klara färdiga hängmatta
foto JOAKIM OTTOSSON
Nr 3/2011
Det är ju ändå bara en årstid, ska det vara så märkvärdigt?
Med en dygnsmedeltemperatur över 10 grader blir vi som
förbytta. Galna semesterplaner varvas med bröllop och
festivaler. Finns det någon årstid som är så besjungen,
så innerligt beskriven i litteraturen, så efterlängtad?
Det spirar i lust och fägring stor, naturen får var
vägvisare för en stund.
Men med alldeles för högt uppskruvade förväntningar krymper avståndet till
besvikelse. Det är ju som sagt bara en årstid.
Vi välkomnar Liljaa och Mikael till redaktionen och ett stort tack till Tobias.
Sommartempo & rekreation. I fjol inköptes det en
hängmatta, i år kommer den att hängas upp.
Må väl i solen!
/Kenneth
SOMMARPRATARNA
Nr 3/2011
Programmet Sommar har blivit ett av de populäraste inslagen i radio och är en självklar del i den typiska svenska sommaren.
Den 29 juni 1959 kl. 13.00. var den exakta tidpunkten för premiären av Sommar. Idén till programmet kom från dåvarande chefen för Radiounderhållningen, Tage Danielsson och producenten Jörgen Cederberg, som var den allra första sommarvärden. Melodin till signaturen ”Sommar, Sommar, Sommar” skrevs av Sten Carlberg sommaren 1952 då han var ute och seglade i Stockholms trädgård. Sommarprogrammen skiljer sig lika mycket från varandra som värdarna själva. Sommarpratarna kommer knappast till studion med en trave skivor under armen. Till sin hjälp har de erfarna radioproducenter som hjälper dem med hantverket. Ofta bygger värdarnas medverkan på ett bra samarbete med en viss producent. Utrikeskorrespondenten och kåsören Torsten Ehrenmark gjorde 50 Sommarprogram 1963-1984 och är den sommarpratare som gjort flest program.
Det är väl ingen som tackar nej till att göra Sommar? Det är sällan med det händer. Ingmar Bergman tackade nej i åtta år innan han slutligen tackade ja 2004. Efter hans bortgång gick programmet i repris flera gånger. Bergman börjar som vanligt dramatiskt: Att jag sitter här är inte riktigt klokt. Jag kan när som helst falla ihop i total ångest. Han reflekterar över musikens betydelse och ställer frågan: Var kommer musiken ifrån? Han fick tusentals brev från lyssnare som hade olika förslag och teorier om musikens källa. Ingmar Bergman hade tänkt ge ut lyssnarbreven i en bok men det blev för mycket arbeta på ålderns höst. Han brände alla brev vilket han senare ångrade.
Efter avregleringen av järnvägen i Sverige har det blivit en ångestfylld upplevelse att köpa en tågbiljett. Om du funderar på att åka tåg till Italien är det kanske säkrast att starta från Hamburg. Men 1987 hade författaren Sun Axelsson följande romantiska uppfattning om glädjen att göra en lång resa med tåg: Det finns en tågnostalgi som delas av många. Jag tillhör dem som älskar att åka tåg och är rädd att flyga och har en ganska ambivalent inställning till bilar. Jag önskar att man inte lade ner våra järnvägar. Jag vill ha flera tåg, flera järnvägsspår överallt, flera tågpassagerare som utan att trängas kan drömma sig fram genom olika landskap under olika årstider. Vem hinner att se de milda betande korna vid vägen när han eller hon kör bil? Inte utan risk att köra i diket eller krocka. Och när kapade man ett tåg sist?. Tåg har fört mig runt världen och gett min chansen att lära känna folk, vilket ju inte alltid är så lätt från en bil.
Sun Axelsson var författare, kritiker och översättare. Hon föddes 1935 i Göteborg och dog 14 januari 2011. Mest berömd är hon kanske för romanen Honungsvargar och för sina översättningar av Pablo Neruda.
Ingvar Lundberg är en välrenommerad forskare vid Göteborgs universitet och eftertraktad föreläsare med dyslexi som ett av sina specialområden. Han har skrivit över 230 artiklar, böcker och essäer om barns väg till läsande. Den 28 juli 2007 var han sommarvärd. Lundberg berättar om språkets betydelse.
Ett språk som svenskan har ungefär 30 byggstenar vilket inte låter mycket. Men genom att kombinera dessa byggstenar enligt olika regler kan man frambringa språkets ofattbara rikedom. Aporna har det inte så. Alfabetets användning anar aporna aldrig, säger Lundberg och citerar Alf Henrikson. Aporna är inte fria i förhållande till sitt språk, de kan inte leka med orden, de kan inte rimma som Lennart Hellsing skriver:
Bland bergen, bortom bergen, bortom Sana, där stjärnor och planeter åker kana.
Barn kan hjälpa oss att se världen med friska ögon. Tillsammans utforskar vi världens mysterier. Barnets lärande är således i högsta grad en social process. Det är tillsammans med andra som vi lär oss. Vi vuxna ser också världen på nytt i barnets sällskap. Barn som pekar tidigt och ofta, visar sig få en bättre språkutveckling än barn som inte pekar. Det är alltså inte fult att peka, vilket är ett viktigt påpekande.
Att bli människa handlar alltså om att kunna leva sig in i andra individers tankar, känslor och avsikter, att kunna ta den andres roll. Intressant nog behövs inte så mycket ord när vi är riktigt nära varandra, delar upplevelser och fyller våra sinnen med samma innehåll.
Ingvar Lundberg tar ett exempel från författaren Tolstojs myllrande värld av märkvärdiga människor och miljöer i det gamla Ryssland. I boken ”Anna Karina”, möter vi Kitty och Leon som hamnat intill varandra mitt i larmet på en stor fest. De tittar på varandra. Nu är miraklet nära. När de börjar säga något kommer de på att omvärlden inte får ta del av det. I stället markerar de hastigt på bordsduken bara begynnelsebokstäverna i orden. Och de har viktiga saker att säga, att de har förstått, att de älskar varandra, att de vill forma ett liv tillsammans. Ändå kan de reducera kommunikationen till ett minimum. Och Tolstoy slutar denna vidunderligt vackra skildring med orden: och de förstod varandra fullkomligt.
Och så är det, säger Ingvar Lundberg i Sommarprogrammet. När man är tillräckligt nära en annan människa, när man kan leva sig in i hennes tankar, känslor och avsikter. Då kan man nöja sig med en blick, och alltsammans är klart.
Malena Ivarsson berättar i sitt Sommarprogram om sin pappa prästen som var mycket tveksam till hennes ungdomsromans Gianni i Italien. Hon talar också om starka och sköra kvinnor som Edith Piaf och Evita Peron. Liksom Marilyn Monroe fick de kämpa mot stora svårigheter och fördomar i en mansdominerad värld.
