Hjärnspöken

text & foto LINN SCHNEIDER
Nr 5/2012
 
Ljuset som letat sig fram bakom rullgardinen och lagt sig som en guldrand på den ljusbruna tapeten avslöjade att ännu en natt hade gått och blivit dag, men i hennes värld var det fortfarande mörkt.
 Det spelade ingen roll hur mycket värme solskenet bar med sig. Hon frös ändå. Människors goda ord och försök till att uppmuntra henne räckte inte heller till för att spräcka den osynliga bubblan av bly som ständigt omfamnade henne. Vissa kallade henne lat och bortskämd som inte ville anpassa sig som alla andra. Anpassa sig efter samhället med dess regler och normer för hur saker och ting skulle gå till.
Utbilda sig, skaffa jobb...  

Hon hade lärt sig att det var lönlöst att ens försöka förklara. I svaren hon brukade få, låg något som inte ännu existerade i hennes förmåga att använda sig utav. Positiva tankar. För henne var de här människorna vilseledda själar, fängslade av osynliga troll som höll dem i koppel.

Hon kunde se dem hos var och varannan person när de stressade över stan. Män och kvinnor slavade dagligen inför dessa fula små varelser. De skyndade jämt över torg, genom gågator och köpcenter. Alltid på väg någonstans, medvetet eller omedvetet i full färd med att upprätthålla det stora viktiga samhället.

Och barnen utsattes för minst lika hård press. Deras huvuden tyngdes ner över läroböcker av trollens elaka vargar.
Hur mycket hon än vände och vred eller plockade isär för att sedan pussla samman allt igen, kunde hon inte se någon frihet i det här.

Kommentarer

KOMMENTERA ARTIKELN HÄR

Namn

Kommentar

RSS 2.0