GASPIKE - EN OSKULDSFULL SJÄL

text & foto BJÖRN SVANSTEIN
Nr 1/2010



Det är blött och ruggigt ute. Gatlyktorna speglas i den våta asfalten och det porlar i varje brunn jag passerar.
Grått och en del skulle säkert även kalla det trist.
Men Maja är precis lika glad ändå.
Hon är en obotlig optimist, eller i alla fall kan det tyckas så.
Kanske inte så konstigt, hon är ju en hund, och då bryr man sig väl knappast om att det skvalar ute eller om det är strålande sol, nej det är nog nästan detsamma.
Dom gul-bleka husen längs Polhemsgatan är alltid lika stela och tråkiga.

Biten mellan busshållplatsen vid kakelugnen och nästan ända upp till campus känns alltid lång. Det spelar ingen roll om man springer eller går, kryper eller knappt ens när man kör bil, den sträckan är och kommer nog förbli lätt mellankoliskt betonad, opersonlig och bunkerlik.
Kan inte sätta fingret på exakt varför just den biten känns så trist, kanske är det för dess utseende eller kanske är det för att Maja nästan alltid släpar sig fram den sista biten mot porten där vi bor, i hopp om att få vara ute och leka en stund till eller få vända om och nosa på den där stolpen eller hälsa på den lätt uppnosiga pudeln på andra sidan gatan.
Vad vet jag!? Strunt samma. Det är konstaterat i vilket fall, två hundra meter kan ibland känns som en mil.

När vi hunnit upp en bit längs gatan
och just gått förbi 33:an, stiger det ut någon genom dörren, varav Maja tvär-vänder och stirrar lite halvförskräckt.
” Hello! ” , är det någon som ropar.
Jag gör en lika tvär vändning som Maja just gjort.
Där står en man i ljusbrun mockajacka med världens största flin på läpparna. Vad är nu detta för en pajas, tänker jag.
”Får jag hälsa på din hund “ frågar han med lite brytning på engelska.
”Yes” , säger jag, utan att tänka på varför eller ens hälsa på honom.
Jag släpper lite på kopplet. Mannen sätter sig på huk och hälsar på min hund. Han reser sig efter några sekunder och sträcker fram handen mot mig för att presentera sig.
Vi hälsar och pratar ett slag.

Det visar sig att mannen heter Mike, han har själv en hund, som heter Gaspike. Gaspike betyder “oskuldsfull själ”, i enlighet med en  äldre form av det hebreiska skriftspråket. Mike kommer från Iran, likaså hans hund. Hans hund är fortfarande kvar där, vilket han visar tydligt att han inte är nöjd med.
Jag förstår honom, att vara så långt ifrån Maja hade varit en mardröm. I alla fall om det inte är ett aktivt val, eller under en högst tidbegränsad period.
Han säger att han har bott här i Sverige ett tag och att han studerar och undervisar, ja både och, på högskolan.
Han hoppas på att kunna ta hit sin hund inom kort och det märks verkligen hur mycket han saknar sin hund.
När jag berättar att min hund heter Maja så hajar han till.
”Wow” , säger han exalterat.

Han förklarar att där han kommer ifrån är hundar i stort sett förbjudna, det är i vilket fall inte accepterat att ha hundar som sällskapsdjur eller ens ha dom inom bebyggt område.
Jag svarar honom genom att visa att jag inte gillar vad jag hör, det låter ju helt befängt, säger jag på lite halv-taskig engelska. Just namnet Maja, eller Maya, som han säger, är namnet på en hund som han varit med och räddat på gatorna inne Teheran, Irans huvudstad.
Han har under flera års tid jobbat på ett hundhärbärge, mitt ute i den Iranska öknen. Där har han och några andra varit och är fortfarande i full sysselsättning med att försöka rädda hundar som blivit övergivna eller sprungit bort.
Det finns ett stort antal hundar i Iran som står utan ägare eller omvårdnad.

