LEDARE

text KENNETH SVENSSON
foto JOAKIM OTTOSSON
Nr 6/2011




Satt och tänkte...

Stormen Berit hälsade på och gjorde mig strömlös ett par dygn. Med en inomhustemperatur på 14 grader blir man lätt lite smått irriterad. Irriterad över att vara så sårbar och beroende i vår ändå så trygga lilla vrå av världen.
Jag får väl montera in en vedkamin nån da…

Mycket av vår välfärd bygger på någon form av beroende. Tänkte tanken i bilkön på väg till jobbet. Vart är alla på väg och vad ska de uträtta under dagen? Den och den och den personen gör säkert något gott under dagen som jag någon gång kommer att få nytta av. Helt anonymt skyfflar vi alla kol. En pantad flaska eller burk gör skillnad likväl som sjuksköterskans ömma spruta eller vad det nu än må vara.
Någonstans gör vi alla skillnad.

Vi välkomnar Annie, Henrik och Maria till redaktionen! Så som ett brev på posten har vi också medverkan utifrån, stort tack till Martin och Camilla.
/Kenneth

ADS I KARLSKRONA

text JOHANNA LEWÉN 
foto JOAKIM OTTOSSON
Nr 6/2011


Träffpunktens skribent Johanna och fotografen Joakim träffade Marie och Mona från ADS – Alkohol och Drogsektionen i Karlskrona.


Mona & Marie

Hur länge har ni jobbat här på ADS?
Marie: Ja, jag har ju varit här i 21 år.
Mona: Jag har varit här sedan 1999, så det blir 11, snart 12 år.

Är det givande? Ni hjälper ju så många, men känner ni att ni får någonting tillbaka av det?
Mona: Ja det tycker jag. Det är så att för varje människa som blir nykter och drogfri så känns det bra.
Marie: Ja förutsättning att få jobba med människor är att man tycker om att jobba med människor. Vi träffar nästan hela tiden på människor i kris så det är ju inte bara missbruk som man träffar på utan det är hela problematiken.

Vilket skulle du säga är det vanligaste missbruket
i Karlskrona?
Marie: Alkoholen. Alkoholen finns nästan alltid med i bilden.

ADS står som förkortning av Alkohol och Drogsektionen, men om jag förstår det rätt så behandlar ni även spelmissbruk. Hur länge har ni behandlat spelmissbrukare?
Marie: Ja det gör vi och det ingår mer i tolvstegsprogrammet. Det är därför vi erbjuder det och just nu så har vi två personer på utbildning om just spelmissbruk.

Hur länge har ni behandlat spelmissbrukare? Alltså hur länge har behandlingsmetoden funnits?
Marie: Ja alltså det är ingen speciell metod för spelmissbrukare utan jag tror bara att vi har haft två tre stycken. Annars har vi skickat personen vidare till Kolmården som har en specifik behandling för just spelmissbrukare då och det är därför som vi har gått in och får en utbildning i det.

Hur ser de olika behandlingsmetoderna ut? Jag kan tänka mig att det ser olika ut för vilken typ av missbruk man nyttjar, som till exempel SIGRID programmet.
Mona: Det är ett program för gravida unga mammor som har ett missbruk och det är inte bara vi utan det är ett samarbete med socialtjänsten, barnavårdscentralen och
mödravårdscentralen.
Marie: Jo det är en väldigt specifik behandling och sedan har vi väldigt olika behandlingar här på öppen vården och det är då bland annat tolvstegsprogrammet som Mona jobbar i.
Mona: Ja alltså tolvstegsprogrammet är en metod i sig. Behandlingen är på åtta veckor, primär vården är på åtta veckor och sedan träffas vi en förmiddag i veckan i 6 månader sedan när de är klara på primären.

Mona gör en gest med handen som visar en stor duk med de tolv stegen bakom henne.
Mona: Det är de tre första stegen som vi arbetar med här på primärbehandlingen där man erkänner sin svårighet och man försöker hitta något annat att göra istället för att droga.   
Marie: Fast det är den behandling som vi har som är längst kan man väl säga. Själva drogen. Man får ju liksom kolla på vad det är som är orsaken till det.
Marie: Jag tänker att sedan har vi REpulse och det är en individuell behandling där man jobbar med impulskontroll och det kan vara ilska. Det kan också vara just det här ”vad är det som händer när jag tar det här glaset” eller ”röker cannabis” eller vad det nu än kan vara. Sedan har vi någonting som heter MEJA. MEJA är en självstärkande grupp där man träffas en gång i veckan och då sitter man i en grupp med både kvinnor och män. Och det kan vara som så att man börjar med att gå in i den gruppen och sedan går vidare till Mona, hit till behandlingsgruppen när man har lärt sig att sitta i och våga prata i en grupp. Sedan har vi HAP som jobbar bara med haschmissbruket och är mellan 6 – 8 veckor och sedan går man i en vidarebehandling på ungefär ett halvår så träffas man en gång i månaden.

Jag skulle vilja gå in lite grann på ert tolvstegsprogram.
Marie: Alltså vi jobbar huvudsakligen bara med de tre första stegen. Det första steget är någonting man måste ta själv för annars är det lite svårt. För alltså det kommer människor hit som kan säga ” Ja, min fru tycker att jag behöver en behandling. Hon tycker att jag dricker jätte mycket” och ställer då Mona frågan om vad han själv anser. Om han då inte riktigt är där så blir det lite svårt. Man måste först och främst erkänna för sig själv att man har problem.
Mona: För sitter du i en grupp och inte erkänt detta ännu så blir det jätte konstigt. Framför allt för dem själva blir det jätte konstigt. För de känner inte igen sig liksom.
Marie: Ja så att AA är otroligt viktigt. De där självhjälpsgrupperna måste man gå på samtidigt som man går här i behandling. Vi har en anhöriggrupp också som bygger på positiva modellen. Så att alla som går in i gruppen lämnar in en lapp så att man ska börja prata samma språk. Vi har också en terapeut som kommer hit ibland för ibland kan det finnas en psykologisk bit till beroendet. Sedan har vi skapat ett boende som heter Vilja, vilket är för våldsåsatta kvinnor i missbruk.

Hur gammalt är det?
Marie: Två år har vi varit igång med det, men det är ett skyddat boende så det går vi ju inte ut med.

Det är som i boken Gömda?
Marie: Ja alltså man ska skydda kvinnorna så det är nog därför man inte hör så mycket om det.

Är det vanligt att man ersätter ett beroende
med ett annat?
Marie: Ja det kan jag nog tycka att det är.

Som till exempel vad då?
Marie: Har man haft alkoholmissbruk eller narkotikamissbruk så är det lätt att man byter till spelmissbruk.
Mona: Många kvinnor får ätstörningar. Det har visat sig att pojkar och män tar till träningen.

