Tagore gör Indien stolt när han kammar hem Nobelpriset i litteratur. För 3975 kronor kan du köpa en splitter ny T-Ford, kanske som julklapp till dig själv. Stadsminister Karl Staaff håller tal i Karlskrona om regeringens
försvarsprogram.
 Med andra namn och siffror är det som om idag. Det är bara det att hundra år har gått… same, same but different.
 Ändå inte. Summan av tankeutbyten och information världen runt skjuter i höjden, över 30%av mänskligheten tar del av nätet och annan digital teknik. Summan skvallrar ju visserligen bara om kvantitét, säger intet om kvalité och vad den ska tillföra oss, men ändå. Om hundra år kanske vi fortfarande minns Nelson Mandela.
 Råkar slänga en blick på anslagstavlan där det hänger ett citat; I natt smidde jag tusen planer men i morse gjorde jag som vanligt.

Vi hälsar Alexander, Ola och Perlukas välkomna till oss och ett stort tack till Anneli. Så snällt av er dramaelever att ställa upp som modeller, tack!
God jul & gott nytt ...

 

...har en konstutställning hos Rolf Bardå. Ni vet han med Konstskolan på Strandgården inne i stan, där är hans galleri också.

Tavlorna lyser av färgglädje, men ändå använder hon bara fyra färger, blått, gult, rött och vitt som hon blandar till olika kulörer. Den ena färgblandningen blir inte den andra lik därav livfullheten i tavlorna. Marlou är självlärd sånär som på att hennes mamma är konstnär. Så därifrån har hon ärvt talangen.

Hon berättar att hon har bilderna inom sig och får där mogna tills hon målar ner de. Att måla ger henne energi. Marlou målar helst i olja men eftersom det är svårt att använda de färgerna hemma p g a att de luktar starkt så målar hon nu i akryl.

Passa på att titta i Rolf Bardås galleri som är öppet måndag – fredag kl 13 – 17. De är helt underbara i sin färgglädje och lekfullheten med olika nyanser.

 

 

Konsten att göra en U-sväng mitt i livet, och dessutom ha ett handikapp. Dessa killar och tjejer från TV-serien Mot alla odds har gjort det. Bevisat för sig själva, och andra, att det gränserna sitter mest i psyket på vad som kan utföras. En arm eller ett ben mindre, so what, jag ska vandra i djungeln. Bara att tänka så.

De har vandrat 150 mil genom tät djungel, klättrat över en bergskedja och bestigit en aktiv vulkan bl a i Afrika och nu sist tagit sig från kust till kust i Nicaragua. De har visat prov på vad man kan göra tillsammans, med ett mod att våga utsätta sig för farorna i denna utmaning.

Kanske är vi för bra på att känna efter före, det ska vi ju göra efteråt när vi klarat vår utmaning. Risken med det tänket är att man blir bekväm, t o m för bekväm kanske, och missar alldeles för mycket av det roliga. Livet blir på det sättet väldigt tråkigt och enahanda och man lär sig inte ett skit om sig själv. Min utmaning i livet just nu är att gå en skrivarkurs (på tal om något helt annat). Det blir inte helt lätt även om jag ändå skriver nu i tidningen. Men varför ska allt vara så lätt. Man upptäcker varje gång man gjort något utöver det vanliga att man växer och utvecklas. Kanske börjar man tänka på ett nytt sätt och får lite andra perspektiv på tillvaron. Från grå, grå till lite mer färgsprakande.

Vardagen förändrades rätt så radikalt för en del av deltagarna. Och den har gett några av deltagarna så mycket mer efteråt i deras liv. Två mötte kärleken i varandra som resulterade i en dotter, en kille fick efter programmet sitt drömjobb och en av tjejerna började mer på allvar planera sin drömresa.
 Hon trodde innan att det inte skulle gå att genomföra. Jag fick kontakt med den deltagaren från första omgången av TV-serien, Lena Nordquist. Hon är rullstolsburen och drömde om en jorden runt-resa. Hon gjorde den och berättar i intervjun att den var minst lika strapatsrik som expeditionen i Afrika.      

   Efter Afrika-äventyret vågade hon mycket mer. När jag såg programmet så förstod jag nog mer vilken bedrift det faktiskt var att ta sig igenom hela expeditionen. Det var lite konstigt att se sig själv efteråt, men samtidigt tyckte jag att programmet visade mycket bra hur det verkligen var att vara i Afrika långt bort från all civilisation. Hon tycker också det är kul att det fortfarande finns personer som känner igen henne.

