JU-ON DEN JAPANSKA SKRÄCKINDUSTRIN
text & illustration HENRIK MAGNUSSON
Nr 1/2012
De flesta i västvärlden känner kanske till japansk skräck genom de importer och remakes som tagits hit, som The Ring, The Grudge eller One Missed Call. Dessvärre förlorar ofta dessa versioner den subtila psykologiska skräck som originalen hade. Japansk skräck, eller så kallad J-Horror, har en lång historia som sträcker sig tillbaka till japanska folkmyter. Ofta baserad på gamla folksägner om förbannelser och hämndlystna spöken. Japans skräckkultur kan spåras tillbaka till Heian-dynastin (794-1185), en period som är mycket känd för sin konst och litteratur, då många av de klassiska stilarna av japanska spökhistorier skrevs ner. Dessa historier skrevs ner i en antologi kallad Konjaku Monogatarishu, som innehåller över tusen olika böcker och manuskript, insamlade under en period över nästan 300 år. Dess författare är okänd, men berättelserna har blivit en viktig del av det japanska kulturarvet, särskilt då spökhistorierna.
Förutom det rika arvet av skräcklitteratur, så är Japan känt för just sina skräckfilmer, och till en mindre del, skräck manga, eller japanska serier. De allra tidigaste skräckfilmerna i Japan sträcker sig tillbaka ända till filmens ursprung, runt 1897, när filmteknologin introducerades till Japan. Flera spökhistorier i kortfilmsform producerades vid den här tiden., som Bake Jizo (Jizo The Spook), och Shinin no Nosei (Resurrection of a corpse), 1910 producerades den första filmversionen av den gamla spökhistorien Boton Doro, och 1954 producerades också den legendariska monsterfilmen Gojira, eller Godzilla här i väst, men det var inte förrän 1960 som den japanska filmindustrin började producera den typ av psykologisk skräck som sedan länge hade funnits i litteraturen. Det var då som filmen Jikogu kom ut, en kontroversiell film som visade en mörk, grafisk bild av det Buddistiska helvetet, något som var helt nytt vid den tiden.
Andra nämnbara filmer under den här perioden är Kwaidan, som bokstavligt betyder ”Spökhistoria”, och som nominerades för Bästa Utländska Film på Oscar-galan 1966 och Onibaba. Men det var på början av 90-talet som skräckfilmerna verkligen tog fart och utvecklades till den industri den är idag och även manga och anime började producera skräck i betydligt större mängd än tidigare. Den mest kända filmen från modern tid är förmodligen Ringu, (The Ring), och dess uppföljare, men också filmer som Audition, The Grudge, Dark Water, Tetsuo: The Iron Man, Kairo och otaliga andra. Filmerna handskas med staplar för J-horror, som förbannelser, hämndlystna spöken, ond bråd död, och även hur teknologi kan vända sig emot oss, ett populärt tema för det teknikfixerade Japan.
Vandringsmyter är vanliga grunder för dessa filmer, oftast i samband med vardagliga platser som skolor och gator. Förbannelserna i Ringu och The Grudge till exempel är baserad på en mycket gammal myt om en förbannelse som sägs ha drabbat en samuraj och hans älskarinna som straff för att han mördat sin första fru, nedskriven någon gång på 1600-talet, och legenden säger att om någon gör en film eller annan form av media, baserad på den här historien så måste dom först resa till offrets grav och be om tillåtelse, för att dom annars kan själva drabbas av förbannelsen...
Förutom spökhistorierna är ett annat populärt tema i Japansk skräck ofta science fiction, som de tidigare nämnda Godzilla filmerna, som har producerats i en eller annan form sedan 50-talet. Teman som psykiska krafter, faran med okontrollerad utveckling, biologisk krigföring och mutationer är vanliga, som i den klassiska mangan Akira eller Gyo och i filmer som Tetsuo: The Iron Man. Science Fiction element dyker ofta upp i mer traditionella historier, bland andra så är novell-versionen av The Ring mer teknikbaserad än filmerna, och spöket Sadakos krafter är ursprungligen psykiska.
Det är svårt att helt förklara den kulturella influensen på Japans filmer, då den dominanta kulturen är mycket olik vår egen. En lång historia av strikta traditioner, disciplin och förlusten av privatliv och de trånga, överbefolkade städerna i modern tid, för att inte nämna effekten andra världskriget hade på landets identitet har alla en roll i hur deras rädslor och skräck har utvecklats och berättats. Historier förändras med tiden, nya tekniker och teman introduceras, men i grund och botten har dom fortfarande kvar samma rädslor som dom historier som skrevs ner för över tusen år sedan – rädsla för ensamhet, för förlust av familj och vänner, för ett hot som inte går att fly från, för det okända, för det man inte förstår... Universella teman egentligen, men det är i utförandet som Japan skiljer sig från resten av världen. Och det är därför J-Horror är så skrämmande, det är något helt annorlunda från det vi hittar i vår egen kultur. Vi ser in i ett anat sätt att leva, och andra sätt att hantera rädsla, och det skrämmer oss.