Så man kan verkligen säga att ett beroende väcker
ett annat.
Mona: Ja så är det. Man har en missbrukarpersonlighet i botten. Det är därför vi säger att AA är jätteviktigt därför att någonstans så är det någonting som är inbyggt i en så man får vara väldigt observant hela tiden.

Hur kan en närstående upptäcka att en person har problem? Vad är varningssignalerna?
Mona: Det ser väldigt olika ut.
Marie: Det är när man märker ett förändrat beteende. Det kan ju stå för vad som helst egentligen. Det kan vara att man är uppe länge om nätterna eller är de ungdomar så är de ute mer. De kommer hem och är trötta och sover hela dagarna. Om det är ett alkoholmissbruk så tar det lång tid innan ett beroende utvecklas och under den resan så är det liksom att man vänjer sig och därför inte tänker på det. Det är också svårt att erkänna det för sig själv också. Det är därför man säger att det är en familjesjukdom, för hela familjen blir lika sjuka. Man gömmer och man döljer och skyddar de sina egna. Så jag tror nog att det går fortare om arbetsplatsen är den som larmar.
Idag kan jag tycka att arbetsplatserna har blivit duktiga. Många arbetsplatser har reagerat, så man kan verkligen säga att de tar sitt ansvar.

Ja, jag kan föreställa mig att sjukvården är
extremt observanta på det hela.
Mona: Ja det måste man ju vara och även för den enskilde. Det hjälper inte att man tittar genom fingrarna för den måste ha hjälp så fort som möjligt.

Jo, det kan jag förstå att arbetsplatsen skulle vara de som ser det före familjen.
Marie: Ja alltså jag tror nog att familjen märker det tidigare, men att de agerar senare eftersom de skyddar.

Hur kan man som närstående ingripa utan att skadan blir värre utan att riskera ett utbrott från den som missbrukar?
Marie: Ja det får man nog vara beredd på att ta. Det är nog mer att man ska lära sig att inte vara rädd för att ifrågasätta. Det hjälper ju, men stjälper om du ingenting säger. Du hjälper personen att fortsätta missbruka om du inte säger något. Så det får man ta, men det är nog ofta att det blir så. Det är nog så att man är tacksam att någon pratar om det. Man vet ofta själv att man har ett problem.

Är det vanligt med misshandel i en missbrukares hem?
Mona: Nej det tror inte jag. Det är inte den där fysiska biten. Tittar man rent generellt på polisanmälningen som görs så är det inte missbrukande.

Är det många som faller av vaggan så att säga?
Mona: Du menar som tar återfall?
Ja
Mona: Ja det ingår liksom i behandlingen. En del vill bara testa. Det kan vara så att vi har fel. Att man kan börja dricka igen det vet man aldrig. Och det handlar lite om maktlösheten, som vi var inne på innan, att acceptera sin sjukdom helt enkelt.

Någon sa en gång en klok sak till mig ” Det är inte svårt att sluta, det svåra är att inte börja igen”.
Marie: Jo det stämmer. Jag skulle nog vilja säga att återfall är rätt så vanligt, men däremot så återkommer de ganska så omgående.

De inser liksom problemet med en gång?
Marie: Ja, rätt så fort. Sedan är det väldigt många som, precis som Mona säger här, att det är väldigt många som vill prova. De har varit nyktra eller drogfria i ett år och tänker att de kan nog ta en öl igen, men så funkar det inte. Så att visst är det så.
Men som sagt var, vi har många som återkommer.

Träffpunkten tackar Marie och Mona på ADS för deras tid och för all den kunskap som delat med sig samtidigt som vi önskar dem lycka till i framtiden.

UPPKOPPLING - ELEKTRONISKA PRYLAR, ETT MÅSTE?

text & foto JOAKIM OTTOSSON
Nr 6/2011



Med dagens teknik kan man nå information om nästan allt via någon form av uppkoppling. Man kan bli nådd via sin Mobil och dator, nå andra hur lätt som helst. Man behöver inte vara hemma eller på kontoret för att vara nåbar utan man kan helt enkelt vara i en affär och vem som kan kontakta dig och du dem. Detta medför en vana som både är positiv och negativ. Man är alltid nåbar, chefen kan få tag i dig när han vill. Idag är det vanligt att alltid finnas tillgänglig. Det är lätt att profilera sig själv så att många kan se. Med hjälp av dagens teknik kan människan göra detta på nätet via olika tekniska prylar på olika sätt. Idag har de flesta hushåll internet och det trådlösa är nu framme på den höjd att det inte behövs något jack för att koppla in telefonen.


Företaget Tre hade reklam för ca två år sedan som gick ut på att slopa telejacket och använda sig av mobiler istället. Alla i familjen fick dessutom en mobil. Man behöver inte längre resa sig ur soffan för att svara i telefonen utan bara ta upp mobilen ur fickan. De tekniska prylarna som har någon form av uppkoppling till nätet eller en teleoperatör, bevakas noga av den som äger det. Har jag fått mail? Har någon försökt sms:a mig? Har någon ringt? En del använder nätet väldigt mycket som centrum för kontakt. Facebook någon? Den sidan kommer man åt i princip alla apparater som har en internet
uppkoppling idag.

Det finns människor som bloggar, där lägger de ut sina tankar och funderingar, vardagliga ting i livet och mycket annat. Sen finns det de som läser mycket bloggar också som tycker det är spännande och informativt. Vi har skapat intressen som endast kan utövas via dessa medier. Vi har nog blivit så vana vid detta nu så att om uppkopplingen skulle gå ur funktion eller mobilen bli stulen, gå sönder etc så blir vi nog rätt ängsliga. Nästan samma sak som om snuset tar slut och affärerna är stängda. Ser ni likheten? Ja du har rätt. Det kan vara ett beroende. Vad är det då för tekniska prylar som vi är så beroende av och måste bevaka hela tiden? Vilka funktioner har dem? Lite exempel.

Den vanligaste teknikprylen idag är mobiltelefonen. Då innan ordet mobil kom in så kunde man bara svara när man var hemma där det fanns en telefon. Nu undrar folk varför man inte svarar om man ringer. Datorn kommer ju in här för den ska intergregas med telefonen numera. Resultatet kallas för Smartphones eller Iphones. De har allt. Kalender, kamera, väckarklocka, videospel, TV, mail osv. Dem kan också kopplas till internet numera. Antagligen via operatörens telenät eller trådlöst via en “hotspot” , en trådlös anslutning till internet.

