Vad drömde jag om en gång i tiden?
Den ädle vilden smög bakom tuvor och tall med egenhändigt gjord pilbåge. Drömmen om att något få vara. Så självklart! En indian!
 Inget vara för evigt, pilbågar bryts och någon indian infann sig aldrig. Kanske var jag då runt åtta år i den oändliga skogen som startade där tomtgränsen slutade. Några födelsedagar senare upptäcktes till fasa den stundande vuxenvärlden. Om jag minns mina drömmars mål då, vad gällde yrkesval, fanns bara två. Trädgårdsmästare eller konstnär. Det blev inte någon indian denna gång heller... Eller?
 Kanske kom jag ganska nära ändå. Som snickare formade jag hus istället för trädgårdar, som handledare/pedagog får jag delta i skapande kreativa processer, inte helt fjärran konstnärens.
Men ni skulle bara veta vad jag drömmer om idag...

Stort tack till Emma och Tranquilo för det ni bjudit oss
i detta nummer.

Önskar oss alla en god tid fram tills det nya året skålas in
med nya drömmar.

Men drömfångaren symboliserar också våra liv, som är en cykel; vi föds, blir vuxna och till slut behöver vi tas hand om som spädbarn igen. Nätet fångar våra dåliga idéer och leder de goda sakerna till oss. Bara vi lyssnar på oss själva för nätet finns inom oss. Och då har vi kommit till det omedvetna, för nätet symboliserar även det.

Vi har börjat leta efter kärlek på nätet. Vi fyller i många upp- gifter om vem vi är, vad vi tycker om, vad vi tycker är viktigt i livet. Sedan väljer vi en möjlig partner på grund av de här skildringarna. Vi träffar henne eller honom, hon eller han är helt perfekt - enligt beskrivningen - men vi blir inte kära i henne eller honom. Varför inte? Vi försöker verkligen allt för att förälska oss i den andra, men det bara inte händer. Den ideala partnern förklarar för oss att vårt liv tillsammans kommer att bli perfekt. Vi har ju samma intressen, önskningar, vad är det som gör oss att tveka? Vi kan inte förklara det, så vi börjar ett förhållande. Jo, det kommer nog att bli ett gediget, stabilt förhållande. Vi gifter oss, får barn och blir kära… i en annan.

Det var inte den där perfekta personen som gjorde att pärlan i mitten av nätet började stråla. Och djupt inom oss visste vi det mycket väl, för när förälskelsen inträffar då strålar inte bara pärlan, men även hela vår kropp och själ. Och förälskelser handlar inte bara om personer. Den där gnistan kan även uppstå när man hittar det perfekta jobbet eller huset eller vad som helst. Bara vi litar på nätet inom oss, då leder det alla fina saker till oss. Det är då vi verkligen uppnår våra drömmar.

Människan har gjort flygförsök sedan hon blev människa, tror jag? Min pappa gjorde sina första flygförsök från taknocken med ett hejans stort paraply (precis som Madicken och Elisabeth på Junibacken). Tack och lov, så landade pappa mjukt utan några brutna ben eller andra blessyrer! En annan gång betydligt senare så skulle pappa rensa takrännorna, missar stegen och faller handlöst 3 meter rakt ner i backen. Det var på ett hår att han inte bröt nacken, men däremot blev han förlamad på ena sidan. Med järnvilja, blandningen av sur Jämte och envis Dalkarl kom till sin rätt, så övade han fast det gjorde riktigt ont. Han ville bli bra och efter en tid så blev han faktiskt det också. Det var verkligen en ofrivillig luftfärd och han hade änglavakt, för han dog nästan på väg i ambulansen 6 mil, men kom tillbaka till livet igen.

Jag såg ett TV-program för några år sedan, där människan ville följa med gässens långa färd söderut. Han lyckades konstruera en slags maskin, så när dagen D var inne så fungerade startbanan och maskinen som hade extra vingar hela långa resan. Dessutom hade mannen monterat kamera och filmutrustning, så vi fick se det ur gässens perspektiv.
 ”Att se det så här från ovan”, som Edvard Persson sjöng”!
Det är nyttigt med fågelperspektiv, men det är ju en himla skillnad på rovfågeln eller ”den lilla sparven”, så som  Edith Piaf kallades när hon sjöng att hon inte ångrade någonting bland mycket annat.

De första flygförsöken vad man vet gjordes 875 då Ibn Firnas lyckades glidflyga från ett murkrön vid en dal i Andalusien, Spanien. Leonardo da Vinci som föddes 1450 och dog 1519 skissade på de första flygplansliknande konstruktionerna, en helikopter och även en fallskärm. Tala om att vara före sin tid!
Det förblev bara skisser, då inget drivmedel fanns att tillgå. På 1700-talet experimenterade Montgolfièrer med varmluftballonger och vätgasballonger.
 I början av 1900-talet gjorde man stora luftskepp ända tills ett av dem störtade i New York 1937. Likaså hade bröderna Wright konstruerat en förbränningsmotor, som installerades i ett biplan med två skjutande propellrar. Bröderna lyckades göra den första flygningen 1903. Detta blev inledningen till en mycket snabb utveckling, som möjliggjordes av kolvmotorutvecklingen.

1932 kom 1:a boken i Biggles-serien: ” Biggles åter i elden” och den senaste som utgivits 1999 heter Biggles Air Ace: The uncollected stories. Wahlströms ungdomsböcker gav ut en serie med Biggleshistorier hämtade från första världskriget skrivna av W.E. Johns. I de första böckerna är James ”Biggles” Biggleworth stridsflygare under första världskriget. Under mellandkrigstiden åtar han sig privata uppdrag som pilot. När andra världskriget bryter ut så tjänstgör James åter som stridspilot. Efter krigen är det Scotland Yard som engagerar honom.

Här är några ord av James ”Biggles” himself:
”När man flyger, så är allting antingen som det ska vara, eller också är det inte det. Är allt som det ska, behöver man inte oroa sig. Är det inte, så kan två saker hända. Antingen störtar man eller också störtar man inte. Störtar man inte, så behöver man inte oroa sig. Störtar man, så inträffar antingen det ena eller det andra. Antingen blir man skadad eller också blir man inte skadad. Är man oskadad finns det ingen anledning att oroa sig. Skadar man sig repar man sig eller så dör man. Repar man sig behöver man inte oroa sig. Dör man kan man inte oroa sig.”

Jag vill avsluta med något som kunde vara en dröm, men det är det inte. Den gången var mamma och jag på Cypern och hon lyckades övertala mig att åka med en fallskärm bakom en liten motorbåt. Jag ska villigt erkänna att jag hade mina dubier angående denna improviserade luftfärd. Selen som jag skulle krypa i där jag stod på bryggan innan motorbåten startade. När båten kom igång steg jag mjukt, högt och underbart att känna varje mjuk sväng och vara delaktig i rörelsen. Det var mycket behagligt och jag njöt faktiskt i fulla drag innan jag lutade mig något tillbaka i min sele och doppade tårna i vattnet. Genast var båten där och fiskade upp mig. Det blev ett minne för livet att ta fram när jag bäst behöver det. Känslan av att vara tyngdlös måste upplevas och likaså är det nog med den som hoppar fallskärm i grupp eller våghalsarna som hoppar bungy jump och bara kastar sig ut i det okända.

Det är inte som tjuren Ferdinand precis, som luktar på sina blommor och visst är det väl en humla han sticker sig på och blir alldeles från vettet och imponerar stort på männen från Madrid.

