Austin 3:16 - historien om pro wrestling

nr 2/2013
text HENRIK MAGNUSSON
 
Del 1: To Be the Man, You Gotta Beat The Man

Ett koncept som aldrig riktigt fått något grepp i Sverige är professionell wrestling, eller showbrottning. Det har sina fans, men Sverige saknar det kulturella drag som krävs för att den här typen av underhållning skulle få någon större popularitet. Det döms ut som fejk och uppgjort, vilket det tekniskt sett faktiskt är. Ett misstag många gör är att se på det som en uppgjord sport, när det faktiskt är uppvisningsunderhållning, som är menad att berätta en historia blandat med atletiska förmågor. Wrestling är dessutom betydligt äldre och kulturellt relevant än vad många inser, och har en rik och detaljerad historia, och det är vad vi kommer ta upp här. I vår första del kommer vi att fokusera på den så kallade ”pionjär-eran”, den period som följer från wrestlingens ursprung fram till den moderna eran.

För att vara riktigt petig så har wrestling egentligen sitt ursprung i amatörbrottningen i Grekland som är flera tusen år gammal, men eftersom detta är ett delat ursprung med fribrottning ska vi istället fokusera på var pro wrestling i sig började. Vår historia tar sin början i slutet av 1800-talet, någonstans i den amerikanska mellanvästern. Sedan länge var brottningsutmaningar en stor del av de kringresande circusshower som var populära vid den här tiden. Allt som tiden gick, började utmaningarna förvandlas till uppgjorda matcher som dom ovetande i publiken satsade pengar på, gärna genom att presentera en brottare som oslagbar, och den andre som svagare, och låta honom förlora mot utplacerade utmanare i publiken, för att senare låta honom vinna och lura av publiken pengar. Dessa matcher började alltmer bli stationära, och när cirkusarna började försvinna, stannade wrestlingen kvar.
 Små brottningsligor började utvecklas, och lokala mästare och titlar växte fram. Regionala ”världsmästare” dök upp sporadiskt, men det var inte förrän 1905 när den ryske brottaren George Hackenschmidt besegrade Tom Jenkins, som en erkänd mästare kröntes. Den titel som Hackenschmidt vann tillhörde aldrig officiellt någon liga, utan försvarades överallt där en utmanare fanns. Hackenschmidt höll titeln till 1908, när han förlorade mot amerikanen Frank Gotch, en annan av dom ursprungliga pionjärerna i wrestling. De två kom att mötas igen i Comiskey Park 1911, en event som drog ett rekordstort antal åskådare. På den tiden var wrestlingen ännu inte helt uppgjord, utan var en blandning av tävling och show, och i decennier framöver så var det tradition att mästaren var legitimt tränad i amatörbrottning så han kunde försvara sig ifall motståndaren försökte ändra matchens utgång.
 
