Transsibiriska järnvägen

text & foto JENNIE EK
Nr 3/2011


Denna mytomspunna järnväg blev färdig år 1905 och går från Moskva till Vladivostok i det Ryska fjärran östern. Detta är världens längsta järnväg med sina 9300 kilometer.




Rysslands långvariga längtan efter en hamn i Stilla havet förverkligades då staden Vladivistok grundades 1860. Staden växte snabbt och avsaknaden av bra transporter mellan europeiska Ryssland och dess östliga provinser blev snart ett tydligt problem. Att resa med häst och vagn längs sträckan tog minst ett halvår. Järnvägen minskade tiden till en månad (idag en vecka).

Byggandet av transsibiriska järnvägen inleddes 1891 med hjälp av ryska soldater och straffarbetare. 1916 var sträckan till Peking i Kina färdig. När man pratar om att resa med Transsibiriska järnvägen, så menas vanligen tågresan från Moskva till Peking i Kina. Denna sträcka är 7865 km. Längs vägen visas kontinuerligt hur långt man åkt vid varje km. Det finns två möjligheter att åka till Kina längs Transsibiriska. Antingen Trans Manchurian, vilken går runt Mongoliet eller Trans Mongolian som går genom Mongoliet. Själv valde jag Trans Mongolian, för jag ville gärna göra ett stopp i Mongoliet.
Från Moskva går järnvägen österut genom Kirov och Perm innan den passerar genom Uralbergen, och där med  lämnar Europa för Asien. Här passerar den staden Jekaterinberg, Omsk och Sibiriens största stad Novosibirsk innan den anländer till Irkutsk vid Bajkalsjön. Öster om Bajkalsjön delar järnvägen upp sig. Den Transmongoliska som jag åkte med svänger söderut från Ulan-Ude och fortsätter in i Mongoliet, med stopp i huvudstaden Ulaanbaatar. Därefter fortsätter den genom Gobiöknen in i Kina, där den passerar städer som Jining och Datong innan den sakta rullar ner från bergen in till Beijing.

Varför transsibiriska?
Ett utav mina drömmars resemål har länge varit Kina och transsibiriska har även det funnits med på min ”göralista”. Efter långt sparande och fattigt leverne så såg jag ingen anledning att vänta. Det gäller att passa på medan man orkar, alltför många bara pratar om och skjuter upp en resa som denna. Det kan ju faktiskt hända en nåt när som helst, vi väljer inte själva när vi ska bli sjuka eller dö. Så i min värld är det bara att passa på om nu möjligheten finns. Det finns ingen anledning att skjuta upp vad du kan göra idag, som någon som sa.

Resan började med tåg upp till Stockholm. Efter en natt i Stockholm bar det sedan av med flyg till Moskva. Det var en skakig färd. Piloten var nog lite väl stressad också, med tanke på att planet hade så hög fart när det skulle landa, så jag trodde det skulle slå i vingarna och slå runt. Efter tullproceduren, var det dags för buss till hotellet.
Hade bokat rum på hotell Russia, ett jättehotell för ca 4000 gäster. Det tog ett antal timmar att komma dit för det var Rysslands nationaldag, 12 juni, så det var avspärrningar runt Röda torget, där hotellet naturligtvis låg. Äntligen framme vid incheckningen på hotellet skedde ytterligare en grej som nog tog en timme. Jag stod vid disken och försökte prata ryska och märkte inte att lobbyn som först varit överfylld med folk, nu var snarast tom. En vakt rabblade upp en massa på ryska men det gick lite för snabbt för att jag skulle förstå,  men fattade till slut vad han menade. I trängseln hade jag halvt lutat mig över en väska som ingen verkade äga, så de misstänkte att det kunde vara sprängmedel eller något liknande i den. Det var extra pådrag av vakter och poliser idag också, på grund av eventuella sabotage på nationaldagen.
Äntligen på hotellrummet!!!

