text KARIN MATTSSON-COLL
illustration HENRIK MAGNUSSON
Nr 2/2012



Mina egna katthistorier
När jag var liten så hade vi en katt som hette Putte. Ska man vara riktigt noga, så var hans fullständiga namn Putte av Silverbäcken och han var en chokladmaskad siames som mycket väl visste sitt värde. När det var hans födelsedag fick han räkor på ”guldfat” och det passade Putte mycket bra, eftersom han härstammade från tempelkattorna i Siam. Han tyckte mycket om att hjälpa till och möblera mitt dockhus och låg gärna kvar i dockvagnen, när jag körde den. Vad jag minns så pratade Putte nästan för jämnan. Han ville väldigt gärna göra sin röst hörd i alla möjliga sammanhang. Efter vår älskade Putte, som blev tolv höstar så kom Sing Dabola av Silverbäcken, kallad Dabola in i våra liv. Hon var tre månader när vi hämtade henne. När vi skulle åka var hon försvunnen och vi frågade uppfödaren var i all sin dar katten tagit vägen? Han var lugnet själv och lyfte upp en tygfåtölj (som sett sina bästa da´r) och där inne i fåtöljen klamrade sig Dabola fast. Mamman tyckte nog att hon var en bråkig unge, för hon somnade innan vi ens hann lämna rummet. Dabola var en helig tempelkatt eller birma, som jämt släpade magen i backen och den yviga, plymiga svansen likaså. Det visade sig att hon var en riktigt duktig sjuksyster när hon sprang före min mamma i trappan och visade vägen. Dabola hade en blå korg med blå ”sidenkudde”, som matchade hennes safirblå ögon. När hon var sju år fick vi Mirran, en sjuårig hona och kvartssiames. Svart som sammet var hon och väldigt snäll. Första tiden nattade jag henne i tvättstugan (villa) och bad henne om ursäkt för denna frihetsberövande behandling. En dag stack min mamma in en svart sopborste genom dörren för att mota Dabola i grind. Det skulle hon inte ha gjort! Katten flög på henne och klängde sig fast i mammas arm, så hon blev alldeles chockad. Det var bara att uppsöka närmaste sjukhus (som inte låg många kvarter bort från hemmet). Dabola trodde förstås att det var Mirran som försökte tränga sig in på hennes domäner. Lilla fogliga, fega Dabola, som gömde sig bland tvätten, när hon var liten. Det var inte helt lätt att få de två damerna att samsas, men med åren lärde de sig att tolerera varandra. De blev arton år bägge två, så de hade säkert haft glädje och sällskap av varandra.
Nästa katt (och den sista) var en hankatt, som lystrade till namnet Sid. Jag kallade honom för ”Sid –the kid på Götgatan”. Han ägde verkligen kvarteren, men kom alltid när jag ho-hoade på honom. Sid var en helt underbar social katt med ett härligt humör. Katten vet, om han inte hade humor också?! Jag tycke han log med hela kroppen ibland. Sid var en stor grårandig kisse med vita strumpor och skor och lite vitt i ansiktet. Öronen var stora och tassarna likaså. Han kunde bli väldigt lång om han sträckte ut sig i sin fulla längd. Precis som älskade Mirran, var han en blandning av svensk bondkatt och norsk skogskatt- en mycket lyckad kombination. Sid kunde också roa sig med att ligga i bakhåll och flyga på mig bakpå ryggen. Då blev jag rädd av den oväntade attacken, annars var han from som ett lamm.
När jag blev äldre och flyttade hemifrån och kom hem på besök hade jag utvecklat allergi mot katt (häst, hund, kanin). Jag var tvungen att sova med öppen balkongdörr, för att få in luft. Alla som äger pälsdjur vet hur svårt det är att få bort alla hår, fast man städar mycket noga. Jag kunde inte längre borra in ansiktet i en grå mjuk päls. Resultatet blev röda ögon och rassliga luftrör. Jag hoppas att Sid förstod att jag älskade honom minst lika mycket om inte mer, han var ju en förståndig kisse som läste människor mycket bra.