Trots att Marylin dog 1962 är hon mer aktuell någonsin. Vi översvämmas av fotografier, annonser, artiklar, vykort och böcker som påminner oss om hennes sinnliga kropp och oskuldsfulla sårbarhet. Tonårsflickor fortsätter idag att identifiera sig med hennes pulserande kvinnlighet.
Ibland tänker jag, säger Malena, att det kanske beror på att de känner igen sig i hennes utstrålning av att inte tillhöra någon eller någonting och därför tillhör alla. Marilyn ägde aldrig en familj. Mamman tillbringade större delen av sitt liv på mentalsjukhus. Den enda tillhörighet med sin pappa var ett fotografi av en man med mustasch som mamman visade henne. Första gången Marilyn fick se det sa hon: Jag tyckte det var så spännande att jag nästan trillade av stolen. Det kändes skönt att ha en pappa, att kunna se fotografiet och veta att jag tillhörde honom.
Ja, Marlilyns hjärta tillhörde säkert den pappa hon aldrig hade haft. Hur berömd hon än blev så kunde inte något uppfylla denna längtan, varken filmerna, berömmelsen, drogerna, psykiatrerna eller alla männen. Hon tillhörde varken dem, sig själv eller någon. Men själv tillhör hon sanningen om vår längtan.
Malena Ivarsson född 1949 är socionom, auktoriserad klinisk sexolog och författare. Hon var en populär och provokativ programledare i TV. Malena har tidigare varit chef för ungdomsmottagningen i Trelleborg och har privat klinik sedan 1986.
Trots att sommarprogrammen är olika så finns det mycket som är gemensamt. Minnen, upplevelser, reflektioner samt personliga och nära vardagsberättelser som alla lyssnare kan känna igen sig i. Det är sannolikt nyckeln till programmets
långvariga framgång.
Om du missat något intressant program går det att ladda ner eller beställa från Sveriges Radios arkiv. Det finns också böcker och CD-skivor med många av de populäraste
sommarvärdarna.
Stressa inte på din semester. Ta vara på möjligheten till en lärorik, intressant och rolig underhållning i radio.
Koppla av, lyssna och njut och ha en trevlig stund
tillsammans med Sommarpratarna.
sommar tidigt sextiotal
text LEIF KÄLLBERG
Nr 3/2011
Idrottsprofessionalismens vagga skulle man kunna kalla året 1960. Vi här, i det på den tiden oskyldiga Sverige, var vana vid amatöridrott. Året dessförinnan hade svensken Ingemar Johansson blivit världsmästare i professionell tungviktsboxning i en match på Yankee Stadium i New York i USA. Just år 1960 i och med försöket att försvara titeln nu på Polo Grounds i samma stad hade den svenske medeldistanslöparen Dan Waern kommit på tapeten i och med att han tog betalt för sina aktiviteter, att springa fort. På den tiden skulle alla idrottsmän vara snövita amatörer, undantagen var i amerikansk proffsboxning och ishockey. Inte heller i USA var ju folk intresserade av att vara amatörer om det inte låg ganska mycket pengar i branschen, som det gör nuförtiden. Själv fyllde jag 14 år år 1960 och hade fullt upp med att värja mig emot fästingar eftersom jag var ute på somrarna.
En så pass ung pojke förstår ju inte alltid principiella resonemang om att Dan, liksom sina idrottskamrater, hade svurit att vara ren amatör. Så när Dan Waern diskvalificerades år 1962 upplevde jag ju händelsen som en stor sorg i mitt liv. I övrigt läste jag allt jag kom över. Allt ifrån pappas bok Exellensen, som jag för övrigt inte kommer ihåg ett jota av, till böckerna om Jim Silver och yrkesmördaren Taxi som Jim Silver satte på fötter genom att ömt vårda efter en livsfarlig skada.
Att det låg pengar i idrotten insåg ju inte heller alla då, utan först flera årtionden senare. En milstolpe var Eriksdalsbadet tillkomst. Ni kan numera slå upp badet på internet och erbjudas allt möjligt mellan himmel och jord som rör vattensporter och gymnastik. Själva anläggningen, fortfarande Sveriges största och modernaste av sitt slag.
Men jag har kommit en bit iväg från mina barndomssomrar. De gick praktiskt sett i mångt och mycket åt att lyssna på det i lagen förbjudna Radio Nord. Det sändningsföretaget låg nämligen ute på internationellt vatten. Dom låg alltså utanför den svenska territorialgränsen och sände. Det här blev inramningen till mina svenska sommarminnen, ett ständigt sändningsbråk, samt att folk anklagades för att ta betalt för idrottstjänster. Lagreglerna var också generellt sett gammalmodiga mot våra moderna, och rasismen utbredd.
– ’Fördömt’ utropar ett rödskinn, en indian (eller svart alternativt gul person, om inte ett halvblod) i samband med att han träffas dödligt i något av våra seriemagasin. Senare tiders studier har påpekat det nazistiska i scenariot eftersom pengar var underförstått ointressant i just den typen av serier. Undantaget skulle möjligen vara Kalle Anka där Kalle själv och Björnligan låter ögonen rulla i takt med guldmyntshögarna.
Ett flagrant exempel på ett förlängt scenario i en scen från en verklig sommardag år 1960 vill jag inte skylla på seriemagasinen, även om det skulle ligga nära till hands att göra för många personer. Jag var som sagt inne på mitt fjortonde år, eftersom jag fyller år till julhelgen, men kunde inte reta någon liten brorsa att slå mig med avsikt på hakan med ishockeyklubban i en primitiv avart av landbandy. Trots allt hade han, otränad som han var vid redskapet hockeyklubban, inte gjort exakt rätt vinkelgradsskillnad. Han svingade helt enkelt klubban som ju är spetsig i toppen. Dess spets träffade mig på hakspetsen. Jag fick åka till lasarettet och sy igen det gapande såret efter den svingande hockeyklubban. Ärret syns än idag, men mitt övriga tragiska minne, astmaanfallen har jag glömt bort. Jag led nämligen av astma och gick hos en specialist som lyckades alternativt att göra mig immun mot mina allergener,de ämnen jag var allergisk emot, eller att sjukdomen växte bort.
Duralex kommer jag ihåg från den omfattande Radio Nord reklamkampanjen. Det gällde ett dricksglas som skulle hålla för en hel del, och popmusik spelade man dygnet runt. Så stationen var ju mäkta populär bland det så kallade vanliga folket som impopulär bland politrukerna
En sommarsaga
text & foto LILJAA BILLEMYR
Nr 3/2011
Den lilla pojken satt på en sten och tittade ut mot havet och fjärran. Hans kläder hade blivit varma i solen, men kepsen han bar gav skön skugga för ansiktet. Pojken stoppade ner tårna i sanden och njöt. Den ljumma havsbrisen smekte hans ansikte. Vassen vajade i vinden.