Så kan det gå för humlan som lärde sig att flyga

Andy träffade drömkvinnan Victoria första gången 1981 i ett intervjuprogram i TV. Hon spelade Pamela Ewing Barnes i den mycket populära TV-serien Dallas. När de blev ett kärlekspar skrev skvallerpressen dagligen flera sidor med stora rubriker om deras förhållande. Åldersskillnaden diskuterades ivrigt i alla TV-kanaler. Victoria var 31 och Andy 23 år. Hon försökte få honom att sluta med starka droger men missbruket hade gått för långt. 1988 dog Andy Gibb plötsligt av en infektion i hjärtat. En del amatörpsykologer menar att han hade för lätt att nå framgång och att det, i kombination med dåligt självförtroende, bidrog till hans fall. Flickidolen hade utseende, begåvning och charm. Allt han behövde göra var att drömma.

Drömsheriffen (Follow that dream) är en Elvis Presley-film från 1962. Den handlar om en udda amerikansk familj som beslutar sig för att flytta söderut och söka lyckan i Florida. Där får de direkt problem med staten som försöker ta ifrån dem adoptivbarnen och deras nya hem. Elvis drömde om att utvecklas till en seriös skådespelare i samma stil som Marlon Brando och James Dean. Men när den lättsamma musikalfilmen Blue Hawaii gjorde stor succé fick Elvis i fortsättningen endast spela enkla sångare i allt mer urvattnade komedier. Varje film innehöll minst en hitlåt men flera av sångerna var till slut bara utfyllnad. Titelspåret Follow That Dream blev en framgång och för en ung tonårspojke i New Jersey var sången och texten en betydande inspirationskälla till drömmen att bli rockstjärna.

När Bruce Springsteen hade det besvärligt med livet i början av karriären tröstade han sig genom att lyssna på Elvis. Om det inte varit för den låten vet jag inte vad som hänt, säger Bruce i en intervju. När han gör sin, i högsta grad, personliga “Så mycket bättre-version” på scen blir det nästan en religiös upplevelse när publiken sjunger med i texten:
If your heart is restless from waiting so long. If you´re tired and weary and can´t go on. If a distant dream is callin´you. Then there´s just one thing you can do. Follow that dream whereever it may lead.  Follow that dream to find the love you need.

I Dreamed A Dream är en sång från den franska musikalen Les Miserables som hade premiär i Paris 1980. Redan i första akten sjunger den döende karaktären Fantine om minnet av lyckliga dagar och förtvivlan över allt som sedan gick fel i livet. Showen och sången har översatts till 21 olika språk och spelas ständigt över hela världen. 1987 gjorde Neil Diamond en version där han ändrar några ord i slutet av texten från now life has killed the dream I dreamed till but life can´t killed the dream I dreamed. Genom det enkla knepet ger han lyssnaren hoppet att aldrig ge upp drömmen trots att det känns omöjligt.

Men det är Susan Boyle som sjunger den mest kända versionen av sången. Klippet på You-tube från Idol TV-programmet Britains Got Talent har setts av inte mindre än 110 miljoner tittare. Alla får en klump i halsen och en tår i ögonvrån. Inte ens Simon Cowell är oberörd. Många tar hennes öde och fantastiska röst till sitt hjärta. Susan Boyles debutalbum I Dreamed A Dream sålde redan första veckan 701 000 ex vilket är rekord för en kvinnlig artist. Susan Boyle uppträder i Bingolottos uppsittarkväll på nyårsafton i TV4.
 Leif Loket Olsson gör samtidigt en bejublad comeback. Det var han som fick hela svenska folket att börja spela på Bingolotto och drömma om små och stora vinster i form av resor, bilar och miljontals kronor. Du kan också köpa en lott och med lite tur kanske den uppfyller några av dina önskedrömmar.
Lycka till och Gott Nytt År.

Resultatet visar sig vara bättre än vad förväntningarna varit från början. Forskarcentrumet CEPI i Lund som är knutet till detta hade som målsättning att 10 % borde kommit ut i arbete efter ett år men i Karlskrona har 25 % kommit ut i arbete. Vidare är 7 % i studier och 30 % har en praktikplats. Till och med den sista oktober har det varit 43 deltagare, målet nästa år är 60 inskrivna. De fyra handläggarna på IPS/Jobbcenter som nu utbildar sig i denna metod har fått bekräftelse i sin utbildning att de haft det rätta tänket och jobbat på rätt sätt innan och de är ”top of the class” nu. Förhoppningen är att detta projekt ska bli permanent i kommunen men det behövs anslag nästa år med och det blir klart i februari 2013.

Deras jobb är mycket att ”bygga broar” mellan myndigheterna genom att de är med i hela processen och inte lämnar en ensam och bara skickar vidare. För det viktigaste är att personen känner sig trygg ekonomiskt för att kunna lägga energin på jobbsökning eller för att komma fram till vad man ska plugga.

Det viktigaste är att IPS/Jobbcenter inte är någon arbetsförmedling utan vägledarna är just vägledare, de ledsagar dig framåt i denna djungel av lagar och regler och information mot ditt mål. De hjälper till i kontakterna med arbetsgivare för en praktik eller att göra en skolansökan. Men det finns också de inskrivna som fått tänka om för att det inte går att genomföra då verkligheten säger något annat. Kanske har man inte haft rätt förväntningar på sig själv på vad man ska klara eller inte.

Visionerna är att det permanentas i kommunen för det ger en god möjlighet till anställning eller att komma till studier för personer med psykiska funktionshinder.

Hur tror du att din fars berättelser påverkat dig? Vad gjorde han i USA och hur länge var han där?
När fisket var dåligt förr for en del från Ungskär till Amerika. Min far jobbade i New York tillsammans med en annan snickar-eller timmermanskunnig man med att bygga och reparera bryggor. De arbetade där i 7 års tid, men jag vet att Amerika var bra för svenskarna, för många Ungskärsbor stannade kvar i bl. a Boston hela livet. Det hände att de kom tillbaka till Ungskär och hälsade på vilket var trevligt både för dem och för oss.

Var din mor Selma Andersson en av de starka skärgårdskvinnorna? Satte hon en fotogenlampa i köksfönstret, som en ledstjärna för din far? Var ni flera syskon? Fick alla hjälpa till att agna ”sticka” torskkrokar och ”klofta” ta av betet från torskkrokarna?
Min mor Selma Andersson var både en stark kvinna samt mycket omtänksam! Angående en tänd fotogenlampa i ett fönster, så var både mor och andra Ungskärskvinnor med förr i tiden och höll den gamla kvinnan sällskap, som hade lampan tänd. Det var så här att nere vid Ungskärs östra strand låg Hanna Svenssons stuga och det var säkert ett bekymmer att hålla den lilla fotogenlampans låga lysande i mörkret till vägledning för fiskarena. Det brukade gå bra förr. Jag minns att när gumman dog reste man en stolpe nere vid östra stranden och hängde en lykta på den. Jag minns även när stugan blev riven.
Vi var 3 syskon i familjen. Alla såväl barn som vuxna fick hjälpas åt att agna =sticka torskkrokar och att klofta= ta av betet från torskkrokarna. Vi var mycket vana vid det!

