LEDARE

text KENNETH SVENSSON
foto JENNIE EK
Nr 1/2012

Tre skilling banco


Vad som egentligen skulle bli ett grönt frimärke med valören tre skilling banco, blev av någon anledning istället gult. En defekt, ett misslyckande, något som inte passar in.

Vad och hur värderar vi oss själva och vår omgivning? Om vi såg på oss människor med samma omtanke och vördnad för det udda och unika, som experterna i Antikrundan. Vad skulle hända då? Ombytta roller och förutsättningar, kanske möjlighet att få sätta ner foten på ”kartans vita fläckar” som hittills bara varit till för…

Nytt år igen. Gårdagens erfarenheter stoppar vi i fickan och inser att det aldrig har funnits ett 2012 förut. Än en gång är det dags att spotta i nävarna och se till att få stenen i rullning.

Det där frimärket såldes på auktion för ett par år sedan för ett hemligt tvåsiffrigt belopp i miljoner räknat.
Så kan det gå för en defekt.

Christina, du är varmt välkommen till redaktionen
och tack till Åsa och Ljilja för er medverkan.



HATBROTT - ANGÅR OSS ALLA

text MARIA SVENSSON
foto VJnet flickr.com
Nr 1/2012

Största andelen hatbrott som begås i Sverige är främlingsfientliga. Hur kan ett hat uppstå på grund av någons hudfärg? Vad beror egentligen främlingsfientligheten på? Varför är människor så rädda för andra? Kommer främlingsfientligheten någonsin att försvinna? Det finns väldigt många frågor kring detta, men vad är egentligen svaren? Finns dem? Snart så är detta året slut och vi går in i 2012 och hur det fortfarande kan finnas så många fördomar och så mycket hat är för mig obegripligt. Vad är det som har hänt människor som bär på ett så starkt hat att de vill skada andra? Jag tror att många av dessa har någon gång blivit utsatta för något riktigt hemskt och att de känner att de behöver få ut sin ilska på något specifikt istället för att be om hjälp och jobba med sig själva.


Oftast tror man att hatbrotten utförs av extremister, det är en vanlig missuppfattning. De flesta hatbrotten utförs av för den drabbade av en helt okänd person. Men så mycket som en tredje del är den drabbade bekant med gärningsmannen. Det kan vara familjemedlemmar, arbetskamrater, grannar med flera. Hatbrott kan visa sig på väldigt många olika sätt, det kan vara allt från ofredande till att det går så illa som mord.
Troligtvis kan det vara så att många inte förstår att de blivit utsatta för ett hatbrott om de till exempel får ett mail med kränkande ord. Antalet hatbrott hade varit högre ifall de drabbade var medvetna om att de blivit utsatta för just ett hatbrott. Det finns väldigt många organisationer i Sverige som kämpar mot rasismen. Det finns t.ex. Centrum Mot Rasism och Rör Inte Min Kompis.

Centrum Mot Rasism
Är en ideell paraplyorganisation som arbetar mot rasism, diskriminering, främlingsfientlighet, homofobi, antisemitism, islamfobi, antiziganism och afrofobi.
Organisationen är fristående, partipolitisk och religiöst obunden.
Deras huvudsakliga arbete består av dessa olika områden:
*Nätverksbyggande och samarbeten
*Forskning och granskning
*Politisk påverkan och mobilisering
*Kampanjer och projekt


Rör Inte Min Kompis
Denna organisation är troligtvis mera känd i Sverige. Kampanjen startade i Frankrike av nätverket SOS Racisme och den kom till Sverige 1985. Den klassiska knappen spred sig som en löpeld genom landet och med den kom budskapet om alla människor lika värde. Deras mål är att det ska vara ett samhälle där alla får plats att växa, där ingen får sin frihet inskränkt av diskriminering eller rädsla för att bli utsatt för våld eller övergrepp.
Dessa organisationers arbete är väldigt viktiga, ska rasismen någonsin minska måste man också agera. Jag vill ge alla organisationer som jobbar mot alla sorters diskriminering en stor eloge. Ert arbete är enormt.

HBTQ (Homo,bi,trans,queer)
Efter rasismen i granskningen av hatbrotten kommer hatet mot HBTQ personer. RFSL arbetar ständigt med att dessa brott ska minskas. De har en egen brottsofferjour som man kan kontakta för att få hjälp. Hos dem kan man få väldigt mycket hjälp och stöd. De kan följa med till polisen om brottet ska anmälas, vara ett stöd för dig om sjukvården kontaktas, hjälpa till att hitta en bra advokat och de följer självklart med ifall det blir rättegång.

Ska man behöva känna rädsla för att komma ut som HBTQ? Aldrig någonsin ska man behöva vara rädd för det. Min personliga åsikt är att det verkligen inte spelar någon roll vad för läggning man har. Alla människor är lika mycket värda. Tyvärr så är det ingen självklarhet i dagens samhälle. Många som kommer ut blir bortstötta av sin familj och vänner. Jag kommer aldrig begripa hur man har hjärta att stöta bort sitt egna barn, syster, bror, vän etc.Jag har en önskan, en önskan om att hatet en vacker dag ska vara borta. Och det sägs att hoppet är det sista som lämnar en, sluta aldrig hoppas!

BODYMODIFICATION

text ANNIE RÖNNING
foto HIRO 008 flickr.com
PHILIPPE LEROYER flickr.com
Nr 1/2012


Finns det något annat här i världen som drar så mycket uppmärksamhet, fördomar och åsikter som tatueringar och body art? Jag tror vi alla har en åsikt om det, vare sig det är positiva eller negativa sådana.


Tatueringar har funnits i flera tusen år för att utsmycka kroppen med färger och mönster världen över. Ett utav det äldsta och mest bevarade bevisen är Ötzi, även känd som Ismannen, som varit död i över 5000 år när han hittades begravd i en glaciär på en bergstopp mellan Österrike och Italien 1992. Då han hade legat under isen var hans kropp liksom hans tatueringar på vaderna, knäväcken och ryggraden väl bevarda. De 57 olika tecken föreställande kors och streck man hittade på Ötzi hade troligen en magisk eller medicinsk innebörd. Många stammar i världen använde tatueringar i dessa syften. Som till exempel den nordamerikanska indianstammen Ojibwa som tatuerade pannan och kinderna på de som led utav huvud och tandvärk. Indianerna tatuerades även för andra orsaker och ofta utfördes cermonin med sång och dans för att driva ut onda andar. Siouxindianerna trodde till exempel att tatueringarna var ett slags bevis för att deras själar skulle få fortsätta in i nästa värld efter döden.

Många olika tekniker har utövats runt om i världen och vissa av dem används än idag att dekorera våra kroppar. Exempelvis Samoafolkets tradition pe’a, vars motiv blivit populära att tatueras in på traditionellt vis av amerikaner och européer. Pe’an är ett geometriskt motiv som knackas in i huden med vässade griständer fästa på långa pinnar. En mycket smärtsam metod som oftast täcker benen, från knäet till ovanför höfterna.  

