text PM
Nr 1/2010

Solen orkade bara åstadkomma ett tungt dis mellan skurarna av snöblandat regn. Vinden anföll med råkyla i kastbyarna vid gathörnen. Knut, som i efternamn faktiskt hette Andningssvårigheter hade gett sig av hemifrån. Han ville med något halvårs fördröjning fira att han fyllt femtio. Knut kände sig likgiltig inför det mesta i tillvaron och hade sålunda i mångt och mycket sluppit göra skäl för sitt namn. Vid två tillfällen kunde han erinra sig att han haft andningsproblem i livet.
Första gången när en lekkamrat lyckats slå i honom att han skulle bli förvandlad till en raggig varulv. Det andra tillfället när han inte varit i stånd att sova efter sina gamla föräldrars hädanfärd och han trodde grannarna i hyreshuset mös av skadeglädje över att han nu skulle tvingas försörja sig själv.

Det hade strängt taget inte inneburit något särskilt att ha det namn han hade utom den gången en brevbärarvikarie slagit larm till räddningstjänsten om att det stod Andnings- svårigheter på lägenhetsdörren. Då kom Knut och öppnade med en likörflaska i näven och frågade räddningspersonalen om de tyckte han hade vackra ögon.  
Nu gick han runt på Köpenhamns gator.  En aning hållningslöst uppsnofsad men orakad och lite lönnfet. Storstadspulsen nådde inte riktigt fram till Knuts själsförnödenheter. Dämpad av sitt liknöjda kynne var han som sig bör föga lättimpad. Men han hade i varje fall snörpt åt matintaget det senaste dygnet och gjort sig redo för att slå sig ner vid något billigare bufféerbjudande. Knut åt så han nästan storknade av det som skulle föreställa turkisk husmanskost. Knut Andningssvårigheters bordsskick gick utanpå det mesta som iakttagits på restaurant Bosporen. Fläckarna som långsamt spreds över finskjortan hade inte skämts för sig ens hos en halvvild byfåne från Igelfors eller Grytgöl. Inte heller de för omgivningen grymt ohöljda rapningarna.

Men där satt han immun mot förakt och slött övermätt. Lika slött och oengagerat smidande sina vidare planer med  mjuka, ovalkade arbetsskygga händer  hopvirade bak nacken.
Fullsmetad med billigt roll-on och genomsvett av sin kryddstarka enmansshow vid bordet var nu Knuts inre blick stadigt fastnaglad vid erotik.
En viss sorts bås hade herr Andningssvårigheter hört talas om redan på sjuttiotalet hemma i Byxelkrok. Nersmetad även i själen med eggande böjelser av vitt skilda slag närde Knut en vision som han planterat hemma på Öland för några månader sedan. Trött på att bara fantisera suktade han nu efter att se film.

Att bås hette cabine på danska redde han snabbt ut. Därefter var det verkstad och inte snack! Först lyckades han göra sig synnerligen impopulär genom att komma åt en strömbrytare högst upp i ett hörn precis innanför dörren när han plockade ner en video. Då släcktes filmerna som rullade i de olika cabinerna och det fanns tjugofyra stycken! Det blev ett fasligt hallå. Som tur var kände de på vibbarna att det varit oavsiktligt, annars kunde det gått riktigt illa för Knut.
Nu tyckte sig Knut ha hamnat i en rent paradisisk miljö. Ett sådant överflöd av betraktelser där den ena lovade mer än den andra. Hjärtat slog våldsamt. Nu var det pådrag i nervsystemet av en kaliber han aldrig tidigare upplevt. En frihetsberusning som komplicerades av alla valmöjligheter.
Till slut hade han blivit färdig i utbudsdjungeln  och kom fram till disken med sju och en halv timme film.
En jättekvinna med bistra anletsdrag lösgjorde sig från sin ohämmat högljudda konversation med en luggsliten stamkund och tillmötesgick hans beställning helt formellt och hänvisade honom till cabine 23 som var belägen längst bort bakom ett hörn.

