text MICKE GUNNARSSON
Nr 2/2011

Året var 2002 och jag stod där lite lätt nervös i rummet och väntade. Det var första gången för mig. Första gången att helt själv möta en person som många andra var rädda för. En person som hade blivit portförbjuden på många ställen och där omvärlden mer eller mindre konstaterat att denna person fått sin sista chans. Vissa hade till och med sagt att denna person ensam stod för säkert 80% av all skadegörelse i kommunen och även annan jäkelskap. Han var som en terrorist. Och här stod jag nu med god uppsikt på dörren ca 30 meter längre bort. Mitt hjärta dunkade snabbare men jag kände mig ändå redo för min uppgift. Så slets dörren upp.



Under de nästkommande veckorna och fram till nu ca 10 år senare så fick jag äran att träffa en ung man med energi, glöd och tallang utöver det vanliga. En ung kille som för ca 10 år sedan hade en dröm om att få göra film. Och det var just den dagen som jag berättade om i början, då det var dags för mig att som mediepedagog få ta emot denna kille med sina vänner och med målet att göra film.

Jag glömmer aldrig hans första fråga och snacket då jag gav honom en digitalvideokamera att filma med på stan:
– Micke fan ska jag få ha den själv!?
– Självklart svarade jag. Jag har inte tid att följa med dig ikväll på stan, du fixar väl det bra själv?
– Jo, men Micke, fan, vad kostar den här liksom?
– Tja, 23 000 kr tror jag det var?
– Va!!! Och jag får ha den själv?
– Ja men du vill väl filma? Då måste du väl ha en kamera?
– Jo, men tänkt om jag tar sönder den då?
– Tja, en olycka kan väl alltid hända och då lär vi väl båda bli ledsna. Men jag antar att du försöker vara så rädd om den som möjligt om du nu vill filma.
– Men tror du inte jag kommer att sno den eller ta sönder den med flit då?
– Va!!?? Nu fattar jag ingenting. Du vill väl filma? Eller vad menar du…
– Ähh, fan du är ju liksom inte klok. Ja drar nu då, med denna kameran och så kommer jag om några timmar…
– Underbart, jag fixar kaffe till dess och så kollar vi på materialet tillsammans senare, ha det gött!
–Tja!
Efter två timmar kom ett stort leende tillbaka och vi satt tillsammans och skrattade gott åt hans Jack Ass filmer….

Efter detta möte har jag fått uppleva denna grabb som fotograf, som fågelskådare, filmare mm. Och bara för ett par veckor sedan såg jag en vuxen man i samband med ett möte jag hade haft. Jag gav honom en bamsekram (vilket jag kanske insåg var lite pinsamt för honom just när han var bland andra polare), men ibland när hjärtat slår slint så kan man inte hejda sig. Kärleken tar liksom över.

Men jag har också träffat en liten grabb i denna kropp, en liten skraj pojk med glansiga ögon som ibland skulle ha velat krackelera och låta tårar få sippra ut i lagom takt. En kille som har så mycket att ge, men ändå varje dag får bevisa att han på något sätt duger bara som han är. En liten pressad kille som i vissa fall låtit en busskurs glasväggar blivit hans enda ventil för att få andas ut, utan krav på prestation för en sekund.
En kille där ordet MVG varit fantasi och där IG varit ett ställe där han ska höra hemma. För mig i mötet med denna terrorist har två saker blivit allt viktigare i mitt egna liv:

1. Det finns ALDRIG en sista chans. Chanserna är oändliga. Det finns en potentiell Einstein i varenda unge, det gäller bara att hitta honom/henne. Vi får aldrig stänga dörrarna för dessa små energirika, men kanske vingklippta individer, aldrig!

2. En människa som mår bra i sig själv och känner sig älskad och trygg kan ALDRIG göra en annan person medvetet illa.

Genom dessa två erfarenheter har jag genom åren lärt mig att tro gott om alla. Det finns inga terrorister, mördare eller andra karaktärer. Det finns unika människor skapta av kärlek som med olika förutsättningar mår på olika sätt och vis. Vissa, även om de tillhör en minoritet, har ett handikapp, en sjukdom som gör att de inte agerar som vi är vana vid. Dessa behöver hjälp av särskild karaktär. Vi behöver i och för sig alla alltid hjälp, hjälp att våga, hjälp att leva, hjälp att älska och älskas, vi behöver varandra.