Humlan som flög förbi hade annat att tänka på. Den landade på en närliggande blomma och samlade in dagens ranson av pollen. Sedan följde den med nästa vindpust en bit längre bort, för att sedan landa på nästa blomma.
Den plockade pojkens mamma upp och la i sin korg bland de andra blommorna hon funnit, vackra nog att sätta i vasen där hemma. Den blåa vasen av glas, som hon en gång fått av sin egen mamma. Hon log ett snett leende när hon tänkte på sin mor. Så dansade hon runt med vinden och kände hur mjukt gräset var emot hennes barfota fötter.
Nyckelpigan landade en bit ifrån på ett av grässtråna. Maria hade blivit hennes namn en gång i tiden och det visste alla om. Hon såg sig omkring efter bladlöss att äta, men blev störd av foten som plötsligt trampade framför henne.
Pojken skrattade när han kom springande. Mamma dansar! Han ville vara med. Tillsammans svängde de runt och sjöng på barfotavisan. Sedan sprang de emot trädet, det stora
lönnträdet som bredde ut sitt lövverk, för där under i
skuggan satt pappa på en filt.
Han hade slitit länge med att få igång grillen, men nu hade han äntligen fått den där härligt gyllenbruna färgen på köttet som de skulle äta tillsammans. Potatissalladen, som han hade förberett dagen innan, var en påminnelse om sommaren i sig. Han log när hans familj kom springande emot honom. Detta var sannerligen en härlig sommardag, tänkte han. En riktig sommarsaga.
Transsibiriska järnvägen
text & foto JENNIE EK
Nr 3/2011
Denna mytomspunna järnväg blev färdig år 1905 och går från Moskva till Vladivostok i det Ryska fjärran östern. Detta är världens längsta järnväg med sina 9300 kilometer.
Rysslands långvariga längtan efter en hamn i Stilla havet förverkligades då staden Vladivistok grundades 1860. Staden växte snabbt och avsaknaden av bra transporter mellan europeiska Ryssland och dess östliga provinser blev snart ett tydligt problem. Att resa med häst och vagn längs sträckan tog minst ett halvår. Järnvägen minskade tiden till en månad (idag en vecka).
Byggandet av transsibiriska järnvägen inleddes 1891 med hjälp av ryska soldater och straffarbetare. 1916 var sträckan till Peking i Kina färdig. När man pratar om att resa med Transsibiriska järnvägen, så menas vanligen tågresan från Moskva till Peking i Kina. Denna sträcka är 7865 km. Längs vägen visas kontinuerligt hur långt man åkt vid varje km. Det finns två möjligheter att åka till Kina längs Transsibiriska. Antingen Trans Manchurian, vilken går runt Mongoliet eller Trans Mongolian som går genom Mongoliet. Själv valde jag Trans Mongolian, för jag ville gärna göra ett stopp i Mongoliet.
Från Moskva går järnvägen österut genom Kirov och Perm innan den passerar genom Uralbergen, och där med lämnar Europa för Asien. Här passerar den staden Jekaterinberg, Omsk och Sibiriens största stad Novosibirsk innan den anländer till Irkutsk vid Bajkalsjön. Öster om Bajkalsjön delar järnvägen upp sig. Den Transmongoliska som jag åkte med svänger söderut från Ulan-Ude och fortsätter in i Mongoliet, med stopp i huvudstaden Ulaanbaatar. Därefter fortsätter den genom Gobiöknen in i Kina, där den passerar städer som Jining och Datong innan den sakta rullar ner från bergen in till Beijing.
Varför transsibiriska? Ett utav mina drömmars resemål har länge varit Kina och transsibiriska har även det funnits med på min ”göralista”. Efter långt sparande och fattigt leverne så såg jag ingen anledning att vänta. Det gäller att passa på medan man orkar, alltför många bara pratar om och skjuter upp en resa som denna. Det kan ju faktiskt hända en nåt när som helst, vi väljer inte själva när vi ska bli sjuka eller dö. Så i min värld är det bara att passa på om nu möjligheten finns. Det finns ingen anledning att skjuta upp vad du kan göra idag, som någon som sa.
Resan började med tåg upp till Stockholm. Efter en natt i Stockholm bar det sedan av med flyg till Moskva. Det var en skakig färd. Piloten var nog lite väl stressad också, med tanke på att planet hade så hög fart när det skulle landa, så jag trodde det skulle slå i vingarna och slå runt. Efter tullproceduren, var det dags för buss till hotellet.
Hade bokat rum på hotell Russia, ett jättehotell för ca 4000 gäster. Det tog ett antal timmar att komma dit för det var Rysslands nationaldag, 12 juni, så det var avspärrningar runt Röda torget, där hotellet naturligtvis låg. Äntligen framme vid incheckningen på hotellet skedde ytterligare en grej som nog tog en timme. Jag stod vid disken och försökte prata ryska och märkte inte att lobbyn som först varit överfylld med folk, nu var snarast tom. En vakt rabblade upp en massa på ryska men det gick lite för snabbt för att jag skulle förstå, men fattade till slut vad han menade. I trängseln hade jag halvt lutat mig över en väska som ingen verkade äga, så de misstänkte att det kunde vara sprängmedel eller något liknande i den. Det var extra pådrag av vakter och poliser idag också, på grund av eventuella sabotage på nationaldagen.
Äntligen på hotellrummet!!!
Spenderade även några dagar i Moskva för att bland annat se Röda torget, där de största militärparaderna hölls under sovjettiden. Här finns också Vasilijkatedralen med sina berömda lökkupoler i olika färger. Besökte även Kreml, Tretiakov-galleriet osv.
Efter några dagar var det dags att ge sig av till Jaroslavskijs järnvägsstation och hoppa på tåget. Jag skulle åka med det kinesiska tåget, vagn 6 med avgång vid 19.30. Det var mycket folk och rätt rörigt, blev lite orolig att inte hinna med och hoppa på rätt tåg, men hittade till slut fram till rätt tåg, vagn och kupé. Det infann sig en speciell känsla i maggropen, när man hoppade upp på tåget.
Nu fanns ingen återvändo. Det var en fyrabädds kupé och jag lade genast beslag på ena underslafen. Det fanns även ett litet litet bord med en liten vit duk på. Blev lite chockad över hur liten kupén egentligen var, väskorna fick stå i mitten. Själv fick man gå ut för att någon annan i kupén skulle
kunna komma in och vise versa. Sov på en träbrits som inte var alltför mjuk. Låg en väldigt tunn madrass där också men den gjorde inte mycket nytta. Var inte jätteskönt precis när man kände revbenen mot det hårda underlaget när tåget småhoppade framåt, men efter att ha lagt ett par tjocka tröjor emellan också, så blev det riktigt bra. När jag lade huvudet på kudden och hörde dodonk! dodonk! Samtidigt som det krängde hit och dit, så tänkte jag hur i hela världen ska man kunna få någon sömn här. Men det dröjde inte länge förrän jag sakta
vaggades till sömns. Sov riktigt gott, vaknade bara
till lite vid rälsbytena.