En annan tatueringsteknik som blivit populär och växer sig större runt om i världen är Afrikas version av tatueringar - ärrtatueringen, eller scarification som man kallar den idag. Man skär upp huden i olika mönster eller motiv med skalpell och under läkningen irriterar man såret för att ärret ska bli så tydligt som möjligt och helst resa sig för att få en 3D-effekt. Denna metoden var ett alternativ till färgtatueringen eftersom afrikanernas svarta hud blev som ett filter som stod i vägen för den vanliga sortens tatuering.

Den vanligaste metoden är den klassiska färgtatueringen som har sitt ursprung i Söderhaven och slog igenom i Europa 1774. Förr gick denna ritualen till att man valde sitt motiv bland färdigtillverkade mallar av trä, som sedan fylldes av koldamm för att bilda ett avtryck på önskat ställe på huden. Sedan doppades en nål i bläck utblandat med kreatursgalla som man sedan stack i längs avtryckets konturer för att få fram tatueringen. Idag får färgen varken innehålla kreatursgalla eller kvicksilver och är betydligt hälsosammare än vad de var förr. Och även om grunderna är samma som de alltid varit så har tekniken utvecklats enormt med eldrivna maskiner och färgerna är vetenskapligt framtagna för att få bättre
hållbarhet.

Det är inte bara tatueringar eller scarification som har en lång historia utan även piercingar, som fick sitt namn från engelskan då det betyder genomträngning dvs håltagning, har sina rötter långt tillbaka i tiden. Även här är Ismannen ett utav de äldsta fynden, eftersom när man hittade honom hade han töjt ut öronen mellan sju och elva millimeter. Idag är detta mest populärt bland ungdomar och kallas töjning, eller det engelska ordet ”stretching”. Det går oftast till att man töjer sitt vanliga hål med spiraler på en höjning av ett till två millimeter, gjorda av exempelvis trä, plast eller stål. Läkningen är givetvis individuell men piercingstudios brukar oftast rekommendera en till två millimeter per månad och det sägs att det är väldigt svårt att få tillbaka hålet till normal storlek om man töjt det över en centimeter. Liksom det mesta som härstammar från förr hade även hålet i örat en magisk innebörd - man trodde att demoner kom genom öronen och metallen skulle
avvisa dessa.

Det näst vanliga stället att pierca efter örat var septum för naturfolken. Dels för sin attraktiva plats mitt i ansiktet plus att hålet inte syns om man väljer att ta ut piercingen, eftersom hålet går mitt igenom näsan men också på grund av att hålet går att töja, precis som örat. Oftast brukade man ha stora grisbetar genom septum i olika krigarkulturer på Nya Guinea, Salomonöarna och Papua, för det gav ett farligt och fientligt uttryck. Men även andra stammar och kulturer gjorde det, så som Azterkerna och Maya & Inkaindianerna. Men istället för griständer, trä eller benbitar var oftast smycket gjord av jade eller guld.


Dagens läppskalpering, dvs töjning av hål i läppen, kan man hitta i olika stammar till exempel Mali, Afrika och Malawi. För Dogonfolket i Mali har piercingen i läppen en religiös betydelse eftersom de tror att världen skapades av deras förfäder Noomi som vävde tråd mellan sina tänder, men istället för tråden kom rösten ut. Makololofolket i Malawi kallar sin metod för pelele som innefattar att kvinnorna bär en stor läpptallrik i läppen för skönhetens skull. Oftast bar man smycken gjorda av guld, jade, metall eller i vissa stammar där man töjer piercingen och sätter i trä eller lerplattor.

Branding är en annan form av body art som härstammar från förr. Det innebär att man värmer upp små plattor av kirurgiskt stål som man sedan bränner ett motiv utav på huden. På grund av att man bränt bort alla pigmenten i huden så är brandingen ett vitt ärr när det är färdigläkt och syns bäst på solbränd hud.

Idag finns en uppsjö av olika metoder att utsmycka och dekorera sin kropp med. Något utav de senaste årens populäraste metod kallas för dermal anchor. Till skillnad från de vanliga piercingarna som har ett ingångs och ett utgångshål har denna bara ett hål och kan sättas ungefär var som helst på kroppen. Den ena sidan, dvs smycket, sitter utanför kroppen och plattan man fäster smycket i, dvs ankaret, sitter på insidan av huden. Oftast blandar man ihop dermal anchor med något nyare metoden som kallas skindiver. Skindiver ser på ytan likadan som anchorn men det är mycket som skiljer de båda, som att smycket är mycket mindre. Oftast används denna metod för att accentuera någon del av kroppen, till exempelvis ögonvrån, kinder eller att använda det som en del av sin tatuering.

Ett annat exempel på dagens nymodeheter för de som vill sticka ut lite extra är implants. Det innebär att man får implantat kirurgiskt insatt i kroppen. Oftast är matrialet av teflon (PTFE/plast) eller silicon men det kan även förekomma att föremål är av metal, titan eller hög karats guld. Det var Steve Haworth (Phoenix/Arizona) som uppfann detta då han blev tillfrågad om ett armband.
Han bestämde sig för att föra in en rad pärlor under kvinnans vrist för att uppnå den effekten hon önskade – denna metod kallas för subdermal/3D body implants. Haworth var även pionjär för transdermalt implants vilket innebär att ett objekt placeras delvis under och delvis ovanför huden. Till exempel att man för ner implantatet i huvudet, i detta fallet, i form av någon slags skruv eller mutter och sedan när det är gjort skruvas den översta halvan på vilket vanligtvis är horn eller spikar. Utöver dessa två tekniker så finns det en handfull tekniker till som magnet implantat, vilket innebär att man placerar neodymiummagneter under huden, till exempel vid fingertopparna. Och horn implantatet som innebär att man för in små bitar av teflon under pannan som sedan bildar små horn.

Trots att tatueringar och annan body art har blivit mer accepterat i samhället och inte alls är lika tabu idag som det brukade vara vilar det ändå något mystiskt över en tatuerad/kroppsutsmyckad. Men det är inget hinder för människor som verkligen brinner för den här sortens konst.

TÄNKVÄRT

text & bild LOTTA ERIKSÉN
Nr 1/2012


LÄS - BEGRUNDA - BÄR MED DIG ETT TAG


DET ENDA SOM BEHÖVS ÄR VILJAN!