Denna dag för ca 10 år sedan behövde jag en ”terrorist” och han behövde nog mig.
Vi hjälpte varandra ett ögonblick, som gav oss vänskap för livet?

Kram/Micke
mickegunnarsson.com

Julen varar ända till påsken. Men det är inte sant.
Nej det är inte sant, för däremellan kommer polisen.



En liten tid vi leva här med mycket möda och stort besvär. I december var det extra besvärligt. På grund av dålig snöröjning fastnade Egon Molin på kommunens oplogade parkeringsplats. Han skottade både dagar och nätter men bilen bara slirade. Under den värsta vintern på 100 år fick han i rask följd fyra
p-böter av trafikpolisen. Att konstaplarnas vänner och bekanta slapp undan gjorde inte saken bättre. Vilken skandal. I andra kommuner skickade polisen SMS och erbjöd hjälp och gav tips om bogsering. Men i den teknologiska Marinstaden hade medmänskligheten frusit till is. På grund av polisterror blev julhelgen förstörd för många barnfamiljer.

Det skulle stannat vid en tanke. Men Egon var trött, utbränd och förbannad. Kanske hade en fruktstund och en tupplur varit lösningen på problemet. Men han var rädd att bli galen av ilska och valde istället att känslomässigt gå i strejk. I protest mot maktmissbruk och stress bestämde han sig för att inte känna efter. Inte tycka illa. Inte ha en åsikt. Sju dagar och sju nätter hade Egon överhuvudtaget ingen bestämd uppfattning om någonting. De första dagarna var det ingen som märkte att han gick på tomgång. Men efter två veckor började hustrun undra hur det var ställt egentligen.

Egon ringde till sin syster Ester som fick agera äktenskapsrådgivare. Hon var en riktig besserwisser men genom alla år hade Ester varit till stor hjälp när Egon hamnat i knipa. Nu fick han en föreläsning och en hemläxa. Käre broder Egon. Du borde vetat bättre. Efter 14 års äktenskap får man inte ta en time-out bara för att det passar en själv. Trötthet är ingen ursäkt.

Kärleken är som en trädgård. Den behöver omsorg och daglig skötsel. När din hjärtevän ställer den berättigande frågan:
Älskar du mig inte längre? Då måste du skärpa till dig och resa dig ur TV-soffan. Det går inte att sitta still och långsamt svara: Jodå, jag bara vilar mig lite.

När gav du din fru en blomma sist? Egon fick dåligt samvete. Nu var goda råd dyra. Han ringde till hustrun och bjöd på teaterbiljetter och restaurangbesök. Nej tack, svarade hon. Vi åker hem istället. Jag måste varva ner. Barnen är hos mormor. Du kan laga något gott så tar jag ett bad. Jag behöver koppla av en stund. Okej jag förstår, sa Egon. När han hackade löken och grönsakerna kunde han inte låta bli att tänka på alla p-böter. Egon hade lagt mycket tid på att överklaga och bestrida. Men i en artikel i BLT hänvisade trafikkommissarien hänsynslöst till några utvalda hovrättsdomar. Det är nästa så man kräks tänkte Egon. Och han som får sin lön av oss skattebetalare. Det har aldrig hänt och kommer aldrig hända att den lilla människan får rätt mot ett korrupt rättsväsende. Men varför bränna energi på myndighetspersoner som jävlas med vanligt folk.

Det var bättre att njuta av maten och ett gott glas vin. Skål älskling sa Egon till hustrun. Slå i glasen och låt oss lustiga vara. Han fick en kram och en puss på kinden. Det kändes genast bättre. Innan det var sängdags gick Egon fram till fönstret och tittade ner på parkeringsplatsen. Han lyfte det tomma vinglaset och skickade en hälsning. Glad Påsk kommissarien. Hoppas det brinner i kvasten. Hälsa till alla kärringar på Blåkulla.