Mobilen ligger antagligen i fickan eller i väskan så det är inte svårt att ta fram den och ta reda på information om det man behöver veta. Smartphones och Iphones har det som kallas för program i datorer fast här kallas det för appar. App är en förkortning för applikation vilket betyder program i princip. Dessa appar används till allt möjligt. Facebook-appen tillexempel, där behöver du inte öppna din webbläsare i telefonen för att gå ut på facebook utan du använder bara appen som enbart är tillämpad för facebook. Sedan är det “Dumburken” det vill säga datorn. Den är kärnan i allt. Den styr allt i så som maskiner, fabriker, kommunikation, bilar etc. Utan datorn skulle man inte kunna tillverka allt det andra.

Hela internet är ju också uppbyggt av datorer (servrar) så de hanterar det bäst. En dator kan man använda till allt inom kommunikation. Till och med telefonnäten drivs av datorer. Datorn är ju mest flexibel, och det man gör med de andra apparaterna är att man vill trycka in datorn i telefonen tillexempel så den också blir lika flexibel. Vi är inte riktigt där än men väldigt nära. Det finns dem som kallar telefoner för datorer numera. Handdatorer här inte lika vanligt längre nu när mobilerna redan är utrustade med dem funktionerna, men används ändå. Man kan säga att dem är tunna skärmar som är känsliga för beröring. Dessa kallas för Ipad, androidtablets osv. Här finns det samma saker som i smartphones men dem är tekniskt starkare än mobiler. De är också mer vanliga i arbetet. Tv-spelkonsolerna här också blivit en del av kommunikationsfenomenet men är inte så vanlig så att man kollar av de ofta. Men det går att skicka meddelanden, “ringa” varandra, videochatta osv.

Men att någon är beroende av att sitta och trycka på tangenter är nog inte så troligt. Inte heller att man måste läsa det just på en skärm/display. Det är det bekväma i det hela som man vill ha. Detta är givetvis på gott och ont. Händer det en olycka är ju dessa apparaternas funktioner hur bra som helst. Men vill man vara ifred så kan det bli påtagligt samt att det kan bli så bekvämt att man isolerar sig. Lika som elektriciteten. Det är bekvämt att tända lampan på natten när man känner för det istället för att vänta på solen, men en felaktig elkabel kan starta bränder och kraftverken är farliga för både djur som människa och natur.

TÄNKVÄRT

text & bild LOTTA ERIKSÉN
Nr 6/2011


LÄS - BEGRUNDA - BÄR MED DIG ETT TAG


I AM STRONG WHEN I AM ON YOUR SHOULDERS!

text MARIA SVENSSON
Nr 6/2011


Den allra första tanken man brukar få när man hör ordet beroende är oftast negativ. De flesta beroenden man tänker på är oftast alkohol, droger, sex, shopping med flera. Listan kan troligtvis göras väldigt lång.

Jag tänker dock på ett helt annat beroende. Ett beroende till en person som betyder extremt mycket för mig. Min pappa. För tre månader sedan fick jag ett samtal som gjorde att mitt liv stannade och det kändes som att någon slog undan benen på mig.


Jag var hemma och fixade håret, stod i badrummet, musiken på högsta volym och var nästan klar för att gå hem till min vän Cindy. Vi skulle spela bingolotto, mysa och bara vara, en lugn och skön söndags kväll. Tar ett titt på telefonen för att se vad klockan är och ser då att min kusin har ringt mig fyra gånger och även lämnat ett meddelande på röstbrevlådan. På meddelande ber hon mig att ringa så fort jag hör det. Hon låter inte riktigt som hon brukar men jag tänkte att det berodde på att hon var trött. Jag ringer upp henne och hon säger: ” Vad är din portkod nu igen? Jag kommer och hämtar dig nu” Hinner tänka att nej men det kan du ju inte göra, jag ska precis iväg. Sen fattar jag, något måste ha hänt.  Jag tvingar henne att säga det på telefon: ”Ja jag kan inte ljuga för dig, det är din pappa, han är död”

Nej nej nej…
Klär på mig skor och börjar gå ut, ringer hysterisk till Cindy för att säga att jag inte kan komma. Hennes första tanke när hon hör mig så ledsen är att jag har lyckats bryta upp benbrottet jag hade i somras. Jag lyckas tillslut få ut mig att pappa är död och att min kusin kommer och hämtar mig direkt. Jag lyckas på något sätt ta mig ner för trappan som består av ungefär 8-10 trappsteg, hela kroppen skakade och tårarna sprutade.  I bilen så ringer min kusin Åsa till mamma för att säga att hon har hämtat mig och är vi är på väg ut. Jag får telefonen och skriker ”Vad är det som har hänt?” Mamma svarar: ”Det är sant Maria, det är sant”
Kommer till Jämjö och går in i huset, massa människor, det snurrar och allt känns så overkligt. Alla gråter, vi kramas, ingen förstår någonting, alla är i en sådan chock. Det tar lång tid innan jag vågar gå in till pappa, det kändes så fruktansvärt konstigt, titta på honom, krama hans hand men att själen var borta. Ett skal, min pappas skal låg i soffan. Så sjukt! Åsa jobbar som församlingspedagog så hon ringde till sin arbetskamrat som är präst och han kom ut till oss.

Jag är inte troende
men det var någon sorts trygghet att ha honom hos oss några timmar, han hjälpte även till med att kontakta en student präst uppe i Umeå då min syster befann sig där. Och vi kände att det inte går att ringa och berätta detta utan att hon har någon hos sig. Så två stycken präster åkte hem till henne och berätta och hjälpte henne med att boka tågbiljetter hem och de körde in henne till Umeå så att hon kom på tåget. Det finns många underbara människor.
Jag går ut och sätter mig på trappan för att röka och ringa till Elin och Niclas för att berätta det som hänt. Niclas svarar glatt ”Helllooooo” som vi alltid svarar när vi ringer. Jag gråter och får knappt fram något, tillslut lyckas jag få fram det och han säger ” Eeh eeh, du får prata med Elin, hon kommer här” Elin berättar sen att Niclas blivit kritvit i ansiktet och barnen hörde mig gråta så det började såklart fråga vad som hänt. De fick sätta sig med barnen direkt och berätta. Lucas första ord var: ”Vem har dödat honom?” Älskade barn. Vad är det för barnprogram som sänds nu för tiden egentligen?

Några timmar senare kör Åsa hem mig, jag kände att jag behövde vara själv. Jag går in och lägger mig i sängen och skickar sedan ett sms till Malin och berättar. Hon ringer upp mig och vi pratar en stund sen sätter hon sig i bilen och kör hem till mig. Vi står ute på gården och pratar, gråter och cigaretterna tänds en efter en. När hon kört hem så går jag in igen, känns som att jag går i slow motion men huvudet är på högvarv. Lägger mig i sängen igen , känner mig apatisk. Slumrar till någon minut, vaknar, slumrar, ingen riktigt sömn alls. Hur ska man kunna hantera detta?
Miljoner frågor, inga svar...