En halvtimme efter stängningsdags när alla andra bås var rengjorda försökte man banka ut Knut utan framgång. Räddningstjänsten tillkallades och bröt sig in till Knut från Byxelkrok som låg avsvimmad i tät cigarettrök. Märkligt blåröd i ansiktet. Det blev ilfart till rigshospitalets  traumamottagning där alla upplivningsförsök visade sig vara förgäves. Ett mycket svårt astmaanfall angavs som dödsorsak. Knut gjorde till slut skäl för sitt namn.
I ett hastigt uppblossande, mystiskt blodrött sken hade jagupplösningen inträtt och förvandlat mig till Knut. Drömmen virvlat över i mardröm. Då vaknar jag med ett kraftigt ryck och studsar upp ur sängen. Först bedövad, sedan upprymd av frihetskänsla över att slippa vara Knut.

text KARIN SUNDIN
Nr 1 2010



Filmen är från 1993 och regisserad av Kieslowski.
Den heter Den blå filmen därför att allting i filmen är blått.     
Filmen är på franska vilket är ett ganska fint språk att lyssna på. Den handlar om en kvinna som mister sin dotter och sin man i en bilolycka. Hon vaknar upp på lasarettet.
Den är så hemsk att om man ska se filmen får man komma ihåg att det bara är film man ser på.
Det är fin musik i filmen. Det handlar mycket om vad för musik hennes döde make skrev. Han var kompositör.
Efter att ha hämtat sig lite börjar hon undersöka och upptäcka saker i sin omgivning.
Julie säljer alla sina ägodelar. Hon träffar en ny man som hon sedan överger. Hon hatar allt.
Hon flyttar in i ett nytt hus.

När hon lyssnar på musik känner hon sig fri och när hon simmar.
Hennes gamla mor säger att man alltid måste ha någonting kvar så hon sparar en gammal lampa som minne.
Det blir lite komik i allt elände.
Men tillslut förstår hon att saknar man kärlek så har man ingenting. Så hon finner kärleken på nytt. Mycket finns i hennes mans musik. Som handlar om Tro hopp och kärlek och att av
dem är kärleken störst.

text TOBIAS HENRICSSON
Nr 1/2010

Plötsligt får mannen något mörkt i blicken. Han vänder sig om, från helikoptern som piskar upp damm från marken. Ett skott går av. Hans förföljare slår i marken, kraftigt blödande. Mannen med den mörka blicken fortsätter mot helikoptern. Ska han undkomma? Vad är det som händer? Och varför just vid Svaneholms Slott?



– Bryt! Rösten ekar över området. En av slutscenerna till den
brittiska versionen av Wallander är över. Den skottskadade mannen reser på sig, skakar av sig blodampullen och går bort till fikabordet för en kopp kaffe. Mannen med de mörka ögonen skojar med regissören, båda skrattar. Han tänder en cigarett och blickar ut över scenen. Och visst är det lite speciellt.
För ett par dagar sedan var området öde, det var höst och få personer rörde sig kring slottet. Nu är parkeringen omgjord till basläger för filmteamet, med Emmy-vinnaren Kenneth Branagh i spetsen. På själva slottsområdet råder febril aktivitet. Kameramän kollar vinklar, redigeringsteamet går igenom den förra scenen, ljussättare springer omkring med skärmar och lampor.

När inspelningarna började hade jag inte en aning om vad som hände. Jag gick helt enkelt bort till teamet och sa som det var; jag bor granne med inspelningen, skulle man kunna komma in och kika lite? Det gick bra. Och inte nog med det – platschefen tog sig dessutom tid att guida mig bland folk, platser och stories. Han berättade om de olika personernas uppgifter, vilka scener som skulle tas osv. Jag hade turen att hamna mitt i slutstriden, och jag måste erkänna att man ryktes med väldigt lätt. För visst är det lite av en pojkdröm att vara på plats bland vapen, skurkar och helikoptrar?