Hackenschmidt Vs Gotch, 1911
Wrestlingen förändrades inte mycket under perioden som ledde upp till andra världskriget, världsmästare och huvudattraktioner kom och gick, dom flesta är idag okända för alla utom dom mest hängivna fansen. Efter Gotch’s pensionering 1913, så dök det inte upp någon ny superstjärna som han och Hackenschmidt hade varit och publiken började utebli, men detta skulle snart komma att ändras.  På 20-talet startade Ed ”Strangler” Lewis, Billy Sandow och Toots Mondt sina egna ligor, och introducerade koncept som idag är en hörnsten för wrestling som vi känner den, bland annat tidsgränser för matcherna, vilket kunde leda till oavgjort och på så sätt fortsätta fejden mellan två wrestlare, signaturtekniker, och snabbare och mer ”flashy” grepp och tekniker, vilket gjorde att wrestlare kunde utveckla en personlig stil som fick dem att stå ut mer från gruppen. Dom introducerade även ett obskyrt koncept kallat Tag Team, gruppmatcher mellan fyra eller fler wrestlare. Detta var inte helt nytt men hade aldrig nått en större publik tidigare, och skulle komma att bli extremt populärt i framtiden, och synonymt med modern wrestling. De började även med att ha långtidskontrakt för wrestlarna i deras territorier, vilket gjorde att dom kunde ha längre fejder och storylines mellan två wrestlare, vilket också ledde till högre popularitet. Men wrestling hade fortfarande långt att gå. Rivaliteten mellan ägarna av de olika territorierna gillade inte konkurrensen, och politiken involverad i att bestämma en världsmästare började bli problematiskt, men 1948 formade en grupp av territorier National Wrestling Alliance, en löst sammanhållen allians mellan konkurrenter som tillsammans valde vem som skulle vara deras mest populära wrestlare. Den dåvvarande Mellanvästernmästaren, Orwille Brown, valdes att krönas som den första NWA World Heavyweight Champion, den äldsta världsmästartiteln som fortfarande existerar i våra dagar. Men inte lång efter skadades Brown i en bilolycka, och NWA valde att ge titeln till en man vid namn Lou Thez.
 Detta skulle så fröna för NWA’s framtida succe. Thez var nämligen precis vad som hade saknats sedan Gotch’s pensionering 30 år tidigare, en superstjärna som kunde dra publik vart han än reste. Som NWA’s främste wrestlare kom Thez att dominera sporten i över 20 år, och kom även att influera wrestling i andra delar av världen, särskilt i Japan. Det var också nu, i andra världskrigets spår, som en viktig del för wrestlingens framtid ökade i popularitet, nämligen televisionen. Tidigare hade wrestlingmatcher nästan uteslutande varit live shower som endast publiken kunde se, men i och med att TV introducerades till gemene man, fick territorierna ett helt nytt medium att nå nya fans med.

Lou Thez ca 1948
Där Lou Thez representerade ren atletisk talang, kom snart en annan sorts wrestlare att inta en plats i den nya eran. 1932 hade en man vid namn George Wagner debuterat i det dåvarande Texasterritoriet, men i början av 40-talet var han känd som Gorgeous George, den Mänskliga Orkideen. Wagner introducerade den flamboyanta, fuskande skurken, en hörnsten av wrestlingkaraktärer, där blont, oftast lång hår, färgglada rockar och en kontroversiell och överdrivet feminint beteende, något som var i princip helt okänt vid den här tiden. I och med TV’ns intåg så dök Gorgeus George upp över hela USA, och blev snabbt en legend, då publiken flockades till arenorna i hopp om att deras favorit skulle besegra George.  Det säjs att just denna provokativa stil var bland de bidragande orsakerna till TV’ns framtida popularitet. Wagner var dessutom en erfaren fribrottare, och kunde backa upp sitt skrytande och poserande med sin talang. Wagner och Lou Thez kom att mötas i ringen 1950 när Thez var NWA mästare, och Wagner höll AWA’s världsmästartitel.  Det var inte den sista gången Thez kom att mötas av den här typen av wrestlare, då han på 60-talet utvecklade en rivalitet med den nu legendariske ”Nature Boy” Buddy Rogers, något som kom från verkliga livet då Thez avskydde Rogers och de två aldrig kom överrens.

