Jag hörde, jag såg och han invaderade mig med sin underbara musik. Freddie är speciell, väldigt speciell i sitt sätt att uttrycka sin musik. Hans röst är mjuk och han nynnar mer fram sina ord, samtidigt anar man en sårbarhet och smärta. Det talar för det rättframma liv han levt, Freddie har inte sparat på krutet. Så sent som 2009 åkte han fast i Oslo i samband med en spelning för hasch och amfetamininnehav. Detta förklarade han vara självmedicinering av sin ADHD. Freddie har också diagnosen paranoid schizofreni plus att han bär på kronisk värk eftersom han trillat och brutit bröstbenet så bröstkorgen är lös. Han har också KOL som gör det svårt för honom att andas så han har nog rökt en cigarett för mycket. Nog om sjukdomarna istället kan jag berätta lite om hans barndom och uppväxt som jag hittat på hans fan-sida.

Freddie föddes 1951 i Göteborg, och växte upp som ett inbundet och fantasifullt barn. Skoltiden var enligt uppgift traumatisk, inte minst för att han tidigt förlorade håret och bland annat därigenom blev föremål för mobbning. Freddies musikaliska utveckling har gått från punk på 70-talet då han spelade i Perverts, Lädernunnan och Liket lever. Med Liket lever gjorde han en klassiker i punken som heter ”Levande begravd”. Under 80-talet var han medlem i punkbandet Cortex som senare började spela indiepop. Med dem gjorde han en till klassiker ”The Freaks”. Efter det gick han med i bandet Blue for two och ungefär samtidigt spelade han tillsammans med Fläskkvartetten. En grupp som blandade elektriska stråkinstrument och rocktoner. Tillsammans med dem gjorde han en omtyckt tolkning av ”Over the Rainbow”.
 Från slutet av 80-talet och framåt började han spela in soloskivor och gjorde bl. a ”En skiva till kaffet” som innehöll kända visor från trubadurer som gjorde folklig succé och gav honom ett uppsving i karriären. Ironiskt nog så var den det minst personliga han gjort. Men efter den fick han mer större spelningar än tidigare och fick också ta emot Cornelis Vreeswijk-stipendiet 2005.