den gick att ta på. Att man vet att GAIS spelar hemma om det står en cykel utanför Ullevi fick de ju höra förstås, skam vore det ju annars. Med de tycktes ta det med en mix av dåligt humör och humor, ett tillstånd som torde vara GAIS-kulturens genom tidevarven långsamt frambringade kännemärke.
Ett under vintern väldigt uppskattat inslag i den lite stickiga lokala folkhumorn kan vi nu notera kom helt på skam. Det gick ut på liknelsen mellan Mjällbys mittbackar och de två stora svarta sköldpaddorna av specialbetong och krossad granit nere vid järnvägsstationen. Förgyllde tillvaron för många själar gjorde den i alla fall, denna långt i förväg uttagna skadeglädje. Undras om konstnären Lissy Boesen har stiftat bekantskap med den starka symbolladdningen hos sina sköldpaddsdjur?
Stelfruset belåtna troppar massorna av mot söndagskväll och begynnande måndagsmorgonkänsla. I vårt följe finns det gott om vardagslängtare. Först i höjd med Mörrum börjar känseln stickande återvända till fötter som varit på vårfotboll. När vi återvänt till Kalvhagen skiljs vi åt under en hotfull himmel, utan större åthävor, som folk gör som vet att de snart skall träffas igen.
Nr 2/2010
Söndag i mars och, får man väl säga,
humant bandyväder. Då är det dags för
årets första stora fotbollsresa
Långt ute i väster har ett gulsvart frö börjat gro efter ett kvarts sekels inkapsling. Det gula kan symbolisera den soliga drömmen och det svarta allt slitet. Och alltid en sol som lyser över de eländigaste stunder.
Ingen äventyrare kom till Ostermansgatan vinglande på skarven mellan sen förmiddag och tidig eftermiddag i egocentriskt bakisjämmer. Inte heller någon som uttryckte uppskattning över att ha fått en skön sovmorgon. Alla hade vaknat tidigt i det där sköndarriga tillståndet som kommer av att ha för mycket att se fram emot. En av oss visserligen mest för innehållet i kakkorgen men behoven är ju så olika hos oss människor. Uppdämda behov av globetrotteraktigt slag också för den delen, vilket märktes av triumfjublet hos ett par av lirarna så fort vi kommit över kommungränsen.
Världens kanske snällaste huliganer var nu ordentligt på väg. Det kändes som vi funnit ett stråk precis mellan årstiderna vinter och vår. Men ingen av oss var tillräckligt poetisk för att riktigt göra nåt av det. Det närmaste vi kom lyriken denna eftermiddag var tårögt enkel och rustik bandyportföljsnostalgi vid åsynen av vintrigheten på fälten som bredde ut sig över nejden.
Att vid tömningen av bussen kliva rakt ner i ett tjockt sörjigt snötäcke med trashankiga valborgsdojor tydde på sedvanligt god omvärldsanalys! Detta öde skyllde vi hysteriskt morrande på varandra. Om blickar kunde döda… vi visste ju att nu väntade 3,5 timmar i råkall kustluft. Hetluften fanns bara på planen. Problematiken var ett överhängande hot mot samhörigheten tills någon kläckte ur sig att det var kommunförvaltningens fel! Detta upplevdes så pass lyckat att vi fick energi att gå händelserna i förväg och slita fram alla de tröstande kanelbullarna ur kakkorgen. Väl inne på Strandvallen beger sig åtta orakade östblekingar som inte direkt ser ut att tillhöra samhällstoppen direkt bort till korvståndet och börjar stoppa i sig friskt. Man kan nog lugnt säga att vi blev iakttagna när ett par av oss utan att be om ursäkt tog sig för att trycka den rykande varma korven mot skohålen där tåkölden var bitande omänsklig denna högtidliga marshelg.
Blekingefotbollens enda äkta pärla MAIF tvålade till GAIS rätt ordentligt. Bortaklacken mäktiga ramsor tynade efterhand till enstaka plågade skrik likt schakalernas i skymningsdunkel. Skadeglädjen växte sig aldrig så stark att den gick att ta på. Att man vet att GAIS spelar hemma om det står en cykel utanför Ullevi fick de ju höra förstås, skam vore det ju annars. Med de tycktes ta det med en mix av dåligt humör och humor, ett tillstånd som torde vara GAIS-kulturens genom tidevarven långsamt frambringade kännemärke.
Ett under vintern väldigt uppskattat inslag i den lite stickiga lokala folkhumorn kan vi nu notera kom helt på skam. Det gick ut på liknelsen mellan Mjällbys mittbackar och de två stora svarta sköldpaddorna av specialbetong och krossad granit nere vid järnvägsstationen. Förgyllde tillvaron för många själar gjorde den i alla fall, denna långt i förväg uttagna skadeglädje. Undras om konstnären Lissy Boesen har stiftat bekantskap med den starka symbolladdningen hos sina sköldpaddsdjur?
Stelfruset belåtna troppar massorna av mot söndagskväll och begynnande måndagsmorgonkänsla. I vårt följe finns det gott om vardagslängtare. Först i höjd med Mörrum börjar känseln stickande återvända till fötter som varit på vårfotboll. När vi återvänt till Kalvhagen skiljs vi åt under en hotfull himmel, utan större åthävor, som folk gör som vet att de snart skall träffas igen.
Kommentarer
