MORDEN I SVANEHOLM
text TOBIAS HENRICSSON
Nr 1/2010
Plötsligt får mannen något mörkt i blicken. Han vänder sig om, från helikoptern som piskar upp damm från marken. Ett skott går av. Hans förföljare slår i marken, kraftigt blödande. Mannen med den mörka blicken fortsätter mot helikoptern. Ska han undkomma? Vad är det som händer? Och varför just vid Svaneholms Slott?
– Bryt! Rösten ekar över området. En av slutscenerna till den
brittiska versionen av Wallander är över. Den skottskadade mannen reser på sig, skakar av sig blodampullen och går bort till fikabordet för en kopp kaffe. Mannen med de mörka ögonen skojar med regissören, båda skrattar. Han tänder en cigarett och blickar ut över scenen. Och visst är det lite speciellt.
För ett par dagar sedan var området öde, det var höst och få personer rörde sig kring slottet. Nu är parkeringen omgjord till basläger för filmteamet, med Emmy-vinnaren Kenneth Branagh i spetsen. På själva slottsområdet råder febril aktivitet. Kameramän kollar vinklar, redigeringsteamet går igenom den förra scenen, ljussättare springer omkring med skärmar och lampor.
När inspelningarna började hade jag inte en aning om vad som hände. Jag gick helt enkelt bort till teamet och sa som det var; jag bor granne med inspelningen, skulle man kunna komma in och kika lite? Det gick bra. Och inte nog med det – platschefen tog sig dessutom tid att guida mig bland folk, platser och stories. Han berättade om de olika personernas uppgifter, vilka scener som skulle tas osv. Jag hade turen att hamna mitt i slutstriden, och jag måste erkänna att man ryktes med väldigt lätt. För visst är det lite av en pojkdröm att vara på plats bland vapen, skurkar och helikoptrar?
Under dryga två veckor hade vi besök av teamet. Man blev nästintill kompisar; man hejade på varandra när man skulle hämta posten, stod och pratade lite om filmen, om hur det var att bo som vi gjorde. Kort sagt – inga divaliteter, vilket var väldigt skönt. Att sedan Kenneth Branaghs husbuss/trailer förmodligen var större än vårt hus är väl bara att förvänta sig när man har med stjärnor att göra.
De resterande brittiska filmerna om Kurt Wallander kommer att släppas under 2010, producerade av BBC. Förmodligen kommer även dessa att visas på TV4 vad det lider. Och när de gör det kan jag peka på skärmen under filmens sista självande minuter och säga: ”Lite till höger… Lite till… DÄR bor vi!”.
Nr 1/2010
Plötsligt får mannen något mörkt i blicken. Han vänder sig om, från helikoptern som piskar upp damm från marken. Ett skott går av. Hans förföljare slår i marken, kraftigt blödande. Mannen med den mörka blicken fortsätter mot helikoptern. Ska han undkomma? Vad är det som händer? Och varför just vid Svaneholms Slott?
– Bryt! Rösten ekar över området. En av slutscenerna till den
brittiska versionen av Wallander är över. Den skottskadade mannen reser på sig, skakar av sig blodampullen och går bort till fikabordet för en kopp kaffe. Mannen med de mörka ögonen skojar med regissören, båda skrattar. Han tänder en cigarett och blickar ut över scenen. Och visst är det lite speciellt.
För ett par dagar sedan var området öde, det var höst och få personer rörde sig kring slottet. Nu är parkeringen omgjord till basläger för filmteamet, med Emmy-vinnaren Kenneth Branagh i spetsen. På själva slottsområdet råder febril aktivitet. Kameramän kollar vinklar, redigeringsteamet går igenom den förra scenen, ljussättare springer omkring med skärmar och lampor.
När inspelningarna började hade jag inte en aning om vad som hände. Jag gick helt enkelt bort till teamet och sa som det var; jag bor granne med inspelningen, skulle man kunna komma in och kika lite? Det gick bra. Och inte nog med det – platschefen tog sig dessutom tid att guida mig bland folk, platser och stories. Han berättade om de olika personernas uppgifter, vilka scener som skulle tas osv. Jag hade turen att hamna mitt i slutstriden, och jag måste erkänna att man ryktes med väldigt lätt. För visst är det lite av en pojkdröm att vara på plats bland vapen, skurkar och helikoptrar?
Under dryga två veckor hade vi besök av teamet. Man blev nästintill kompisar; man hejade på varandra när man skulle hämta posten, stod och pratade lite om filmen, om hur det var att bo som vi gjorde. Kort sagt – inga divaliteter, vilket var väldigt skönt. Att sedan Kenneth Branaghs husbuss/trailer förmodligen var större än vårt hus är väl bara att förvänta sig när man har med stjärnor att göra.
De resterande brittiska filmerna om Kurt Wallander kommer att släppas under 2010, producerade av BBC. Förmodligen kommer även dessa att visas på TV4 vad det lider. Och när de gör det kan jag peka på skärmen under filmens sista självande minuter och säga: ”Lite till höger… Lite till… DÄR bor vi!”.
Kommentarer