Text MARIA SVENSSON
Nr 1/2012

Härom dagen träffade jag en riktigt härlig tjej som heter Marie Svensson. Jag trodde inte att man kunde känna en sån glädje när man träffar en person för första gången, men hennes brinnande intresse och glädje för sitt jobb smittar av sig. Hon berättar med en sådan glädje i rösten och man ser verkligen på henne hur mycket hon älskar detta. I Mars förra året startade Marie upp en friskvårdsgrupp som hon jobbar med på 25 % via Karlskrona kommun. De som går hos henne kommer främst från ROCK/Jobbcenter, där Marie själv har jobbat, och så har hon deltagare från psykiatrin där hon nu jobbar 75 %. När hon inte jobbar så älskar hon självklart att träna. Löpningen betyder väldigt mycket för henne och hon löptränar ofta med Team Blekinge. Har man intresse av att börja med löpning är man varmt välkommen att vara med och träna med dem. Mera information om dem finns på deras hemsida: www.teamblekinge.nu


Hon jobbar individuellt med varje deltagare. Just nu har hon sex deltagare. Det innebär att de träffas en gång i veckan antingen Wellness Studio eller på ROCK/Jobbcenter.
Vad är deltagarens mål? Alla har de olika mål. De går igenom deltagarnas livskvalitetsstörande beteenden, hur fungerar sömnen? Är kosten tillräckligt bra? osv.
När deltagaren sen känner sig redo för att börja med träningen gör de det på Wellness Studio där Marie även kör tre spinning pass i veckan och deltagarna har möjlighet att vara med på de passen.

Resultaten får mig att driva det vidare säger hon och berättar om en deltagare som hade stora problem med både astma och ångest. Efter att de har tränat tillsammans en period så känner han knappt av sin astma längre och ångest problematiken har minskat väldigt mycket. En annan deltagare som hon tränat med under våren 2011 har nu köpt ett eget gymkort och de springer på varandra på gymmet då och då. ”Det lyser om henne och hon har lyckats med det hon trodde var omöjligt för några månader sen.” Hon berättar också om deltagare som varit med på hennes spinningpass de satte sig närmast dörren för att kunna springa ut om ångesten skulle ta över, nu kommer de till passen och sätter sig i mitten av salen som är full med folk.

Det enda kravet Marie har är att man faktiskt kommer till de träffar man har bestämt och hör av sig om man inte kan komma förutom det så är viljan det enda som behövs.

”Jag jobbar mycket med att hitta motivationen och ett intresse för att börja ta hand om sig. Att få deltagarna att växa som personer, känna sig delaktiga i samhället och att förbättra sin psykiska hälsa.”

Det blir vinst för så många. Det blir mindre inläggningar och personer som isolerar sig får en möjlighet att komma ut. Man blir starkare och mer trygg i sig själv, mera självständig. Må så pass mycket bättre att man kanske vågar gå till gymmet själv, kanske t.o.m. lär känna någon där och börja träna tillsammans.

”Att ångest kan lindras och självförtroende och kroppskännedom ökar med fysisk aktivitet, det är vetenskapligt bevisat.”

När jag gick igenom materialet kom en idé upp om att hon kan jobba med mig och sen skriver jag en uppföljning på hur det går. Jag kommer att träffa Marie den 31/1 och skriva in mig i hennes friskvårdsgrupp.

VAD ÄR VÄRDEFULLT?

text & foto JOAKIM OTTOSSON
Nr 1/2012

Värderingar. Ja det har vi alla och det ser olika ut. Vi värderar olika saker hit och dit men vad är mest värt egentligen? Är det den där Porchen som står i garaget eller att hon har fina gröna ögon?


Mycket av det man värdersätter är pengar till exempel. Ja, pengar är bra att ha. Man är beroende av dem för att hålla sin livsstandard. Pengar kan i dagens läge ge en form av frihet. Eller ja kanske? Jag upplever att det finns människor som har tänket:  Tjänar inte den människan mer än 25 papp efter skatt är hon/han inget att bry sig om. Själv så vet jag inte riktigt. Jag äger inte så mycket pengar och nöjer mig med det jag har. Kan förstå att man lätt kan hamna i ett pengardille där man bara vill ha mer och mer. Vet ju inte hur det hade gått för mig om jag varit VD på ett oljeföretag eller Microsoft?

Ting, saker, prylar etc finns det väl de också som värderar högt. Sina ägodelar som sin mobil? TV? Skor?
De som hellre springer och skaffar sig en ny bil och åker runt i den hellre än att ta vara på sina relationer i livet och ser människor efter deras ägor. Njuter av sin nya TV som står i vardagsrummet och glänser. Jag kan tycka det är lite synd. De människorna missar väldigt mycket. En del sätter fokus på hur saker ser ut. Ting och människor. Den måste vara av guld, Hon måste ha gröna ögon, han måste ha de perfekta skorna i den där färgen. Bilen måste vara silverfärgad annars duger den inte.

Sedan finns det ju människor som värderar dessa tre ovanstående saker mest tillsammans. Pengar, ting, utseende. Då duger det! Så ska det vara! Dessa är extremfall dock. Det är tior på en skala ett till tio. Om man söker på svenska killar på youtube (varning för väldigt grovt språk) så ser man en riktig tio skalare. Jag tycker det är synd att en del människor ska värdera andra människor efter deras tillgångar och det där klippet nämnt innan störde mig verkligen. Vadå, måste tjäna minst ex antal tusen i månaden?

Under min uppväxt har jag haft äran att ta del av många och olika kulturer. Därav har jag märkt en markant skillnad. Denna skillnad som jag kan uppleva den är hur vi i detta land ser på släkt och vänner. Nu syftar jag förstås inte på alla, men jag har stött på väldigt många som kallat sina nära och kära det ena och det andra som jag aldrig skulle kunna säga.

Jag skulle aldrig kunna gå runt och säga att min kusin är en hora. Inte heller värdelösförklara någon som faktiskt skänker mig glädje. Men det kanske är så att här har vi ”råd” att kränka och vända våra nära och kära ryggen, vara ensamma med vår fina bil i garaget. Det känns nästan som att människor träffar sin släkt bara för att det är en oskriven regel och kommer med ett falskt leende på läpparna när de egentligen bara tycker det är jobbigt. Jag förstår inte? Får man inte tycka om sin släkt? Skäms man över sina rötter?  

Visst ska man kunna ta vara på sig själv och så men behöver man skylta med det så? Det är väl när det kommer till kritan som räknas? I alla fall för mig. Men med de värderingar jag har idag så är det så svårt att tänka sig in i  sådana situationer. Jag är ingen rik snåljåp utan jag vet att får jag lite extra pengar i kassan börjar jag att dela med mig istället. Och det kan ju bli fel på andra hållet.

Men det jag själv kan tycka är det mest värdefullaste sakerna här i livet är inte en tusenlapp, den där bilen eller dom där fina skorna. Det är människorna runt mig. Jag anser inte att det är något fel att säga ”utan dem hade jag inte varit någonting”. Det behöver inte betyda att man inte kan ta vara på sig själv, vilket det ibland menas med det uttrycket, utan ”dem” är kärnan till ens lycka här i livet.  Hade jag haft ett stort hus, en bil och andra saker som är hur fina som helst och pengar som Joakim von Anka men en familj som lämnat mig av någon anledning så hade verken hus, bil eller pengar varit speciellt värda i mina ögon.