Som min stora syster Lena sa ” Han var vår vapendragare” Det är så sant, behövde man hjälp så ringde man till pappa.  Som t ex har jag haft problem med käkkirurgen och jag minns en gång då mamma ringde till mig. ”Ja nu är pappa uppe på käkkirurgen och röjer”.  Jag ler av att tänka på det. Han ställde alltid upp och han fixade massor. Han kallades inte för Fixet utan anledning.

Dagen efter fick jag hem ett brev från Affärsverken om att jag ska förnya mitt elavtal, en sådan simpel grej kan verkligen bli stor. Jag ringde alltid till pappa och frågade om sådana saker då jag själv inte har någon koll alls på sådant. Man kan inte tänka. Vad ska jag välja? Rörligt eller fast pris? Som min terapeut sa till mig, ”Du kunde ringt till affärsverken och frågat vad du hade förut” Så självklart och så logiskt, men hjärnan fungerar inte logiskt i dessa lägen.

Vi var på begravningsbyrån
och började planera begravningen, jag satt där och tyckte allt var så konstigt, vi måste ju vänta på pappa, han ska ju säga vad han tycker. Var som om det var någon annans begravning vi planerade, det ska inte vara hans. Han ska vara med oss. Ofta kommer dessa tankar att vi måste vänta på pappa. En del av en förstår vad som har hänt medan en annan knuffar undan det och tror att allt är som vanligt. Kommer man någonsin förstå fullt ut?

Radikal acceptans?
Hur ska man kunna acceptera en sådan här sak? Man känner en fruktansvärd maktlöshet. Jag skulle kunna göra precis vad som helst för att detta ska vara en riktigt hemsk mardröm. Vad man än gör, hur man än tänker så försvinner det inte. Det är sant det som hänt. Tänker mycket på om det fanns någon man kunde ha gjort. Om jag hade ringt till honom som jag tänkte göra hade jag kunnat hjälpa då? Hade jag hört på honom om han mådde dåligt? Hade han sagt det? Troligtvis hade han inte sagt något, han är lika envis som jag när det gäller att visa att man mår dåligt. Man undrar vad han tänkte, visste han att det var farligt? Kände han något? Något som ger en lite lugn i detta hemska är att han såg så fridfull ut. Inga som helst tecken på smärta.

Sorgebearbetning. Hur ska man kunna bearbeta något man inte vill ska vara sant? Bearbetar man utan att veta om det? Kommer man in i de olika faserna utan att själv vara medveten om det? Det finns så många frågetecken runt just sorgebearbetningen. Vad är egentligen rätt och fel?
Min pappa betyder väldigt mycket för mig, jag älskar honom för alltid och jag saknar honom så fruktansvärt mycket, känner mig tom utan honom.
Vila i frid pappa, en dag kommer vi ses igen.

MUSIKBEROENDE

text & foto ANNIE RÖNNING
Nr 6/2011



Ofta när vi hör ordet beroende så tänker vi på något negativt, så som cigaretter, droger, spelberoende och andra saker som kan leda till ohälsa. Men det behöver ju faktiskt inte alltid vara så. Ett beroende kan vara bra saker som leder till vardagen fungerar bättre.



Musik har alltid varit en stor del i mitt liv ända sen jag var väldigt liten. Men det var inte förens i början av millennieskiftet mitt musikintresse började på allvar då jag fick upp ögonen för The Ark i samband att de släppte sin andra och förmodligen mest hypade singel ”It Takes A Fool To Remain Sane”.
11 år och sex album senare sitter jag och tänker på hur stor påverkan The Ark har haft i mitt liv. Med diagnosen social fobi i tidiga tonår var musiken det enda som hjälpte mig att ta mig ut i samhället.
The Ark var min värld och Ola Salo var min gud i en era på runt sex år. Jag avverkade x antal konserter, samlade på mig drivor med merchendise och dylikt, spelade in varenda sekund då de var på TV osv. The Ark var som nirvana i musikalisk form.

Jag minns hur lycklig jag blev varje gång jag läste/hörde/såg något nytt om/av/med bandet. Den tiden försvann i samband då de medverkade och vann Melodifestivalen 2007. För mig som var en troende angelhead var det verkligen ett bottennapp. Men ändå var jag på deras konserter för att uppnå det där ruset som bara The Ark kunde ge, troligtvis bättre än droger. Alla hängivna fans vet hur det är att se sitt absoluta favoritband frontrow. Man går liksom in i någon slags trans och det finns bara här och nu, morgondagen existerar inte. Man är där, i den lyckligaste stunden i sitt liv.

I våras släppte The Ark sin sjätte skiva. Ett samlingsalbum med de två nya låtarna ”Breaking Up With God” och ”The Apocalypse Is Over” som följdes av en avslutningsturné runt om i Sverige där de forna Rottnepojkarna tackade för sina 20 år. Dock hade jag gjort slut med bandet redan 4 år innan, så för min del blev det inget dramatiskt avslut som slutade i tårar och hjärtersorg. Utan det tog slut pga. jag hade växt ifrån The Ark (mitt absoluta favoritband all times) även fast dem växt fast i mig.

Jag saknar att vara sisådär 13/14 år och bli alldeles lycklig i hela kroppen av beskedet om en ny skiva, turné eller dylikt. Och jag tror att när man är i den åldern så är idolskapet som allra starkast och det finns bara här och nu. Man växer tråkigt men bra nog upp och det gör att minnena blir ännu mer dyrbara och speciella. Jag kommer alltid minnas den tiden med ett leende på läpparna.

Trots att mitt äktenskap med Arkarna är slut har jag än idag en stark relation till musik och skulle aldrig kunna leva utan den. Det är som en drog – varje gång jag är utan den så får jag abstinens och varje gång jag finner en ny låt får jag det där magiska ruset som pumpar i mina ådror. Skillnaden från förut är dock att jag är mer öppen för all musik som berör mig – allt ifrån powerful metal till 80-talets trashiga glamrock till Nashvilles största countrycowboys som ständigt ger mig lugn. Det finns alltid musik till varje tillfälle

MIA TÖRNBLOM

text & foto JENNIE EK
Nr 6/2011



Mia är en coach i personlig utveckling och föreläser ofta om sitt liv och sina erfarenheter. Hon har en historia som började med att hon ville gå ner i vikt och som 19-åring flyttade till Kanarieöarna. Hon blev där rekommenderad bantningstabletter med amfetamin i. Efter att sedan glidit över och blivit heroinist.