Men nu när vi sett de kämpa sig igenom detta, vad tycker vi om de? De har klarat något utöver det vanliga, dessa några som vi tyckt så synd om och ömkat, nu har de visat att handikapp är inget hinder. Att vandra i djungel och ta sig över savanner är ju stort för ”vanliga” äventyrare t ex paret Klum som korsat världen på alla möjliga sätt, nu klarar även handikappade av det.
 Vad blir nästa steg i människans historia?

 

Hur är det med koncentrationen? I dagens läge då alla ska klara av att göra så mycket samtidigt. Myten om simultankapaciteten. Den har blivit upphöjd till en dygd och frågan är varför? Hur gick det egentligen till? När vi i dagens läge ska göra så mycket samtidigt.

Annat var det förr. Då var det viktigt med var sak på sin plats, något som kräver koncentration.Förr kallades det lat mans börda när man bar iväg med allt lass i famnen istället för att gå två gånger, då man tappade hälften på vägen. Inte skulle man ropa hej innan man gått över bäcken heller. Det var ordning på den tiden. Idag är det tvärtom. Bär allt samtidigt som du skriker hejhej mitt på bron och står där viftandes när du försöker samla ihop bollarna och undvika bulor i huvudet.

Förr i tiden var vi inte hela tiden uppkopplade och nåbara på internet och mobiltekefoner. Vad lär vi våra barn där vi sitter och krafsar på våra paddor planlöst?

För att få frid, vad ska man ta sig till egentligen? Bosätta sig långt ut i skogen bort från all civilisation, dit täckningen ännu inte når. Men vi får snabba oss, för telemasterna blir fler och fler.

Alla bollar vi ska hålla i luften. Nu är det cirkusakrobatik på hög nivå.Vi ska laga mat, hjälpa barnen med läxorna och skicka sms samtidigt på telefonen. Själv vill jag bara klappa katten för den sköna konstens skull att få vara enkelspårig.

på torget

Jag kan stå lika orörlig
lika majestätiskt vakande över staden
med ögon som ser allt
men avslöjar intet

Jag kan uthärda regnet
som smattrar mot min hjässa
och strilar längs axlarna nerför ryggen
låta en droppe fastna i ögonfransarna
utan att blinka

Jag kan ständigt vara på språng
utan att någonsin röra på mig
låta stegen klättra på insidan
Upp
och ned
Upp
och ned

Men mitt hjärta är en tidsinställd bomb
som tickar högt och skoningslöst
mellan och igenom husväggarna
in till de som ännu sover

Jag kan vara Karl XI
om ni står för öronpropparna

 

 

Bob som var sex år gammal hade fått en ny kälke. Det var en rattkälke och den var gul. Leif däremot hade fått en spark med ratt. Bob ville inte visa att han tyckte att det var mera praktiskt att sparka sig fram. Så för att glädja sina föräldrar som hade köpt varorna höll han masken. Innerst inne tyckte han också att man kunde glädjas över kälken som passade bra i isiga nedförsbackar.

fyllde femton år.

Grannen hade köpt hund. En stor schäferhund ingick numera i hans ägo som vakthund. Grannen Hans var en frejdig typ ursprungligen från Göteborg. Där vilade inga ledsamheter utan det var bara klackarna i taket. Ove hade också försökt att stjälas mopeden ifrån så han ville använda vakthunden om nätterna. Hans var då så pass just att han lånade ut hunden för en kortare period. Dröm om Oves förvåning när det visade sig vara hans bäste vän Dennis som var tjuven. Dennis svor över fasttagandet och kunde inte förklara sig med mindre än att han velat tillskansa sig mopeden.

Det var söndag och feststämning över kälkåkningen i den backe där tävlingen skulle äga rum. För Bob var det extra spännande eftersom han hade den enda nya kälken. När tiotalet åkare hade åkt var det Bobs tur. Han satte fart och lyckade att få den bästa tiden efter en rejäl satsning. Bob hade vunnit tävlingen och visste inte till sig av lycka. Han bjöds på hamburgare med pommes frites och var nöjd med dagen. Ove var den ständigt närvarande eftersom det ingick i hans föreställningsvärld att vara det. Han visste inte till sig av omsorger över syskonen och verkade alltid för det. Ove hade också skaffat flickvän och även om mamma och pappa tyckte att det var väl tidigt även om Ove snart skulle fylla sexton år.