Då man har de helgen där man sätter sig ner och helt enkelt umgås, spelar sällskapsspel och annat är för mig ovärderligt. Eller julafton, midsommar etc. Att säga upp bekantskapen med en familjemedlem eller släkting skulle göra mig väldigt upprörd. Inga pengar, ting, högre status osv skulle kunna fylla igen en sådan sak. Detta jag skriver är min upplevelse och jag ska inte säga att det verkligen är så utan det är bara så jag upplever det.
Tack för ni läste!

JAPAN - UR MITT PERSPEKTIV

text & foto JENNIE EK
Nr 1/2012

När jag var i Japan slogs jag av hur annorlunda allt var. Det är ett land som fascinerat mig med sin spännande och mytomspunna kultur och även dess historia. Det är ett land som har influerat västvärlden på många olika sätt, allt från inredning till sushi.


Vissa kulturer skiljer sig så pass mycket åt, att det ibland blir ordentliga kulturkrockar. Japanerna är det perfekta exemplet på detta. Det är inte bara språket som skiljer sig utan alla skrivna och oskrivna regler, allt ifrån bordsskick till hur man hälsar på varandra. Det är en artig kultur där man inte bör iaktta någon och där man inte heller möter blicken. Titta får man göra i smyg, när ingen ser. Ett annat exempel innebär att man inte bör sätta pinnarna i riset när man ätit klart, för då betyder det att någon har dött. Sedan är det här med att tacka, då bockar man, men det kan vara svårt att veta när man ska sluta. Det är bra att försöka uppmärksamma dessa skillnader och försöka respektera dem. Det är också bra att ha läst på lite om regler och etikett, så man inte gör bort sig eller gör något fult, utan att ens veta om det.

Det kändes som en kultur där mycket har hänt och håller på att hända. Vissa, särskilt unga studenter var väldigt nyfikna på att få prata med en västerlänning och få använda lite av sin knapphändiga engelska. De vuxna och äldre japanerna verkade däremot inte lika nyfikna. Ett stort hinder är som sagt den knapphändiga engelskan. Innan jag kom till japan så trodde jag att man rätt lätt skulle kunna ta sig fram på enbart engelska. Jag tänkte att Japan är ett sådant stort industriland och att engelskan därmed borde spridit sig betydligt. Japan är ju inget u-land precis, men jag hade fel. Det var väldigt svårt och ta sig fram på bara engelska. Upplevde ändå japanerna som ett vänligt folk. Ett plus är om man hälsar på dem på sitt eget språk och kanske lär sig några hälsningsfraser, så blir de extra tillmötesgående.


Spenderade mesta tiden i Tokyo. Det är en annorlunda och märklig stad. Här finns extrem rikedom och absolut fattigdom. Neonskyltar som lyser upp de japanska tecknen, från affärer till blinkande spelhallar. Lugnet från tempelparker som i nästa sekund övergår till den galna handeln och trafiken igen. Det är en blandning av skönhet, extrem perfektion till rena rama slummen. Det är en hysterisk men dock lockande stad med en massa att utforska.

En typisk syn i Tokyo är när alla affärsmän ska till och från jobbet. Likt disciplinerade myror väller dem in och ut från tunnelbanevagnarna. Har man otur och kommer i denna rus-ningstid finns det risk att bli intryckt av speciella ”inputtare” som försöker tränga in så många som möjligt i tunnelbanevagnarna. På tal om massa män i kostym så finns ju också den japanska maffian, vilka håller till i ”sina” delar. Den japanska maffian är omtalad för att ha ett stort inflytande över polisen, och med mutor kunna undvika razzior osv.


Något som också speglar stadens variation av lyx och slum, är de japanska toaletterna. Det finns de lyxiga toaletterna med värmesitsar och avledande musik eller vågskvalp, så att inga olämpliga ljud hörs. Där sker allt med automatik och man behöver inte vidröra någonting. Dessa i kontrast till slum-toaletterna med
bara ett hål i golvet.         

Det finns mycket att skriva om denna stad men allra bäst är att själv
besöka den och känna den på pulsen.

JU-ON DEN JAPANSKA SKRÄCKINDUSTRIN

text & illustration HENRIK MAGNUSSON
Nr 1/2012

De flesta i västvärlden känner kanske till japansk skräck genom de importer och remakes som tagits hit, som The Ring, The Grudge eller One Missed Call. Dessvärre förlorar ofta dessa versioner den subtila psykologiska skräck som originalen hade. Japansk skräck, eller så kallad J-Horror, har en lång historia som sträcker sig tillbaka till japanska folkmyter. Ofta baserad på gamla folksägner om förbannelser och hämndlystna spöken. Japans skräckkultur kan spåras tillbaka till Heian-dynastin (794-1185), en period som är mycket känd för sin konst och litteratur, då många av de klassiska stilarna av japanska spökhistorier skrevs ner. Dessa historier skrevs ner i en antologi kallad Konjaku Monogatarishu, som innehåller över tusen olika böcker och manuskript, insamlade under en period över nästan 300 år. Dess författare är okänd, men berättelserna har blivit en viktig del av det japanska kulturarvet, särskilt då spökhistorierna.


Förutom det rika arvet av skräcklitteratur, så är Japan känt för just sina skräckfilmer, och till en mindre del, skräck manga, eller japanska serier. De allra tidigaste skräckfilmerna i Japan sträcker sig tillbaka ända till filmens ursprung, runt 1897, när filmteknologin introducerades till Japan. Flera spökhistorier i kortfilmsform producerades vid den här tiden., som Bake Jizo (Jizo The Spook), och Shinin no Nosei (Resurrection of a corpse), 1910 producerades den första filmversionen av den gamla spökhistorien Boton Doro, och 1954 producerades också den legendariska monsterfilmen Gojira, eller Godzilla här i väst, men det var inte förrän 1960 som den japanska filmindustrin började producera den typ av psykologisk skräck som sedan länge hade funnits i litteraturen. Det var då som filmen Jikogu kom ut, en kontroversiell film som visade en mörk, grafisk bild av det Buddistiska helvetet, något som var helt nytt vid den tiden.

Andra nämnbara filmer under den här perioden är Kwaidan, som bokstavligt betyder ”Spökhistoria”, och som nominerades för Bästa Utländska Film på Oscar-galan 1966 och Onibaba. Men det var på början av 90-talet som skräckfilmerna verkligen tog fart och utvecklades till den industri den är idag och även manga och anime började producera skräck i betydligt större mängd än tidigare. Den mest kända filmen från modern tid är förmodligen Ringu, (The Ring), och dess uppföljare, men också filmer som Audition, The Grudge, Dark Water, Tetsuo: The Iron Man, Kairo och otaliga andra. Filmerna handskas med staplar för J-horror, som förbannelser, hämndlystna spöken, ond bråd död, och även hur teknologi kan vända sig emot oss, ett populärt tema för det teknikfixerade Japan.