När jag slog upp ögonen denna första morgon på tåget, gick min blick mot fönstret, möttes av ett grönt landskap och en flod. Det låg en morgondimma över det hela som gav det en slags sagolik känsla.
Det var sedan dags att utforska tåget och dess faciliteter. Toaletten var väl ca 1x1 m och bestod av ett minimalt handfat, som det oftast inte kom något vatten ifrån och själva toaletten som bestod av en sits och ett hål genom golvet. Toaletten låstes när tåget stannade. Det skulle naturligtvis inte bli så trevligt, speciellt vid de längre gränsstoppen, om folk uträttade sina behov direkt på spåret. För att få känna sig lite extra fräsch ibland lyxade jag till det med att ta lite tvål och skölja av med mineralvatten, ur mitt vattenförråd. Nu lever man under helt andra förutsättningar. Det är märkligt vad snabbt man kan glömma, vad man till vardags tar för givet, som rinnande vatten och el.
På grund av att tåget skakade och krängde rätt mycket, så fick man försöka ta spjärn med benen för att kunna hålla balansen. Så lite handsprit är himla bra att ha med sig. Något som också är bra att ha med sig är ett litet reseapotek för diverse åkommor. Funderar man på att åka med transibiriska skulle jag också rekommendera att ta med sig så mycket vatten man kan ombord, för det går åt.
Det finns ju att köpa på tåget men på ”mitt” tåg så tog det slut redan efter två dagar. Det fanns heller inget toalettpapper, så det är ju också en sak som är bra att ha med sig.
I varje vagn fanns det även kokhett vatten i en slags samovar, så man kunde till exempel göra kaffe, nudlar och soppor. Det är naturligtvis också bra om man har en kopp eller liknande med sig, för det är enbart det kokheta vattnet som står till förfogande.
Tåget var lite ”old fashion”, inte som ”lyxiga” Kustpilen. Det gick ganska sakta, ca 70-80 km per timma och hade 13 vagnar. Det stannade på en massa stationer längs med spåret. Stoppen var ganska korta ca 15 min men bäst var att stanna nära och längs med tåget för det kunde köra när som. Tidtabellen var inget man kunde gå efter. Inte så roligt att bli strandsatt ute på vischan i Sibirien någonstans, medens ens packning fortsätter till Kina.
Längsmed spåret och på vissa stationer vi stannade på stod ryska kvinnor och sålde diverse så som läsk, konserver osv. Ju längre in i landet man sedan kom desto mer traditionellt och hembakat blev det, t ex bröd, ägg, pannkakor, som såldes av små gummor med schalett.
Trodde jag skulle bli rastlös av o sitta på ett tåg i ca sex dygn men lustigt nog gick tiden väldigt snabbt. Den dagliga motionen bestod av att ta sig fram och tillbaka till restaurangvagnen. Det var två dörrar som man var tvungen att öppna och stänga i varje vagnbörjan och vagnslut och sedan ett litet hopp över till nästa vagn. Restaurangvagnen byttes vid varje land man kom till. I Ryssland var det rysk personal och rysk mat osv. Det var lite roligt för man kunde inte beställa ett glas vodka, utan man var tvungen och köpa hela flaskan, inte lustigt att det dricks som det gör här.
Landskapet bestod mest av barrträd som senare övergick till lövträd. Då och då passerade vi några slitna hus, där folket odlade vad de kunde på sina lotter. Även en del halvt förfallna fabriker passerade vi. Allteftersom övergick landskapet till sumpmark och det blev lite bergigt. Efter vi passerat Bajkalsjön, blev landskapet alltmer bergigt och på de högsta bergstopparna kunde man se snö, detta trots den tryckande värmen i tåget. Så kom vi fram till Ingenmansland mellan Ryssland och Mongoliet. Ingenmansland var lite som det låter, det är ingens och det var bara tomt och ödsligt.
Vid gränserna Ryssland/Mongoliet och Mongoliet/Kina var det längre stopp, några timmar i alla fall innan tullen var klar med tåget. De gick runt och tittade på pass och visum. Var lite som att gå tillbaka till kommunisttiden, då det var väldigt svårt att få ett visum, om man inte hade en inbjudan från någon person eller något företag i Ryssland. Det märktes tydligt att tullarna ville visa att det var dem som bestämde. De skulle bland annat gå igenom vår kupé för att leta droger. Vi i kupén skulle ut på direkten. Själv hann jag inte ens få på mig skorna, så det var bara att traska ut i strumporna. Det är tydligen rätt vanligt att drogkurirer i Ryssland smyger ombord och gömmer droger på tåget, för att sedan hämta ut det i Mongoliet.
Vid gränsen till Mongoliet var det även dags att snurra fram klockan 5 timmar. Längsmed spåret passerar man flera tidszoner men är svårt att ändra klockan så ofta så det får bli lite mer vid tydliga gränser. Det är ju också bra om alla går på samma tid på tåget i alla fall.
Landskapet gick nu till ett mer typiskt mongoliskt landskap med gröna böljande kullar. Där man till och från såg en massa hästar vid de traditionella och typiskt mongoliska ”hyddorna” som heter jurtor som en stor del av befolkningen fortfarande bor i och lever som nomadfamiljer. Tåget rullade sedan sakta in mot Mongoliets huvudstad, Ulaanbaatar. Efter ca 4,5 dygn ombord var det skönt att få komma ut på fast mark.
Ulaanbaatar är en stad under uppbyggnad, till följd av ökad industrialisering och urbanisering växer staden. Det känns som en förmån att få en chans att se det mer ursprungliga och charmiga Mongoliet, innan det blir alltför ”utvecklat” och ”västiniserat”. Besökte olika tempel i stora tempelområden, där det också bodde munkar. Var och tittade på en 26 meter hög guldstaty, vilken Dalai Lama besökt för inte så länge sedan. Var även på en buddistisk teater. De dansade till trummor, speciella stråkinstrument och utövade en ”joddlande sång”. Detta var en fantastisk buddistiskt religiöslik upplevelse som jag aldrig kommer att glömma. Det var så speciellt och mäktigt att håret reste sig på armarna.
Äldre människor, vilka var väldigt små till växten, hade oftast de traditionella mongoliska dräkterna på sig, den yngre generationen var däremot tyvärr inte lika fint klädda. Efter fyra dagar i Mongoliet var det återigen dags att sätta sig på tåget.