Det hade öppnat en ny arbetsplats på stan. Ett större varuhus hade just slagit upp portarna centralt. Ove och hans kamrater vaggade omkring varuhuset när ledningen för affärskedjan lade aspekter på det eftersom man var rädd för busliv. Polisen tyckte att varuhusledningen skulle ta det lugnt eftersom man inte förknippade Ove och hans kamrater med gangsterliv. Det hade blivit helg igen och varuhuset var nu etablerat och redan bortglömt som intresseområde för ynglingarna. Ove och hans kamrater hade ett eget intresseområde och det var motorer, mopeder och motorcyklar samt bilar. I takt med att adertonårsdagen närmade sig innebar det också problem. Kälkåkningen för Oves lillebröder var redan bortglömd. Det hade återigen blivit en andra vinter och sommaren hade bara snabbt återigen försvunnit alla intressanta händelser.

Ove hade fyllt aderton år och tiden hade bara rasat igenom från hans femtonårsdag. Bob var nio år och Leif var tretton år gammal. Det önskades friskt från Oves sida till adertonårsdagen, men han fick svaret från föräldrarna att han fick köpa bil på egen bekostnad . Ove gick ut och dansade och roade sig eftersom det var en gång i livet man var aderton år. Han hade också gjort slut med flickvännen som hellre ville ha någon med tumme med sina föräldrar. Det innebar att flickan Yvonne ville ha bil för att ställa upp som flickvän och Ove ville inte krusa henne. I samband med danserna på lördagskvällarna träffade Ove också en bilförsäljare som tyckte att Ove skulle ta körkort och också han bli bilförsäljare. Ove hade också träffat en förstående flicka som tog hans parti för dom som ville använda sig av honom. Den närmaste att försöka använda sig av honom var just bilförsäljaren som också visade sig vara delägare i en rekommendabel bilskola. Ove bestämde sig dock för att inte använda sig av den bilskolan men en konkurrent till försäljaren. De två småbrorsorna var också en black om foten eftersom de inte ville ha en brorsa som inte hade något för sig hemma. Ove bestämde sig för att försöka sig på att börja i en dammsugarförsäljarekurs för att tjäna pengar till körkortsutbildningen. Kursen var bra och Ove sålde sina första dammsugare genom att förflytta sig just per moped. Mopeden hade hängt med sedan femtonårsdagen och snart var Ove på fötter ekonomiskt.

Ångesten var av den kalibern att den krävde mer än en rask tvåtimmarspromenad i gryningen eller halsande några calvados på stående fot i kvarterets tabac (kafé av det mindre exklusiva slaget där man även kan köpa alkoholhaltiga drycker, cigaretter och frimärken). Jag slog numret till Cecilia-på andra-sidan-Seine. Det fanns två med namnet Cecilia i min nya bekantskapskrets, boende på var sin sida om floden.
 Cecilia-på-andra-sidan-Seine (det är just hon jag menar med Cecilia i den fortlöpande texten) var liksom jag en undercovered flyttfågel i skepnad av au-pair. Hon hade av olika skäl tvingats lämna Sverige och prova vingarna som hade fört henne – likt många andra flygfän – till metropolen Paris. Vi var rörande eniga om att den som sa att ”endast vilda fåglar flyger” inte visste ett skvatt om illa rustade vinterbostäder. Vi var för övrigt rörande eniga om det mesta, bland annat att endast kontakta varandra i nödsituationer. Som denna.
 Vid förra träffen hade vi fullkomligen kräkts ut vår gemensamma avsky för män. Män var enlig oss totalt ointressanta och imbecilla varelser i förhållande till alla de mer högstående kvinnor som vi snubblade in i vid varje gatuhörn. Och det var då Cecilia i förbifarten nämnde att hon också nära på hade snubblat in på en klubb enkom för lesbianer. (Heter det så? Mitt ordbehandlingsprogram protesterar men nog vet ni vad jag menar?)
 Efter ett kort samtal över telefonen var beslutet taget. Det var dags att ta i på skarpen för att återvinna mental balans och vi bestämde därför att vi skulle utforska denna klubb mycket och grundligt.
 Sagt och gjort. Redan samma kväll fixade vi till oss med besked och tog tunnelbanan till Pigalle. Och efter att ha slunkit förbi ett antal sexshopar och bögställen (vilket är änmer frustrerande än att passera de heterosexuella ställena, tro mig) stod vi snart inför några bastanta fruntimmer som tittade på oss som om vi vore från en annorstädes planet. Vilket vi antagligen var i deras ögon. Men vi lät oss inte nedslås inför detta faktum utan gav endast hermafroditvakterna en avmätt blick och trängde oss förbi deras imponerande kroppshyddor. Så trippade vi hand i hand ned för en illa upplyst trappa och befann oss snart i ett öronbedövande myller. Av människor av någon obestämbar art.
 Vi tog oss fram till den sjaskiga baren, beställde några glas whisky och stod sedan förväntansfullt och hoppades på spännande inviter. Efter någon timmes väntande ändrade vi strategi och lösgjorde oss några meter från varandra. Och vips försvann Cecilia upp på dansgolvet medan jag surt blängde på henne och hennes kavaljerinna. Som för övrigt inte alls matchade min sexiga väninna. Och jag såg på väninnan att hon också led av sitt sällskap, varpå jag räddade situationen genom att gå upp och dansa trekant. Snart dansade Cecilia och jag ensamma i dansvirvelns själva centrum och levde ut våra lustar á la Kerstin Thorvall, vilket inte alls tycktes imponera på de andra kvinnorna, som drog sig tillbaka till sina dystra hörn tillsammans med sina likaledes dystra jämlikar.
 Ärligt talat fanns det bara två attraktiva kvinnor i lokalen. Och det var vi. När Cecilia efter maratondansen smet på toaletten, och även jag blev utsatt för ett närmande, avfärdade jag det därför med ett: ”jag är här i sällskap med min väninna” (blink, blink). Och därefter lämnade vi arm i arm raskt den klubben för alltid bakom oss.

