text JOHANNA LEWÉN
illustration DANIEL OLAUSSON
Nr 1/2010



Det finns många teorier om när det fruktansvärda Andra Världskriget bröt ut men för många blev datumet förste september år 1939 då Nazityskland invaderade Polen.
Nazisternas främsta syfte med invaderingen var att utplåna så många judar som möjligt och innan Nazityskland kapitulerade den sjunde maj 1945 hade närmare 5 450 000 judar fått sätta livet till, cirka 250 000 av dessa blev offer för dödslägret Sobibor.

I mars 1942 öppnades dödslägret Sobibor med sina 400 gånger 600 meters anläggning. Sobibor, Belzec och Treblinka var de tre dödslägren som var ungefär lika stora, med andra ord var de inte alls särskilt stora. De fyllde endast ett syfte; att döda så många judar som möjligt och så snabbt som möjligt.
Invånare i staden Sobibor började snabbt undra hur så många resenärer som anlände varje dag skulle kunna få plats på en sådan liten anläggning. Svaret fick de redan efter några få veckor då en avskyvärd stank kom ifrån anläggningen, en stank av flertal ruttnande lik. Som tur väl var så fanns inte stanken kvar så särskilt länge men istället kunde invånarna se rök från stora eldar komma därifrån och nu var det omöjligt att förneka vad det var som egentligen hände innanför murarna.

Invånarna i staden började tissla och tassla om vad det var som försiggick där och skvallret spreds vidare till andra städer och byar runt omkring i Polen. För de judar som bodde i och nära Polen var detta en obehaglig vetskap. De visste vad som väntade dem då SS män kom för att hämta dem till Sobibor, men andra judar som kom ifrån till exempel Holland hade inte en aning om vad som väntade dem.
För de som rest långa vägar var resan oftast väldigt trång och obehaglig. Då de steg av på stationen i Sobibor meddelade SS männen som stod och väntade på dem att de kunde få skicka vykort till sina släktingar och vänner innan de begav sig in i anläggningen. De förklarade att detta var deras bästa tillfälle då de skulle få mycket att göra med att bli tilldelade bostäder, arbeten och sedan komma in i rutinerna.
När alla hade postat sina vykort och brev så tågade de alla tillsammans bort till anläggningen. Med tanke på hur vackert det var inne i anläggningen trodde nog inte många av dem till en början att detta var ett dödsläger. Gångarna i lägret var snygga och prydliga, husen var fina och somliga hade även blomster rabatter. Då de hade blivit lovade arbeten så bådade det gott då de såg verkstäder som skomakeri och skrädderi. Med allt detta verkade det ju lovande.

Snart kom det ut en man med vit rock, som antogs vara en läkare, som välkomnade dem och bad om ursäkt ifall resan varit obehaglig. Han förklarade att de snart skulle bli tilldelade bostäder och arbeten men först så måste de duscha och avlusas som en säkerhetsåtgärd för att inte eventuella sjukdomar skulle bryta ut.
Därefter bad han kvinnor och barn samlas i en grupp och männen i en annan. Han förklarade att männen skulle gå direkt till duscharna medans kvinnorna och döttrarna gick till frisören och fick deras hår klippt, detta var också en del av den så kallade proceduren för att förebygga sjukdomar. Då det var kvinnorna och barnens tur för duscharna skulle männen redan vara klara och lämnat byggnaden.

Vägen som de vandrade på hette ironiskt nog Himmelvägen och i slutet på vägen låg duscharna. Innan de gick in i duscharna fick de lov att klä av sig kläderna utanför och allt verkade vara så välplanerat. Där fanns till och med någon av de boende i lägret som hade som uppgift att knyta samman rätt par skor med varandra med snörena så att det blev lättare att hålla reda på vems som var vems.
Sedan var det dags att kliva in i duscharna. Kvinnorna och barnen tyckte inte det var något som helst underligt med att männen inte längre var i duscharna, det var ju ändå vad läkaren och SS männen hade sagt att det var så det skulle gå till. Deras kläder och skor fanns inte heller kvar så det var ingenting som verkade misstänksamt med det hela. Men om de hade hört hostningarna från männen tidigare i duscharna kanske de hade förstått att det var någonting som inte stod rätt till. På andra sidan av de så kallade duscharna låg männens kroppar i en hög som väntade på att bli uppbrända.

1943 anlände 15 åriga Thomas ”Toivi” Blatt till Sobibor tillsammans med sin mor, far och lillebror.
Sobibor hade ungefär 600 slavfångar som behövdes för att hålla lägret igång med deras verkstäder och skogsarbetet. Det man inte förstod om lägrets verkstäder var att dessa endast var till för SS-männen som vaktade lägret. Men dessa arbeten var väldigt slitsamma och orkade du inte med eller höll inte det tempo som SS-männen begärde bestraffades du med 25 piskrapp som du var tvungen att själv räkna upp. Gjorde du inte det så blev straffet värre eller så blev du avrättad.
Just denna dag som Toivi och hans familj anlände till lägret behövdes en relativt stor grupp som var arbetsdugliga. Toivi var en av de lyckligt lottade att komma med i denna grupp, men hans familj hade inte samma tur. Den grupp som nu blivit utvald till att bli slavfångar blev ledda till deras baracker där de fick komma till rätta. Men det dröjde inte länge innan de fick sin första arbetsuppgift; ta hand om kläderna och skorna från den grupp de precis hade kommit med. Under tiden som Toivi gick där och städade upp sakerna förstod han vad som hade hänt sin familj och att han aldrig mer skulle få se dem igen.

I slutet av juni samma år var en annorlunda dag för slavfångarna. Vanligtvist brukade de alla jobba oavsett hur många nya grupper som kom dagligen till lägret men denna grupp var annorlunda och slavfångarna i Sobibor blev inlåsta i sina baracker. Under tiden som de var inlåsta kunde de höra att den nya gruppen bröt ut i panik följt av skottlossning.
Toivi var en av de slavfångar som fick hjälpa till och städa up och bära bort liken. Då han skulle bära bort en av dem fann han en lapp som förklarade att han hade varit en slavfånge på dödslägret Belzec. Fasan steg inom Toivi. Detta kunde bara betyda en enda sak. Det fanns så få judar kvar att de hade börjat avveckla Belzec och snart skulle det antagligen bli Sobibors tur.

Läs mer av artikeln i det nya numret av Presspunkten.


källor  Historiens främsta rymningar,
sobibor.info, wikidepia.com