Bodde skollärarinnan/läraren i skolhuset? Hur var din egen skoltid? Var ni många kamrater? Smet ni iväg till fiskebåtarna trots skolhusets läge? Användes skolan till något annat?
Skollärare/lärarinnan bodde på Ungskär i lärarbostaden i skolan! Vi elever hann ej smita till fiskebåtarna , då kunde vi ju komma sent tillbaka för det var lång väg och kanske få stryk i skolan – bevare oss väl! Nej! Jag minns när vi var 18 elever i Ungskärs skola så fraktades Inlängans elever med Simon Karlssons skol-barns-båt till vår skola. En gång minns jag när en Lapplands-missionär kom till Ungskärs skola och talade om Lappland och visade bilder därifrån!

Vad betydde lantbrevbäraren för öborna? Allan Svensson, som var född på Ungskär?
När det fanns lantbrevbärare på öarna var detta av stor betydelse för öarnas befolkning. Allan Svensson är född på Ungskär och fraktade också ut varor åt öborna, då det inte fanns någon affär. Nu är Allan omkring 86 år gammal och han bor på Ungskär ännu, trots demens. En gång sa han:” Idag kom det en gammal tant ut till mig, som hemsamarit”. Det var ju en ung flicka – inte tant- svarade jag! Ungdomsläger med ungdomar från hela Sverige. Missionsförbundets ungdomsläger höll sång och musikmöte , som jag var och hörde på nu i somras. Under vintrarna brukar det inte vara mycket sammankomster i Ungskärs Missionshus. Jo, på tiden kring Lucia brukar ett Luciatåg från Jämjö komma ut och sjunga och tala där på Ungskärs Missionshus. Cirka 7 personer bor vintertid på Ungskär. Alla på Ungskär blir då glada, har jag hört. Vintrarna kan vara rätt så dryga därute.

Om skärgårdsmålaren Ivar Gustafsson
Konstnären Ivar Gustafsson, från Karlskrona, kände jag väl! Denne konstnär målade Fondmålningen i Ungskärs Missionshus: Jesus Kristus står i en båt och folk från ön är med! Folk står där och det är mycket blommor vid sjökanten! Jag frågade konstnären: ”Ivar – det växer mycket mera blommor vid stranden än vanligt?” ” Ja, Du Knut det finns ju ett gammalt talesätt som säger: ”När Mästaren kommer så blommar stranden automatiskt!”
Ivar Gustafsson blev 86 år gammal- en ödmjuk konstnär som inte ville framställa sig så kavat – en fin man! Jag har även akvarellen som han målat.
 
Hur hämtades prästen från Torhamn eller någon annan ö? Skulle prästen vidare direkt efter högmässan, dopet, bröllopet eller begravningen? Sov han över, när vädrets makter inte var särskilt nådiga?
När präster for ut till Ungskär var det för det mesta fiskare som körde ut med sina båtar med dem. Förr seglade de ut med sina Blekingeekor, även med präster och predikanter. Det brukade alltid gå bra! Storm brukade det för det mesta inte bli då.

Vad var predikantsoppa för någonting?
Det är fruktsoppa kokad på torkad frukt, gott att värma sig med de kalla och bistra vinterdagarna!

Hur kom Ungskärsborna undan med livet i behåll, då pesten och koleran härjade som värst på 1700-talet? Det finns många koleragravar inåt Torhamn, inte särskilt lång borta från Ungskär.
Rörande kolerafallen har jag hört följande: En kvinna från Stenshamn var inne i Carlscrona och hon frös. Hon tog upp en filt schal, som låg på gatan, och den svepte hon om sig för att bli lite varm. Tyvärr fick hon kolera och flera på Stenshamn dog. En gång behövde de bröd och förnödenheter. Telefon fanns ju inte då, men starka Stenhamnsbor tog och rodde och när de kom utanför Ungskär ropade de högt om hjälp och om förnödenheter: Ungskär biföll så här: De rodde ut till ett obebott skär i närheten, satte där iland bröd och förnödenheter. Sedan vinkade de och Stenhamnsborna hämtade. Allt gick väl! Där har vi en förklaring till att Ungskärs befolkning förskonades!

Vad hände med änkor och föräldralösa barn?
Det var så att de fiskare som också sköt sjöfågel kunde dela med sig till änkor, som då fick både fisk och sjöfågel till mat. Jag frågade nämligen detsamma redan när jag var liten. Föräldralösa barn fick komma in i familjer som fosterbarn. Det var fattigt förr, när jag tog reda på om Jämjö förr i världen och läste om ungdom utan jobb. En av dem frågade sin äldre farbror:” vad ska vi ta oss till, vi har ingen mat?” ” Ni ska ut och hjälpa bönderna på Utlängan”! ”Där får ni god och bra mat”! Så hände det också att flickor blev pigor och pojkar drängar ute på Utlängan.
 Under andra världskriget gick det ut en Kunglig order till telegrafverket att marinen skulle anlägga en ledning med en telegrafledning och telefonapparater. Vilket innebär att Ungskär fick elljus 1942.
 I Blekingeposten 23 augusti fyllde Utklippans fyr 172 år, så här skriver tidningen: Många från Ungskär for till Amerika och jobbade! Andra världskriget var en dyster tid: att Kronan var till nytta för oss alla där ute den tiden är säkert. Vi blev jätteglada att även vi ”stackare” fick elljus i hamnen 1942! Bra! Kronan behövde ju mera telefon och kabelledningar, som gynnade även oss.

Hur var livet på Ungskär under krigsåren? Många soldater mötte döden på havet och öborna hittade både tyskar och engelsmän. Såg du det själv med egna ögon?
På frågan om hur vi hade det på Ungskär under krigsåren svarar jag: ganska bra efter de svåra omständigheterna. Ransoneringar var stränga- ett tag fick vi inte alls köpa varken kaffe eller risgryn. Glädjande nog var vi många som fick kaffe och risgryn till julen från goda vänner och släkt i Amerika. Amerikabåten Gripsholm fick då föra passagerare och frakt tack vare att gult och blått, Sveriges färger, målades på fartygssidan. Vi var glada! Postpaketen var en glädje! Jag minns hur synd vi tyckte att det var om folk i andra länder. Men ni må tro att vi fick gott kaffe och ”sötergröt” den julen också! Döda flöt iland. En dag kom en fiskebåt från Ungskär iland med en död tysk man, tapetserare Eric Busch var hans namn. Ett annat lik var en amerikansk flygare (okänt namn för oss). Han blev begravd på Torhamns kyrkogård, men efter lång tid kom besked från Amerika – han grävdes upp – sändes hem till Amerika och begrovs där. Det liket hade legat länge i sjön- jag såg det själv!

 

Tyska kyrkan eller Trefaldighetskyrkan öppnades som Besökscentrum 2009. Då skapades också ett rum för världsarvet Örlogsstaden Karlskrona. Rummet är ritat av arkitekt Caroline Olsson och är byggt på plats av Kulturhantverksgruppen, Fortifikationsverket.
 Det finns installationer av olika slag av konstnären Ann Hingström. Hon fångar upp historiska spår, karaktärer och skeenden på ett lekfullt sätt och kombinerar förfluten tid med vår egen tids frågor och bildspråk. I kyrkbänkarna kan man träffa på olika händelser och figurer.

När jag var i Besökscentrum den 24 oktober, som visade sig vara världsarvsdagen som firas varje år sedan 1989 , så mötte jag estetelever från Törnströmska gymnasiet utklädda till små kyrkråttor och Kungen Carl XI visade sig med sin favorithäst Briljant. Kostymerna hade andra elever sytt på skolan och Ann Hingstöm förstås. Senare fick vi lyssna till en annan elev på skolan som sjöng och spelade gitarr med både egna låtar och texter och andras melodier, hon heter Hildur Höglind och hade tidigare fått bonuspris när ung kultur möttes (UKM) av Lena Johansson från kulturförvaltningen.

