SINNESROMÄSSAN
text & foto MARIA SVENSSON
Nr 3/2012
Jag har hört talas om Sinnesromässan via min kusin som jobbar inom kyrkan och några vänner som jobbar i frivillig gruppen. Funderade länge innan jag faktiskt gick dit. Och jag har fortsatt att gå dit. Väldigt bra för mig. Det finns tyvärr mycket fördomar kring religion och Guds tro, men man behöver inte vara troende för att gå dit, man lyssnar, reflekterar och tar in det som sägs på sitt personliga vis. Mycket vacker musik och massa tända ljus, väldigt rogivande.
Den som vill går en bönevandring, tar en sten, en lapp som man kan skriva en bön eller tanke på och tänder ett ljus. Finns också möjlighet att ta nattvarden för den som önskar.
Stenen symboliserar något som tynger ner en, framme vid altaret lägger man ner stenen och tänker att man lägger ifrån sig sina problem.
Att lära sig acceptera det som man inte kan förändra…
Det är nog bland det svåraste jag behöver göra. Att försöka acceptera trots att jag egentligen inte gör det. Hur gör man? Jag skulle önska att det fanns en mall som man kan följa. När en del av sitt hjärta går sönder, förtvinar och fylls med en enorm sorg och saknad.
Det går emot allt jag känner men man behöver det, jag kan inte hur mycket jag än vill förändra det som har hänt. Mitt hjärta skriker av smärta men jag behöver finna acceptansen eller någon sorts ro för att kunna ta nästa steg.
Jag har väldigt svårt att acceptera just ordet acceptans, det klingar väldigt fel i mig. En känsla av att det skulle vara okej det som hänt. Jag har försökt att finna ett annat ord som låter bättre men det är riktigt svårt. Har bollat lite tankar kring detta och ordet kapitulera kom upp. På ett sätt så kapitulerar man faktiskt, för man vet att det inte går att ändra på faktum.
Jag kommer fortsätta att gå dit så länge det känns bra. Det ger mig någonting. Att kunna stanna upp en stund och fokusera på det som gör så ont är väldigt bra för mig då jag är så rädd för att känna den smärtan som uppstår. Jag måste sluta fly från känslorna. Pappa, i hjärtat är vi alltid tillsammans!
Blott en dag, ett ögonblick i sänder…
Nr 3/2012
Jag har hört talas om Sinnesromässan via min kusin som jobbar inom kyrkan och några vänner som jobbar i frivillig gruppen. Funderade länge innan jag faktiskt gick dit. Och jag har fortsatt att gå dit. Väldigt bra för mig. Det finns tyvärr mycket fördomar kring religion och Guds tro, men man behöver inte vara troende för att gå dit, man lyssnar, reflekterar och tar in det som sägs på sitt personliga vis. Mycket vacker musik och massa tända ljus, väldigt rogivande.
Den som vill går en bönevandring, tar en sten, en lapp som man kan skriva en bön eller tanke på och tänder ett ljus. Finns också möjlighet att ta nattvarden för den som önskar.
Stenen symboliserar något som tynger ner en, framme vid altaret lägger man ner stenen och tänker att man lägger ifrån sig sina problem.
Att lära sig acceptera det som man inte kan förändra…
Det är nog bland det svåraste jag behöver göra. Att försöka acceptera trots att jag egentligen inte gör det. Hur gör man? Jag skulle önska att det fanns en mall som man kan följa. När en del av sitt hjärta går sönder, förtvinar och fylls med en enorm sorg och saknad.
Det går emot allt jag känner men man behöver det, jag kan inte hur mycket jag än vill förändra det som har hänt. Mitt hjärta skriker av smärta men jag behöver finna acceptansen eller någon sorts ro för att kunna ta nästa steg.
Jag har väldigt svårt att acceptera just ordet acceptans, det klingar väldigt fel i mig. En känsla av att det skulle vara okej det som hänt. Jag har försökt att finna ett annat ord som låter bättre men det är riktigt svårt. Har bollat lite tankar kring detta och ordet kapitulera kom upp. På ett sätt så kapitulerar man faktiskt, för man vet att det inte går att ändra på faktum.
Jag kommer fortsätta att gå dit så länge det känns bra. Det ger mig någonting. Att kunna stanna upp en stund och fokusera på det som gör så ont är väldigt bra för mig då jag är så rädd för att känna den smärtan som uppstår. Jag måste sluta fly från känslorna. Pappa, i hjärtat är vi alltid tillsammans!
Blott en dag, ett ögonblick i sänder…
Kommentarer
