text KENNETH SVENSSON
foto JENNIE EK
NR 4/2011

Från noll till hundra


Måndag morgon, sovmorgon, sitter på kammaren och tittar ut, ser hur mina björkar så smått börjar skifta ton. Där igen, hur gick det så fort?
Nyss tillbaks från sommarledigheten och från noll till hundra på tre röda sekunder kom vi i mål. Det blev en salig blandning mellan himmel och jord. Lite högt och lite lågt, tankar om stort och smått, från festival till parkeringsval.
Att lita på processen är ett kärt gammalt uttryck som kommer väl till pass en stund som denna. Jag får tacka alla inblandade och även ett stort tack till Sture och Bosse som berikat oss denna gång.

/Kenneth

text JENNIE EK
foto flickr.com
Nr 4/2011

Vatten för mig är liv. Det mesta på vår jord behöver vatten för att överleva.
Det finns även ett liv under vattenytan, vilket jag tänkte skriva lite mer om.

Jag har alltid fascinerats av vatten och hav. När jag var yngre höll jag på med simning, så jag trivs verkligen som en fisk i vattnet. Hade en morbror som bland annat jobbat som yrkesdykare och han har även jobbat på lite olika platser runtom i världen. När jag hörde honom berätta om sina upplevelser, blev jag genast sugen på att skaffa ett dykarcertifikat själv.
Har även suttit som klistrad vid TV-rutan, när det handlat om livet i havet. Då man till exempel fick se någon dykare som svävade runt i denna värld, precis som om han tillhörde den, blev suget att själv få komma under ytan själv ännu större. Det har ju främst visats program från lite ljusare vatten med färgglada fiskar, än från vårt mer mörka vatten. Tyckte dock att båda lockade. Jag berättade om mina dykartankar och han rekommenderade att ta certifikatet genom organisationen CMAS, vilka han betraktade som en bra organisation,
så CMAS blev det.

Conféderation Mondiale des Activités Subaquatiques, förkortat CMAS, är ett  internationellt sportdykarförbund som står för gemensamma värderingar inom utbildning och
säkerhet. CMAS grundades 1959 av femton länders sportdykarintresserade organisationer och valde Jacques-Yves Cousteau till sin nya ordförande. Jacques-Yves Cousteau var en fransk marinofficer, regissör och oceanograf . Han var pionjär inom dykning och undervattensfotografering.
Motivet var att säkerställa en kvalitativt god sportdykarutbildning med gemensamma minimum standards. Det ska också garantera att den enskilda sportdykaren vet vad övriga dykare i gruppen har för bakgrund och säkerhetsansvar var man än befinner sig i världen.
Idag har CMAS medlemsförbund från 98 länder. CMAS tillhör också internationella idrottsorganisationer som till exempel Internationella Olympiska Kommittén. SSDF är även engagerade i andra idrotter så som UV-rugby, UV-hockey och UV-orientering.

Sportdykarcertifikaten har ett system för olika kunskapsnivåer betecknade med ett antal stjärnor, en-, två-, tre- och fyrstjärniga. Dykutbildningen är en av de viktigaste faktorerna för att undvika de risker som finns förknippade med dykning. Under förutsättning att du följer det du lärt dig och känner dig trygg under vattenytan. Det kan dessutom vara bra om man har tänkt dyka i våra vatten, på grund av att utbildningen är anpassade efter våra förhållanden med allt vad det innebär vad gäller utrustning, sikt, problemlösning osv. Detta gör att man står mycket bättre rustad för de problem du kan tänkas stöta på här i våra vatten jämfört med om du lärt dig dyka på semestern i något tropiskt paradis, med helt andra förhållanden.
Den tvåstjärniga dykkursen är för den som vill prova lite mer avancerad dykning. Det tas till exempel upp lite mer avancerade dykmetoder som till exempel nattdyk, vrakdyk, djupdyk och vinterdyk.


Jag påbörjade en tvåstjärnig utbildning med start i januari, då det också ingår vinterdyk i utbildningen. Spenderade många helger med teori och praktik fram till sommaren, då jag äntligen fick mitt ”cert”.  Under kursens gång gick vi igenom olika kategorier såsom;

DYKFYSIK: Luftens tryck, Vattnets tryck, Tryckenheter, Avvägning, Ljusbrytning, Luftens sammansättning, Boyles lag, Daltons lag, Charles lag och Luftförbrukning.

DYKMEDICIN: Blodomloppet och kroppen, Andningsvägarna, öron och bihålor, Gasfyllda hålrum, Nedkylning, Kramper, Tryckskillnadsskador, Lungbristning och lungsqueeze, Partialtrycksskador, Hyperventilering, Tryckfallssjuka, HLR, ABC, Kolsyreförgiftning, Stress, utmattning och trötthet, Berusning, rökning, mediciner och sjösjuka.

DYKTABELLER: Tabelltermer, Tabelläsning, Dykdagbok, Arbetsam och kall dykning.

TILLÄMPAD DYKNING: Dykutrustning, Dykapparaten, UV-signaler (undervattenssignaler), Lagar, Dykplanering.

