Bang bang balans
Nr 2/2013
Gästkrönikör ANETTE BJÖRCK
– Går du omkring hemma hos dig och tittar på hur fint du har det, tar en kopp kaffe och berömmer dig själv för att du lyckats så bra med just allt?
Anette Björck; Jag är en kvinna – om jag har tur- i mitten av livet, med blicken riktad mot oupptäckta platser, nya intressen och upplevelser. Min ålder är spännande och samtidigt lite läskig. För att ny tid startar i livet; barnen flyger ut en efter en och plötsligt är man helt fri att flytta och göra vad som helst, hur skall jag förvalta denna frihet och alla val? Jag jobbar bland annat som grafisk formgivare, och mitt nästa yrke skall blir trädgårdsmästare och när jag dött vill jag återfödas till en katt.
Det händer inte hos mig. Ligger jag hemma på soffan med en bok så känner jag mig gräsligt onyttig, tittar mig omkring och noterar att blommor behöver vattnas, katthår skall rollas bort från pläden, duken borde varit renare och mer struken, vinfläcken på mattan borde bearbetas… plötsligt är det omöjligt att fortsätta att ligga där med en bok på magen.
Varför är jag sån?
När jag försöker stämma av hur bra eller dålig livssituationen är just nu hos mig själv, så tänker jag i tårtbitar. Inte någon svulstig gräddtårta utan formen av tårtbitar från en cirkel. Varje del motsvarar något som är viktigt för mig; relationen till barnen, relationen till mannen, meningsfull fritid,
framtidsplaner, tillfredställelse på jobbet o s v.
Ofta är det obalans i någon tårtbit, men förhoppningsvis är en annan tårtbit lite extra bra just då så att den totala känslan är att jag mår bra och att allt är rätt okej och kanske till och med fantastiskt ibland! Tyvärr fungerar inte allt av sig själv här i livet utan man måste ju göra vissa insatser, ibland får man ligga i som bara dem för att det skall fungera. Men ibland känns det som om man alltid kämpar och kompromissar och aldrig njuter av belöningen.
Nu är emellertid botemedlet för detta uppfunnen, mannen och jag reser bort! Ju mer vi är i behov av vila desto mer är vi på resande fot. Det behöver inte alltid vara till andra sidan jorden, det kan vara fullt tillräckligt att ta sig några grannbyar bort. Det behöver inte ens vara särskilt lyxigt, även om det uppskattas ibland.
Sista flykten från verkligheten som vi gjorde, var en tur till Skånes naturreservat Söderåsen. Ett boende hade hyrts vid en bondgård mitt i reservatet. Tanken var att vi skulle ställa bilen några mil därifrån och vandra till stugan, bo över och ta sig tillbaka till bilen längst en annan väg. Ryggsäckarna var packade, mat inhandlad och vi var ordentligt klädda för två dagars vandring på Söderåsen. Förväntansfulla körde vi från Karlskrona arla morgon, men när vi började närma oss målet insåg vi att vädret var hemskt! Isande vindar som hittade in i varje skrymsle och vrå bet i ansiktet så
kinderna domnade.
Raskt fick vi ändra våra planer, vi åkte till vår bondgård, installerade oss och tog en promenad som berättigade oss till en helkväll framför kaminen i stugan. Stugans inredning bestod av allt sådant gårdsfolket inte längre ville ha, bråte från femtiotalet fram till nutid. Det var inte överdrivet rent i stugan – men vad brydde jag mig om det, vi var ju bortresta och på köpet gäster!
Kvällen tillbringades lojt nedsjunkna i fåtöljer framför brasan, utrustade med mat, choklad och ett gott vin läsandes gamla serietidningar som vi hittat i en hylla. Vi valde omsorgsfullt ut vilka vedklabbar som skulle eldas, tittade i kartor över Söderåsen men framför allt så ”var” vi bara, när det släcktes för korna i ladugården mittemot så var det nattdags. Vilken underbar harmonisk kväll, så nöjda vi kände oss när vi
kröp till sängs.
