BAKSIDAN
text PATRIK SABEL foto JOAKIM OTTOSSON
Nr 6/2010
Förra gången hette föreställningen Naken. Nu är Joachim Mostberg tillbaks med ett nytt drama som hade premiär fredagen den 19:e November.
Vid sin sida på scenen medverkar även skådespelaren Anton Lissmark Hult. Än en gång är det resultatet av ett samarbete med journalisten och manusförfattaren Martin Hult. Liksom den förra uppsättningen blir det en kombination av flera olika element på scenen som pjäs och film, dessutom live musik som är skriven av Peter Nilsson. Joachim beskriver själv uppsättningen som en riktig teaterupplevelse och en härlig kväll för själen samt en mix mellan gråt, skratt och dramatik. Dramat är ungefär en timma lång. Det är en berättelse om livet, en kärleksfull och laddad far- och sonrelation. Också utanförskap saknad, ledsamhet och vad sorg kan göra med en människa. Även glädje, hopp och skratt.
Under cirka ett års tid har de jobbat med att framställa ett manus och historien har delvis förändrats med tiden. Till skillnad från Naken är baksidan inte självbiografisk även om det finns en hel del likheter påpekar Joachim. ”Det har varit en del improvisation under resans gång även om det funnits ett manus” säger Anton Lissmark Hult som spelar sonen i dramat. Det är viktigt att verkligen lyssna när man jobbar med dramatik inte bara säga sina repliker. Det sker ju saker på scenen så även om det finns ett färdigt manus finns det utrymme för improvisation.
Martin beskriver också uppsättningen som ett politiskt drama som tar ställning för den ”lilla” människan, dock inget som har med parti politik att göra. Det är upp till publiken att ta ställning och alla får sin egen upplevelse av det de ser. Allt har satts ihop lokalt och visades två gånger på Konsthallen i Karlskrona (19:e och 20:e november).
Efter premiären blev jag nyfiken på hur det hade gått så jag hörde av mig till manusförfattaren Martin Hult som ställde upp och svarade på ytterligare några frågor.
Hur kändes det efter premiären?
Jag kände lättnad, glädje, stolthet, tomhet och en slags inre befrielse.
Kan du beskriva processen, från idé till en färdig föreställning?
Arbetet med Naken var en svår och emotionellt omtumlande resa för mig. Jag intervjuade Joachim om en livshistoria som bitvis sammanföll med min egen. Efteråt kände jag mig tömd. Det fanns inga idéer, inga planer, inga ord, ingenting att gå vidare. Det dröjde flera månader innan jag och Joachim träffades igen och ytterligare tid innan han ringde mig och sa att han ville diskutera en idé till ett nytt drama som han fått. Vi satte oss ner, jag antecknade, han gjorde klart att det skulle bli en dialog den här gången. Vi började försiktigt forma ett manusskelett tillsammans, med flera alternativa slut. Vi satt en kväll och diskuterade och Anton var med och efteråt satte jag mig och skrev oavbrutet i flera timmar. Jag hade en bok med noteringar och formuleringar som jag tecknat ner (det måste jag, annars glömmer jag) och jag försökte att dela in historien i naturliga avsnitt.
Morgonen därpå ringde jag till Jocke och läste några stycken, och han tyckte mycket om det. Själv var jag dock osäker på om historien verkligen höll ihop, men vi testade och tänkte om, Joachim skickade ett textparti som han ville ha med och jag bearbetade det.
Fortfarande var vi osäkra på formen och tonen - och framför allt: slutet. Tiden gick. Vi väckte liv i Naken under monologfestivalen och jag insåg plötsligt hur mycket jag saknat att arbeta med teater och vilken känsla det är när allting verkligen fungerar. En kväll i somras skrev jag till ytterligare något parti, vi träffades och började tala konkret om hur det skulle genomföras. Jocke ville ha filmer och jag tyckte att det var ett grepp värt att testa igen. Han hade också pratat med Peter Nilsson (som fått ett manusutkast) och som lovat att skriva musik.
Tidig höst satte vi datum och sedan jobbade vi mot det. Det var intensiva repetitioner, filmerna gjordes en helg i oktober och vi var långt ifrån eniga om allt, sedan kom musikerna in och till slut hade vi gemensamt mejslat fram en färdig föreställning.
Så här efter premiären, tycker du att det levde upp till förväntningarna? Och på vilket sätt?
