text PM
Nr 5/2009

Pina och njutning i Malmö
Det vidriga besväret att stapplande av övermättnad och lätt illamående ta sig bort till Rörsjöparken från östra förstadsgatans  potatismosdominerade lunchbuffé. Alltmer skitnödig dessutom. Att i fullständig disharmoni sjunka ner i det stickiga gräset, kallsvettig i det obarmhärtigt vassa solskenet. Att försöka pressa fram ett fridsliknande tillstånd där precis jämte stora trafikleder där ambulanser och brandbilar och poliser jagar fram med öronbedövande sirener.  
Att halvdesperat behöva ligga med stresspuls och knutna händer och väsa: Det kunde varit sämre, det kunde varit värre, när bara en skön utflyktsdag utan någon nämnvärd tilltagsenhet varit mål och mening. Att känna hur vreden stiger och utmanar hopplösheten om herraväldet i sinnet.  
Att förnimma en humor slinka in samtidigt med den första lilla känslan av utmattning. En humorflisa som lockar fram en ny självbild av gammal astmatisk S:t bernhardshund! En räddare i nöden! Efter det tar en dåsighet över lite i taget och övergår i halvslummer.

Några timmar senare, i kvällningen den första måndagen i juli har jag repat mig och är på väg mot, skulle det visa sig, en erotisk upplevelse. För på något annat vis kan det väl inte beskrivas, uppståndelsen i brallan när jag åsåg Malmö nya stadion denna fagra sommarkväll. Vilken skönhet. Ett sexobjekt utöver det vanliga. Och jag var inte ensam. Rödtröjade Kalmarfans småsprang  i lustiga led med inte oävna put på shortsen. Lite som riter hos naturfolk. Kalmariter! De ville flytta henne till Kalmar.
Det här är precis vår stora våta dröm hemma i Kalmar, anförtrodde de mig med glansiga ögon och rosiga kinder. Att de sedan vann matchen spelade den här gången bara en liten biroll i det hela. Och jag låg vaken hela den natten på Eriksfälts vandrarhem och fantiserade om en date till vintern när hon inte är fullbokad. Man kunde komma smygande efter mörkrets inbrott någon utav mellandagarna.

Kännaren vid Kärnan
Laddningen var det inget fel på. Jag började med kraftiga armvevningar och tog djupa andetag redan nere vid Knutpunkten denna molnulliga förföriska Helsingborgsdag mitt i sommaren.  Jag hade anlänt helt och hållet av kulinariska skäl.
Mycket välrenommerad laxpudding skulle idag ställas fram på Våffelbrukets lunchbuffé uppe vid Kärnan. Det hade lokaltidningen gjort stor affär av i ett särskilt reportage. Slutladdningen skedde i parken vid utsiktstornet Kärnan. 10-15 minuters lågintensiv Leifingjogging menade jag skulle ge optimala förutsättningar.
Avslappnad och klarnad på nåt vis betalade jag och sneglade på läckerheterna med rinnande munvatten. Åååhh, där stod den!! Fet och glänsande. Rejält tog jag för mig skall ni veta. Och gick ut i solskenet för att börja hugga in. Och jag åt och åt. Pustade lite och gick och tog en stor laddning till. Fina fisken med laxpudding, tänkte jag. Kanske något lite övervärderat ändå. Med tanke på det uppseendeväckande betyget i blaskan.

Mätt som en gris sitter jag och pustar ett slag innan jag masar mig iväg för att hämta en slurk kaffe. Inne i stugan ser jag ett stort fat med något väldigt inbjudande och måste böja mig fram och lukta. En omisskännlig doft av lax strömmar in i näsan. Men vad i helskotta! Det var ju inte det jag åt! Och jag går bort till fatet jag plockat till mig så mycket av. Ser en liten skylt nedstucken vid sidan: Veg.alt-Aubergine. Ridå.
Jag gick ut och la mig i gräset bakom en gammal lada. Till en början förbittrad med armen över ögonen, men efter att ha fått våndas ett tag kan jag nog påstå att så mycket har jag inte flabbat helt på egen hand som den närmaste halvtimmen där bland de feta flugorna bakom ladan.