Hur blev Karlskrona ett världsarv?
”Karlskrona är en väl bevarad planerad örlogsstad, som influerats av äldre anläggningar i andra länder. Karlskrona har i sin tur fungerat som förebild för flera olika städer med liknande uppgifter. Örlogsbaser spelade en viktig roll under århundraden när storleken på ett lands flottstyrka var en avgörande faktor i europeisk realpolitik. Karlskrona är den bäst bevarade och mest kompletta av dem som finns kvar.”
Världsarvskommittén 1998

Viktiga miljöer i världsarvet
* Stadsplan: äldre bebyggelse på Trossö samt Björkholmen
* Stumholmen
* Örlogsvarvet och örlogshamnen
* Befästningarna: Kungsholms fort, Drottningskärs kastell,

   Godnatt och Mjölnareholmen
* Skärfva Herrgård
* Lyckeby kronokvarn med dammen och stenbron

Vad som är mycket märkligt är hur mycket som finns bevarat och som är kvar i ursprungligt skick, trots den stora branden som härjade i 2/3:e delar av Karlskrona 1790. Tyska kyrkans vackra kupol brann och återställdes så småningom. Brann ner till grunden gjorde också den ursprungliga träkyrkan där Fredrikskyrkan står och en av stadens äldsta byggnader klarade sig, trots sin träkonstruktion så klarade sig Amiralitetskyrkan som byggdes 1685. Carlscrona fick stadsprivilegier 1680 efter Ronneby som tvingades lämna ifrån sig sina stadsprivilegier.

När jag träffar Lena Johansson och får en pratstund med henne, säger hon att hon samlar på roliga jobb. Hon har en gedigen utbildning bakom sig med studier i Göteborg på kulturvetarlinjen, som är 3-årig och en utbildning i massmedia och kommunikation, samma utbildning som på Journalisthögskolan. Därefter har hon byggt på med barn/ungdom och filmvetenskap. 1960 föddes en ny konstart och det var digital konst på webben, som Lena Johansson också studerat.
 För 2-3 år sedan formulerades det i skollagen att varje skola skulle ha ett bibliotek och det var inte så lätt att realisera alla gånger, men man försökte göra det bästa av situationen.
Tidigare har hon arbetat inom vården och sedan september 2008 är hon utsedd till världsarvssamordnare och det räcker inte med Karlskrona, inte ens Sverige utan ett Nordiskt och Globalt samarbete. Tala om att ”arbeta över gränserna!” Tidigare erfarenheter hon har med sig är att hon fungerat som mångkulturkonsulent i Jämtland och Härjedalen samt varit kultursekreterare i Ronneby, där hon arbetet med ett projekt på halvtid tillsammans med Riksteatern Blekinge. Sedan 2011 har Region Blekinge bjudit in till samtal och möten för att kunna få ett helhetsperspektiv och utbyta både tankar och idéer. En gång om året träffas det nordiska nätverket, i år var det Sveaborgs fästning i Finland.

 

I den här delen av Coming Attractions lämnar vi MTV’s missar bakom oss, och fokuserar istället på det nu nerlagda Warner Brothers Network. Året är 1999, och producenterna Bill Oakley och Josh Weinstein har precis lämnat succeprogrammet The Simpsons för att utveckla en egen serie åt Warner Bros. Den ursprungliga titeln var The Downtowners, men på grund av likheterna med MTV’s Downtown som jag talade om i förra numret ändrades seriens namn till Mission Hill.

Mission Hill utspelar sig i den fiktiva storstaden Cosmopolis, i kvarteret Mission Hill, och handlar om slackaren Andy, en aspirerande serietecknare som hankar sig fram på att sälja vattensängar i en närliggande affär, hans nyinflyttade plugghäst till bror Kevin, och hans två rumskamrater, reklamdesignern Jim Kuback och New Age hippien Posie Tyler. Serien tar sin början med att Kevin flyttar in med Andy efter att hans föräldrar flyttar till Wyoming av jobbskäl, och Kevin planerar att avsluta sina gymnasiestudier i Cosmopolis innan han börjar på college, och ett genomlöpande tema är syskonförhållandet mellan Andy och Kevin, som aldrig kommit överens särskilt bra, och hur Kevin hanterar att inte längre ha sina föräldrar nära, och den kulturshock han upplever när han konfronteras med den färgstarka storstaden, som skiljer rätt mycket från den lugna, stela förorten Briarhurst han växt upp i.

Andra karaktärer som ofta dyker upp är hyreshusets andra grannar, de nyblivna föräldrarna Carlos och Natalie Lebovitz Hernandez, och deras nyfödda barn Baby Nameless, som ännu inte fått ett namn, då paret vill undvika ”traditionella könsroller”. Barnets kön avslöjas aldrig under seriens gång. Det andra grannparet är Gus Duncz och Wally Langford, ett äldre homosexuellt par i 60-årsåldern som har varit tillsammans sedan dom möttes i Los Angeles på 50-talet. Mission Hill var en av dom första TV serierna att visa homosexuella karaktärer i ett icke-stereotypiskt och positivt sätt, och vann ett pris från Gay And Lesbian Alliance Against Defimation, en organisation som syftar på att just uppmuntra positivt uppvisande av homosexuella i media. Det sista, producerade avsnittet, Planet 9 From Mission Hill, förutom att vara en parodi på Ed Woods Plan 9 From Outer Space och liknande lågbudgetfilmer, handlar nästan helt om Gus och Wally, och hur dom träffades under en filminspelning som Wally regisserade. Som avrundning för sidofigurerna kan räknas Gwen, Andys av-och-till flickvän, Ron, den sliskiga, korrumperade ägaren av Rons Waterbed Warehouse, och Kevins bästa vänner Toby och George.

Seriens humor baseras mycket på både popkultur, och att driva med den generation som växt fram under 90-talet, barnen till 40-talisterna. Andy, en övervintrad sk ”slacker” konfronteras själv med det faktum att hans generation till stor del har övergivit det disillusionerade slackeridealet och istället omfamnat kapitalismen och den då växande it-bubblan, i stil med hur hans föräldrars generation övergav hippie idealen. Kevin, en symbol för den arbetsbesatta kultur som utvecklades under dom sista självande åren av 90-talet och det tidiga 2000-talet, står i skarp kontrast till Andy, och deras förhållande är till stor del ett av ömsesidig avsmak. Trots det, när det verkligen gäller, är blod tjockare än vatten, och bägge två har visat att dom är redo att stödja varandra när det krävs. Jim, Andys bästa vän, är en intressant hybrid av de två, då han fortfarande är samme slacker han var i gymnasiet, men tack vare sin kunskap om datorer, har lyckats ta sig högt upp på karriärstegen, och hamnat som reklamkonsult för ett stort företag, trots hans nästan totala avsaknad av arbetsmoral, dels tack vare hans naturliga talang, och dels tack vare hans förmåga att utnyttja den Dilbert-liknande företagskulturen. Efter 8 avsnitt som vattensängsförsäljare hamnar även Andy på Jims företag som reklamtecknare, efter att Ron hamnar i fängelse för skattebrott och vattensängsaffären blir beslagtagen av regeringen.  I ett av dom oavslutade avsnitten uppstår spänningar mellan de två då Andy blir frustrerad över hur lite hans arbete uppskattas av ledningen jämfört med Jims, och leder till att Andy saboterar ett projekt dom jobbar på.