Tio år senare befann hon sig på ett behandlingshem, ren första gången på tio år. Efter att ha kraschat började hon sakta men säkert bygga upp sig som människa och även hjälpa andra att förändras och utvecklas till det bättre. Idag kan hon både skriva och säga till sig själv att hon är värdefull och verkligen mena det, men det är enbart genom övning det blivit så.
Jag mötte henne på First Hotel precis innan hennes första föreläsning för dagen.

Första intrycket jag fick av Mia var energi. Med ett blont hår och en gyllenbrun färg i ansiktet kom hon inrusande. Hon nämnde att hon varit i Egypten en vecka tidigare, så det var ”riktig solbränna”. Hon hade lite dåligt med tid så jag blev lite stressad av att vi inte skulle hinna prata, för hon skulle signera böcker också, innan föreläsningen. Trots denna tidsbrist var hon lugn. Hon hade verkligen lätt för att prata och snabbt
gick det också.

Jag frågade var hon fick sin energi och drivkraft ifrån. Hon sa att när det gäller jobbet så är det att få vara med och ge inspiration, hopp och möjligheter till människor. Något som gör oerhört mycket enligt Mia är att hon verkligen tror på vad hon säger. Hon påpekar att hon har världens roligaste jobb. Det beror också mycket på att det är så varierat, allt ifrån besök i fängelse, dagis, ledningsgrupp på ett stort företag med gubbar som har hur mycket makt som helst. Det blir även en del utbildningar i ledarskap, föreläsningar och att vara konfrancier, senast var på en stor inspirationsdag i Norge.

Mia har inga problem med drivkraften, för hon trivs så med vad hon gör. Det krävs mycket av henne men hon försöker också ta hand om sig. Veckan innan vi träffades var hon till exempel i Egypten. Hon försöker ta ledigt en vecka mitt i säsongen, för att ladda batterierna.

Något som hon också unnar sig själv är massage. Det tar hon alltid efter en föreläsning i vilken stad hon än är i. Hon säger att hon vet vilka behov hon har och att ofta är det de där småsakerna man gör för sig själv. Hon säger inte bara att hon ska gå på massage, utan hon gör det också. Många människor säger att de ska det ena och det andra men sen blir det aldrig av. Hon känner sig priviligerad nu när hon har möjlighet att kosta på sig det.

Jag frågade Mia om hon hade några planer när hon var ung, vilket hon hade haft många av. Inte något specifikt som till exempel vetrenär men hon visste att det hon skulle ta sig för, det skulle hon också uppnå. Det var hon säker på och det var så hon hade blivit fostrad på gott och ont.
Hon skulle som ung aldrig kunna gissa att hon skulle bli missbrukare men däremot föreläsare och det som hon håller på med idag. Som ung var hon en fotbollstjej som gärna berättade och sjöng i skolan. Hon höll även i utbildningar innan hon började föreläsa. Hon visste som ung inte att man kunde bli föreläsare men det är något som passar hennes person. Något som hon däremot aldrig skulle tro som ung var att hon skulle skriva böcker, för hon tyckte det var svårt att skriva.

Vi kom in på Mias vändpunkt, då hon kände att hon var tvungen att göra något åt situationen eller skulle hon inte orka. Det började när hon kom till behandlingshemmet. Hon förstod inte alls hur illa det egentligen var med henne. Till slut så kunde hon inte skylla ifrån sig mer, något som hon blivit mycket skicklig på. Det är man tvungen att vara om man varit missbrukare under en längre tid. Hon fick rådet att ställa sig framför spegeln och säga till sig själv: ”Du är värdefull!”. Så hon gick in på toaletten och försökte titta sig själv i ögonen, vilket hon inte riktigt klarade av utan tittade ner i ena hörnet. Hon viskade sedan fram orden ”du är värdefull” utan att lyckas möta sin egen blick. Efter det vände hon sig om, lyfte upp toalettlocket och spydde. Mia trodde de skulle fixa henne på behandlingshemmet men så blev det inte. Hon hade även en oerhörd smärta över den hon själv hade blivit. Hon kom till insikt med att det största jobbet var hon tvungen att göra själv.

Diskussionen kom in på jantelagen. Mia menar att den från början inte var fel,  till exempel att alla är lika värda. Det har tyvärr blivit en mer nedtryckande lag som innefattar, att du ska inte tro att du är något/någon. Mia tycker det här nedtryckandet är så dumt, att hon knappt orkar tänka på det. Mia sa att hon inte skulle få för sig och googla på sitt namn för det skulle inte ge henne någonting. Elaka människor finns det alltid. Mia förstår dock varför vissa människor skriver skit. Det är människor som inte känner henne eller ens har träffat henne. Hon påpekar att hon inte bryr sig om dessa elakheter, det når inte fram till henne. Om hon inte har en PMS-ig och ledsam dag förstås.

Livet är för kort. Mia säger att hon har fått ”städa” i sin omgivning. Det gäller att känna av vilka man verkligen vill ha kontakt med och vilka som bara förminskar en. Det gäller också att vara försiktig med vad man säger och till vilken. Ett exempel är när hon berättade för sin omgivning att hon tänkte skriva en bok. Många i hennes omgivning reagerade såsom - Det kan du väl inte göra! – Nej, så löjligt!
I själva verket tänker dem på sig själva och vad de inte kan. Många människor vill väl men kan vara väldigt tanklösa.

Vi började prata om framtiden. Mia sa hon tycker om det hon gör och vill gärna göra det mer. För tillfället har hon tre böcker i huvudet, väldigt olika varandra. Hon tycker det är roligt att utbilda och vill gärna fortsätta med det. Hon har ett företag med ett tiotal medarbetare som hon gärna vill vidareutveckla. Hon påpekar att hon inte har något behov av att stå på scenen men hon gillar att inspirera. Detta är hennes vilja och ambition och skulle det inte fungera så får hon väl börja sälja smink igen, sa hon med ett skratt. Hon sålde nämligen det för att tjäna extra under gymnasietiden. Hon är inte heller rädd för att våga prova nya saker. Till exempel så jobbade hon för ett tag sen i England, vilket var ganska jobbigt men kul. Det beror ju också en del på ens personlighet, vad som kan passa.
Mia berättar att hon hela tiden har jobbat ensam och hon skulle ha det svårt att vara anställd. Det skulle i så fall vara med en väldigt tålmodig chef, säger hon med ännu ett av sina härliga skratt.



Föreläsningen började med att hon ville att alla skulle ställa sig upp och vända sig till höger. Sedan skulle men fråga den personen om man fick massera personens axlar och sedan bytte man sida. Det tyckte Mia var en bra uppvärmning. Hon slog upp sitt blädderblock och tog en penna i handen. Hon sa att hon hellre kör manuellt, istället för någon fin powerpoint presentation.