FRIDYKNING: Livräddning, Cykloptömning, Användande av all utrusyning, Övningar.

APPARATUTBILDNING: Anpasssning på grunt resp. djupt vatten, Växelandning, Avvägning, Fri uppstigning, Ned- och uppstigning, Påklädning och kontroll, Livräddning, Anpassningsdyk, Problemlösningar, Kompassimning, Djupdyk, Pardykning.

För att sedan bli godkänd ska två teoretiska prov avklaras, med innehåll av allt från dykfysik, dykmedicin till räkneuppgifter i dyktabeller. Det ska också utföras en mängd praktiska uppgifter, vilka man ska klara av och behärska på ett bra sätt;

Livräddning/ytbärgning av parkamrat från botten 5-10 meters djup och bogsering till land minst 25 meter.
Mörkerdyk.
Upprepat dyk .
Navigation under vattnet med hjälp av kompass.
Ytsim 500 meter i öppet vatten med full dykutrustning.
Lindykning.
Pardyk till maximalt 30 meters djup och visat sig fullständigt behärska användandet av dykutrustning.
Fullständig planering av ett dyk för ett dykpar och ledning av dykparet under vattnet.
Apparatdykning till maximalt 30 meters djup. Därefter kontrollerad uppstigning med säkerhetsstopp på 3-6 meters djup i 3 minuter före återgång till ytan.

Detta var ett mycket både spännande, roligt och intressant sätt att komma under ytan. Även om det blev en hel del pluggande och ibland en hel timmes slit bara för att få på all utrustning, särskilt under den kalla årstiden är det något slags underställ som gäller, en mysdress på det, för att sedan ta på själva torrdräkten. Till det tillkommer en huva, vantar, simfötter, cyklop, viktbälte med några kilo bly och tuber, med regulator och diverse instrument. När hela utrustningen äntligen var på kände man sig som en valross på några ton men så fort man kom under vattenytan blev man lätt som en fjäder och kunde sväva runt i en helt annan värld. Det var mycket att tänka och hålla reda på särskilt i början men allteftersom så blev det
lättare att slappna av och njuta, även om det krävs att
man är skärpt.

Det var också väldigt lärorikt, visste inte alls mycket om vad som egentligen kan hända under vattenytan om man inte dyker på rätt sätt. Till exempel tryckfallssjuka el dykarsjuka som kan ställa till det ordentligt. Dykaren utsätts för ett tryck, vilket ökar ju större djup och ju längre dyktid man har. Syre förbrukas och koldioxid vädras ut, men kvävet upptas i löst form av kroppens vävnader. Det är därför väldigt viktigt att vädra ut kvävet innan man går upp till ytan, annars förblir kvävet inte i löst form, utan bildar bubblor i vävnaderna. Bubblorna blir större när trycket sjunker. När de är tillräckligt stora ger de symtom, beroende på var bubblorna fastnar. Detta kan tillexempel leda till andnöd, medvetslöshet och blodblandad hosta som genast måste behandlas.
Det ingår även en läkarundersökning och lungröntgen för att i förväg se så man inte har några svagheter som kan bli ett större problem under vattnet. Själv ångrar jag inte en sekund at jag gav mig in i detta. Det blir ett besök i en annan värld och vad som händer i den vanliga världen försvinner helt och hållet. Detta är verkligen något jag kan rekommendera om man är lockad av livet under vattenytan.

text JOAKIM OTTOSSON
foto JENNIE EK
Nr 4/2011

Presspunkten blev inbjudna till KRMFK för att titta på när
Lasse och hans kompisar utövade sin hobby.



Radiostyrda flygplan var ämnet och där fick vi se dem ”in action”. Loopar, dykningar och landningar i lätt blåsigt väder är inte en konst man bemästrar på en halvtimme. Entusiasterna som styrde planen var duktiga och vi fick se ett och annat trick i luften.

Först ut var Krister Andersson som startade sitt flygplan. Högt uppe i luften så fick vi se när han gjorde looping och spann runt planet i luften. För att sedan flyga några varv och göra en fin landning. Trots vinden gick det bra och vi fick veta att det går bra att flyga i upp till 10 sekundmeter vind. Över den marginalen så blir det svårstyrt.
Lasse som började med detta för ca 30 år sedan hade sitt egna plan som var gjort i balsaträ och playwood, dock mest i balsaträ. Motorn på planet var bränslebaserad och kunde driva planet i ca 100 km i timmen.
Det finns också motorer som är eldrivna och går på batteri. Till skillnad från bränslebaserade motorer så startar planet direkt och kan lyfta mycket snabbare. De eldrivna är dock dyrare och att köpa ett batteri kan ha en
prislapp på uppåt 5000 kr.