Ett av Kevins kännetecken är hans besatthet att bli antagen till Yale, och flera avsnitt handlar om hans olika planer att få bästa möjliga referenser och betyg för att öka hans chanser, bland annat ett försök att hitta ett återkommande mönster i dom nationella proven som skulle möjliggöra perfekta poäng, och, i ett oavslutat avsnitt, låtsas vara drabbad av en dödlig sjukdom för att ges en universitetsplats av PR-skäl. Hans värsta skräck är att tvingas nöja sig med ett lägre universitet, eller, gud förbjude, samma universitet som hans bror gick på, det fiktiva Borchmore, vars främsta kännetecken är dess höga dödstal från alkoholförgiftning.

Posie, en symbol för New Age-subkulturen som växte fram bland medelklassen, var på ytan en stereotypisk hippie, pacifistisk, spirituell och en ivrig vegetarian, men under ytan döljer sig på ett elakt drag, och en kapitalistisk, manipulativ själ som dyker upp när hon anser sig vara orättvist behandlad. Mest nämnvärt är när ett feltryck i en annons för hennes massage affär råkar få det att se ut som en front för prostitution och hon blir trakasserad av en hallick som opererar i området, vilket slutar med att hon kastar ner honom från taket, efter att ha botat hans nackspärr, för att han ska kunna känna när han landar.

En intressant detalj för serien är färgskalan och animationen, Mission Hill var en av dom sista animerade serierna att använda handmålade animationsceller, och till detta användes en speciell slags neonfärg som har är mycket intensiv. Detta översätts inte i sin fulla prakt till tv-skärmen, då vare sig filmutrustningen eller tvskärmarna hade förmågan att helt översätta skalan. HD-TV var fortfarande bara en fantasi vid den här tiden. Trots det, syns den ovanligt lysande färgen mycket tydligt i programmen, och särskilt hur karaktärerna står ut från bakgrunderna. Ett annat kännetecken var att dom fyra huvudkaraktärerna symboliserade en primärfärg med deras kläder så att dom skulle kunna kännas igen på avstånd. Gul för Andy, Blå för Kevin, Röd för Jim, och Grön för Posie.

 

Sent på våren 1968 plockade Dennis Wilson från Beach Boys, upp två liftare vid namn Ella Jo Bailey och Patricia Krenwinkel. Dagen därpå anlände Charles Manson till Dennis Wilsons bostad och Charles ska ha kastat sig för dennes fötter och visat sin beundran. Dennis lät Charles och hans följeslagare stanna och bo hemma hos honom där kvinnorna agerade som deras slavar under tiden som Manson och Wilson pratade och sjöng tillsammans. Dennis Wilson gav Manson ett kontaktnät inom musikbranschen, bland dem var Terry Melcher, som kom att ha en avgörande faktor för vad som senare blev känt som ’Helter Skelter’. Då Wilsons manager sparkade ut Manson och hans grupp från Wilsons bostad etablerade de sig på den övergivna filmranchen Spahn Ranch utanför Topanga Canyon. Redan i november samma år grundade de två nya högkvarter på rancherna Baker och Myer i Death Valley.

I december 1968 hörde Charles Manson gruppen Beatles nya ’White Album’ för första gången och blev helt besatt av skivan. Han började predika för sin grupp, som nu kallade sig för Familjen, om hur hans förutsägelser om ett kommande krig mellan de vita och svarta. Manson började tala om hur albumet var ett direkt budskap till dem hur det nu var dags för dem att starta det oundvikliga raskriget som de skulle kalla för ’Helter Skelter’.  

1969 började man planera för ‘Helter Skelter’. Då Manson åkte till Terry Melchers bostad på Cleo Drive i Beverly Hills upptäckte han att där bodde numera regissören Roman Polanski och hans skådespelande hustru Sharon Tate. Han fick veta att Melcher flyttat till Malibu, men de visste inte exakt vart. Den 18:e maj samma år besökte Melcher Spahn ranchen för att lyssna på Familjens nya sånger och återvände några dagar senare med en kollega som hade en mobil inspelningsutrustning.
   Vid detta laget hade Texasbon Charles ”Tex” Watson, blivit Manson högra hand och lydde Mansons minsta lilla vink. I juni bad Manson Tex fixa pengar för det kommande ‘Helter Skelter’. Tex bedrog en knarklangare kallad Crowe. Då Crowe hotade Manson svarade han Crowe genom att skjuta honom. Rädd för att gänget som Crowe tillhörde skulle söka hämnd, flydde Manson tillbaka till Spahn-ranchen och omgav sig där av beväpnade Familjemedlemmar.

Den 25e juli skickade Manson ut Bobby Beausoleil, Mary Brunner och Susan Atkins till Gary Hinman, en bekant som Manson fått höra hade ärvt pengar. Medlemmarna skulle helt enkelt be om pengarna, men då Hinman vägrade så höll de honom gisslan i tre dagar innan Charles Manson dök upp med en bajonett. Med bajonetten ska han ha skurit av Hinmans öra och sedan gett vapnet till Beausoleil, som avslutat med att hugga mannen till döds. Innan de lämnade den döde mannens lägenhet skrev de med hans blod ’politiska svin’ på väggen och gjort ett tassavtryck som var gänget Black Panters symbol, antagligen i hopp att skulden skulle läggas på gänget.Planen gick i kras då polisen arresterade Bobby Beausoleil körandes Hinmans bil med mordvapnet i bilen och han blev åtalad för mordet. Två dagar efter Bobby Beausoleils arrest kungjorde Manson för Familjen att det nu var dags för ‘Helter Skelter’.

På kvällen den 8:e augusti 1969 instruerade Charles Manson Tex att ta med sig Susan Atkins, Linda Kasabian och Patricia Krenwinkel till det hus där Terry Melcher tidigare bott i, som nu beboddes av Roman Polanski och Sharon Tate. Vid midnatt den 9:e augusti kapade Tex av telefonledningarna till Cleo Drive. På fel plats vid fel tidpunkt fanns den 19-åriga studenten Steven Parent som precis höll på att lämna området efter ett besök hos vännen William Garretson, som tog hand om gästhuset åt en Rudi Altobelli. Watson knivhögg och sköt Parent till döds i sin bil. Därefter beordrade han Kasabian att stanna kvar ute för att hålla koll så att ingen kom under tiden som de andra tog sig in i huset. Inne i huset befann sig Sharon Tate, som var gravid i åttonde månaden, hennes ex pojkvän Jay Sebing, hennes assistent Abigail Folger och dennes pojkvän Voytek Frykowski. Alla fördes in i vardagsrummet där de med ett reps ena ände band Sharon Tate, repet kastades över en takbjälke och i den andra änden band de Jay Sebing. Sebing protesterade över deras behandling av den gravida kvinnan, som Watson besvarade med att skjuta mannen. Abigail Folger hade blivit förd till sitt sovrum för att hämta sin plånbok och då hon överlämnade de 10 dollar som hon hade, högg Tex den jämrande Sebing sju gånger. Under attacken lyckades Frykowski slita sig och ta sig till husets entrédörr där Watson hann ikapp, slog mannen med pistolens kolv och högg honom ett flertal gånger.

