Gästkrönikör BOSSE GUSTAFSSON
Nr 4/2011


Jag skulle intervjua Ruth, en go tant runt 80. Hennes lilla lägenhet var belamrad av prunkande krukväxter. Hon levde i ett eldorado av färgprakt. Ruth bjöd på kokkaffe och fem sorters kakor. Det är sådant man får ta om man ska intervjua en tant värd namnet. Hon ställde fram tre blommiga koppar med fat på en gräddvit duk. Matematik har aldrig varit min styrka, men så vitt jag kunde se så var det bara Ruth och jag vid bordet.
Ruth hällde upp det rykande kokkaffet i de tre kopparna. Efter att ha tagit en slurk från sin egen kopp, reste hon sig, greppade elegant den tredje koppen i örat med tummen och pekfingret, och försvann bort till fönsterbrädet.
”Varsågod, mina älsklingar”, sa hon.
För Ruth var det självklart att krukväxterna skulle vara med vid intervjun och vårt lilla minikafferep. Inte bara för att höja mysfaktorn, utan också för övertygelsen om att de mådde prima av en skvätt koffein. Det var rörande att se den kärlek hon skänkte den jord som matade hennes älsklingar med näring.
Det är märkligt hur hänförda folk kan bli över några skopor jord. Få kan motstå frestelsen att putta ner lite frön, vattna, och se hur det gröna tittar fram och hälsar ljuset. En maskros som lätt som en plätt spränger asfalt efter att ha hittat närande jord är magiskt att se.

Själv puttar jag ner ett och annat i jorden på våren. Ibland kommer det något, ibland inte. Min stolthet är rabarberna. De sticker upp ur jorden med sina majestätiska blad varje år utan att jag behöver göra ett dugg.  De får inte ens kaffe. Det får däremot mina krukväxter när det blir en skvätt över. Kan Ruth så kan jag.
En gång fick jag ett äppelträd i present. Det lämnades över i en kruka. Jag vattnade duktigt, men bladen blev bruna efter bara några dagar och det ynkliga babyäppelträdet föll ihop och dog. Jag tvingades ringa den jordnära kvinna som gett mig trädet och med sorg i rösten berätta att det var dött. Stendött.
”Då får du väl lämna tillbaka det”, sa hon. ”Lämna tillbaka ett dött träd? Vad ska du med det till?” undrade jag.
Hon suckade och påstod att jag var osedvanligt korkad. Hon berättade att jag försökt få liv i en grenruska som hon stuckit ner i krukan. Den var tänkt som en symbol för det riktiga äppelträd som jag förväntades hämta i stora trädgårdsbutiken. ”Såg du inte presentkortet?” sa hon. Jag hade missat det.

Nu är jag inte ensam om jordiska dumheter. Jag var på reportageresa med en journalistkollega.  Jag satt vid ratten i hans bil och vi småpratade om livet och kärleken och annat jordiskt. Det brukade vi göra på våra resor.  ”Stanna!” skrek han plötsligt. Han var uppenbarligen i akut behov av att ge naturen där utanför lite näring. ”Ok, jag stannar vid nästa parkering”, sa jag lugnt. ”Nej, för helvete. Nu!”
Jag insåg att det var kris och trampade på bromsen. Den nödige kollegan rusade ut. Han öppnade bagageluckan och tog med sig något innan han försvann in i skogen. Toapapper, tänkte jag, med viss beundran. Vissa tänker på allt.  
Det tog tid. Lång tid. Jag tittade oroligt i backspegeln. Då ser jag honom med hästkliv komma ut från skogen fullastad med växter direkt från Guds sköna natur. Det var inte en toarulle, utan en spade, som han tagit med sig från bagaget. Han lyste av iver när han proppade bilen full med buskar och småträd.
Min kollega hade just köpt ett nytt hus med täppa. Trädgården var ännu en stenöken, men matjord var beställt och han hade fått en ingivelse när han plötsligt insåg vad jorden utanför bilfönstret erbjöd.
”Jag tänker fan i mig inte köpa dyra växter när naturen är fylld av dem”, sa han kaxigt.
Klokt, tänkte jag. Varför gjorde inte alla så? Nergrävda på tomten dog dock den vildvuxna prakten ganska omgående. Flytten till civilisationen blev för mycket för dem.

Av jord är du kommen - jord skall du åter varda, säger prästen när vi dragit sista sucken. Det är fint sagt. Jord skapar liv igen och igen i ett ständigt kretslopp. Och än har vi människor inte lyckats förvandlat allt till gift och aska. Tänk om vi vårdade jordklotet lika kärleksfullt som jorden i krukan och jorden på vår egen täppa.
Det minsta jag kan begära att du gör som Ruth nästa gång du fikar. Bjud in dina växter. Men inget fusk.
Kokkaffe ska det vara.