Just hunden Maya är en blandning av nån spets och något mer. Hon var illa däran när han hittade henne bland en massa trasigt glas och sopor. Hon gnydde och stundtals skrek på hjälp. Eftersom det inte är accepterat och rent av straffbart att ha hund annat än som arbetsredskap, så var det ingen som kom till hennes undsättning. Hon var bara en valp, ett litet svart och vit-spräckligt knytte, mitt bland allt bråte.
Hon hade med all säkerhet mött döden där om inte det hade varit för Mike. Han blev hennes räddande ängel, en befriare från en plågsam död av guds nåde.

Han är inte bara en stor hjälp för Irans fyrbenta
”befolkning” utan också en kämpe för mänskliga rättigheter.
Han berättar vidare att han hittade sin hund på ett liknande sätt. Det är inte ovanligt men ack så sorgligt och jobbigt att se en hund lida på det viset. Han brinner verkligen för hundar och deras rättigheter och kämpar aktivt med att förbättra framtiden för sig och alla runt omkring.
Det är naturligtvis ett ruggigt stort jobb att rädda alla övergivna hundar, men han understryker att han inte ser det som en omöjlig uppgift utan försöker med alla medel och all kraft han förmår.

Efter en stunds småpratande
så börjar Maja bli otålig, och jag frysa, det är dags att bege sig hemåt. Innan jag går vidare så byter vi nummer och han lovar att höra av sig när han fått hit sin hund. Detta är början på en god vänskap.
Redan dagen efter hörs vi av via sms,  vi tar en promenad och pratar vidare om Irans syn på livet i stort och smått. Det är mycket som skiljer det österländska sättet att se saker på gentemot hur vi har det här i Sverige. Det verkar enligt min mening som om Mike tycker det är en frihet att bo här. Jag tror säkert inte att han vantrivs i sitt hemland och han är stolt över sitt ursprung.
Det är en stolthet som man sällan ser hos en svensk medborgare. Det iranska folket har en helt annan syn och känsla för sitt land, det märks verkligen att historien har stor betydelse i människors vardagliga liv. Det är nästan så att jag kan känna mig lite avundsjuk i vissa aspekter. Sammanhållningen hos folket är av ett helt annat slag än den här, visst är det så att det är olika från person till person, men i det stora hela är skillnaden avsevärd.

Det är inte utan att jag märker
vilka fördomar jag har, både mot traditioner och kultur, folk och levnadssätt.
Mycket av det som jag trott var fakta är i själva verket vad vissa vill att man som medborgare av annat land ska tro.
Det är uppenbart att det finns stora krafter som är i konflikt med varandra i Iran.Olika sidor med olika värderingar och syn på hur man bör leva sitt liv.
Det är svårt för mig som utomstående att förstå den oerhörda upprördhet som emellanåt råder på gatorna i Irans alla städer. Oroligheter hör till vardagen men samtidigt en vilja om att alla ska kunna leva sida vid sida i harmoni.
Vi lever ju trots allt under en och samma himmel, på en och samma planet och med ett och samma mål, att leva ett gott liv och bli framgångrika och kunna njuta av den tid som var och en har.

Men det är enligt vad Mike säger inte alla som ser livet som en gåva, utan som en möjlighet att skaffa sig makt och pengar, ju mer pengar ju mer makt, och ju mer makt desto mer pengar.
Så kan det hålla på i evigheter om ingen gör något. Alla vill ha sin del av kakan, men det finns också dom som både vill äta den men samtidigt ha den kvar. För att lyckas med det så hävdar vissa människor sin makt genom att skapa barriärer och försvåra för den fria demokratin och rätten att tala fritt, vilket vi i Sverige ser som en självklarhet.
Jag ska skatta mig lycklig, och gör så, när jag hör Mikes berättelser om sin uppväxt. Inte för att det på något sätt skulle vara sämre att vara uppväxt i Iran, utan för att jag utan risk för att hamna i trångmål med myndigheter eller i konflikt med andra kan få vara just den jag är ämnad att vara. Jag kan stiga upp på morgonen, gå ut med min hund, träffa vänner
och skratta och glädjas i vardagen utan att känna mig hämmad från nåt håll.

Läs mer av artikeln i det nya numret av Presspunkten.


Kommentarer

KOMMENTERA ARTIKELN HÄR

Namn

Kommentar

RSS 2.0