Vid detta laget hade Kasabian blivit oroad över de skrik som hördes ifrån huset och hade gått upp för att se vad som stod på. Inne i huset hade nu även Abigail Folger lyckats fly till husets poolområde, där Krenwinkel kom ifatt henne. Watson anslöt sig till dem och tillsammans med Krenwinkel knivhöggs kvinnan totalt 28 gånger, innan han återvände till husets framsida där Frykowski ålade sig fram över gräs-
mattan. Watson avslutade mannens lidande och sammanlagt blev han huggen 51 gånger. Därefter återvände han till huset där han fann Sharon Tate i vardagsrummet som gråtandes bönade och bad dem att få överleva tillräckligt länge för att föda sitt barn, men till ingen nytta. Vem det var som mördade kvinnan är oklart, men det var antingen Susan Atkins eller Charles Watson, som utdelade de 16 dödande huggen. Innan mördarna lämnade Cleo Drive skrev de med Tates blod ordet ’svin’ på husets ytterdörr och på vägen tillbaka till Spahn Ranch gjorde de sig av med de blodiga kläderna och de mordvapnen som använts vid attacken.

Under kvällen som följde uttryckte Manson sitt missnöje till Watson om det kaos som brutit ut på Cleo Drive och därför gav han order om ett nytt försök. Watson åkte tillsammans med Leslie Van Houten, Steven Crogan och de fyra som medverkat vid morden i Tate huset, till 3301 Waverly Drive, som beboddes av supermarknadägaren Leno och hustrun Rosemary LaBianca.
 Här skiljer sig versionerna om hur exakt det gick till i början. Enligt Susan Atkins gick Charles Manson själv upp till huset och återvände en stund senare med instruktionerna att de kunde gå in och mörda paret LaBianca, som var bundna i två olika rum av huset. Här vill Charles Watson dock mena att det var han och Manson som gick upp till huset tillsammans och band paret innan Manson gick ut och talade om för de andra. Denna gången var det Charles Watson, Patricia Krenwinkel och Leslie Van Houten som gick upp till huset under tiden som de andra stannade kvar utanför tillsammans med Manson. I husets vardagsrum fanns Leno LaBianca med ett örngott över huvudet och en lampsladd knutet runt hans hals och händerna bands med en läderrem, i sovrummet likadant bunden som sin make fanns Rosemary.
­ Watson började med att hugga Leno LaBianca med en bajonett som han fått av Manson. I sovrummet hade det visat sig att inte ens Mansons exempel hade varit helt felfritt. Rosemary hade börjat svinga med lampan vars sladd var knutet runt hennes hals, för att hålla de båda kvinnorna på avstånd. Då Watson ser vad som försiggår, stöter han bajonetten i kvinnan och på så vis lyckas tygla henne, innan han återvänder till vardagsrummet och gör där slut på Leno.
 När han kommer in i sovrummet finner han Krenwinkel som gått lös på Rosemary LaBianca med en kniv som hon hämtat från parets kök. Manson hade instruerat Watson att de alla skulle få vara delaktiga och Watson hejdade därför Krenwinkel, som lät Van Houten utdela ett flertal hugg på den redan avlidne Rosemary.

Medan Watson duschar tar Krenwinkel tillfället i akt och skriver med Leno LaBiancas blod ”Helter Skelter” på kylskåpet, ”rise” och ”death to pigs” på väggarna. Då hon var klar högg hon Leno 14 gånger med en stekgaffel. Trots detta var Manson fortfarande inte nöjd och gav därför ordern till Susan Atkins, Linda Kasabian och Steven Crogan att de skulle köra till Venice Beach. Denna plan gick i kras då Kasabian tog fel på lägenhetens adress, vilket resulterade i att de dödade en främling. Efter misslyckandet plockade de upp de andra på 3301 Waverly Drive och återvände till Spahn ranchen.

Morden på Cleo Drive upptäcktes morgonen den 9:e augusti av hembiträdet Winifred Chapman. Till en början hölls Steven Parents vän William Garretson som misstänkt, men tack vare ett lögndetektortest så friades han från alla misstankar. Den 10:e augusti hade utredarna vid Hinman mordet sett liknelse mellan fallen och kontaktade utredarna för Tate morden, men eftersom man trodde Hinman mordet var drogrelaterat så avfärdade man denna teori.
 Samma kväll gjordes upptäckten av LaBianca morden av Rosemarys 15-årige son Frank Struther och hans systers pojkvän Joe Dagon. När de fann den döde Leno LaBianca i vardagsrummet larmades polisen, som sedan hittade Rosemary i sovrummet.

Under oktober månad hade polisen gjort en razzia mot Baker och Myer-rancherna i Death Valley där man beslagtog flera stulna fordon, vapnen och 25 av Familjen häktades, bland dem fanns Charles Manson, Susan Atkins och Leslie Van Houten. I mitten av oktober hade utredarna från Tate och LaBianca fallen börjat inse att det kunde finnas kopplingar mellan deras fall.
   Genom en av de arresterade, Bobby Beausoleils flickvän Kitty Lutesinger, fick de vetskap att inte långt efter morden hade Charles Manson försökt anlita ett MC - gäng som livvakter. Detta var visserligen av intresse, men vad som den godtrogne Susan Atkins berättade för sina cellkamrater i fängelset var det som kom att avgöra polisens spår till de rätta gärningsmännen. Susan Atkins hade nämligen talat om Tate och LaBianca morden, cellkamraterna i sin tur förde informationen vidare till fångvaktare och polisen tillkallades.

Den 1:e december utfärdades en offentlig häktningsorder i deras frånvaro på Charles Watson, Patricia Krenwinkel och Linda Kasabians namn. Watson arresterades i McKinney, Texas, Krenwinkel i Mobile, Alabama, och Kasabian lämnade in sig själv i Concord, New Hampshire, den 2e december efter hört nyheten om en häktningsorder i sitt namn.

Rättegången mot Charles Manson, Susan Atkins, Patricia Krenwinkel, Leslie Van Houten och Linda Kasabian började den 15:e juni 1970, vilken skulle visa sig bli den längsta och dyraste rättegången i USA:s historia. Rättegången skulle delas in i två skeden; en där de prövades gemensamt och en andra där de prövades separat.
 Då Linda Kasabian inte varit aktivt delaktig i morden så kunde ett avtal med åklagarsidan göras. I utbyte mot hennes vittnesmål skulle man inte yrka på dödsstraffet.
Charles Manson, Susan Atkins, Patricia Krenwinkel och Linda Kasabian stod åtalade på sju punkter för mord och en för konspiration till mord. Eftersom Van Houten endast varit delaktig i LaBianca morden, åtalades hon bara på två punkter för mord och en för konspiration till mord. Åklagaren Vincent Buligosis första motiv till morden var ”Helter Skelter”. Mordplatsernas blodiga referenser till Beatles ”White Album” med orden ’pigs’, ‘war’, ’rise’ och ’Helter skelter’. Vittnesmålen pekade på hur Charles Manson hade dikterat över att detta skulle vara koder till dem att starta ett uppkommande raskrig mellan de vita och svarta. Familjen skulle under detta krig hålla sig gömda under marken och när kriget var över, skulle Familjen ta de svarta som sina slavar.
Under rättegången cirkulerade några av medlemmarna till Familjen utanför tingsrätten, där de försökte avråda åklagarsidans vittnen från att vittna. Speciellt utsattes Paul Watkins för medlemmarnas påtryckningar då en misstänkt mordbrand anlades i hans van, där han själv befann sig i men undkom med svåra brännskador.