Vandringsmyter är vanliga grunder för dessa filmer, oftast i samband med vardagliga platser som skolor och gator. Förbannelserna i Ringu och The Grudge till exempel är baserad på en mycket gammal myt om en förbannelse som sägs ha drabbat en samuraj och hans älskarinna som straff för att han mördat sin första fru, nedskriven någon gång på 1600-talet, och legenden säger att om någon gör en film eller annan form av media, baserad på den här historien så måste dom först resa till offrets grav och be om tillåtelse, för att dom annars kan själva drabbas av förbannelsen...

Förutom spökhistorierna är ett annat populärt tema i Japansk skräck ofta science fiction, som de tidigare nämnda Godzilla filmerna, som har producerats i en eller annan form sedan 50-talet. Teman som psykiska krafter, faran med okontrollerad utveckling, biologisk krigföring och mutationer är vanliga, som i den klassiska mangan Akira eller Gyo och i filmer som Tetsuo: The Iron Man. Science Fiction element dyker ofta upp i mer traditionella historier, bland andra så är novell-versionen av The Ring mer teknikbaserad än filmerna, och spöket Sadakos krafter är ursprungligen psykiska.

Det är svårt att helt förklara den kulturella influensen på Japans filmer, då den dominanta kulturen är mycket olik vår egen. En lång historia av strikta traditioner, disciplin och förlusten av privatliv och de trånga, överbefolkade städerna i modern tid, för att inte nämna effekten andra världskriget hade på landets identitet har alla en roll i hur deras rädslor och skräck har utvecklats och berättats. Historier förändras med tiden, nya tekniker och teman introduceras, men i grund och botten har dom fortfarande kvar samma rädslor som dom historier som skrevs ner för över tusen år sedan – rädsla för ensamhet, för förlust av familj och vänner, för ett hot som inte går att fly från, för det okända, för det man inte förstår... Universella teman egentligen, men det är i utförandet som Japan skiljer sig från resten av världen. Och det är därför J-Horror är så skrämmande, det är något helt annorlunda från det vi hittar i vår egen kultur. Vi ser in i ett anat sätt att leva, och andra sätt att hantera rädsla, och det skrämmer oss.

DE FRIAS LAND

text & foto MARIA SVENSSON
Nr 1/2012

Jag tror att jag någonstans inom mig har en dröm om att kunna resa runt i världen och försörja mig på det.
Att resa är nämligen bland det bästa jag vet.



Många gånger har jag funderat på hur det skulle vara att jobba som frilans journalist och skriva reportage om olika länder och deras kultur.
Det finns så många länder som jag skulle vilja utforska. Ett land som alltid varit speciellt för mig är Thailand. Har alltid velat åka dit och 2006 blev den drömmen sann. Min dåvarande sambo och jag bestämde oss för att åka ner och stanna i lite mer än 6 veckor. Troligtvis har jag aldrig varit så exalterad som jag var när jag steg av planet i Bangkok. Men ändå var vi inte framme vid vår destination, efter alla dessa timmar på flyget så skulle vi upp i luften igen. Vår destination var nämligen Koh Samui, en liten Ö som ligger i sydöstra Thailand i Siamviken. På Koh Samui svajar palmerna, byggnader här får inte göras högre än palmerna och det bevarar verkligen det tropiska paradiset.

Vi landade på kvällen och tog oss till hotellet vi bokat. Vilket hotell, så vacker omgivning, höga berg och grönska och bara ett stenkast från havet. Nu var vi äntligen framme och resan kan börja på allvar. Vi lyckades trots att vi var så uppspelta somna som två små barn, är nog inte så konstigt då vi varit på resande fot så länge. Vi vaknar upp i paradiset, att kunna gå ut i shorts och linne i slutet av november var fantastiskt. Sitta på en uteservering vid havet och äta härlig hotell frukost. Då känns världens problem långt borta.

Första dagen gjorde vi inte många knop, låg på en solstol på stranden och bara njöt av värmen och salta bad. En dag beslutade vi oss för att hyra en taxi och åka runt lite. Första stoppet vi gjorde var vid en ca 18 meter hög Buddha staty. Big Buddha. Vilket konstverk. Efter att ha gått runt och kollat på den udden så åkte vi vidare, vi frågade taxichauffören vad han rekommenderade oss att göra. Han berättade om ett vackert vattenfall och det ville vi såklart åka till så det blev nästa stopp. Man kunde rida på elefanter upp till vattenfallet men jag tyckte så synd om dem så vi började traska istället. Vi gick och vi gick, längre och längre upp. Sen kom vi fram till det, så otroligt vackert, ett stort vattenfall mitt i djungeln. Men där slutade inte bergsklättringen, vi såg några andra turister som kom uppifrån berget så vi tänkte att ja ja vi fortsätter.

En liten djungel man följde med oss uppåt och det är jag otroligt tacksam för, jag kan säga att ifall han inte var med så hade jag varken kommit upp eller ner. Efter en lång och fruktansvärd klättring var vi äntligen uppe på toppen, helt plötsligt var det värt den hemska klättringen. Det går inte att beskriva i ord hur vacker utsikten var. Uppe på toppen fanns det även en liten sjö man kunde bada i, djungel mannen visade oss vart vi skulle sätta fötterna och sen var det bara att simma. Det var så djupt. Vi simmade in i en liten grotta med tillhörande vattenfall. Detta dopp var ett av de skönaste jag tagit. Man behövdes helt klart svalkas ner. Vi sitter och njuter av utsikten en stund och sen inser jag att vi ska ta oss ner också, kollade möjligheten att hoppa in i vattenfallet och åka ner med vattnet, men den korkade iden släppte jag fort. Det var bara att börja hasa sig ner för berget. Jag trodde aldrig att jag skulle ta mig ner levande. Men vi kom ner och vi kom tillslut hem till hotellet igen. Träningsvärken man vaknade med kommer jag aldrig någonsin glömma. Vilken smärta. Men som tur är försvann den såklart efter några dagar.