Motivation handlar om;
– Vilja
–Villighet
– Mål, uppdelat  i delmål.
– Vinst
För att få motivation gäller det att man känner det man gör är meningsfullt. Ser man en mening i det man gör blir man också mer motiverad. För att reda ut vad motivationen är kan man skilja på den inre - och yttre motivationen. Den inre motivationen finns inom oss själva. Den gör så att man känner sig nöjd med den man är och att man aldrig kommer bli besviken på vad man presterar. I den yttre motivationen ökar hela tiden förväntningarna på allt större belöningar. Den kan leda till en ond cirkel där yttre belöningar måste stegras i samma takt som förväntningarna. Detta kan hålla på tills det inte går och tillfredsställa dem längre. Då känner man en stor besvikelse. En annan nackdel med den yttre motivationen är att den försvinner snabbt om den inte hela tiden blir stimulerad av yttre faktorer. Så på sikt är det den inre motivationen som också kan bli bestående, som är att föredra. Övar man upp sin inre motivation så kommer man bli framgångsrik, på så vis att man kan lyckas uppnå sina egna uppsatta mål.

Amygdala är ett nervsystem i hjärnan kopplat till känslor. Det är här minnen sätter sig. Till exempel: - Yes, vad bra jag var! –Varför förberedde du dig inte bättre? osv. Detta håller sedan på och upprepar sig i hjärnan. Det finns något som heter att associera (ASSA) och att dissociera (DISSA).
Ett exempel på att ASSA är när Anja Pärsson slänger sig som en säl på magen, efter ett lyckat lopp. Då lagras det i amygdala och det blir ett minne hon minns. Det är många elitidrottsmän som ASSAar. Mia tycker det ASSArs för lite i samhället. Istället DISSAr man till exempel; - Varför stängde du inte av riset? Det är då detta man kommer ihåg.
Mia berättade om en parövning hon gjorde hos polisen i Stockholm i att ASSA/DISSA. Hon sa att om de till exempel gjort ett lyckat förhör, så ska de ASSA, vilket innebär att göra någon slags segergest, Vilket gör att detta positiva minne lagras i hjärnan. Det kan ju dock vara opassande att göra detta i förhörsrummet men man kan alltid gå in på toa för att ASSA, menar Mia. Vad hon vill komma fram till med det här är att spara lyckade prestationer, så klarar man sedan motgångar mycket bättre.

Självkänsla/självförtroende
Slår man upp ordet ”självförtroende” i ordboken står det: ”Stark tilltro till den egna personlighetens förmåga att prestera”. Detta innebär att jag tror mig veta att jag kan få saker gjorda, uppnå mina mål och så vidare. Slår man upp ”självkänsla” står det: ”Medvetenhet om den egna personlighetens värde”. Det vill säga mitt värde i mina egna ögon eller hur det faktiskt känns att vara jag.
Har man ett mål behövs egentligen bara självförtroende. Har man däremot ingen självkänsla mår man dåligt på vägen och även när man nått målet.
Självkänsla kan man säga är ”själens kondition”, vilket man sätter in på ett ”må bra konto”.
Mia vill gärna hjälpa människor att själva öva upp sin självkänsla. Exempel på dålig självkänsla är:
– Om du ser ner på och pratar mycket skit om andra.
– Gör saker (presterar) för att bevisa för andra att du kan,
istället för att göra det du vill.
– Du går runt och känner dig som en bluff och tror att du snart kommer bli avslöjad.  
– Du jämför dig ständigt med andra och du är bra bara om ingen annan är bättre.
– Du tycker att du är ful och tror att du vore lyckligare om du vore snyggare.

Mycket beror på hur vi tänker. Det gäller att träna på att tänka att man till exempel är vacker, modig och generös. Mår man dåligt är det lättare att jämföra sig och störa sig på andra. Mår man däremot bra så är det mycket lättare att tänka vad snälla och fantastiska alla är. Många människor som till exempel är på väg hem från jobbet går och tänker på de 5 % dåligt de gjorde på jobbet, inte på de 95 % de faktiskt gjorde bra. Mia menar att man ska ta till sig av det som är bra. Man kan också spara massa tid om man inte håller på och jämför sig med andra. Det är också bra och ta reda på vad vi kan och inte kan. Ett starkt självförtroende ger oss tron på vår förmåga att prestera. Om vi inte vet vad vi vill, kan vi heller inte nå våra mål. Vi behöver ta reda på vilka vi är och vad vi vill. God självkänsla ger en också modet att våga prova på fler saker eftersom vi inte längre är rädda för att misslyckas. Med andra ord är självinsikt, självförtroende och självkänsla nödvändiga för vår personliga utveckling.

Bra – boken, att affirmera och bekräfta sig själv. En övning som Mia talar varmt om är att varje kväll skriva ner tre positiva saker om sig själv. Detta för att träna upp sin självkänsla. Självkänsla kan liknas som kondition. God kondition är ju inte någonting vi övar upp en gång för alla, och sedan besitter den resten av livet. Precis som kondition är självkänsla en färskvara, vi behöver träna resten av livet för att den inte ska försvinna. Det är samma sak med självkänsla. Det är något vi behöver underhålla på daglig basis. Det är som jogging för själen. Det är något man kan lägga till i sin kvällsrutin, liksom att man borsta tänderna.

Man kan se självkänsla som en trygghet och ett skydd mot att bli kränkt. Mia säger till exempel att hon lärt sig acceptera sina ”volanger”, det vill säga bilringar runt magen. Förnekelse är jobbigt och tar mycket energi. Även att värdera bättre och sämre tar energi. Ju snabbare man lär sig tycka om sig själv och sin kropp och vara snäll mot den, desto enklare blir livet.

DRIVKRAFTEN

text  LEIF KÄLLBERG
illustration HENRIK MAGNUSSON
Nr 6/2011

Jag försöker att pressa mig till en artikel och kommer då att tänka på drivkraften till ett beroende. Tidningen är generellt sett beroende av att i varje fall jag någon gång försöker att sätta någonting på pränt.

Såtillvida jag inte kan försöka mig på latmaskens roll och överlåta åt mina kolleger att bära arbetsbördan. Min drivkraft är alltså att jag måste känna mig accepterad. Beroendet ligger djupare och handlar om stoltheten att själv producera något.
När jag skriver det här har jag en hisnande vacker utsikt över några lönnar i full höstprakt. De gula och röda löven blir en tjusig vy. Vi har en ovanligt ljum och vacker höst i år och jag fasar för om kylan skulle slå till igen och vi får halka fram till arbetsplatsen.

