I AM STRONG WHEN I AM ON YOUR SHOULDERS!

text MARIA SVENSSON
Nr 6/2011


Den allra första tanken man brukar få när man hör ordet beroende är oftast negativ. De flesta beroenden man tänker på är oftast alkohol, droger, sex, shopping med flera. Listan kan troligtvis göras väldigt lång.

Jag tänker dock på ett helt annat beroende. Ett beroende till en person som betyder extremt mycket för mig. Min pappa. För tre månader sedan fick jag ett samtal som gjorde att mitt liv stannade och det kändes som att någon slog undan benen på mig.


Jag var hemma och fixade håret, stod i badrummet, musiken på högsta volym och var nästan klar för att gå hem till min vän Cindy. Vi skulle spela bingolotto, mysa och bara vara, en lugn och skön söndags kväll. Tar ett titt på telefonen för att se vad klockan är och ser då att min kusin har ringt mig fyra gånger och även lämnat ett meddelande på röstbrevlådan. På meddelande ber hon mig att ringa så fort jag hör det. Hon låter inte riktigt som hon brukar men jag tänkte att det berodde på att hon var trött. Jag ringer upp henne och hon säger: ” Vad är din portkod nu igen? Jag kommer och hämtar dig nu” Hinner tänka att nej men det kan du ju inte göra, jag ska precis iväg. Sen fattar jag, något måste ha hänt.  Jag tvingar henne att säga det på telefon: ”Ja jag kan inte ljuga för dig, det är din pappa, han är död”

Nej nej nej…
Klär på mig skor och börjar gå ut, ringer hysterisk till Cindy för att säga att jag inte kan komma. Hennes första tanke när hon hör mig så ledsen är att jag har lyckats bryta upp benbrottet jag hade i somras. Jag lyckas tillslut få ut mig att pappa är död och att min kusin kommer och hämtar mig direkt. Jag lyckas på något sätt ta mig ner för trappan som består av ungefär 8-10 trappsteg, hela kroppen skakade och tårarna sprutade.  I bilen så ringer min kusin Åsa till mamma för att säga att hon har hämtat mig och är vi är på väg ut. Jag får telefonen och skriker ”Vad är det som har hänt?” Mamma svarar: ”Det är sant Maria, det är sant”
Kommer till Jämjö och går in i huset, massa människor, det snurrar och allt känns så overkligt. Alla gråter, vi kramas, ingen förstår någonting, alla är i en sådan chock. Det tar lång tid innan jag vågar gå in till pappa, det kändes så fruktansvärt konstigt, titta på honom, krama hans hand men att själen var borta. Ett skal, min pappas skal låg i soffan. Så sjukt! Åsa jobbar som församlingspedagog så hon ringde till sin arbetskamrat som är präst och han kom ut till oss.

Jag är inte troende
men det var någon sorts trygghet att ha honom hos oss några timmar, han hjälpte även till med att kontakta en student präst uppe i Umeå då min syster befann sig där. Och vi kände att det inte går att ringa och berätta detta utan att hon har någon hos sig. Så två stycken präster åkte hem till henne och berätta och hjälpte henne med att boka tågbiljetter hem och de körde in henne till Umeå så att hon kom på tåget. Det finns många underbara människor.
Jag går ut och sätter mig på trappan för att röka och ringa till Elin och Niclas för att berätta det som hänt. Niclas svarar glatt ”Helllooooo” som vi alltid svarar när vi ringer. Jag gråter och får knappt fram något, tillslut lyckas jag få fram det och han säger ” Eeh eeh, du får prata med Elin, hon kommer här” Elin berättar sen att Niclas blivit kritvit i ansiktet och barnen hörde mig gråta så det började såklart fråga vad som hänt. De fick sätta sig med barnen direkt och berätta. Lucas första ord var: ”Vem har dödat honom?” Älskade barn. Vad är det för barnprogram som sänds nu för tiden egentligen?

Några timmar senare kör Åsa hem mig, jag kände att jag behövde vara själv. Jag går in och lägger mig i sängen och skickar sedan ett sms till Malin och berättar. Hon ringer upp mig och vi pratar en stund sen sätter hon sig i bilen och kör hem till mig. Vi står ute på gården och pratar, gråter och cigaretterna tänds en efter en. När hon kört hem så går jag in igen, känns som att jag går i slow motion men huvudet är på högvarv. Lägger mig i sängen igen , känner mig apatisk. Slumrar till någon minut, vaknar, slumrar, ingen riktigt sömn alls. Hur ska man kunna hantera detta?
Miljoner frågor, inga svar...

Som min stora syster Lena sa ” Han var vår vapendragare” Det är så sant, behövde man hjälp så ringde man till pappa.  Som t ex har jag haft problem med käkkirurgen och jag minns en gång då mamma ringde till mig. ”Ja nu är pappa uppe på käkkirurgen och röjer”.  Jag ler av att tänka på det. Han ställde alltid upp och han fixade massor. Han kallades inte för Fixet utan anledning.

Dagen efter fick jag hem ett brev från Affärsverken om att jag ska förnya mitt elavtal, en sådan simpel grej kan verkligen bli stor. Jag ringde alltid till pappa och frågade om sådana saker då jag själv inte har någon koll alls på sådant. Man kan inte tänka. Vad ska jag välja? Rörligt eller fast pris? Som min terapeut sa till mig, ”Du kunde ringt till affärsverken och frågat vad du hade förut” Så självklart och så logiskt, men hjärnan fungerar inte logiskt i dessa lägen.

Vi var på begravningsbyrån
och började planera begravningen, jag satt där och tyckte allt var så konstigt, vi måste ju vänta på pappa, han ska ju säga vad han tycker. Var som om det var någon annans begravning vi planerade, det ska inte vara hans. Han ska vara med oss. Ofta kommer dessa tankar att vi måste vänta på pappa. En del av en förstår vad som har hänt medan en annan knuffar undan det och tror att allt är som vanligt. Kommer man någonsin förstå fullt ut?

Radikal acceptans?
Hur ska man kunna acceptera en sådan här sak? Man känner en fruktansvärd maktlöshet. Jag skulle kunna göra precis vad som helst för att detta ska vara en riktigt hemsk mardröm. Vad man än gör, hur man än tänker så försvinner det inte. Det är sant det som hänt. Tänker mycket på om det fanns någon man kunde ha gjort. Om jag hade ringt till honom som jag tänkte göra hade jag kunnat hjälpa då? Hade jag hört på honom om han mådde dåligt? Hade han sagt det? Troligtvis hade han inte sagt något, han är lika envis som jag när det gäller att visa att man mår dåligt. Man undrar vad han tänkte, visste han att det var farligt? Kände han något? Något som ger en lite lugn i detta hemska är att han såg så fridfull ut. Inga som helst tecken på smärta.

Sorgebearbetning. Hur ska man kunna bearbeta något man inte vill ska vara sant? Bearbetar man utan att veta om det? Kommer man in i de olika faserna utan att själv vara medveten om det? Det finns så många frågetecken runt just sorgebearbetningen. Vad är egentligen rätt och fel?
Min pappa betyder väldigt mycket för mig, jag älskar honom för alltid och jag saknar honom så fruktansvärt mycket, känner mig tom utan honom.
Vila i frid pappa, en dag kommer vi ses igen.

Kommentarer

KOMMENTERA ARTIKELN HÄR

Namn

Kommentar

RSS 2.0