Lasse förbereder inför start

Bränslebaserade plan kan gå på mellan 4 – 5000 för hela paketet och det som kostar är bränsle framöver. Det lyfter inte lika snabbt som ett eldrivet plan men skillnaden, när det väl är i luften är inte så märkbar.
När många människor flyger så finns det markörer på vilken frekvens man använder med sin radiosändare. Om fler än en använder sig av samma frekvens så är risken stor för att det störs och att man tappar kontrollen över sitt egna plan. Räckvidden mellan sändare och flygplan är ca 1km så det gäller att inte låta planet flyga för långt iväg så man inte ser det.
Krister berättade också om att det finns tävlingar där man ska imponera på domare genom att utföra olika svåra manöver och dylikt. Kan man så går det få planet att stå still i luften. Att se planen lyfta, snurra och dyka var riktigt häftigt och vi fick veta väldigt intressanta saker om utövandet av flygplanen.
Vi tackar Krister och Lasse för en trevlig uppvisning.

text LEIF KÄLLBERG
Nr 4/2011

Man brukar normalt sett inte tala om pionjärer från 800-talet och pionjärer från 1900-talet i samma ämne. Men denna artikel är mer tänkt som en kortfattad ingång som vars syfte är att öka intresset för flyget överhuvud-taget. Den vänder sig med andra ord till de flygovana.



År 875 ägde den första något så när kontrollerade flygningen rum. Från ett murkrön i Andalusien seglade Ibn Firnas. Bröderna Montgolfier flög med en luftballong år 1783. Under hela 1800-talet var luftballonger det man experimenterade med när det gällde flygning. Brasilianaren Alberto Santos-Dumont kombinerade en vätgasballong med propellerdrift och en förbränningsmotor. Han kunde ju då bestämma resmål, ett avsevärt framsteg. Den 19 oktober år 1901 vann han de la Meurthie-priset över Paris i luftskepp nr 6. Det företag som skulle komma att dominera markanden var dock tyska Zeppelin GmbH. Man flög framgångsrikt fram till och med år den 6 juni 1937 då en fasansfull brand uppstod i luftskeppet Hindenburg i Lake Hurst New Jersey då 37 människor omkom.

Den första flygningen med ett motordrivet flygplan ägde rum år 1903 genom bröderna Wright. Det höll sig i luften 37 meter. Vid samma tid höll tysken Otto Lillienthal på med glidflygningar. Det vill säga han gled i luften utan motor i ett specialdesignad glidflygplan för att minska luftmotståndet. Men fram till det första världskriget hade klaffarna uppfunnits och då var det lättare att flyga. Klaffarna vinklas ju uppåt och flygplanet utsätts för en kraft genom propellern eller jetstrålen. Luftströmmen över klaffarna drar då uppåt och planet följer med och flyger med stor kraft. Fram till och med det första världskriget hade också rodren uppfunnits så man kunde bedriva luftfart under kriget. I synnerhet var luftspaningen gångbar.

Efter det första världskriget insåg man flygplanens kraftfullhet och i det andra var dom fantastiskt viktiga. Efter det andra världskriget har ju flyget blivit ett oumbärligt dagligt hjälpmedel om inte annat så för postens del. Utvecklandet av jetmotorer har varit en given succé ända sedan 1950-talets början. Utvecklandet av radar och radiokommunikation gjorde navigeringen mycket säkrare. Airbus och Boeing tillverkar de riktigt stora flygplanen för passagerardrift. Mindre flygplan tillverkas främst av Bombardier och Embraer.
Man kan dock inte sticka under stol med att en stor del av världens flyg är ämnat för militära medel.
Man delar då upp planen efter följande typer, attack, jakt, spanings och torpedflygplan. Attackflygplan är främst avsedda för understöd av markbaserade trupper. Jaktflygplan är i första hand avsedda att förstöra fiendens jaktflygplan och flygplan. Spaningsflygplan eller så kallade spionplan är avsedda att samla information om exempelvis fiendens förflyttningar och uppbyggnad av sin krigsmakt.
Flygledning sker från marken där AFC är en vanlig metod. Dvs. att planet när det lyfter lämnar in ett flygdestinationsönskemål och sedan dirigeras från marken.
Läsaren frågar sig säkert, betydde glidflygplanen ledda av Otto Lillienthal och bröderna Wright någonting för flygets nutida roll?  Svaret blir att i en hängglidare manövrerar man sig med tyngdpunkten, medan man för kursändringar använder roder i ett vanligt segelflygplan.

I Tyskland efter det första världskriget måste man för sitt deltagande i kriget nöja sig med att utveckla segelflygplan. Nuförtiden har de givetvis en helt vanlig frihet, men segelflygningens finesser har också gjord den populär så man flyger för sitt höga nöjes skull. I Sverige är den så kallade ’Termikflygningen’ populär. Den innebär rent teoretiskt att man skulle kunna starta nu i en gynnsam väderbubbla och segla 500 kilometer för att sedan byta bubbla. Även om det rent praktiskt
handlar om betydligt kortare flygturer än så. Flygaren rider alltså på resulterande luftströmmar inom blåsan när den stiger och kommer snett uppåt framåt mot bubblans högsta höjd. I USA har flyghöjder på uppemot 13000 meter nåtts. På den höjden behöver piloten syrgas, så man kan inte anstränga systemet fullt ut.
För att närmare beskriva flyghistorien måste man gå till flygplanstillverkare och flygplats. Er närmaste flygplats med de internationella planen bör därför bli er närmaste
åskådningsplats.