Under dryga två veckor hade vi besök av teamet. Man blev nästintill kompisar; man hejade på varandra när man skulle hämta posten, stod och pratade lite om filmen, om hur det var att bo som vi gjorde. Kort sagt – inga divaliteter, vilket var väldigt skönt. Att sedan Kenneth Branaghs husbuss/trailer förmodligen var större än vårt hus är väl bara att förvänta sig när man har med stjärnor att göra.

De resterande brittiska filmerna om Kurt Wallander kommer att släppas under 2010, producerade av BBC.  Förmodligen kommer även dessa att visas på TV4 vad det lider. Och när de gör det kan jag peka på skärmen under filmens sista självande minuter och säga: ”Lite till höger… Lite till… DÄR bor vi!”.

text & illustration DANIEL OLAUSSON
Nr 1/2010

– Så vad händer ikväll, några förslag? Sa Belton och sjönk lite djupare ner i sätet.  Inga dåliga förslag är ni snälla, jag gillar inte dåliga förslag.     – Pokerkväll, nattklubb, hyra en film, föreslog  Ed, eller bara sitta kvar här och slappa till tonerna av Fred & Jon-duo.
Alm vaknade upp ur sina tankar. Nej, ingen poker. Jag sparar pengar till en vattenskoter.
– Vad sa du sa du? sa Ed.
Belton grymtade till.  En vattenskoter, va?  Så en pokerkväll skulle helt sinka de planerna menar du?
– Man måste tänka långsiktig om man ska spara.
– Ok, ingen poker, Alm sparar pengar till en vattenskoter…   sa Belton och svalde halva sin öl, innan han övervägde förslagen. Men jag håller med, ingen poker.  Jag är trött på att vinna hela tiden.  Vad mer hade vi? Nattklubb eller hyra en film. Hm, när Alme är med? Känns lite onödigt att utsätta sig för det...
– Stanna kvar här med andra ord, sa Ed. Varför inte? Ta det lugnt, klämma några öl. Snacka skit.
Belton funderade över det. Fred & Jon-duo, sa du. Har de blivit något husband? Var inte de här förrförra veckan?
– Ingen aning, det är du som är regelbunden krogkund, inom parantes alkoholiserad,” sa Ed.
Jag har för mig det. Har inte jag pratat med dem om det här? Har ett vagt minne av det.”
– Om vad?
– Om att de ska sluta att ta hit samma musikakter hela tiden... Men de är väl inte intresserade av vad deras kunder vill ha, helt enkelt. De kanske hellre vill forma sina kunder. Mata dem med Fred & Jons fesljumna covers bara för att de själva tycker att de är sådana trevliga killar.
– Vad är det för fel på Fred & John-duo?
– Det är inget större fel på Fred & Jon, de fyller sin funktion. Problemet är att de gör det hundra gånger om året på det här stället. Så nej, jag ställer inte upp på det här. Jag kan inte stödja det.
– Antar att samtliga mina förslag var dåliga med andra ord,  sa Ed.
– Nej, de var okej, sa Belton. Han stelnade till, och tittade på Alm. 
– Varför ska du spara till en vattenskoter, förrästen?
– Jag har alltid velat ha en.
– Där ser man. Nej... om man skulle gå hem.

text & foto LOTTA BELSING
Nr 1/2010

Del 4
Frö & snö



Det var en vanlig dag och jag skulle få rent i min bur. Jag springer glatt på golvet i tunneln och i tältet när jag ser en spann på golvet jag hoppar i den, och sätter mig och äter ur hinken. Det är mängder med frö i den… Men det är för obehagligt så jag hoppar ut den.

Några dagar senare gör jag det igen. Hoppar i spannen, denna gång är jag i buren när matte håller spannen nära buren så får jag fart och hoppar i igen. Fast denna gång sitter jag i lite längre. Det börjar bli riktigt roligt…

När jag sitter på fönsterkarmen och tittar ut på den vita snön undrar jag hur det skulle vara att leka i den.