Dagarna efter rullade på i ett lugnt tempo. Vi märkte av att det blev ett väderomslag. Men det är ju inget ovanligt i dessa länder. Havet blev nästan svart och det blåste väldigt mycket, där vi tidigare legat och solat var det nu vatten. Efter ett antal sådana här mulna dagar bestämde vi oss för att lämna Koh Samui och resa till Hua Hin. Vi blev upphämtade av en taxi som körde oss till Nathon där vi skulle ta båten till fastlandet och vidare sen åka tåg till Hua Hin. Det är väldigt känt att tågen i Thailand går lite när de vill och det stämmer bra. Många timmar satt vi och väntade på att de skulle köra. Tillslut var vi på väg. Efter en väldigt lång resa var vi äntligen framme, vi fick tag på en taxi och sa att vi önskade åka till ett relativt billigt hotell. Det var billigt, det var smutsigt, det var litet, personalen låg på golvet och sov. Tillslut lyckades vi i alla fall att somna några få timmar, vaknade av att det lät som att det var ett kraftigt oväder ute, men vi tittade ut, solen sken, gick ut och såg då att ”hotellet” var uppbyggt på en brygga, det var alltså vågornas dån under oss som vi väcktes av. Efter mycket letande de första dagarna hittade vi tillslut ett hotell som var inom vår prisklass, det finns väldigt många lyxhotell i Hua Hin som har hutlösa priser.

Julafton kom och den firades först på restaurang och sedan med kräkningar i buskar och ”äntligen” på hotellets toalett. Jag klarade mig den gången men några dagar senare var det min tur, just den dagen hade vi åkt iväg till en annan strand och det var inte möjligt att gå tillbaka. Efter många hemska timmar kom tillslut tuk-tuken för att hämta oss, illamåendet blev värre och värre och efter en stund i tuk-tuken känner jag en doft från några som grillar sekunden efter kräks jag rakt ut, lyckades få upp handduken. För att sammanfatta så var det ett riktigt hemskt dygn jag hade framför mig. Det är fascinerande att man kunde äta mat som de grillade nere på stranden på Koh Samui, men att man sen blir sjuk då man förflyttar sig till ett mera utvecklat område.

Dagarna flöt på, tillslut blev det nyårsafton. Vi firade med att äta på restaurang och sedan gick vi ner till stranden vid 12-slaget. Fantastiskt fyrverkeri, de stora lyxhotellen som låg vid havet hade ett fantastiskt skådespel. Vi ringde hem för att önska ett Gott Nytt År, kändes lite konstigt då vi visste att klockan i Sverige bara var 18.00. Mamma hade hört på nyheterna att det hade sprängts bomber i Bangkok, vi blev oroliga då vi skulle åka dit några dagar senare. Vi kollade på CNN när vi kom tillbaka till hotellet och det visade sig att det sprängts flera stycken. Vi åkte dit, tänkte mycket på det men det är tyvärr inget man kan skyddas sig mot, vi försökte undvika folksamlingar så gott det gick. De hade en ökad säkerhet överallt och in till köpcentrum var det poliser och vakter som genomsökte väskor. Plötsligt så kom dagen då vi skulle åka hem, vart hade alla dessa veckor tagit vägen? Hem till kalla Sverige igen.

Det var med blandade känslor man steg på planet i Bangkok, en del av mig ville hem och träffa familj och vänner medans en del ville stanna och utforska Thailand ännu mera.
Jag hoppas att jag en dag kommer återvända till Thailand.

DEN TIDLÖSE STEFAN

text LEIF KÄLLBERG
illustration HENRIK MAGNUSSON
Nr 1/2012

Stefan hade bestämt sig för att vara modern till varje pris, men visste inte hur han skulle göra. Han började med att fråga sin syster Beate om metoden. Hon gav honom rådet att vara som vanligt så skulle det moderna samhället göra resten. Det skulle enligt Beate ge honom en modern inramning, så han kunde sluta att bekymra sig. Men Stefan var ju ung, han hade just fyllt 18 år. En bra metod för att vara up to date borde vara att börja körkortsutbildningen.

Sagt och gjort.
Stefan beställde en tid hos närmaste bilskola. Han fick en tid närmast omgående, eller om två dagar. Under tiden läste han på gymnasieläxorna. Dom tog en rundlig tid av dagens timmar och lektionerna resten. Det var lektioner 4-5 timmar om dagen. Räknar man med lunchen höll skolan på till klockan 14.00. Sedan var det som sagt läxläsning till långt fram på kvällen, för att få så bra betyg att han kunde bli aktuell för högskolan.

Så småningom kom dagen för den första körkortslektionen. Stefan fick köpa en bok och börja köra med en gång. Han var en lättlärd elev och framstegen blev betydande. Men efter en stund bar det sig inte bättre än att han körde av vägen i en sluttning. Den första lektionen hade lärt honom att skilja mellan teori och praktik.

Dagen därpå hade Stefans gymnasieklass matematikskrivning. Trots att Stefan hade läst på ordentligt rodde han inte mer än det sedvanliga AB. Han ville inte så gärna erkänna sina svagheter, men de fanns som för alla andra. Efter ytterligare någon dag kom Stefans bästa ämne upp för skrivning. Det var engelska och Stefan lyckades klara sitt A-betyg. Han hade alltid lättare att formulera sig, men svårare att lösa problemet. Det lyckade resultatet på den engelska skrivningen fick Stefan att gå på puben för att fira händelsen. Där blev han osams med några killar från verkstadsskolan, som förstod att Stefans svaghet skulle kunna vara matematiken och fysiken. Han kallades därför ”snacket” av dem. Stefan retade sig oerhört mycket på att kallas ”snacket” och kontrade med ”rörmokaren” tillbaka. Efter några öl hade de blivit så osams att de tog till knytnävarna, och polis tillkallades. De blev bortförda till polisstationens fyllecell och släpptes först dagen därpå. Det blev process och alla tre åtalades för misshandel. Stefan hade aldrig trott att det skulle vara så lätt att komma in i rättsmaskineriet som det visade sig vara. Misshandelsdomen kunde också påverka lämplighetsintyget för att erhålla körkortet.

Stefan hade nu lärt sig läxan att han inte var ofelbar och gick ut mera sammanbitet till uppgifterna både i den vanliga skolan och på trafikskolan. Nästa körlektion hade flyttats fram en vecka på grund av dikeskörningen, men den flöt utan några problem. Stefan fick läsa sig att växla manuellt och parkera. Påföljande dag var det skrivning i tyska och Stefan lyckade lika bra som med engelskan. Han fick alltså i stort sett alla rätt på provet, och erhöll återigen ett A-betyg.

Stefan och kärleken vore fel att inte beskriva. Stefan hade en flickvän som var ett våp och måste ha all möjlig hjälp och stöd. Trots allt ville inte Stefan offra skolarbetet mot att få en extra träff med henne. Det blev därför verkstadsskolans ene yngling som Stefan hade slagits med på puben som uppvaktade våpet, som hette Sara. Det visade sig att det var de fysiska företrädena som lockade Mikael från verkstadsskolan. Stefan retade sig kolossalt på partyt mellan Sara och Mikael som gick i ölens förtecken. Det visade sig emellertid att Mikael var så pass ordblind att han inte kunde få ihop det med Sara. Festen slutade med att Saras engelskläxa och matematikläxa skulle övas, men Mikael var faktiskt en oduglig lärare. Körlektionerna fortsatte och den här gången med landsvägskörning och träning i omkörningar.