Lokalt sett är det stor skillnad mellan Storstockholm och det mindre Karlskrona. I Stockholm kan man ju ta pendeltåget och tunnelbanan över stora avstånd. Du kan alltså som stockholmare byta ställen för dina förehavanden med kommunikationernas hjälp. Du får se så mycket mera under färderna än i de mindre städerna. Du riskerar också att bli indragen i fel kretsar och att bli socialt utslagen på ett mer flagrant sätt. Under sjuttiotalet levde jag ett utslaget och missanpassat liv i Stockholmstrakten. Jag brukade besöka de lokala värmestugorna, i form av lokala ’Träffpunkter’ över hela Stockholmsområdet. Det var nämligen lågkonjunktur och ont om jobb. Emellanåt varvade jag med studier av till och med akademisk kaliber vid Stockholms Universitet. Jag passade emellertid inte in i den bundna världen, och hade ju redan tidigare varit alternativ skådespelare med program.

Historien om mig och Stockholm är värd att berättas och då också inte att förglömma Luleå där jag gjorde värnplikten och missade en del teateruppdrag. Jag ryckte in som värnpliktig flygsoldat vid F21 i Luleå i början av år 1971. Mina skådespelaruppdrag för en teatergrupp inom Teatercentrum bommades därmed. När jag ryckte ut igen i slutet av år 1971 fick jag börja om på nytt med att etablera mig igen. Det var svårare än man kan tro eftersom jag måste skaffa skådespelarkolleger och bilda en grupp. Till slut bildade jag en diktläsargrupp med experimentell musik med folk som studerade musik vid musikhögskolan. Men det blev som med militärtjänsten och snön när jag drattade omkull på skidorna med full stridsmundering. Det blev för tvångsmässigt och bundet och uppdragen uteblev i stort sett helt.

Det blev att vara på dekis i Stockholm i blå jeans och frivola åsikter. Livet blev ett enda stort kaffedrickande på restaurangerna, möjligen med en öl ibland. Till slut blev det hela för mycket och jag steppade inte ostraffat på Sergels torg, så det blev medicin och inläggning ett bra tag på Danderyds sjukhus. Eftersom det var lågkonjunktur och socialdemokratisk regering blev inläggningen på ett halvår. Man skulle ha det socialt ordnat hemma före utskrivningen. Jag kom så småningom på arbetsprövning och begåvningen på kontorsarbete upptäcktes. Det ledde efter ett tag till en kontorskurs med ADB och bokföring och sedan var jag klar för arbetsmarknaden. Dom som har skött sina kort bättre har faktiskt med sådana här kurser och bakgrund och min begåvning jobbat upp sig till chefer.

Även om jag numera inte steppar till vardags ligger jag nära frivola åsikter och jag inser att det existerar en bunden värld med sina krav och därmed en alternativ värld. Inte så att Hamlet spårar ur helt till att ligga clownen nära, men nyanserna kan bli många och man har ju därmed också visat upp nyanserna. Jag vet inte hur många Hamlet man har visat upp, men åtskilliga har det blivit.

Stoltheten att själv producera något blir beroendet av drivkraften och man får arbeta ihop talangen som normalt alltid sätts på prov. Därmed har man visat att man är tillräckligt stark att strunta i om man har spelat Hamlet eller inte. Beroendet av framgång har därmed satts på prov men utbytbarheten finns ju där

BLUES FÖR DE ENSAMMA

Gästkrönikör MARTIN HULT
Nr 6/2011



Ibland tänker jag att Socialstyrelsen borde komplettera sina folkhälsokampanjer.
För alla vet att det är oklokt att röka, dricka, knarka och
spela för mycket och för ofta.
Vi blir slavar under ett beroende som i sämsta fall tar
livet av oss.
Och det är odiskutabelt starka krafter.

Men omvänt då?
Borde vi inte också få det berättat för oss – i statligt subventionerade insatser – att det finns ett beroende vi alla behöver för att må bra, som inte är skadligt utan livsnödvändigt och som vi alla borde ha rätt till?
Men tyvärr säljer man inte vänner, livskamrater, älskarinnor, kollegor, samtalspartners eller goda grannar på svenska apotek.
Dessvärre finns det inga läkare som kan ordinera en varm famn när vi behöver det.
Du kan gå till Pressbyrån och stilla ditt nikotinbegär för en femtiolapp, och du kan om du har möjlighet göra som 96-åriga Eva Bergdahl i Karlskrona och ge den solitära tillvaron ett långfinger och emigrera till sällskap och vackra drömmar om ett annat liv. 

Men annars?
Det här är värt att fundera över:
Vad händer när livet och samhället berövar oss
fundamentala behov?
Vad händer när sådant vi behöver för att fungera fattas oss?
Den ofrivilliga ensamheten.
Allt det där.
Bristen på mänsklig kontakt, kärlek, beröring, kamratskap.
Vår förbannade rätt att få vistas i ett sammanhang
där vi behövs.
Och där vi känner oss behövda.

Se dig omkring.
Därute går människorna omkring och längtar ett uppmuntrande ord på vägen och ett leende på gatan i novembervinden.
Ändå beter vi oss som främlingar, vi undviker varandra, vi tassar runt med sänkta blickar.
Vi duckar för det självklara.
Vi hukar för varandra.  
Vi gömmer oss bakom gardiner och persienner.
Vi låtsas som att den där ensamheten inte finns.
Men det gör den, och den gör ont för alla dem som har ensamheten som enda sällskap.
Ibland, när familjerna, arbetskamraterna och kompisgängen går hem för att fira helg, med sina fulla matkassar och sin gemenskap, då gör den sig särskilt påmind.

Då är ensamheten en långsamt tickande klocka i en hyreslägenhet
som aldrig får besök.
Då är ensamheten en telefon som aldrig ringer.
Då är ensamheten en kvinna som legat död i sitt badrum i
tre veckor utan att någon saknat henne.
Då är ensamheten en halvdrucken flaska vin på
nattduksbordet.
Då är ensamheten en snorig kofta på skolgården för den som aldrig får vara med.
Man hamnar på livets avbytarbänk utan en chans att få visa vad man går för.

Vi borde alla ställa oss frågan:
Om ett samhälle exkluderar och isolerar – vad är det för
människor vi formar?
Om det inte längre finns utrymme för vårt grundläggande beroende av varandra – vad händer då?
Jag vet inte. Jag vet bara att vi behöver varandra för att må bra, för att växa, för att orka.
Och jag vet att det finns ett enkelt sätt att göra vardagen lite uthärdligare för den som hamnat utanför.
En varm kram, en klapp på axeln, ett leende – sådant som
gör skillnad.
Jag behöver dig.
Du behöver mig.
Vi behöver varandra.
Det kan vara värt att påminna oss själva om det emellanåt.