Spenderade även några dagar i Moskva
för att bland annat se Röda torget, där de största militärparaderna hölls under sovjettiden. Här finns också Vasilijkatedralen med sina berömda lökkupoler i olika färger. Besökte även Kreml, Tretiakov-galleriet osv.
Efter några dagar var det dags att ge sig av till Jaroslavskijs järnvägsstation och hoppa på tåget. Jag skulle åka med det kinesiska tåget, vagn 6 med avgång vid 19.30. Det var mycket folk och rätt rörigt, blev lite orolig att inte hinna med och hoppa på rätt tåg, men hittade till slut fram till rätt tåg, vagn och kupé. Det infann sig en speciell känsla i maggropen, när man hoppade upp på tåget.
Nu fanns ingen återvändo. Det var en fyrabädds kupé och jag lade genast beslag på ena underslafen. Det fanns även ett litet litet bord med en liten vit duk på. Blev lite chockad över hur liten kupén egentligen var, väskorna fick stå i mitten. Själv fick man gå ut för att någon annan i kupén skulle
kunna komma in och vise versa. Sov på en träbrits som inte var alltför mjuk. Låg en väldigt tunn madrass där också men den gjorde inte mycket nytta. Var inte jätteskönt precis när man kände revbenen mot det hårda underlaget när tåget småhoppade framåt, men efter att ha lagt ett par tjocka tröjor emellan också, så blev det riktigt bra. När jag lade huvudet på kudden och hörde dodonk! dodonk! Samtidigt som det krängde hit och dit, så tänkte jag hur i hela världen ska man kunna få någon sömn här. Men det dröjde inte länge förrän jag sakta
vaggades till sömns. Sov riktigt gott, vaknade bara
till lite vid rälsbytena.



När jag slog upp ögonen denna första morgon på tåget, gick min blick mot fönstret, möttes av ett grönt landskap och en flod. Det låg en morgondimma över det hela som gav det en slags sagolik känsla.
Det var sedan dags att utforska tåget och dess faciliteter. Toaletten var väl ca 1x1 m och bestod av ett minimalt handfat, som det oftast inte kom något vatten ifrån och själva toaletten som bestod av en sits och ett hål genom golvet. Toaletten låstes när tåget stannade. Det skulle naturligtvis inte bli så trevligt, speciellt vid de längre gränsstoppen, om folk uträttade sina behov direkt på spåret. För att få känna sig lite extra fräsch ibland lyxade jag till det med att ta lite tvål och skölja av med mineralvatten, ur mitt vattenförråd. Nu lever man under helt andra förutsättningar. Det är märkligt vad snabbt man kan glömma, vad man till vardags tar för givet, som rinnande vatten och el.

På grund av att tåget skakade och krängde rätt mycket, så fick man försöka ta spjärn med benen för att kunna hålla balansen. Så lite handsprit är himla bra att ha med sig. Något som också är bra att ha med sig är ett litet reseapotek för diverse åkommor. Funderar man på att åka med transibiriska skulle jag också rekommendera att ta med sig så mycket vatten man kan ombord, för det går åt.
Det finns ju att köpa på tåget men på ”mitt” tåg så tog det slut redan efter två dagar. Det fanns heller inget toalettpapper, så det är ju också en sak som är bra att ha med sig.
I varje vagn fanns det även kokhett vatten i en slags samovar, så man kunde till exempel göra kaffe, nudlar och soppor. Det är naturligtvis också bra om man har en kopp eller liknande med sig, för det är enbart det kokheta vattnet som står till förfogande.