På morgonen efter noterade vi att husmusen hade tuggat sönder och bajsat på vårt frukostbröd så blev det ett litet fniss -och inte ett hysteriskt anfall med anklagelser mot den oansvarige bonden som hyrde ut hus med sanitär ohyra! Vi var i balans med oss själva, varandra, världen och var nu redo att göra ett besök i vardagen igen! Ni har väl hört mamma Mu och kråkan sjunga ”Bang bang balans, och inte hålla i sig någonstans”, balans får man genom att träna, och jag tillhör dem som måste träna mycket ibland.
Varför är jag sån?
När jag försöker stämma av hur bra eller dålig livssituationen är just nu hos mig själv, så tänker jag i tårtbitar. Inte någon svulstig gräddtårta utan formen av tårtbitar från en cirkel. Varje del motsvarar något som är viktigt för mig; relationen till barnen, relationen till mannen, meningsfull fritid,
framtidsplaner, tillfredställelse på jobbet o s v.
Ofta är det obalans i någon tårtbit, men förhoppningsvis är en annan tårtbit lite extra bra just då så att den totala känslan är att jag mår bra och att allt är rätt okej och kanske till och med fantastiskt ibland! Tyvärr fungerar inte allt av sig själv här i livet utan man måste ju göra vissa insatser, ibland får man ligga i som bara dem för att det skall fungera. Men ibland känns det som om man alltid kämpar och kompromissar och aldrig njuter av belöningen.
Nu är emellertid botemedlet för detta uppfunnen, mannen och jag reser bort! Ju mer vi är i behov av vila desto mer är vi på resande fot. Det behöver inte alltid vara till andra sidan jorden, det kan vara fullt tillräckligt att ta sig några grannbyar bort. Det behöver inte ens vara särskilt lyxigt, även om det uppskattas ibland.
Sista flykten från verkligheten som vi gjorde, var en tur till Skånes naturreservat Söderåsen. Ett boende hade hyrts vid en bondgård mitt i reservatet. Tanken var att vi skulle ställa bilen några mil därifrån och vandra till stugan, bo över och ta sig tillbaka till bilen längst en annan väg. Ryggsäckarna var packade, mat inhandlad och vi var ordentligt klädda för två dagars vandring på Söderåsen. Förväntansfulla körde vi från Karlskrona arla morgon, men när vi började närma oss målet insåg vi att vädret var hemskt! Isande vindar som hittade in i varje skrymsle och vrå bet i ansiktet så
kinderna domnade.
Raskt fick vi ändra våra planer, vi åkte till vår bondgård, installerade oss och tog en promenad som berättigade oss till en helkväll framför kaminen i stugan. Stugans inredning bestod av allt sådant gårdsfolket inte längre ville ha, bråte från femtiotalet fram till nutid. Det var inte överdrivet rent i stugan – men vad brydde jag mig om det, vi var ju bortresta och på köpet gäster!
Kvällen tillbringades lojt nedsjunkna i fåtöljer framför brasan, utrustade med mat, choklad och ett gott vin läsandes gamla serietidningar som vi hittat i en hylla. Vi valde omsorgsfullt ut vilka vedklabbar som skulle eldas, tittade i kartor över Söderåsen men framför allt så ”var” vi bara, när det släcktes för korna i ladugården mittemot så var det nattdags. Vilken underbar harmonisk kväll, så nöjda vi kände oss när vi
kröp till sängs.
På morgonen efter noterade vi att husmusen hade tuggat sönder och bajsat på vårt frukostbröd så blev det ett litet fniss -och inte ett hysteriskt anfall med anklagelser mot den oansvarige bonden som hyrde ut hus med sanitär ohyra! Vi var i balans med oss själva, varandra, världen och var nu redo att göra ett besök i vardagen igen! Ni har väl hört mamma Mu och kråkan sjunga ”Bang bang balans, och inte hålla i sig någonstans”, balans får man genom att träna, och jag tillhör dem som måste träna mycket ibland.
Kommentarer