Under tiden började vintern komma i antågande och körkortsutbildningen gick mot sitt slut. En uppkörning med trafikinspektör väntade, och den avlöpte helt problemfri. Stefans körkort var ett faktum och nu började jakten på en egen bil. Stefan förstod att han inte kunde göra som i TV-seriernas reklam där man på något orealistiskt sätt skaffar en bil. Men trots allt brann det inom honom, och han fick allt svårare att helt koncentrera sig på skolarbetet.

Trots att det egentligen var ont om pengar hos Stefan hade egentligen hans far och mor välbetalda arbeten och Stefan hoppades därför ändå trots allt på ett under, en bil. I ett samtal med sin far lovade Stefan att avsluta gymnasiestudierna lika duktigt som han hade inlett dem, och han råpluggade av bara attan till terminsavslutningen i juni. Dröm om hans förvåning när han efter att ha fått i stort sett medelbetyget A fick ett par bilnycklar av sin mor. Utanför Stefans adress stod en ny bil.
Den var Stefans.

VILKET BRÖD ÄR NYTTIGAST?

Gästkrönikör LJILJA JARZ
Nr 1/2012


Jag har privilegiet att arbeta med ett jobb där jag dagligen ställs inför olika värderingsfrågor. En tråkig sanning upplevde jag för några veckor sedan, när jag fick besök av en gammal elev som ville göra en undersökning i min fjärdeklass. I biologi fick de en uppgift inom etologi, nämligen om hur unga tänker och hur mycket påverkas de av grupptrycket. Eftersom jag lägger ner mycket tid på att diskutera olika moraliska och etiska frågor med mina elever, tyckte jag att det skulle bli intressant med en sådan undersökning, så jag gick med på att gymnasieflickorna fick göra undersökningen. De tog ut tre elever och sa till dem att när de kommer in i klassrummet igen så ska de få lite frågor. De tre eleverna skulle svara sanningsenligt på frågorna men på en fråga skulle de svara fel, nämligen att ljust bröd är nyttigare än fullkornsbröd. När de här tre elever kom tillbaka till klassrummet fick de frågan först om vilket bröd som var nyttigast. Följden blev att en tredjedel av eleverna i klassen svarade att vitt bröd är nyttigare efter att den förste eleven svarade så, nämligen fel. Jag blev väldigt förvånad, eftersom alla elever visste att fullkornsbrödet är nyttigare och försökte att förklara fenomenet med att de är små, men fick då svaret att även 17-åringar gjorde på samma sätt, när flickorna gjorde
undersökningen med dem.

Min tanke väcktes genast och jag började fundera på hur det förhåller sig med oss vuxna då.  Grupptryck är ett socialt inflytande från andra på en enskild individ och trycket utövas i syfte att få någon att agera eller tro på ett liknande sätt och kan vara både negativt och positivt. Tanken att ”alla gör det” verkar underlätta för våra beslut och fråntar oss ansvaret att själva ta ställning i olika frågor. Det positiva grupptrycket är en förutsättning för mänskliga existensen, nämligen att vi följer givna regler, normer och lagar som gör att vi fungerar tillsammans.

Nu lider januari mot sitt slut och det är inte få vuxna som beklagar sig över ekonomin. Julen har varit dyr, säger många, år efter år, men bryter inte traditionella julfiranden ändå. Grupptryck? Läste i en artikel att i år spås svensken handla julklappar för 7 000 kr i genomsnitt enligt statistik från SCB. Vid ett samtal i personalrummet nämnde en kollega att en släkting till henne hade bara en son och då är det lättare att skämma bort honom, kanske. När det började nalkas jul fick han önska sig saker, men han döpte om sin önskelista till inköpslista! Det gick alldeles utmärkt, suckade kollegan. En annan som lyssnade till vårt samtal berättade om ett bröllop hon var bjuden på i somras, där bröllopsparet också hade en inköpslista på facebook och gästerna fick bocka av efterhand inköpen var klara. Alla kunde då se vem som hade köpt vad och för hur mycket. Jag föringar inte tillfredställelsen av att ge, för det är verkligen så, men jag tycker att vi går för långt när vi förväntar oss att få presenter. En rättighet! I all vår välmening formar vi, främst de unga att utveckla egoistiska egenskaper.

Att bryta en tradition, som till exempel julfirandet, är inte lätt och omgivningens bild av hur en lyckad jul ska vara håller oss tillbaka. Men, vem är det som avgör hur det ska vara? Vi borde prata med varandra om vad vi tycker är viktigast. Kanske det är att bryta traditionen och göra något som känns mer rätt. Det kan kännas jobbigt att ringa och berätta för släkten att det inte blir något traditionellt julfirande i år, men det kan kännas säkert befriande när man väl vågat lätta sitt hjärta.

Värderingar är viktiga. De positiva värderingarna bör stärkas. I min vardag får jag dagligen uppleva barnens goda egenskaper som jag skulle vilja förstärka ännu mer. De små vardagshjältar som byter plats i matsalen till exempel. De lämnar ”sitt gäng” för att sätta sig med någon som sitter själv. Eller, stannar kvar efter skolan för att hjälpa en kompis med något arbete som den inte klarar. Eller, när de ger någon en spontan kram för att den ser lite ledsen ut. Eller, när de självmant lånar ut sina saker. Eller, använder civilkurage, säger ifrån, när någon gör något dumt mot någon annan. Det finns många sätt att visa kärlek och omtanke på, inte bara genom att köpa presenter när barn förväntar sig detta.

INGEN KO PÅ ISEN

text PM
Nr 1/2012

Så har det blivit mitt i januari igen. Och den där märkliga blandningen av lättnad och leda som ingen ännu lyckats hitta ett passande ord för. Efterskvalpet som följer på storhelgernas frosseri eller frossbrytningar och lättar ett sinne som dock samtidigt tyngs av en trög leda vid vardagens fadda återkomst tungt kedjad vid mörkret och kylan. Ett tillstånd som behöver behandlas. Vi valde bandy.


På nakna morgonkvisten samlades ett litet gäng välklädda herrar, för ovanlighetens skull intill snobberiets gräns. En hade till och med bytt strumpor! En annan hade gjort sig till med tandborstning! I ett huj blev det rabiat kiv om vem som skulle ansvara för den gemensamma och abnormt utspända bandyportföljen, kolossen kallad. Det mynnade efterhand ut i en omständlig lottningsprocedur som nästan tog kål på den otåligaste av oss.