Morgonen därpå vaknade jag till för jag tyckte det var lite svårt att andas. Vilket hade sin förklaring i att vi kommit fram till Gobiöknen och att det välde in en massa sand. Vi färdades genom Gobiöknen när det var som hetast så de fönster som gick att öppna var öppna så det var inte lustigt med all sand som kom in. Tågvärdarna drog genast igen fönstren och de fick absolut inte fick öppnas. Några djärva tjuvöppnade lite, vilket gjorde tågvärdarna sura och de drog igen dem med en smäll. Det var väldigt varmt innan och en än mer tryckande värme infann sig med stängda fönster. Det fanns varken fläkt eller luftkonditionering så det var bara att härda ut.
Framemot kvällen kom vi fram till den kinesiska gränsen och därmed var det dags för hjulbyte på tåget. Ryssland och Mongoliet använder sig av bredspår och Kina använder sig av normalspår, så här kan man inte passera, utan att varje vagn måste lyftas upp, för att byta boggier och hjul. Det tog ett par timmar, för varje vagn lyftes upp en och en för byte. Vi resenärer fick snällt sitta kvar i tåget och vänta. Det gick inte att se så mycket av själva bytet och hangaren vi kört in i var rätt mörk.
Vi rullade under natten in i Kina och risfält och platåodlingar avlöste varandra, man såg riktigt att nu har vi kommit in i Kina på grund av detta landskap. Det gick också att urskilja de typiska trekantiga hattarna på huvudet på de flitigt arbetande på fälten. När vi närmade oss Beijing möttes man av en stor misär och fattigdom när man skådade alla människor som i princip levde längsmed spåret, en kontrast till de fina höga husen inne i centrum av Beijing. Så var man nu äntligen framme vid ändstationen på resan efter ytterligare 1,5 dygn.
Möttes av ett sorl av människor som rusade i alla riktningar, samtidigt som högtalarna ropade ut något ohörbart. Spenderade ungefär en vecka här, så jag hann med lite gott och blandat såsom Den Förbjudna staden, Sommarpalatset, Ming- gravarna, Himmelens Tempel, Pekingoperan och Himmelska fridens torg som varit platsen för många historiska händelser.
Ett besök och en promenad på kinesiska muren var
också ett måste.
Något som var mindre roligt däremot var att de höll på att förbereda för OS 2008 i Peking. För att få plats med alla nya hotell så höll de på att riva Hutongområdena. Det är små gator och gränder som var typiska för Peking förr.
Maten var god och helt i min smak, med lite styrka och färska grönsaker, en helt annan mat om man jämför med en kinarestaurang här hemma, där maten anpassats mer till oss, tyvärr, tyvärr!! Grönt te serverades till det mesta, lite speciell smak, som man kan lära sig att tycka om, om man nu inte gör det från början. Nyttigt är det också. Gjorde även ett besök på en food market där det fanns allt ifrån ormar, skalbaggar av diverse typer, tusenfotingar och mycket mer. Själv blev jag sugen på ett spett med skorpioner, vilka var lite salta och knapriga.
Det tar lång tid att smälta alla intryck. Det blir ju även flera resor i en. Det ger en möjlighet att utforska nya platser och kulturer, och alla möten med människor både på och utanför tåget. Det var ett nytt och fantastiskt sätt att anlända till ett nytt land, går inte och jämföra med när man sätter sig på ett flygplan.
Transsibiriska är inget för den bekväma, utan för den som vill uppleva. Det blir skitigt och svettigt men ack så charmigt. Är detta något som verkar locka, så vänta inte, bara åk. Det är en resa som aldrig låter sig glömmas.
Hill of Crosses
foto DAINIS MATISONS, flickr.com
Nr 3/2011
Mitt favoritsommarminne är då jag reste tillsammans med mina föräldrar och dansföreningen Hamboringen till Klaipeda i Litauen i slutet av juli år 2000.
Vi var i Litauen cirka en vecka och reste dagligen till flera olika platser runt omkring Klaipeda, men ett ställe gjorde större intryck på mig än någonting annat. Inte ens min resa till USA slog denna upplevelse på Hill of Crosses, eller Cross Hill.
Precis som det låter så är detta en kulle med kors och radband, men antalet kors är det som får en att tappa hakan av förvåning. Alla de som besöker denna kulle brukar hänga ett kors eller radband och har du inget med dig så finns det alltid att köpa i ett av de marknadsstånden nedanför kullen.
Första gången Hill of Crosses omnämns i skriftlig form var 1850, fast hörsägen pekar på att kullen fanns redan 1831. Detta var till en början en slags minnesplats för de rebeller som fallit offer för Sovjetunionens styre.
Under den tid som Sovjetunionen styrde så var kristendomen inte tillåten. Därför fann Sovjet denna kulle av kors stötande och försökte under en längre tid röja alla spår av korsen. De försökte bland annat att förbjuda invånare att placera kors och samt bevaka denna kulle, men varje morgon så fann man nya kors.
När man ser denna plats skulle man ju självklart kunna tänka sig att detta är en sorgens plats. Sanningen är den raka motsatsen. Hill of Crosses är nämligen en symbol av tro, kärlek och uppoffringar.
Litauernas starka tro och tillgivenhet till kristendomen, trots att det var förbjudet, gav ett stort intryck på påven John Paulus II. 1994 välsignade han litauerna och hela det kristna Europa från just denna plats. Samt så stöttade han idén att resa ett kloster vid Hill of Crosses och den sjunde juli år 2000 stod klostret klart cirka 300 meter från kullen.
Detta är verkligen ett stort fenomen och i dagens läge kan man inte ens en gång längre räkna alla de korsen och radbanden som hängts dit genom årens gång. Om du bad mig att ge en vild gissning så skulle jag nog vilja gissa på att där finns gott och väl över två miljoner.
Får jag en chans så skulle jag mer än gärna resa tillbaka dit och återuppleva den känsla jag hade då jag steg av bussen och såg denna imponerande kulle.
Mina Smultronställen i Karlskrona Skärgård
text & foto LOTTA ERIKSÉN
Nr 3/2011
Senoren brofästet
Beskrivning: Gårdsbutik & Cafe med lokalt odlade grönsaker, bär och blommor.
Besöksadress: Brofästet mellan Möcklö och Senoren
Telefonnummer: 0708-89 02 53
Websida: www.brofastetsenoren.se
Öppettider: 21 maj - 12 juni: Kl 11-17, 13 juni - 14 aug: Kl 10-18, 15 aug - 28 aug: Kl 11-17
Tjurkö Stengods
Beskrivning: Försäljning & Cafe med egentillverkad
keramik i handikappanpassad lokal.
Besöksadress: Södra Tjurkövägen 17, Tjurkö
Telefonnummer: 0709-195101
Websida: www.tjurkostengods.se
Öppettider: Tis-Sön 11-17
Sturkö Kvarn
Beskrivning: Cafe i Kvarnen samt vernissage & utställning med tavlor av konstnären Jan Abramsson i Kvarn magasinet. Möjlighet at fika uppe i kvarnens tornrum och ute på de olika etagen med fantastisk utsikt.
