text & illustration ÅSE LENNERBORN
Nr 5/2010



En stund att vila för en fjäril. Senare. När det finns tid kanske. Efter något slags svar eller någonting. När det blir en sådan stund. När vingarna behöver det. När den orkar kanske. När den vet om den kan vila. Efter att den förstått när vingarna är trötta. Om de ens är det. Någon gång är den stunden. När det nu än är. Före eller efter. Innan den orkade behövdes liksom den vilan då också. Vila igen senare en annan gång. Istället. Efter något slags svar på det hela. Det finns en fjäril. Den är där den är precis som den är. Det finns en spegel. Den är där den är precis som den är. Spegelbild av allt som målar bild utav allt. En bild av en fjäril är som den är precis där den är. Glädje för en fjäril att speglas i sig själv.

Som när en fjäril blir trött för en stund av någonting och vill spegla sig i känslan av att vara det. Eftersom den är det. Som lilla stackars fjäril och inte mer än så. Den vill vila. Om fjärilen kan det blir den glad att känna att den är viktig. Den visste kanske vad det var som gjorde att den blev trött. Eller inte alls. Det var så det var och inte mer än så. Jag skulle kunna säga någonting om en fjärils vingar. Och vad det än var som gjorde att fjärilen blev trött så skulle jag kunna säga någonting om det. Jag skulle kunna säga något om en vind, om en sol, om en måne, om en stjärna, om en regnbåge, om ett hav.

En liten fjäril som kanske är rädd för regnbågen. Som en människa. Som blivit trött av någonting. Vad det nu än var som gjorde att det blev som det blev, så skulle jag kunna säga att det är vackert väder. En människa som kanske är rädd för månen. Mycket möjligt att det hjälper. Jag kan också lyssna om den människan då vill säga något om det hela. En människa som kanske är trött för att det är så tröttsamt med vädret. Kanske ännu mer tröttsamt att först veta hur fint det är och sedan också prata om det hela. Lite mycket. Jag kan också säga att det är vackert med en sol. En människa som kanske tycker att detta med solen är lite samma sak då som med månen. För min del låter det i vilket fall som helst helt logiskt att någon är trött för att det liksom finns en måne. Vad det nu än innebär eller är alls överhuvudtaget så kan det vara lite mycket att fundera över. Som en fjäril som kanske också blivit trött av att tänka på hur den själv kan finnas i en spegel. I vattnet. Att fundera såhär över allt. Lite mycket huvudbry. Som sagt var, för min del så skulle jag kunna lyssna om någon skulle orka säga något om det hela.