Till slut efter mycket om och men kom vi ut på roadtrippen. Först upp till småländska byahålan Norrhult, vår kultplats sedan många år vid bandyutflykter till Vetlanda och Tjustkulle. Där stannar vi och börjar förbereda oss på ett särskilt vis inför den kommande tilldragelsen. Lite magi är det över det samt några droppar ur portföljen! (några av ritualerna tycks ha en djupare innebörd än vi mäktar med att begripa), om det beror på ofrivillig komplexitet eller bristande förståndsgåvor eller något annat vill jag låta vara osagt. Men denna gång for vi söderut igen eftersom vi är mycket för lite gammaldags utomhusbandy. I Vetlanda hade vi blivit instängda i en stor hall utan nödvändig rekvisita i form av himlavalv och vindpiskat rödbrusiga kindknotor.

Mot Ronneby bar det. Där skulle Blekinges stolthet Fredriksberg möta anrika Skirö/Nävelsjö på Lugnevi. Egentligen skulle man väl inte erkänna det men efterhand som vi närmade oss kunde vi inte avhållas från att raljera en smula, vana vid större sammanhang som vi ansåg oss vara: Ja, här nere kan vi nog förvänta oss en ko på isen... Ha ha ha!

Vår halvfulla buss, som följaktligen lika gärna kan kallas halvnyktra om man har lust, var framme som planerat 12.39 på sluttningen ovanför högra kortsidan sett från insläppssidan.
Om det varit Tosia bonnadan med osedvanligt bandyinslag hade det säkert funnits nötkreatur ute på isen, varligt fösta till sidan av ismaskinerna, men här och nu var det allt annat än bonniga skridskoatleter som schvungfullt tog isen i besittning. Den kombination av fart, fläkt, fränhet och elegans som bandyn är ensam om i sportens värld bar inga spår av att förklinga trots det stora pappersgapet till elitens bejublade tillställningar.

I pausen gick de som frös mest om tårna och försåg sig, lite förstulet sneglande bort mot det närliggande villakvarteret, ur portföljens flytande skatt. En aning skamsna kände vi oss allt för kovändningen vår malliga kotes tvingats ta! Diskussionens vågor gick sedan höga kring huruvida det verkligen var redaktör Svensson från Johannishus som vi mött på E-22 starkt lutad mot ett cykelstyre. De flesta hade gjort samma iakttagelse men analysen gav hägring knappt övertag i omröstningen.

I andra delen av föreställningen mattades våra vänner något. Aldrig så mycket att det var under isen men beaktas att träningsbakgrunden ju heller inte är tortyrliknande i såna här lirares kanske rent av på sätt och vis lite skönare bandyliv. Med ett stänk av vemod lämnade vi denna söndagsgemytliga atmosfär av nybyggaranda och förhoppningar om en starkt växande men likväl harmonisk bandykultur här i lillstora Blekinge.

I bussen blossade det upp igen i känsliga sinnen när det rådde vitt skilda meningar om slutresultatet i den nyss bevittnade matchen. Det skreks gällare och gällare i munnen på varandra, i ett tonfall som varslade om nervsammanbrott. Tills plötsligt en idé poppade upp som kunde lysa igenom bråket med sin fasta övertygelse att måndagsblaskan ju kunde leverera det hett omdiskuterade och efterlängtade svaret på frågan hur kampen slutade.

Och vi tyckte nog alla att det var skönt att få runda av i lugn och ro med fredspipan tänd. Sportsidan lät meddela att Fredriksberg vunnit med 7-3, och vi kände oss nog en aning dagen efter lite till mans.

ANSTALTSTANKAR

Illustration HENRIK MAGNUSSON
Nr 1/2012






OM KRAV

text CHRISTINA ERICSSON
Nr 1/2012

Jag vill alltid komma till slutet, fort, utan ansträngning. För ansträngningen är alltid fel. Förstår du vart jag vill komma? Just det. Kraven på sig själv. Att ha krav på sig själv som varken du eller jag kan uppnå. Och sen känslan att vara så misslyckad, för jag klarade ju inte det jag ville.


En ond cirkel där allt låser sig. Jag har alltid, redan som liten velat skapa. Men jag har aldrig vågat prova något. För skapande är fritt, där finns inga regler som säger hur det ska se ut som färdigt. Du måste helt enkelt bli nöjd själv med ditt alster. Det finns heller inga regler hur du ska gå till väga, och friheten är skrämmande när tilliten till en själv inte finns där. Du måste våga försöka utifrån dina egna idéer, och det är så farligt, så utlämnande. Att tvingas stå för något ur dig själv.

Jag har varit med på en keramikkurs ett antal terminer och tvingade mig att jobba med dessa bitar inom mig. Att ledaren inte packade ihop och gav upp när jag satt och spydde ur mig allt missnöje med mina alster är en gåta. Och alla mina utbrott att ”jag kan inte”. Det satt väldigt hårt inne den första terminen att våga försöka.

Det är det som är så farligt, att våga försöka och riskera att misslyckas. Då kanske man blir till åtlöje eller får ovett för att man är klantig och oduglig. Detta med, att fördärva material som kostar pengar.

Rädslan att misslyckas och bli avslöjad som dum i huvudet. Undrar hur många som egentligen går och bär på den rädslan. Som aldrig vågar försöka med något skapande. Undrar hur många talanger vi går miste om. Dessa ”talanger” får heller aldrig uppleva tillfredsställelsen att få känna att de duger som de är.

När man kommit tillrätta med kraven på sig själv så börjar ett flyt i skapandet. Istället för att det låser sig för en för att man är så missnöjd och allt bara blir en ond cirkel, utan varken början eller slut. När man börjar bejaka sina idéer utan att trampa på sig, utan istället tänka ”Jag vågar testa”. Så upptäcker man en skön spiral med öppning uppåt, då är flytet där. Då vågar man vara kreativ och får ett utlopp för sina idéer som bara blir fler. Det blir utvecklande som det heter i dagens moderna samhälle.

Det blir mycket lättare att våga göra när man är snällare mot sig själv och vägen till färdigt upplevs inte som så tung. Så, våga försöka och våga tro att du duger i ditt skapande och över huvudtaget.
Var snäll mot dig själv
Kramis

LAGE BERÄTTAR

text & foto LOTTA BELSING
Nr 1/2012

Del 16


Det har varit en bra jul och nyår och det är redan över och några vidare presenter, tårtor och godis fick jag inte bara en julgran som bestod av gurka och cocktailtomater. Jag firade nämligen min födelsedag på julafton.Matte har inte varit hemma så mycket så jag har haft det lugnt och långtråkigt. När hon väl har varit hemma har vi legat i soffan och på varsin sida och så har vi tittat på tv. En gång puttade jag ner henne ha ha...Härom dagen spelade hon väldigt hög musik jag var i mitt hus men på väg att rymma. Jag längtar på att få göra lite roliga saker det var så länge sen jag hade roligt. Ibland öppnar matte balkongdörren och då vill jag ut.
Nä nu måste matte eller husse komma med mat jag börjar blir hungrig efter allt skrivande!
Vi hörs!

Med vänlig hälsning  Lage