Besöksadress: Mitt på Sturkö vid macken och skolan
Websida: www.janabramsson.se & www.sturko.org/kvarnen.
Öppettider: Vernissage sön 26 juni kl. 11.00 samt därefter Utställning tis - fre 11 - 18 och lör - sön 11 - 19 t.o.m. 14 augusti
Blekinge Museum
Beskrivning: Upplev mer av Blekingsk kultur och historia.
Besöksadress: Borgmästaregatan 21
Telefonnummer: 0455-30 49 65
Websida: www.blekingemuseum.se/
Öppettider: Sommaröppettider 1/6-31/8 Dagligen 10-18
Stängt midsommarafton
Sturkö Rökeri
Beskrivning: Försäljning av delikatesser gjorda i vedeldade stenugnar med alvedsrökning, även stort sortiment av skaldjur, ost och inläggningar av såväl fisk som bär och svamp. Även avhämtning av smörgåstårtor och uppläggningar samt möjlighet att äta på plats i serveringen.
Besöksadress: Ryd, Höksväg 7, Sturkö (Skyltning finns från Sturkö skola/kvarn/mack)
Telefonnummer: 0455-42054
Websida: www.sturko.com & Facebook www.facebook.com/pages/SturköRökeri/121487337874396
Öppettider: Tis-Fre 10-17 & Lör 10-13 tom 26/6-11, efter 26/6-11 Mån-Fre 10-18, Lör 10-15, Sön 11-15
Turistbåtarna
Beskrivning: Det finns ett flertal skärgårdsbåtar som tar dig till olika platser runt om i skärgården, några exempel är Nättrabyån, Ungskär, Kungsholmen, Aspö, Sturkö, Tjurkö
Websida:www.blekingetrafiken.se/Var-trafik/Skargardsbatarna/Batar/ www.affarsverken.se/Privatkund/Produkter_och_tjanster/Battrafik/Reguljartrafik/Ostra-skargarden-Sommar/
Skärgårdskraft Tjurkö
Beskrivning: 20 olika lokala hantverkare och konstnärer som har gemensam försäljning, samt kaffeservering i stenhuggarmiljö.
Besöksadress: resaurationshuset på Tjurkö (följ skyltning mot Herrgårdsviken)
Telefonnummer: 0455-463 00
Websida: www.skargardskraft.se
Öppettider: 29 maj - 19 juni söndagar 10.30 - 18.00
25 juni - 21 augusti dagligen 10.30 - 18.00
Glastornet i Nättraby
Beskrivning: Tillverkning och försäljning av såväl bruksföremål som glaskonst
Besöksadress: Ekebacksvägen 10 intill E22:an i Nättrabys gamla vattentorn.
Telefonnummer: 0455-47757
Websida: www.glastornet.se/
Öppettider: juni–augusti tisdag–fredag 11.00–18.00 lördag-söndag 11.00–16.00
Björkholmen
Beskrivning: Gammal 1700- och 1800-tals bebyggelse där arbetarna på varvet bodde, idag privatbostäder. Med sina små färgglada hus är detta ett favorit mål för många. Guidade turer hålls av Turistbyrån
Besöksadress: Björkholmen Karlskrona
Telefonnummer: 0455-30 34 90
Websida: www.karlskrona.se/sv/VisitKarlskrona/Sok-i-Destinator/Detaljsida-evenemang/?TLtitle=Bjorkholmsvandring+med+Olle+Melin&&TLl=sv&TLp=507396
Vämöparken
Beskrivning: Friluftsmuseeum med minizoo, kaffestuga och vackra promenad stråk, kallas för ”Blekinges Skansen”.
Besöksadress: Avfart från Österleden mot Krutviken, Hästö
Telefonnummer: Kaffestugan 0455-228 20
Websida: www.karlskrona.se/sv/Bostad--miljo/Gator--Trafik/Park--natur/Parker/Wamoparken/
Öppettider: 24 maj-29 aug 2010 Måndag-fredag 10.00–16.00 Lördag 10.00–16.00 Söndag 11.00–16.00
Kungsholmsfort
Beskrivning: Kungsholms fort har sedan 1680 vaktat inloppet till Karlskrona och är än idag militärt område och kan endast nås med båt. Guidade turer, biljetter måste förbokas och betalas på Karlskrona Turistbyrå 0455-30 34 90
Besöksadress: Ö utanför Tjurkö
Telefonnummer: 0455-30 34 90
Websida: www.karlskrona.se/sv/VisitKarlskrona/Sok-i-Destinator/Detaljsida-evenemang/?TLtitle=Guidad+tur+-+Kungsholms+Fort&&TLl=sv&TLp=507056
Öppettider: Försäsong 7/6-21/6 tisdag, torsdag och lördag Kl: 10:00-14:00 från Fisktorget
Högsäsong 27/6 - 14/8 Dagligen 10:00-14:00 från Fisktorget 4/7 - 31/7 Dagligen 15:30-17:55 från Marinmuseum
Augerums Kvarn loppis
Beskrivning: Antikt, Konst, Loppis i gammal skön kvarnmiljö.
Besöksadress: Östra Augerumsvägen nära kyrkan vid Lyckebyån
Telefonnummer: 0455-311 16 & 10552
Karlskrona Turistbyrå
Stortorget 2
37134 Karlskrona
Telefon: 0455-30 34 90
www.karlskrona.se/sv/VisitKarlskrona
VÄGARBETE
Nr 3/2011
Är molntäcket över dagen för missvisande gentemot små blad i asfalten så att regndroppar och ogräsplantor växer över förväntningar till folk som arbetar med att bygga vägar?
Blir solljuset för grannt mot vitsippor?
Blir det trivsamt men kanske en sorts börda för en stad när den blomstrande våren ser ut så pass, så att vildväxta maskrosor är fler över ängarna än människor?
Ungefär som om de skulle vara fridlysta här!
Borde det inte vara människorna som skulle se på naturen med överseende?
Fridlyst är fridlyst men ibland känns det som om människor får planera om sina semesterscheman näst intill, lite till förmån för vitsippor. I ett arbete med att bygga vägar, trist då att trampa ner ogräs… varför man nu kallar det så? Vackert samtidigt, på sitt sätt...
Vägarbete som är till för människor.
Är asfalt, betong och gråa hus i en stad alltid förenat med negativa känslor att det är trist? Det känns ändå ibland som om människor inte får plats! De som skapar möbler, sätter dem i ett trist och grått hus. De som designar möbler till en trädgård men kanske inte riktigt använder dem, lite taskigt mot gräsmattan... Även om det är mycket möda lagt till tjusiga plattor istället, visst, maskrosorna kan växa där också! Annars kan man ju alltid designa trädgårdsmöbler och sy en duk därtill, allt med blomstrande motiv, och skapa saftglas i samma färg som gräsmattan. Asch, det är synd att klaga säger människor. På myggorna på midsommarafton? På getingarna? Som får ha kalas i trädgården när folket gått inomhus. Det kanske blir regn...