Nr 1/2012
De flesta i västvärlden känner kanske till japansk skräck genom de importer och remakes som tagits hit, som The Ring, The Grudge eller One Missed Call. Dessvärre förlorar ofta dessa versioner den subtila psykologiska skräck som originalen hade. Japansk skräck, eller så kallad J-Horror, har en lång historia som sträcker sig tillbaka till japanska folkmyter. Ofta baserad på gamla folksägner om förbannelser och hämndlystna spöken. Japans skräckkultur kan spåras tillbaka till Heian-dynastin (794-1185), en period som är mycket känd för sin konst och litteratur, då många av de klassiska stilarna av japanska spökhistorier skrevs ner. Dessa historier skrevs ner i en antologi kallad Konjaku Monogatarishu, som innehåller över tusen olika böcker och manuskript, insamlade under en period över nästan 300 år. Dess författare är okänd, men berättelserna har blivit en viktig del av det japanska kulturarvet, särskilt då spökhistorierna.
Förutom det rika arvet av skräcklitteratur, så är Japan känt för just sina skräckfilmer, och till en mindre del, skräck manga, eller japanska serier. De allra tidigaste skräckfilmerna i Japan sträcker sig tillbaka ända till filmens ursprung, runt 1897, när filmteknologin introducerades till Japan. Flera spökhistorier i kortfilmsform producerades vid den här tiden., som Bake Jizo (Jizo The Spook), och Shinin no Nosei (Resurrection of a corpse), 1910 producerades den första filmversionen av den gamla spökhistorien Boton Doro, och 1954 producerades också den legendariska monsterfilmen Gojira, eller Godzilla här i väst, men det var inte förrän 1960 som den japanska filmindustrin började producera den typ av psykologisk skräck som sedan länge hade funnits i litteraturen. Det var då som filmen Jikogu kom ut, en kontroversiell film som visade en mörk, grafisk bild av det Buddistiska helvetet, något som var helt nytt vid den tiden.
Andra nämnbara filmer under den här perioden är Kwaidan, som bokstavligt betyder ”Spökhistoria”, och som nominerades för Bästa Utländska Film på Oscar-galan 1966 och Onibaba. Men det var på början av 90-talet som skräckfilmerna verkligen tog fart och utvecklades till den industri den är idag och även manga och anime började producera skräck i betydligt större mängd än tidigare. Den mest kända filmen från modern tid är förmodligen Ringu, (The Ring), och dess uppföljare, men också filmer som Audition, The Grudge, Dark Water, Tetsuo: The Iron Man, Kairo och otaliga andra. Filmerna handskas med staplar för J-horror, som förbannelser, hämndlystna spöken, ond bråd död, och även hur teknologi kan vända sig emot oss, ett populärt tema för det teknikfixerade Japan.
Vandringsmyter är vanliga grunder för dessa filmer, oftast i samband med vardagliga platser som skolor och gator. Förbannelserna i Ringu och The Grudge till exempel är baserad på en mycket gammal myt om en förbannelse som sägs ha drabbat en samuraj och hans älskarinna som straff för att han mördat sin första fru, nedskriven någon gång på 1600-talet, och legenden säger att om någon gör en film eller annan form av media, baserad på den här historien så måste dom först resa till offrets grav och be om tillåtelse, för att dom annars kan själva drabbas av förbannelsen...
Förutom spökhistorierna är ett annat populärt tema i Japansk skräck ofta science fiction, som de tidigare nämnda Godzilla filmerna, som har producerats i en eller annan form sedan 50-talet. Teman som psykiska krafter, faran med okontrollerad utveckling, biologisk krigföring och mutationer är vanliga, som i den klassiska mangan Akira eller Gyo och i filmer som Tetsuo: The Iron Man. Science Fiction element dyker ofta upp i mer traditionella historier, bland andra så är novell-versionen av The Ring mer teknikbaserad än filmerna, och spöket Sadakos krafter är ursprungligen psykiska.
Det är svårt att helt förklara den kulturella influensen på Japans filmer, då den dominanta kulturen är mycket olik vår egen. En lång historia av strikta traditioner, disciplin och förlusten av privatliv och de trånga, överbefolkade städerna i modern tid, för att inte nämna effekten andra världskriget hade på landets identitet har alla en roll i hur deras rädslor och skräck har utvecklats och berättats. Historier förändras med tiden, nya tekniker och teman introduceras, men i grund och botten har dom fortfarande kvar samma rädslor som dom historier som skrevs ner för över tusen år sedan – rädsla för ensamhet, för förlust av familj och vänner, för ett hot som inte går att fly från, för det okända, för det man inte förstår... Universella teman egentligen, men det är i utförandet som Japan skiljer sig från resten av världen. Och det är därför J-Horror är så skrämmande, det är något helt annorlunda från det vi hittar i vår egen kultur. Vi ser in i ett anat sätt att leva, och andra sätt att hantera rädsla, och det skrämmer oss.
Kommentarer