Vi hörs!
Lage

Närvarande: Leif Bohman, Tomas Gotthardsson,

Jörgen Aronsson (punkt 2), Britt-Inger och Anette.

 

1. Från föregående möte. Informationsmaterial om brukarråd skall skickas ut till ledamöterna. Ansv Leif Bohman (delas ut till de närvarande)

Medlemmarna i rådet skall ha ersättning för mötestid. Lista med till nästa möte. Ansv Leif Bohman.

 

2. Jörgen Aronsson inbjuden till dagens möte. Områdeschef för bla sysselsättningen för psykiskt funktionshindrade.

Idag tio verksamheter ca 75 platser.

 

Fråga: Rådet har diskuterat ersättning inom sysselsättningen och vill att den skall utgå för varje tillfälle, inte som nu att man måste vara minst ett visst antal per månad.

Svar: Jörgen tycker det är ett bra förslag och han skall ändra den nuvarande regeln så fort som möjligt.

 

Fråga: Det är svårt att komma igång vid sysselsättningen eftersom man först måste ansöka och få ett beslut innan man kan börja. För den som inte mår så bra kan det vara ett för stort steg.

Svar : Det är en stor fråga som handlar om regler och lagstiftning. Det kan inte Jörgen ändra på själv. Han föreslår istället att hobbyverksamheter som ordnas via Träffpunkten kan vara öppna på samma sätt som Träffpunkten är öppen utan beslut. De kan vara ett sätt att ”prova på” olika verksamheter. De skall ställa mindre krav än de jobbförberedande verksamheterna som finns inom ”sysselsättningen” och som man får ansöka om att delta i.

Vi måste göra andra ändringar i våra regler när försäkringskassan ändrar sina regler. Detta styr vi inte själva utan vi måste jobba ihop med dem och Arbetsförmedlingen.

Det finns idag ett väl utvecklat samarbete med bl.a. RoCK och Finsam.

Fråga: Vad är detta med ”Sociala kooperativ” som de pratar om när det gäller Kaffestugan i Wämöparken

Svar: Coopartner är ett socialt koopeativ. Vi har börjat prata om att starta ett för Kaffestugan. Vi har bara börjat prata om det  och det skall vi fortsätta med ett gott tag till. Tills de det gäller känner sig trygga med det. Det är ett sätt att komma in på arbetsmarknaden och få del av det som gäller för en anställning. Det är möjligt att jobba kvar även om man inte går med i kooperativet. Man kan vara kvar på samma villkor som i sysselsättningen.Vi behöver diskutera detta med Handläggarna inom Handikappförvaltningen. Förslag att bjuda in aktuella handläggare till ett kommande möte.

Vi tackar Jörgen för att han kom och svarade på våra frågor.

 

3. Till nästa möte föreslås att vi bjuder in Tina Möller Divisionschef för

psykiatrin.

Det finns många frågor som handlar om förändringarna inom Landstingets psykiatri.

a) Skall Videvägen flytta ,i så fall vart ? Inte Lasarettet för då blir det institution.

b) Ett till Videvägen är bättre så det blir små enheter där man känner personalen.

c) Det är svårt att få tag i sin läkare de har ingen telefontid. Hur kan ni göra det lättare?. Det är svårt att byta läkare inom psykiatrin, varfö,r nu när man skall välja allt annat ?

d) Mellanvården, vad skall det bli ?

4. Hur skall vi jobba vidare med Brukarrådet. Stadgar, roller m.m. Skall vi ha en studiecirkel ?

Bjuda in eller hälsa på ett brukarråd som har varit igång ett tag.

Vi tar upp frågan vid nästa möte.

 

5. Förslag: Anteckningarna skickas till ledamöterna via mail. Ett ex läggs ut på Presspunktens hemsida och ett ex i en pärm märkt Brukarråd som finns tillgänglig för alla på Träffpunkten.

6. Nästa möte måndag den 1 februari kl 15.00 – 16.30 Träffpunkten.

 

Vid protokollet Tomas Gotthardsson