Den 26:e november vilade åklagarsidan och tre dagar senare överraskade försvarssidan med att även de vila. Detta var någonting som inte var omtyckt bland de kvinnliga åtalade eftersom de hade velat vittna, men deras advokater var rädda för att Manson skulle ha bett dem ta på sig allt ansvar och förneka hans inblandning i morden.
 I slutet av den gemensamma rättegången kom nästa överraskning då Van Houtens advokat Ronald Huges försvann under en kampingresa över en helg. Eftersom Van Houtens nye advokat, Maxwell Keith, behövde sätta sig in i ärendet, tog rättegången två veckors uppehåll och upptogs igen strax före jul.

Att komma hit från en annan kultur eller resa till en annan kultur är utmaningar vi mer eller mindre måste ta. Och sedan lära oss av varandra för att komma fram till något som är ok. Det är spännande och utvecklande att umgås med olika slags människor och därigenom komma underfund med hur lika vi är över gränserna och hur totalt olika vi kan fungera i en grupp. På arbetsplatsen finns små osynliga regler om vilket beteende som accepteras där vad man kan säga och vilken klädstil som gäller. Där det gäller för en ny att komma underfund med för att komma med i gemenskapen. Men det kan också bli en tillgång att komma ny och ändra på gammla vanor och få in lite nytänk. Många är rädda att de blir ensamma om dem inte tänker likadant, men det kan bli en tillgång att få in lite nya idéer och kunskap. Som turist i ett annat land så finns det också hundratals historier om dråpligheter som man råkat komma i för att man inte vetat om koderna där. Som
t ex i Turkiets basarer där man ska pruta på alla varor, men vi svenskar som är så lydiga betalar det de säger och på det sättet känner vi oss sen lurade när andra berättar vad de lärt sig.

Jag kan själv berätta om hur det kan gå fel. För mig blev det ett problem när jag anmälde mig till en vandrargrupp på orten. Målet var att vandra i fjällen, men så långt kom inte jag. Jag var där ett lysande exempel på att inte vara lyhörd och lite smidig. Den gruppen hade funnits i flera år innan och hade sina osynliga regler (koder) om samtalsämnen, dessutom är det en dyr sport och där skulle man ha råd med dyr utrustning som jag tyckte var löjligt, men för de var det a och o. Tillslut kände jag mig bara utanför och jobbig, så jag gick ur den gruppen. Jag kom också på att det där var nog inget för mig för det krävs mycket kroppsligt att orka vandra i timmar. Nu har jag istället investerat i ett par sköna skor och tar vanliga promenader i högst en timme. Det blev bättre både för plånboken och självförtroendet att orka med.

Men hur ska vi lära oss de sociala koderna då vi inte alla vågar att umgås i grupp? Själv har jag varit väldigt impulsiv och avbrutit folk stup i kvarten, vilket har varit tröttande för de andra. Det gjorde mig osäker och kände mig inte bekväm bland andra för jag satt bara och väntade på att de andra skulle bli irriterade. Men nu har jag kommit på vad som är mitt hinder för att komma med i gemenskapen så då löste sig problemet, man måste ha lite tålamod och låta andra komma till tals.

Nu har jag skrivit mycket om att vi ska anpassa oss till varandra, men en poäng med vänner är att de tillåter mig att vara den jag egentligen är. För att bara försöka anpassa sig till andra kan ta väldigt mycket av ens energi. Så man ska försöka välja att umgås med de som accepterar mig som jag är, andra ska man nog ha som bekanta som man träffar någon gång ibland eller hälsar på på stan. Viktigt är att vi inte måste vara vän med alla. Man överlever även om vi inte är omtyckta av precis alla och vi själva måste inte tycka om alla andra

Det kom två tjejer från gymnasiet, Emma och Johanna från medieprogrammet, för att intervjua oss och få en inblick i vårt arbete på denna tidning. Vi berättade vilka vi var och varför vi är på denna tidning, för det är ju en speciell arbetsplats. De var väldigt intresserade och det blev en lång intervju. Kenneth berättade om hur tidningen kommer till, alltså vilka program vi använder och att vi i staben har olika arbetsuppgifter. Några jobbar med foto t ex och vi som skriver har olika intressen som vi får utlopp för i tidningen.

Sedan tog vi över och frågade ut dem, det var därför det tog tid för intervjun för vi har mycket gemensamt som vi ville dela med varandra. Första frågan var ju vad deras drömmar är efter utbildningen. Emma sa att hennes stora dröm är att bli fotograf och kunna livnära sig på det. Hon fick sin första kamera redan som 4-åring och det utvecklade sig till hennes stora intresse.  Men just nu efter skolans slut vill hon jobba med tv och radio. Johanna har inga direkta planer. Hon funderar vidare vad hon ska göra med sitt liv. Medieprogrammet blev inte rätt för henne, önskar att valet blivit samhällsprogrammet istället.
 Emma berättade att hon just nu arbetar med något inom fotografering som heter ”parafraser”. Det är att göra om redan kända bilder till en ny, men den ska ha samma betydelse. Det låter jättespännande rent kreativitetsmässigt. Fantasin får ju verkligen utlopp i ett sådant bildarbete.

När de var färdiga med sin intervju satt vi på tidningen kvar och diskuterade just detta med val. Hur man hela tiden ställs inför olika val och beslut som ska tas. Det är så lätt att vara efterklok och det är också svårt att välja när det finns så många alternativ. De föreställningar man har om det man valt kan ju visa sig bli något man inte tänkte sig från början. Men hellre chansa på något än att inte välja alls och gå miste om alltihop. För det är bättre att göra något än inget alls. För att ge sig själv chansen att få vara med om något är väl bättre och då lära sig något om sig själv under tiden.

Jag hörde, jag såg och han invaderade mig med sin underbara musik. Freddie är speciell, väldigt speciell i sitt sätt att uttrycka sin musik. Hans röst är mjuk och han nynnar mer fram sina ord, samtidigt anar man en sårbarhet och smärta. Det talar för det rättframma liv han levt, Freddie har inte sparat på krutet. Så sent som 2009 åkte han fast i Oslo i samband med en spelning för hasch och amfetamininnehav. Detta förklarade han vara självmedicinering av sin ADHD. Freddie har också diagnosen paranoid schizofreni plus att han bär på kronisk värk eftersom han trillat och brutit bröstbenet så bröstkorgen är lös. Han har också KOL som gör det svårt för honom att andas så han har nog rökt en cigarett för mycket. Nog om sjukdomarna istället kan jag berätta lite om hans barndom och uppväxt som jag hittat på hans fan-sida.

Freddie föddes 1951 i Göteborg, och växte upp som ett inbundet och fantasifullt barn. Skoltiden var enligt uppgift traumatisk, inte minst för att han tidigt förlorade håret och bland annat därigenom blev föremål för mobbning. Freddies musikaliska utveckling har gått från punk på 70-talet då han spelade i Perverts, Lädernunnan och Liket lever. Med Liket lever gjorde han en klassiker i punken som heter ”Levande begravd”. Under 80-talet var han medlem i punkbandet Cortex som senare började spela indiepop. Med dem gjorde han en till klassiker ”The Freaks”. Efter det gick han med i bandet Blue for two och ungefär samtidigt spelade han tillsammans med Fläskkvartetten. En grupp som blandade elektriska stråkinstrument och rocktoner. Tillsammans med dem gjorde han en omtyckt tolkning av ”Over the Rainbow”.
 Från slutet av 80-talet och framåt började han spela in soloskivor och gjorde bl. a ”En skiva till kaffet” som innehöll kända visor från trubadurer som gjorde folklig succé och gav honom ett uppsving i karriären. Ironiskt nog så var den det minst personliga han gjort. Men efter den fick han mer större spelningar än tidigare och fick också ta emot Cornelis Vreeswijk-stipendiet 2005.