Är inte människornas plats viktigare ändå? Rädda miljön tycker många. Jaha, mycket väl och beröm för det såklart. Miljö i väldigt liten idéform som en midsommarafton där natur och myggor redan har sitt månsken hela natten. Och människor släcker vackert lampan återigen för miljöns skull.
Apropå vägarbete. Vägar som är viktiga för färdmedel. Är människor rädda för att trampa på maskrosor? Apropå färdmedel och miljö. Det ser ut som om detta med all natur och allt klimat får människor att diskutera detta men åsidosätter sig själva. Jag ifrågasätter inte egentligen ämnet earth hour men det finns också människor som blir mörkrädda av släckta lampor även med andra personer omkring sig. Inte alls mysigt. Det är kanske inte detsamma för alla, själva känslan av att istället tända levande ljus. I en nedsläckt värld. Kan man inte i alla fall i så fall släcka alla lampor när solen ändå lyser på dagtid...? På något sätt kan väl lösningar finnas så att ingen behöver bli mörkrädd! Och ha lön för mödan att istället för att känna oro och få tända lampan efter en minut.
SWEDEN ROCK FESTIVAL
foto DERFIAN flickr.com
Nr 3/2011
Detta är en hårdrocksfestival som håller på i fyra dagar och som nu ligger i Norje, vilket ligger utanför Sölvesborg. Men det var inte här det startade.
Festivalen startade den 6:e juni 1992 och då höll den till i Olofström, och då var det bara nio band som spelade. Efter några år så flyttade festivalen till Karlshamn, fram till 1998, därefter fick festivalen ett ställe i Norje, där den håller till än idag.
Sweden Rock har en hel del blandade artister. Allt ifrån gammal rock, såsom ZZ Top, Deep Purple, Scorpions och Europe, till olika former av metal som In Flames, Moonspell, Rhapsody Of Fire, Behemoth och Alestorm.
När festivalen kom igång så varade den bara i en dag, med nio band som inte var så stora, men året efter så var festivalen istället två dagar och flera band kunde komma och spela. Det fortsatte vara två dagar fram till 2002, men allt eftersom åren gick så blev det större och större band som kom och spelade.
Under år 2000 så var festivalen 3 dagar, men gick sedan tillbaka till 2 dagar året efter. Mellan 2003-2006 så var festivalen tre dagar och hade då presenterat några av de största rock- och metal-banden genom tiderna. Från och med 2007 så varar festivalen i fyra dagar, och har runt 120 olika band/artister som spelar.
Jag har själv varit på Sweden Rock Festival, 2008, året då band som In Flames, ZZ Top, Heaven & Hell, Motörhead och Volbeat uppträdde. Och vilken känsla det var. Jag har aldrig varit på en festival innan där man tältar, utan bara på ”dagsfestivaler” så att säga. Så detta var väldigt många nya intryck för mig, allt ifrån campingen, de stora folkmassorna till de alla spelningar. Det var väldigt stort för en kille på 22 som inte hade testat något liknande tidigare. Jag kom dock in i det snabbt, jag hade erfarna vänner med mig som visste hur allt gick till.
Och om jag ska vara ärlig så tror jag Sweden Rock är stället där det dricks mest öl på minst tid i hela Sverige, det är helt sjukt. Vart man än vänder sig så ser man öl, tält och folk i sina brassestolar som njuter, skrattar och lyssnar på rockmusik. Jag kände att jag passade in, iallafall till musiksmaken. Och man hittar alltid någon av alla 33000 personer som man kan ha riktigt trevligt med, som kanske har samma musiksmak eller vad som helst. Festivalen är nog en av få där det inte är så mycket bråk, vilket är bra. Det kan ju vara för att det är folk med samma musiksmak som hittar dit, så alla har ju något gemensamt.
Jag var på Sweden Rock i sammanlagt sex dagar, så innan själva festivalen öppnade så var man ju på campingen och hittade trevliga människor. Vädret det året var väldigt skiftande, allt ifrån strålande sol till ösregn. Men även om det regnade så var folk lika glada iallafall, vilket jag gillar.
Maten är också väldigt underskattad på festival, det är inte överallt man kan köpa sig en 600 g (!) hamburgare liksom, men det går på denna festival. Sen har de ju en massa stånd med kläder, skivor, skor och accessoarer. Jag skulle vilja säga att Sweden Rock har allt en festival ska ha. Jag trivdes väldigt bra där och kommer åka dit fler gånger.
When you wish upon a star your dreams come true
text TOBIAS HENRICSSON
foto MARIA DAHLIN/TV4NYHETERNA MALMÖ
Nr 3/2011
Alla vill följa sin dröm, men går drömmen alltid att uppnå? I mitt fall lönade sig hårt jobb och en fantastisk stöttning från personer i min närhet. Det ledde mig till min dröm, och till och med längre än så. 
Drömmar är något vi alltid har med oss. Kanske vill man bli berömd, kanske nå en hög tjänst eller bara få jobba med det man verkligen älskar. Jag levde min dröm när jag jobbade som skribent och layoutare på Presspunkten, och jag ville fortsätta på den inslagna banan. Men allt går inte som man tänkt sig. Efter en missad utbildning i Skurup med inriktning på journalistik gick jag arbetslös och sysslolös hela dagarna. Jag provade att starta eget. Det funkade inte något vidare, utan lämnade mig mest med skulder och uteblivna inkomster.
Jag sökte alla jobb jag kunde hitta; McDonald’s, tidningsutdelare, allt. Självförtroendet sjönk för varje nej jag fick. Jag började fundera på vad som var fel med mig – varför fick jag inget jobb? Drömmen att jobba som journalist fanns där hela tiden, men den hamnade mer och mer i bakgrunden för varje negativt svar jag fick. Till slut gick jag hemma, nära nog apatisk och utan att söka fler jobb. Jag fick ju ändå bara nej.
Det som gav mig chansen var en annons som min blivande fru sett. TV4 sökte videoreportrar. Jag hade tidigare jobbar med tidningar och radio, så TV var ett naturligt steg. Men någon erfarenhet av mediet hade jag ju inte. Efter lite övertalning skickade jag in en ansökan, övertygad om att jag skulle få ett nej om de ens svarade. Veckorna gick, och jag hörde inget från dem. Missmodet slog till igen. Efter enträgen uppmuntran hemifrån ringde jag chefen och frågade hur processen gick. Döm om min förvåning när jag hörde att inget var klart, men att jag helt klart var med i matchen.
Nu gjorde jag något som förmodligen kan ha gett mig jobbet: Jag filmade ett antal scener med en vanlig videokamera och skapade fiktiva nyheter i samma stil som de vi skulle jobba med. Jag skickade in det för att visa att jag behärskade en kamera och att jag kunde redigeringsprogrammen som användes.
