text LEIF KÄLLBERG
Nr 3/2011



Idrottsprofessionalismens vagga skulle man kunna kalla året 1960. Vi här, i det på den tiden oskyldiga Sverige, var vana vid amatöridrott. Året dessförinnan hade svensken Ingemar Johansson blivit världsmästare i professionell tungviktsboxning i en match på Yankee Stadium i New York i USA. Just år 1960 i och med försöket att försvara titeln nu på Polo Grounds i samma stad hade den svenske medeldistanslöparen Dan Waern kommit på tapeten i och med att han tog betalt för sina aktiviteter, att springa fort. På den tiden skulle alla idrottsmän vara snövita amatörer, undantagen var i amerikansk proffsboxning och ishockey. Inte heller i USA var ju folk intresserade av att vara amatörer om det inte låg ganska mycket pengar i branschen, som det gör nuförtiden. Själv fyllde jag 14 år år 1960 och hade fullt upp med att värja mig emot fästingar eftersom jag var ute på somrarna.

En så pass ung pojke förstår ju inte alltid principiella resonemang om att Dan, liksom sina idrottskamrater, hade svurit att vara ren amatör. Så när Dan Waern diskvalificerades år 1962 upplevde jag ju händelsen som en stor sorg i mitt liv. I övrigt läste jag allt jag kom över. Allt ifrån pappas bok Exellensen, som jag för övrigt inte kommer ihåg ett jota av, till böckerna om Jim Silver och yrkesmördaren Taxi som Jim Silver satte på fötter genom att ömt vårda efter en livsfarlig skada.

Att det låg pengar i idrotten insåg ju inte heller alla då, utan först flera årtionden senare. En milstolpe var Eriksdalsbadet tillkomst. Ni kan numera slå upp badet på internet och erbjudas allt möjligt mellan himmel och jord som rör vattensporter och gymnastik. Själva anläggningen, fortfarande Sveriges största och modernaste av sitt slag.
Men jag har kommit en bit iväg från mina barndomssomrar. De gick praktiskt sett i mångt och mycket åt att lyssna på det i lagen förbjudna Radio Nord. Det sändningsföretaget låg nämligen ute på internationellt vatten. Dom låg alltså utanför den svenska territorialgränsen och sände. Det här blev inramningen till mina svenska sommarminnen, ett ständigt sändningsbråk, samt att folk anklagades för att ta betalt för idrottstjänster. Lagreglerna var också generellt sett gammalmodiga mot våra moderna, och rasismen utbredd.
– ’Fördömt’ utropar ett rödskinn, en indian (eller svart alternativt gul person, om inte ett halvblod) i samband med att han träffas dödligt i något av våra seriemagasin. Senare tiders studier har påpekat det nazistiska i scenariot eftersom pengar var underförstått ointressant i just den typen av serier. Undantaget skulle möjligen vara Kalle Anka där Kalle själv och Björnligan låter ögonen rulla i takt med guldmyntshögarna.

Ett flagrant exempel på ett förlängt scenario i en scen från en verklig sommardag år 1960 vill jag inte skylla på seriemagasinen, även om det skulle ligga nära till hands att göra för många personer. Jag var som sagt inne på mitt fjortonde år, eftersom jag fyller år till julhelgen, men kunde inte reta någon liten brorsa att slå mig med avsikt på hakan med ishockeyklubban i en primitiv avart av landbandy. Trots allt hade han, otränad som han var vid redskapet hockeyklubban, inte gjort exakt rätt vinkelgradsskillnad. Han svingade helt enkelt klubban som ju är spetsig i toppen. Dess spets träffade mig på hakspetsen. Jag fick åka till lasarettet och sy igen det gapande såret efter den svingande hockeyklubban. Ärret syns än idag, men mitt övriga tragiska minne, astmaanfallen har jag glömt bort. Jag led nämligen av astma och gick hos en specialist som lyckades alternativt att göra mig immun mot mina allergener,de ämnen jag var allergisk emot, eller att sjukdomen växte bort.

Duralex kommer jag ihåg från den omfattande Radio Nord reklamkampanjen. Det gällde ett dricksglas som skulle hålla för en hel del, och popmusik spelade man dygnet runt. Så stationen var ju mäkta populär bland det så kallade vanliga folket som impopulär bland politrukerna