A CONTRACT WITH GOD - SERIER SOM ETT SERIÖST MEDIUM

text HENRIK MAGNUSSON
foto JMM KAZI flickr.com
Nr 6/2011

De flesta av oss har förmodligen läst serietidningar som barn, och dom allra flesta slutar också läsa serier som vuxna. Kanske med undantag för seriestripparna i slutet av dagstidningarna, och i ett fåtal fall, i slutet av fack- och intressetidningar.


Del 1: I Begynnelsen...
Serier ses ofta som irrelevanta, en barnslig hobby man lägger bakom sig i tonåren. En hobby man kanske minns med glädje, men som nu inte längre håller ens intresse. Vuxna ska intressera sig för ”vuxna” underhållningsmedier, som böcker, TV, eller musik. Serier anses inte inneha samma artistiska potential som film eller böcker, eller ens samma potential för att berätta en engagerande historia.

Men så är det inte riktigt. Seriemediet innehar en stor potential för berättande och konstnärligt uttryck. Den här artikeln kommer att handla om just det, om seriernas utveckling som medium, och de tecknare och författare som såg potentialen. Och vi kommer börja, med mannen som ofta kallats ”Seriemediets Förfader”, Will Eisner...

Svenska läsare känner förmodligen till Eisner som skaparen av den klassiska serien The Spirit, som har gått i repris i Fantomen i många år. Vad de flesta inte vet är att The Spirit var en av de allra första serierna som anses ha ett konstnärligt värde.

Men innan vi går in på det, så ska vi ta en titt på Eisner själv. Will Eisner föddes i Brooklyn, New York City 1917, son till judiska invandrare från Rumänien och Österrike. Hans far var en klassiskt tränad konstnär, och uppfostrade Eisner till att uppskatta konst och kreativitet. I tonåren började Eisners karriär, som frilansare, och 1936 föreslog hans vän Bob Kane, som läsaren kanske minns skulle skapa Batman ett par år senare, att Eisner skulle sälja in serier till tidningen Wow. Det var så Eisners karriär i seriebranschen började, och 1939, fick han i uppdrag av Quality Publishing att skapa en ny karaktär, en som kunde konkurrera med de populära superhjältarna som precis hade introducerats. Så, Will Eisner gav dem The Spirit.


Eisner skulle själv erkänna flera år senare, att han nu såg sin chans att berätta historier för en vuxen publik som dagstidningarna gav honom, så när utgivarna frågade om hans nya figur hade en dräkt, som en superhjälte, ritade han en mask på honom, och sa ”ja, han har en dräkt”. The Spirit skulle definitivt inte bli en vanlig sorts hjälte som var populär på den tiden. Will Eisner hade sju sidor i varje nummer att berätta med, och han använde det begränsade utrymmet både för visuell och konstnärlig utveckling. Historierna och stilen han använde var unik, och anses än idag vara en av seriemediets främsta skapelser.

The Spirit var ursprungligen detektiven Danny Colt, som fejkade sin egen död, och antog identiteten som The Spirit, och hjälpte polisen i Central City att bekämpa allehanda brottslingar och hot, men även om det låter som ett rätt vanligt upplägg, så var utförandet något helt annat. The Spirit var en av dom första serierna att utforska mediets potential, och dessutom handskas med olika samhällsproblem som hemlöshet, krigsveteranernas problem att återanpassas, rasism,, klasskillnader, och orsaken till brott. Den var också unik i att en del historier knappt handlade om Spirit alls, utan istället fokuserade på en bakgrundskaraktär och hans liv, medan The Spirits handlingar syns i bakgrunden eller som en berättare.

Eisner skulle fortsätta sitt arbete på The Spirit, från slutet av 30-talet genom sin tur i militären under Andra Värlskriget, och ända till 70-talet, då han istället skulle bli pionjär för ett nytt serieformat: Den grafiska novellen. De flesta känner bara till serier som antingen en stripp i dagstidningarna, eller som serietidningar, men den grafiska novellen är vad det låter som, en bok i serieform. Många olika sorters historier kan berättas på det här formatet, och ger mer svängrum. Will Eisner var den första att använda det och många av hans historier handlade om hans religion och uppväxt. Hans första novell
A Contract With God, and Other Tenament Stories var baserad på hans egen uppväxt i de judiska invandrarkvarteren i Brooklyn på 20-talet. Bland andra kan nämnas Fagin The Jew, en återberättelse av romanen Oliver Twist, från karaktärern Fagins synpunkt, och The Secret Story Of the Elders Of Zion, en satir och kritik av den ökända konspirationsteorin om en judisk komplott om världsmakt.

Mot slutet av sitt liv blev Will Eisner lärare vid School Of Visual Arts i New York, och spenderade också mycket tid som föreläsare vid universitet över hela USA. Han fick också ett pris uppkallat efter sig, det prestigefyllda Eisner Award, som anses vara den högsta ära man kan tilldelas i den Amerikanska serievärlden. Han dog den tredje januari, 2005, efter komplikationer av hjärtkirurgi som han genomgått året innan, och begravdes i New York. En av världens främsta serieskapare var borta...

Det går inte att mäta det arv som Will Eisner efterlämnade, utan honom kanske serien som konstform aldrig överlevt ens i den grad den har, och hans influens på andra serieskapare kan ses än idag. I nästa del kommer vi att möta en man som byggde vidare på Will Eisners arv..

ANSTALTSTANKAR

text & illustration HENRIK MAGNUSSON
Nr 6/2011



LAGE BERÄTTAR

Text & foto LOTTA BELSING
Nr 6/2011


Del 15

För några veckor sedan var min människakusin på besök, hon hade halloween lov. Hon var trött när hon kom sent på kvällen och hon pratade lite med mig. Hon skulle sova över i samma rum som mig.
Dagen efter sa kusinen att jag hade fört oljud så hon hade varit vaken. Jag var hungrig som en varg vid frukost fast jag fick inte den förrän till lunch för matte och min kusin sov länge. Hon tog upp mig från buren och satte mig på golvet, hon ville ge mig godis. Jag gömde mig under mitt favoritställe. Då tröttnade hon och la sig i soffan och spelade spel. Där var jag tills matte släppte ner mig i buren. Nästa dag åkte hon hem.
Jag tror att vi ska flytta igen för matte väsnas så mycket. Matte tycker att jag bits för mycket så hon har tagit reda på hur hon ska göra för att jag ska sluta bita henne. Vi ska inte flytta matte håller bara på att julpyssla.

God Jul & Gott Nytt År
Önskar Lage