Det gav mig till sist jobbet. Nu är jag journalist på TV, med ansvar för dagliga uppdateringar av text och bild till lokaltågen och TV-skärmar i de flesta butiker runt om i Sverige, så kallad RTV (Retail Television). Jag har också ansvarat för researchen i en uppmärksammad granskning av Skånetrafiken
i våras. Jag lever min dröm, och allt det tack vare stöd
hemifrån och att jag gjorde mer än vad som egentligen
krävdes för tjänsten.
Jag lyckades få mitt drömjobb, och det kan du också!
Med rätt stöd från din närhet och envishet kan
man nå hur långt som helst. Till exempel till
TV4Nyheterna Malmö som journalist…
AUTIST JAVISST
text MORGAN PETTERSSON
foto ROBERT ELDRIM
Nr 3/2011
En verklighetsbaserad utbildningsföreställning som berör.
”Jonas tycker om tvättmaskinens regelbundna rytm. Han kan titta i timmar. Men omvärldens buller och stress skrämmer honom. Det är som om han vore från en annan planet, där det här livets starka lukter, höga ljud och sociala koder blir obegripliga.”
Maria Lindström, Petter Billengren och Joakim Sikberg
Måndagen den fjärde april var åtta personer från Träffpunkten/Presspunkten inbjudna till den verklighetsbaserade utbildningsföreställningen ”Autist javisst” på Konserthuset i Karlskrona.
Genom utbildningspjäsen Autist javisst får åhöraren en fördjupad kunskap av hur en vardag kan te sig utifrån en person med diagnosen asperger. I pjäsen har upphovskvinnan Gunilla Boëthius satt på sig de ”autistiska glasögonen” och man får följa med in i en värld som består av ständig kamp mot det som kallas normalt. En vardag bestående av såväl smärta och missförstånd som humor och en klarsynthet.
Pjäsen är ett resultat av att upphovskvinnorna, skådespelaren Jill Runestedt och dramatikern Gunilla Boëthius. De ville dela med sig av den kunskap de hade fått via sina erfarenheter som mammor till barn med funktionsnedsättningar, om andras bemötande av funktionsnedsatta människor och deras anhöriga. Autist javisst är i sin tur en uppföljare av tre tidigare föreställningar, När lillan kom till jorden, Mohikan med vita strumpor samt Boogie för benlösa.
Föreställningens roller spelades av skådespelare från Östra Teatern i Stockholm, Maria Lindström, Petter Billengren och Joakim Sikberg. Deras inlevelse i sina roller var både berörande samt medryckande. Själva föreställningen höll på under cirka en timmes tid men denna timme kändes mycket kortare med anledning av skådespelarnas inlevelse i sina roller. Efter föreställningens slut hölls det även en frågestund där åhörarna fick ställa frågor om det de just hade fått uppleva samt om autism överlag.
Föreställningen arrangerades av Handikappsförvaltningen,
Karlskrona kommun tillsammans med
Gunilla Boëthius och Östra Teatern.
HUR MÅNGA ANVÄNDER INTERNET?
text FRIDA GÅNEDAHL
Nr 3/2011
Det är många som använder internet i Sverige, en hjälp att hitta saker och information med hjälp av datorn.
Internet betyder mycket för folket, det hjälper oss hitta och söka kontakt.
Det hjälper även oss som är handikappade människor. Det betyder mycket att ha internet hemma, om man klara av det och det gör de flesta av oss. Man hittar så mycket saker att göra, typ spela musik och mycket annat med. Vill man sitta i flera timmar och göra något mer, då finns Facebook som man fördriva tiden med, ett sätt att hålla kontakt med släkt och vänner.
Enligt den senaste undersökningen har 81% av alla svenska hushåll internetuppkoppling.
Jag ställde ett par frågor till några personer på Träffpunkten
Loffe
På vilket sätt använder du internet?
Kollar olika sport- sidor, söker fynd på blocket, kollar efter trevliga resor.
Hur skulle du påverkas utan internet?
Skulle leva ett helt underbart liv.
Joakim
På vilket sätt använder du internet?
Till allt inom media, sedan så använder jag internet till kommunikation .
Hur skulle du påverkas utan internet?
Jag skulle få abstinens, känna mig väldigt begränsad.
Annelie
På vilket sätt använder du internet?
Söker information, beställer saker. Använder Facebook
Hur skulle du påverkas utan internet?
Mycket, jag skulle bli tokig. Vet ej hur man ska klara sej utan internet, det är beroendeframkallade
Kenneth
På vilket sätt använder du internet?
Jag använder internet dagligen i arbetet, vilket har blivit
en självklarhet.
Hur skulle du påverkas utan internet?
Min fritid är än så länge befriad från internet, jag har redan tillräckligt med både dåliga och bra vanor, så jag klarar mig nog utan internet ett tag till.
Jennie
På vilket sätt använder du internet?
Det som man nuförtiden är tvungen att göra på nätet, allt från försäkringskassans tjänster till skola osv. Söka info om allt mellan himmel och jord t.ex. resor, sjukdomar osv.
Hur skulle du påverkas utan internet?
I Sverige idag skulle jag bli handikappad och hamna utanför systemet. I ett samhälle där internet inte har samma centrala och styrande roll däremot, skulle det nog också gå jättebra. Det skulle heller inte vara någon risk att drabbas av
benskörhet heller.
Mikk
På vilket sätt använder du internet?
Info och förströelse
Hur skulle du påverkas utan internet?
Inte nämnvärt.
Liljaa
På vilket sätt använder du internet?
Söka information, bilder, kolla mail, se på TV
Hur skulle du påverkas utan internet?
Visst är det bra att ha mycket lättillgänglighet men internet medför också en högre stress i samhället, då allt förväntas gå fortare. Utan internet skulle jag ha en mer stressfri vardag och ha en mer personligare kontakt med omvärlden. Som det var före internet och mobiltelefonernas inverkan.
LAGE BERÄTTAR
text & foto LOTTA BELSING
Nr 3/2011
Del 12
Sommar och lite vilsen!
Det blev en lugn påsk och jag fick vara ifred. Pusst och stön. Men jag har ännu inte hittat mina brudar, var håller de hus? Matte sa att de kanske finns i trappan. De har nog bildat familj på någon annan plats.
För nästan en månad sen fick jag en premiärtur på balkongen, jag stortrivdes det var skönt att få komma ut, jag kände mig lätt lite vilsen. Matte fick nog lite panik. Men efter ett tag trivdes matte också. För varje gång vi har varit ute på balkongen så känner jag en doft som jag tror kommer uppifrån men matte hindrar mig och släpper ner mig i buren. Jag tror att jag känner doften av brudar...
Till helgen ska vi på stor fest. Jag ska ha frack och fluga.
Ta hand om varandra.
Trevlig sommmar önskar Lage!