Det blev bättre än vad jag någonsin vågat hoppas på. Jag är mycket ödmjuk och tacksam inför den lyhördhet och dedikation skådespelare, musiker, ljusdesigners och filmare visat för projektet. Alla har gjort ett enastående arbete. Det har jag inte varit några stora pengar inblandade.
Formatet på föreställningen är ganska intressant med tanke på mixen mellan film, dramatik och musik. Var det ett självklart medvetet val eller något som växte fram med tiden?
Jocke ville behålla den lyckade formen med svartvit film från Naken. Sedan insisterade han på att ta in musiken som ett tredje element. Det är jag i dag mycket tacksam för.
Hela föreställningen är ju producerad lokalt, men finns det tankar på att göra föreställningen i andra städer?
Jo, kanske, jag hinner dock inte själv administrera ett sådant projekt, eftersom jag heltidsarbetar med annat. men visst, gärna, det är en allmängiltig betraktelse av livet, som jag inbillar mig att många skulle ha utbyte av att se. Det jag emellertid hoppas är att vi kan göra ytterligare två föreställningar i Karlskrona, tidigt nästa år.
Hur var reaktionerna från publiken? Var det som ni hade förväntat er eller blev det några överraskningar?
Det kändes som att de flesta gillade vad de såg och hörde. Jag tänkte inte så mycket på det då, mitt fokus låg på ett annat plan.
Finns det något direkt som du kan peka på som du själv kände under processen med Baksidan, som du ville göra annorlunda denna gången? (Om man jämför arbetet med Naken)
Jag ville jobba mer strukturerat. Ha mer ordning på sakerna. Det behövs någon som kontrollerar en sådan här sak eftersom vi inte har någon producent.
Om framtiden.. kombinationen Joachim Mostberg och Martin Hult, vad kan vi förvänta oss i framtiden?
Det vet man aldrig. Jag har en del idéer, vi har pratat löst om att göra en svart komedi, men jag tror att jag måste landa i det här ordentligt innan vi kan sätta oss ner och prata om det. Men jag jobbar gärna med Jocke igen (och för den delen gärna med Anton). Även om det är motigt och tungt på vägen, så väger känslan av en lyckad föreställning upp allting. Ibland är det magi. Och jag älskar den känslan.
Nr 6/2010
Förra gången hette föreställningen Naken. Nu är Joachim Mostberg tillbaks med ett nytt drama som hade premiär fredagen den 19:e November.
Vid sin sida på scenen medverkar även skådespelaren Anton Lissmark Hult. Än en gång är det resultatet av ett samarbete med journalisten och manusförfattaren Martin Hult. Liksom den förra uppsättningen blir det en kombination av flera olika element på scenen som pjäs och film, dessutom live musik som är skriven av Peter Nilsson. Joachim beskriver själv uppsättningen som en riktig teaterupplevelse och en härlig kväll för själen samt en mix mellan gråt, skratt och dramatik. Dramat är ungefär en timma lång. Det är en berättelse om livet, en kärleksfull och laddad far- och sonrelation. Också utanförskap saknad, ledsamhet och vad sorg kan göra med en människa. Även glädje, hopp och skratt.
Under cirka ett års tid har de jobbat med att framställa ett manus och historien har delvis förändrats med tiden. Till skillnad från Naken är baksidan inte självbiografisk även om det finns en hel del likheter påpekar Joachim. ”Det har varit en del improvisation under resans gång även om det funnits ett manus” säger Anton Lissmark Hult som spelar sonen i dramat. Det är viktigt att verkligen lyssna när man jobbar med dramatik inte bara säga sina repliker. Det sker ju saker på scenen så även om det finns ett färdigt manus finns det utrymme för improvisation.
Martin beskriver också uppsättningen som ett politiskt drama som tar ställning för den ”lilla” människan, dock inget som har med parti politik att göra. Det är upp till publiken att ta ställning och alla får sin egen upplevelse av det de ser. Allt har satts ihop lokalt och visades två gånger på Konsthallen i Karlskrona (19:e och 20:e november).
Efter premiären blev jag nyfiken på hur det hade gått så jag hörde av mig till manusförfattaren Martin Hult som ställde upp och svarade på ytterligare några frågor.
Hur kändes det efter premiären?
Jag kände lättnad, glädje, stolthet, tomhet och en slags inre befrielse.
Kan du beskriva processen, från idé till en färdig föreställning?
