Mycket av det man värdersätter är pengar till exempel. Ja, pengar är bra att ha. Man är beroende av dem för att hålla sin livsstandard. Pengar kan i dagens läge ge en form av frihet. Eller ja kanske? Jag upplever att det finns människor som har tänket:  Tjänar inte den människan mer än 25 papp efter skatt är hon/han inget att bry sig om. Själv så vet jag inte riktigt. Jag äger inte så mycket pengar och nöjer mig med det jag har. Kan förstå att man lätt kan hamna i ett pengardille där man bara vill ha mer och mer. Vet ju inte hur det hade gått för mig om jag varit VD på ett oljeföretag eller Microsoft?

Ting, saker, prylar etc finns det väl de också som värderar högt. Sina ägodelar som sin mobil? TV? Skor?
De som hellre springer och skaffar sig en ny bil och åker runt i den hellre än att ta vara på sina relationer i livet och ser människor efter deras ägor. Njuter av sin nya TV som står i vardagsrummet och glänser. Jag kan tycka det är lite synd. De människorna missar väldigt mycket. En del sätter fokus på hur saker ser ut. Ting och människor. Den måste vara av guld, Hon måste ha gröna ögon, han måste ha de perfekta skorna i den där färgen. Bilen måste vara silverfärgad annars duger den inte.

Sedan finns det ju människor som värderar dessa tre ovanstående saker mest tillsammans. Pengar, ting, utseende. Då duger det! Så ska det vara! Dessa är extremfall dock. Det är tior på en skala ett till tio. Om man söker på svenska killar på youtube (varning för väldigt grovt språk) så ser man en riktig tio skalare. Jag tycker det är synd att en del människor ska värdera andra människor efter deras tillgångar och det där klippet nämnt innan störde mig verkligen. Vadå, måste tjäna minst ex antal tusen i månaden?

Under min uppväxt har jag haft äran att ta del av många och olika kulturer. Därav har jag märkt en markant skillnad. Denna skillnad som jag kan uppleva den är hur vi i detta land ser på släkt och vänner. Nu syftar jag förstås inte på alla, men jag har stött på väldigt många som kallat sina nära och kära det ena och det andra som jag aldrig skulle kunna säga.

Jag skulle aldrig kunna gå runt och säga att min kusin är en hora. Inte heller värdelösförklara någon som faktiskt skänker mig glädje. Men det kanske är så att här har vi ”råd” att kränka och vända våra nära och kära ryggen, vara ensamma med vår fina bil i garaget. Det känns nästan som att människor träffar sin släkt bara för att det är en oskriven regel och kommer med ett falskt leende på läpparna när de egentligen bara tycker det är jobbigt. Jag förstår inte? Får man inte tycka om sin släkt? Skäms man över sina rötter?  

Visst ska man kunna ta vara på sig själv och så men behöver man skylta med det så? Det är väl när det kommer till kritan som räknas? I alla fall för mig. Men med de värderingar jag har idag så är det så svårt att tänka sig in i  sådana situationer. Jag är ingen rik snåljåp utan jag vet att får jag lite extra pengar i kassan börjar jag att dela med mig istället. Och det kan ju bli fel på andra hållet.

Men det jag själv kan tycka är det mest värdefullaste sakerna här i livet är inte en tusenlapp, den där bilen eller dom där fina skorna. Det är människorna runt mig. Jag anser inte att det är något fel att säga ”utan dem hade jag inte varit någonting”. Det behöver inte betyda att man inte kan ta vara på sig själv, vilket det ibland menas med det uttrycket, utan ”dem” är kärnan till ens lycka här i livet.  Hade jag haft ett stort hus, en bil och andra saker som är hur fina som helst och pengar som Joakim von Anka men en familj som lämnat mig av någon anledning så hade verken hus, bil eller pengar varit speciellt värda i mina ögon.

Då man har de helgen där man sätter sig ner och helt enkelt umgås, spelar sällskapsspel och annat är för mig ovärderligt. Eller julafton, midsommar etc. Att säga upp bekantskapen med en familjemedlem eller släkting skulle göra mig väldigt upprörd. Inga pengar, ting, högre status osv skulle kunna fylla igen en sådan sak. Detta jag skriver är min upplevelse och jag ska inte säga att det verkligen är så utan det är bara så jag upplever det.
Tack för ni läste!