De tidigaste fynden för 10 000 år sedan har man hittat i Mellanöstern, en släkting till vildkatten. Tusentals år senare skapades en religion i Övre och Nedre Egypten, som bl .a innehöll en kattkult. Andra djur som dyrkades var ibisfåglar, örnar och skalbaggar (scarabéer). Varför blev då kattorna så hyllade och nästan avgudade? Katten fångade ohyra, som åt upp människornas skördar för de var i så stort antal. Om inte kattorna hade ätit upp råttor och möss, så hade människorna kunnat svälta ihjäl. Dessutom dödade kattorna kobror, som var livsfarliga för människan. Därför blev katten en symbol för nåd och balans och många kvinnor som önskade att bli gravida vände sig till kattgudinnan Bast, som fick representera skydd, fertilitet och moderskap. När huskatten dog hemma hedrades den med samma mumifieringsteknik som människan när hon/han dog. År 1888 avslöjade en egyptisk bonde en stor grav med mumifierade kattor och kattungar. Denna upptäckt resulterade i att man fann 80 000 kattmumier från 1000-2000 f. kr. När kissen dog hemma flätade man en kista av halm och virade in kroppen i flera lager av svepningar i olika färger. Ansiktet täcktes av en skulpterad trämask. Ett synligt bevis på att ”huset hade sorg” var att man rakade av sig ögonbrynen och klädde sig i sorgkläder.
En annan källa berättar om en grågul katt i Afrika, som var först att närma sig människornas hus. Där gjorde den stor nytta som rått och mössfångare till familjens glädje och tacksamhet. Annars hade Egyptens förråd av ris och spannmål kunnat försvinna i råttornas och mössens magar. Därför är det inte särskilt svårt att förstå kattens guldstatus. Den grekiske historikern Herodotós besökte Egypten 450 f. kr. och berättar en historia om en soldat som av misstag råkade köra över en egyptisk katt och döda den och hur den uppretade folkmassan (mobben) tar lagen i egna händer och dödar soldaten som straff för detta illdåd trots att självaste farao Ptolomaios XII vädjade om nåd för soldaten. Parallellt med att kattkulten frodades så föddes ett nytt kungarike öster om Nildeltat. Där tillbad man kattgudinnan Bast (av Bubastis). Tusentals pilgrimmer reste en gång om året till staden Bubastis för att fira kattgudinnan. Kulten av Bast förbjöds genom ett kejserligt påbud 390 e. kr. Trots detta har katten inte förlorat all sin religiösa betydelse i det moderna Egypten tack vare att det finns en stor muslimsk befolkning som vördar katten enligt tradition. Under en period förbjöd egyptierna kattexport, men det ledde naturligtvis till smuggling. Kattor såldes till rika hem runt hela Medelhavet, där de blev väl mottagna. Sedan var det bara en tidsfråga innan katter spreds runt om i världen. Tänk bara på skeppskatten, för att ta ett exempel.

Kuriosa om katter
Egyptens dyrkan av katter fick under den mörka medeltiden följder runt om i Europa. Kattens gudalika ställning hotades av nya strömningar i samhället, där man förföljde och brände” häxor” på bål med skenrättegångar. Ofta brändes också mattes kisse. Katten var inte som andra husdjur. Katten var självständig. Många människor var rädda för kattens stora ljusgula ögon som glimmade och reflekterade ljuset i mörkret. Det var ett starkt bevis på övernaturliga krafter, som inte kunde tämjas. Hur kan katten ha nio liv? Katten har mycket bra och fina reflexer och väldigt fin samordning mellan nervsystem och muskler. Katten har hög överlevnadsinstinkt.

Väktare av templen
Siameskatten från Siam (Thailand) växte upp i ett kungligt hushåll. När någon familjemedlem avled utvaldes en katt att ta emot den dödes själ och sändes till ett av templen för att leva i lyx tillsammans med munkar, präster och deras tjänare.

Legenden om Birmakatten
I landet Burma levde Khmerfolket, som byggde många tempel åt sina gudar. I ett av templen bodde katten Sihn. Han hade snövit päls och gula ögon. Översteprästen hade ett stort flätat guldskägg och hade alltid katten Sihn vid sin sida, när han tillbad den blåögda gyllene gudinnan. En dag invaderades hela landet av fiender, som nådde ända fram till den heliga ringmuren. På natten samlades präster och gick till gudinnan för att få hjälp och beskydd. Översteprästen mördades med svärd i ett överfall och när hans ande lämnade honom så hoppade Sihn med ett språng upp på sin herres huvud, som var nedsjunket mot gudinnan. Alla präster såg då med förundran på hur katten Sihns snövita päls förvandlades till gudinnans gyllene färg och kattens gula ögon fick en djup safirblå färg. Öronen, benen, svansen och ansiktet fick jordens färg. Tassarna, som hade vidrört översteprästens silverhår behöll sin vita färg. Plötsligt varnade Sihn att soldaterna var på väg rakt mot templets huvudingång. Prästerna såg detta som ytterligare ett tecken från gudinnan. Med förenade krafter lyckades de stänga till de stora bronsportarna och begav sig ner i de underjordiska gångarna. På så sätt räddade de templet och sina egna liv och katten Sihn förstås som blivit en helig birma eller helig tempelkatt.

Slutord
När jag tittar ut genom vardagsrummets fönster får jag ibland syn på en helig birma, som spankulerar omkring i fönstren på nedre botten i huset mitt emot. I den andra porten i samma hus brukar det sitta en svart katt och jama ända tills husse eller matte hör och kan komma och släppa in sin kisse i trapphuset. När jag går ner med soporna möter jag ofta katter som är så trevliga att prata med och vi kan ha små förtroliga samtal.