Arbetet med Naken var en svår och emotionellt omtumlande resa för mig. Jag intervjuade Joachim om en livshistoria som bitvis sammanföll med min egen. Efteråt kände jag mig tömd. Det fanns inga idéer, inga planer, inga ord, ingenting att gå vidare. Det dröjde flera månader innan jag och Joachim träffades igen och ytterligare tid innan han ringde mig och sa att han ville diskutera en idé till ett nytt drama som han fått. Vi satte oss ner, jag antecknade, han gjorde klart att det skulle bli en dialog den här gången. Vi började försiktigt forma ett manusskelett tillsammans, med flera alternativa slut. Vi satt en kväll och diskuterade och Anton var med och efteråt satte jag mig och skrev oavbrutet i flera timmar. Jag hade en bok med noteringar och formuleringar som jag tecknat ner (det måste jag, annars glömmer jag) och jag försökte att dela in historien i naturliga avsnitt.
Morgonen därpå ringde jag till Jocke och läste några stycken, och han tyckte mycket om det. Själv var jag dock osäker på om historien verkligen höll ihop, men vi testade och tänkte om, Joachim skickade ett textparti som han ville ha med och jag bearbetade det.
Fortfarande var vi osäkra på formen och tonen - och framför allt: slutet. Tiden gick. Vi väckte liv i Naken under monologfestivalen och jag insåg plötsligt hur mycket jag saknat att arbeta med teater och vilken känsla det är när allting verkligen fungerar. En kväll i somras skrev jag till ytterligare något parti, vi träffades och började tala konkret om hur det skulle genomföras. Jocke ville ha filmer och jag tyckte att det var ett grepp värt att testa igen. Han hade också pratat med Peter Nilsson (som fått ett manusutkast) och som lovat att skriva musik.
Tidig höst satte vi datum och sedan jobbade vi mot det. Det var intensiva repetitioner, filmerna gjordes en helg i oktober och vi var långt ifrån eniga om allt, sedan kom musikerna in och till slut hade vi gemensamt mejslat fram en färdig föreställning.
Så här efter premiären, tycker du att det levde upp till förväntningarna? Och på vilket sätt?
Det blev bättre än vad jag någonsin vågat hoppas på. Jag är mycket ödmjuk och tacksam inför den lyhördhet och dedikation skådespelare, musiker, ljusdesigners och filmare visat för projektet. Alla har gjort ett enastående arbete. Det har jag inte varit några stora pengar inblandade.
Formatet på föreställningen är ganska intressant med tanke på mixen mellan film, dramatik och musik. Var det ett självklart medvetet val eller något som växte fram med tiden?
Jocke ville behålla den lyckade formen med svartvit film från Naken. Sedan insisterade han på att ta in musiken som ett tredje element. Det är jag i dag mycket tacksam för.
Hela föreställningen är ju producerad lokalt, men finns det tankar på att göra föreställningen i andra städer?
Jo, kanske, jag hinner dock inte själv administrera ett sådant projekt, eftersom jag heltidsarbetar med annat. men visst, gärna, det är en allmängiltig betraktelse av livet, som jag inbillar mig att många skulle ha utbyte av att se. Det jag emellertid hoppas är att vi kan göra ytterligare två föreställningar i Karlskrona, tidigt nästa år.
Hur var reaktionerna från publiken? Var det som ni hade förväntat er eller blev det några överraskningar?
Det kändes som att de flesta gillade vad de såg och hörde. Jag tänkte inte så mycket på det då, mitt fokus låg på ett annat plan.
Finns det något direkt som du kan peka på som du själv kände under processen med Baksidan, som du ville göra annorlunda denna gången? (Om man jämför arbetet med Naken)
Jag ville jobba mer strukturerat. Ha mer ordning på sakerna. Det behövs någon som kontrollerar en sådan här sak eftersom vi inte har någon producent.
Om framtiden.. kombinationen Joachim Mostberg och Martin Hult, vad kan vi förvänta oss i framtiden?
Det vet man aldrig. Jag har en del idéer, vi har pratat löst om att göra en svart komedi, men jag tror att jag måste landa i det här ordentligt innan vi kan sätta oss ner och prata om det. Men jag jobbar gärna med Jocke igen (och för den delen gärna med Anton). Även om det är motigt och tungt på vägen, så väger känslan av en lyckad föreställning upp allting. Ibland är det magi. Och jag älskar den känslan.
Kommentarer