Tåget var lite ”old fashion”, inte som ”lyxiga” Kustpilen. Det gick ganska sakta, ca 70-80 km per timma och hade 13 vagnar. Det stannade på en massa stationer längs med spåret. Stoppen var ganska korta ca 15 min men bäst var att stanna nära och längs med tåget för det kunde köra när som. Tidtabellen var inget man kunde gå efter. Inte så roligt att bli strandsatt ute på vischan i Sibirien någonstans, medens ens packning fortsätter till Kina.
Längsmed spåret och på vissa stationer vi stannade på stod ryska kvinnor och sålde diverse så som läsk, konserver osv. Ju längre in i landet man sedan kom desto mer traditionellt och hembakat blev det, t ex bröd, ägg, pannkakor, som såldes av små gummor med schalett.
Trodde jag skulle bli rastlös av o sitta på ett tåg i ca sex dygn men lustigt nog gick tiden väldigt snabbt. Den dagliga motionen bestod av att ta sig fram och tillbaka till restaurangvagnen. Det var två dörrar som man var tvungen att öppna och stänga i varje vagnbörjan och vagnslut och sedan ett litet hopp över till nästa vagn. Restaurangvagnen byttes vid varje land man kom till. I Ryssland var det rysk personal och rysk mat osv. Det var lite roligt för man kunde inte beställa ett glas vodka, utan man var tvungen och köpa hela flaskan, inte lustigt att det dricks som det gör här.

Landskapet bestod mest av barrträd som senare övergick till lövträd. Då och då passerade vi några slitna hus, där folket odlade vad de kunde på sina lotter. Även en del halvt förfallna fabriker passerade vi. Allteftersom övergick landskapet till sumpmark och det blev lite bergigt. Efter vi passerat Bajkalsjön, blev landskapet alltmer bergigt och på de högsta bergstopparna kunde man se snö, detta trots den tryckande värmen i tåget. Så kom vi fram till Ingenmansland mellan Ryssland och Mongoliet. Ingenmansland var lite som det låter, det är ingens och det var bara tomt och ödsligt.

Vid gränserna Ryssland/Mongoliet och Mongoliet/Kina var det längre stopp, några timmar i alla fall innan tullen var klar med tåget. De gick runt och tittade på pass och visum. Var lite som att gå tillbaka till kommunisttiden, då det var väldigt svårt att få ett visum, om man inte hade en inbjudan från någon person eller något företag i Ryssland. Det märktes tydligt att tullarna ville visa att det var dem som bestämde. De skulle bland annat gå igenom vår kupé för att leta droger. Vi i kupén skulle ut på direkten. Själv hann jag inte ens få på mig skorna, så det var bara att traska ut i strumporna. Det är tydligen rätt vanligt att drogkurirer i Ryssland smyger ombord och gömmer droger på tåget, för att sedan hämta ut det i Mongoliet.  

Vid gränsen till Mongoliet var det även dags att snurra fram klockan 5 timmar. Längsmed spåret passerar man flera tidszoner men är svårt att ändra klockan så ofta så det får bli lite mer vid tydliga gränser. Det är ju också bra om alla går på samma tid på tåget i alla fall.
Landskapet gick nu till ett mer typiskt mongoliskt landskap med gröna böljande kullar. Där man till och från såg en massa hästar vid de traditionella och typiskt mongoliska ”hyddorna” som heter jurtor som en stor del av befolkningen fortfarande bor i och lever som nomadfamiljer. Tåget rullade sedan sakta in mot Mongoliets huvudstad, Ulaanbaatar. Efter ca 4,5 dygn ombord var det skönt att få komma ut på fast mark.



Ulaanbaatar är en stad under uppbyggnad, till följd av ökad industrialisering och urbanisering växer staden. Det känns som en förmån att få en chans att se det mer ursprungliga och charmiga Mongoliet, innan det blir alltför ”utvecklat” och ”västiniserat”. Besökte olika tempel i stora tempelområden, där det också bodde munkar. Var och tittade på en 26 meter hög guldstaty, vilken Dalai Lama besökt för inte så länge sedan. Var även på en buddistisk teater. De dansade till trummor, speciella stråkinstrument och utövade en ”joddlande sång”. Detta var en fantastisk buddistiskt religiöslik upplevelse som jag aldrig kommer att glömma. Det var så speciellt och mäktigt att håret reste sig på armarna.
Äldre människor, vilka var väldigt små till växten, hade oftast de traditionella mongoliska dräkterna på sig, den yngre generationen var däremot tyvärr inte lika fint klädda. Efter fyra dagar i Mongoliet var det återigen dags att sätta sig på tåget.