 Buddy Rogers ca 1961
I territorierna började saker också röra på sig, flera av de lokala ägarna ogillade hur NWA’s styrelse favoriserade vissa territorer över andra, och det blandat med olika dispyter angående pengar och scheman ledde till att Verne Gagne, den mest populäre wrestlaren och ägaren av Minneapolisterritoriet drog sig ur NWA i 1960 och grundade American Wrestling Alliance, en liga som kom att vara en skav i sidan på NWA under årtionden framåt. Det hela upprepade sig på östkusten, där Buddy Rogers och Vince McMahon Sr, tillsammans med veteranen Toots Mondt, drog sig ur NWA och grundade World Wide Wrestling Federation, idag känt som World Wrestling Entertainment eller WWE, den största wrestlingligan i världen. Det låg dock lång fram i tiden, och för tillfället var den amerikanska  wrestlingmarknaden uppdelad mellan AWA, NWA och WWWF. Lou Thez spenderade 50 och 60 talet som NWA’s toppstjärna, men reste också runt i Japan och Europa där wrestling nu börjat ta tag, men det kommer vi att gå in på mer i framtida artiklar.
 Buddy Rogers fick en hjärtattack 1963 och tvingades ge upp sin plats som WWWF’s främsta drag, och den rollen gick istället till den numera legendariske Bruno Sammartino, en italiensk immigrant som med nöd och näppe överlevt Mussolini och hans stövelbusar under andra världskriget, och som gymnasiestudent börjat med bodybuilding och wrestling.  Han blev en stor attraktion in det New York-baserade WWWF, och kom att hålla deras världsmästartitel i över 8 år, ett rekord som än idag aldrig brutits. Vince McMahon Sr, en affärsman som ärvt det gamla Capitol Wrestling territoriet från sin far, använde en strategi som involverade att använda en etnisk wrestlare som kunde tilltala de stora invandrargrupperna i New York City, vilket visade sig vara ett populärt steg. Med hjälp av Sammartino, Pedro Morales och senare även Billy ”Superstar” Graham kom WWWF att bli en svår rival för NWA. AWA å andra sidan fokuserade på atletiska wrestlare snarare än populism, och Verne Gagne, ägaren av AWA kom att bli deras främste mästare under större delen av territoriets existens, och efter honom gavs den platsens till Nick Bock-winkel, en annan erfaren brottare som vanligtvis spelade skurk. Samtidigt fortsatte NWA med sin dominans, och när 1970-talet började krypa in introducerades flera framtida legender. ”Nature Boy” Ric Flair, en framtida 16 gångers världsmästare debuterade i det gamla Mid-Atlantic territoriet 1972, men hans karriär tog nästan abrupt slut när han bröt ryggen i en flygkrash 1974. Han lyckades dock rehabiliteras fullständigt och kom att ge sig ut på en karriär som vara i över 35 år. Samtidigt hade han sina första matcher mot framtida rivaler ”American Dream” Dusty Rhodes, Ricky ”The Dragon” Steamboat, och den dåvarande världsmästaren Harley Race, som hade besegrat Terry Funk för NWA titeln 1973. 70-talet kom att bli grogrunden för dussintals legender, men det vore ett misstag att inte gå in mer på en av de främsta, nämligen Andre Rousimoff, mer känd som Andre The Giant.

Andre The Giant och Bruno Sammartino
Född 1946 i Grenoble, Frankrike, Andre led av sjukdomen Gigantism, en överstimulering av växtkörteln som gjorde att han under sin livstid växte till över 2 meters höjd, och gav honom ovanligt stora fötter, händer och huvud, samt en nästan övermänsklig styrka. Han kom att turnera världen runt fram till hans död 1993, och hade en legendarisk fejd med superstjärnan Hulk Hogan under hans glansperiod. Han var i princip obesegrad förutom en handfull diskvalifikationsförluster, och en registrerad förlust mot Hulk Hogan 1987. Detta kommer vi dock gå in på mer detaljerat i ett senare kapitel. Vi börjar nu närma oss slutet för territorie epoken  för amerikansk wrestling. Allt fler ligor började konsolidera sig ur NWAs territorier, både i USA, och utomlands. Det var 1984 när allt kom att förändras helt. Vince McMahon Sr var död, och hade lämnat WWWF till sin son, Vince Jr, som hade stora planer för framtiden, vilket skulle förändra ansiktet på wrestling för alltid… Men det är en senare historia.


Kommentarer

KOMMENTERA ARTIKELN HÄR

Namn

Kommentar

RSS 2.0