Mitt Drömkärlek. Min drömkärlek är en gammal kärlek sen förra året som jag dag/drömmer om än i idag ... som jag till och med saknar värdigt mycket. Men som jag kan beskriva det så va hon full av liv med ett vanligt sött ansikte och var öppen för allting. Hon va så mycket mer än bara en flickvän för mig, mycket mer var hon. Hon var mitt liv. Ja hon var i alla fall den perfekta för mig och ingen annan! Men sen brast det hela mellan oss... Kan först säga att det var min högsta dröm var att bli med i ett band. Men sen kom hon in i mitt liv, då blev min högsta dröm istället att vara med henne för alltid och göra allt tillsammans. Men i alla fall så drömmer och tänker jag att hon kunde komma tillbaka t. ex utanför min dörr o säga -Hej, jag vill prata med dig. Vill du prata? Sen pratar vi om allt... och hoppas på det bästa som bara händer. Men idag så vågar jag inte skriva eller höra mig av till henne. Jag känner rädsla och nervositet i mig, samtidigt som jag vill veta vad hon känner innerst inne egentligen. Vill säga till henne att du finns kvar hos mig oavsett om du vill eller inte. Kan inte hjälpa det även om man måste går vidare men jag kan inte... Jag känner sorg innerst inne där hjärtat gråter i ett hörn. Med henne så var jag någon. Vad vore jag utan hennes andetag. Tyvärr så har jag inte hennes luft i mina lungor längre.

 

Isak hade återigen dragit igång en kampanj mot flygplatsen. Den här gången genom att distribuera ett blad med namnunderskrifter mot den. Det var lättast att få folk att skriva på på andra sidan staden .Det blev med andra ord ett magert påskriftsupprop till Isaks stöd. Isak hade också fått ett brev från vårdcentralen med anledning av sin verksamhet. Han betraktades vara i behov av psykiater för sitt intresse av att motarbeta flygplatsen. Man hade beställt en tid till honom på stadens sjukhus, hos jourhavande psykiater. Isak svor stilla för sig själv. Han hade inte räknat med ett sådant aktivt stöd för flygplatsen. I pressen räknades inte ens Isak. Han sågs som ett original som man kunde nonchalera. Otaliga var de telefonsamtal som han hade slösats på journalistförbundets medlemmar för att försöka få stöd i massmedia. Isak var också nervös inför mötet med psykiatern som skulle äga rum nästa vecka. Han försökte att tänka igenom saken och kände sig splittrad. Hans kampanj mot flygplatsen hade egentligen börjat mer som en ploj än att vara helt genomtänkt.

Det var torsdag, och möte med psykiatern skulle äga rum. Isak var slug, han tänkte backa från motarbetandet av flygplatsen, och talade om att han hade tänkt sig det hela som en skämt från början. Läkaren som hette Samuel Svensson trodde faktiskt på Isak och ansåg att han inte led av psykisk sjukdom. Socialtjänsten i staden som hade begärt läkarundersökningen hade därmed förlorat striden om psykisk ohälsa hos Isak. Staden hade i alla fall fått lugn och ro eftersom Isak omedelbart avslutade kampanjen mot flygplatsen. Turisterna hade egentligen också fått en upplevelse mindre att besöka nu när Isak hade lagt ned sin antikampanj mot flygplatsen. Isak försökte att dra igång något annat istället. Han erkände i privata samtal med stadens styresmän att han behövde ett projekt. Isak var smart. Han bestämde sig för att ta en paus i sökandet efter ett projekt. Han gick istället ut och roade sig på stadens pubar, och blev så full vid ett av sina besök att han måste köras till polisstationen, för att nyktra till.

Isak hade därmed kommit in i polisregistret som en stojig kund på stadens pubar och han fick därmed också räkna med att han kunde komma att tas in till förhör om det begicks något brott mot stadens styresmän. Han var ju en allmänt känd kverulant som hade börjat inse sitt misslyckande och måste söka sig till nya områden för att få utlopp för sin aktivitetslusta. Vårdcentralen hade med anledning av den senaste fyllan nämligen återigen hört av sig, och ville sätta Isak i terapi på en nystartad psykologmottagning. Isak försökte desperat att komma undan den remissen och vägrade helt enkelt att försöka sig på den saken. Han gick emellertid med på att delta i ett enskilt samtal med chefpsykologen. Psykologen fick mot sin förmodan besök av en skärpt Isak som lovade sådana premisser i framtiden, att han blev friskförklarad och bara behövde sysselsättning. Det var grunden till Isaks förbättrade livskvalitet. Med andra ord höll han sig i skinnet i fortsättningen.

Det var en gång en ung flicka som just då, den kvällen den 18 maj 1922, var på väg till ett möte. Hon skulle träffa HONOM igen. De hade träffats första gången på hennes arbetsplats, hon jobbade som servitris på ett café, och det var där han fick syn på HENNE. Så otroligt vacker. Han hoppades att hon skulle märka honom bland de andra gästerna. Han försökte fånga hennes blick, vid tredje försöket lyckades han.

Nyfiken på vad denna unge man kunde vilja gick hon
fram och frågade
 – Önskas det beställas något?
 – Ja, svarade han. En stund i ditt sällskap. Jag vill lära känna dig och undrar om jag får komma tillbaka efter att du jobbat färdigt?

Detta möte följdes av flera. Korta möten med intensiva pratstunder. Han ville verkligen veta allt om henne. Han frågade så mycket om vad hon tyckte och tänkte, han fick henne att känna sig utvald.

Hon hyrde ett rum som låg i närheten av hennes arbetsplats där de fortsättningsvis träffades. De var unga och kära, världen var deras.

Ytterligare nio månader senare: En son föddes. Utom äktenskapet. Den unga flickan fick inte gifta sig med sin stora kärlek. Hennes föräldrar tyckte inte han var ett gott val för han var från en familj som inte sågs med blida ögon.

 – Han är inte ett gott parti för dig, sa de. Vi har sett ut en annan man åt dig som verkligen kan ge dig allt. Dina drömmar blir uppfyllda av honom.

Men vilka drömmar har en ung flicka som mött sin stora kärlek? Hon fick inte bestämma själv. För är det egentligen inte drömmen? Att få vara älskad för den man är och få älska tillbaka? Denne man fick henne att blomstra en kort tid i sitt liv för att sedan tvingas bort från henne.

Detta är en berättelse om min mormor, en mycket bitter kvinna som inte berättade så mycket om sig själv. Vi stod varandra nära men jag fick egentligen aldrig veta så mycket om henne. Trots att jag var väldigt frågvis som ung. Var det orsaken till att hon tappade sin livsglädje, att hon inte fick gifta sig med sin ungdoms kärlek?

Hur var tiden då? Det glada tjugotalet. Rycktes hon med av omvärlden och kände sig stark och oövervinnerlig? Kvinnorna hade fått rösträtt och i och med det fått rättigheter i samhället. Hade hon tillsammans med sin hjärtans kär en dröm och ett hopp om att kunna göra skillnad i livet. Eller hade hon bara drabbats av hybris och var hög på sig själv.