Morgonen därpå vaknade jag till för jag tyckte det var lite svårt att andas. Vilket hade sin förklaring i att vi kommit fram till Gobiöknen och att det välde in en massa sand. Vi färdades genom Gobiöknen när det var som hetast så de fönster som gick att öppna var öppna så det var inte lustigt med all sand som kom in. Tågvärdarna drog genast igen fönstren och de fick absolut inte fick öppnas. Några djärva tjuvöppnade lite, vilket gjorde tågvärdarna sura och de drog igen dem med en smäll. Det var väldigt varmt innan och en än mer tryckande värme infann sig med stängda fönster. Det fanns varken fläkt eller luftkonditionering så det var bara att härda ut.

Framemot kvällen kom vi fram till den kinesiska gränsen och därmed var det dags för hjulbyte på tåget. Ryssland och Mongoliet använder sig av bredspår och Kina använder sig av normalspår, så här kan man inte passera, utan att varje vagn måste lyftas upp, för att byta boggier och hjul. Det tog ett par timmar, för varje vagn lyftes upp en och en för byte. Vi resenärer fick snällt sitta kvar i tåget och vänta. Det gick inte att se så mycket av själva bytet och hangaren vi kört in i var rätt mörk.
Vi rullade under natten in i Kina och risfält och platåodlingar avlöste varandra, man såg riktigt att nu har vi kommit in i Kina på grund av detta landskap. Det gick också att urskilja de typiska trekantiga hattarna på huvudet på de flitigt arbetande på fälten. När vi närmade oss Beijing möttes man av en stor misär och fattigdom när man skådade alla människor som i princip levde längsmed spåret, en kontrast till de fina höga husen inne i centrum av Beijing. Så var man nu äntligen framme vid ändstationen på resan efter ytterligare 1,5 dygn.

Möttes av ett sorl av människor som rusade i alla riktningar, samtidigt som högtalarna ropade ut något ohörbart. Spenderade ungefär en vecka här, så jag hann med lite gott och blandat såsom Den Förbjudna staden, Sommarpalatset, Ming- gravarna, Himmelens Tempel, Pekingoperan och Himmelska fridens torg som varit platsen för många historiska händelser.
Ett besök och en promenad på kinesiska muren var
också ett måste.
Något som var mindre roligt däremot var att de höll på att förbereda för OS 2008 i Peking. För att få plats med alla nya hotell så höll de på att riva Hutongområdena. Det är små gator och gränder som var typiska för Peking förr.  
Maten var god och helt i min smak, med lite styrka och färska grönsaker, en helt annan mat om man jämför med en kinarestaurang här hemma, där maten anpassats mer till oss, tyvärr, tyvärr!! Grönt te serverades till det mesta, lite speciell smak, som man kan lära sig att tycka om, om man nu inte gör det från början. Nyttigt är det också. Gjorde även ett besök på en food market där det fanns allt ifrån ormar, skalbaggar av diverse typer, tusenfotingar och mycket mer. Själv blev jag sugen på ett spett med skorpioner, vilka var lite salta och knapriga.

Det tar lång tid att smälta alla intryck. Det blir ju även flera resor i en. Det ger en möjlighet att utforska nya platser och kulturer, och alla möten med människor både på och utanför tåget. Det var ett nytt och fantastiskt sätt att anlända till ett nytt land, går inte och jämföra med när man sätter sig på ett flygplan.
Transsibiriska är inget för den bekväma, utan för den som vill uppleva. Det blir skitigt och svettigt men ack så charmigt. Är detta något som verkar locka, så vänta inte, bara åk. Det är en resa som aldrig låter sig glömmas.


Kommentarer

KOMMENTERA ARTIKELN HÄR

Namn

Kommentar

RSS 2.0