BLUES FÖR DE ENSAMMA

Gästkrönikör MARTIN HULT
Nr 6/2011



Ibland tänker jag att Socialstyrelsen borde komplettera sina folkhälsokampanjer.
För alla vet att det är oklokt att röka, dricka, knarka och
spela för mycket och för ofta.
Vi blir slavar under ett beroende som i sämsta fall tar
livet av oss.
Och det är odiskutabelt starka krafter.

Men omvänt då?
Borde vi inte också få det berättat för oss – i statligt subventionerade insatser – att det finns ett beroende vi alla behöver för att må bra, som inte är skadligt utan livsnödvändigt och som vi alla borde ha rätt till?
Men tyvärr säljer man inte vänner, livskamrater, älskarinnor, kollegor, samtalspartners eller goda grannar på svenska apotek.
Dessvärre finns det inga läkare som kan ordinera en varm famn när vi behöver det.
Du kan gå till Pressbyrån och stilla ditt nikotinbegär för en femtiolapp, och du kan om du har möjlighet göra som 96-åriga Eva Bergdahl i Karlskrona och ge den solitära tillvaron ett långfinger och emigrera till sällskap och vackra drömmar om ett annat liv. 

Men annars?
Det här är värt att fundera över:
Vad händer när livet och samhället berövar oss
fundamentala behov?
Vad händer när sådant vi behöver för att fungera fattas oss?
Den ofrivilliga ensamheten.
Allt det där.
Bristen på mänsklig kontakt, kärlek, beröring, kamratskap.
Vår förbannade rätt att få vistas i ett sammanhang
där vi behövs.
Och där vi känner oss behövda.

Se dig omkring.
Därute går människorna omkring och längtar ett uppmuntrande ord på vägen och ett leende på gatan i novembervinden.
Ändå beter vi oss som främlingar, vi undviker varandra, vi tassar runt med sänkta blickar.
Vi duckar för det självklara.
Vi hukar för varandra.  
Vi gömmer oss bakom gardiner och persienner.
Vi låtsas som att den där ensamheten inte finns.
Men det gör den, och den gör ont för alla dem som har ensamheten som enda sällskap.
Ibland, när familjerna, arbetskamraterna och kompisgängen går hem för att fira helg, med sina fulla matkassar och sin gemenskap, då gör den sig särskilt påmind.

Då är ensamheten en långsamt tickande klocka i en hyreslägenhet
som aldrig får besök.
Då är ensamheten en telefon som aldrig ringer.
Då är ensamheten en kvinna som legat död i sitt badrum i
tre veckor utan att någon saknat henne.
Då är ensamheten en halvdrucken flaska vin på
nattduksbordet.
Då är ensamheten en snorig kofta på skolgården för den som aldrig får vara med.
Man hamnar på livets avbytarbänk utan en chans att få visa vad man går för.

Vi borde alla ställa oss frågan:
Om ett samhälle exkluderar och isolerar – vad är det för
människor vi formar?
Om det inte längre finns utrymme för vårt grundläggande beroende av varandra – vad händer då?
Jag vet inte. Jag vet bara att vi behöver varandra för att må bra, för att växa, för att orka.
Och jag vet att det finns ett enkelt sätt att göra vardagen lite uthärdligare för den som hamnat utanför.
En varm kram, en klapp på axeln, ett leende – sådant som
gör skillnad.
Jag behöver dig.
Du behöver mig.
Vi behöver varandra.
Det kan vara värt att påminna oss själva om det emellanåt.

Kommentarer

KOMMENTERA ARTIKELN HÄR

Namn

Kommentar

RSS 2.0