Efter en kort omorientering via tunnelbanan befann vi oss tjugo minuter senare i helt andra kvarter, där oset av kinamat låg som en tung matta över våra huvuden. Och vi lockades unisont till ett musikställe som utstötte afrikanska rytmer. Vid entrén stod två gigantiska män med mycket svart skinn och hälsade oss välkomna med obscena höftrullningar och hungriga leenden. Utan ett ord slank vi in och betalade utan betänkligheter den hutlösa entréavgiften. Jag fick bråttom till toaletten för ett smärre klädbyte, som bestod i att jag snabbt krängde av mig alla kläder och svepte in mig i en sjal som jag knöt över brösten och fäste i midjan med säkerhetsnålen som vanligtvis reflextråden satt fäst vid. För nu skulle det banne mig bli dansa av!
 Inte vet jag vart Cecilia tog vägen de närmaste timmarna; själv lät jag mig vaggande föras fram och tillbaka natten lång av muskulösa män med tvivelaktiga avsikter. Inte kunde väl de rå för att Gud utrustat dem med makalösa kroppar och erbarmligt små hjärnor, tänkte jag förstrött och knöt den nedkasande sjalen för hundrade gången. Till en dreglande beundrarskaras applåder och höga visslingar.
 Vid gryningen stupade musikanterna och jag drogs mot utgången i en svart och svettig klunga som andades sex. Och i samma stund som jag lyckades insupa litet frisk luft såg jag Cecilia som vinkade på mig från en taxi. I ett huj satt även jag som en packad sill (karlskronitiskt uttryck) i en bil på väg från stadens neonljus.

Morgonen därpå (alltså några timmar senare) vaknade jag med ena armen sovande under Cecilias bägge ben. Det var stört omöjligt att röra den. Armen alltså. Men mina kvidanden väckte min vän som storögt tittade på mig och den dyscha som tydligen råkat bli det slutliga målet för våra utsvävningar. Det är kanske på plats att förtydliga att vi båda fortfarande hade kläderna (och sjalen) på.
 På vägen ut smet vi in i ett skitigt badrum för att kissa, blaska våra inte alltför rosenknoppsliknande ansikten och pudra näsorna. Därefter stapplade vi ut genom ytterdörren och letade oss fram till ett morgontidigt fik som kunde erbjuda allt från rykande koppar cremes (kaffe au laits), smörbakta croissanter och en vägbeskrivning till närmaste tågstation.
 När vi kort därefter satt på regionaltåget som tog oss till Châtelet, försjönk vi i en stilla slummer. Och när vi tog ett ljumt adjö vid skiljepunkten i city, lovade vi varandra i vanlig ordning att inte kontakta varandra igen om det inte var av nöd tvunget.

Resten av dagen tillbringade jag dåsande i sängen. Gårdagens ångest var som bortblåst. I stället var jag oändligt tacksam för att ha överlevt det nattliga äventyret och att jag lyckats ta mig tillbaka till min skyddade zon i ett chambre de bonne i 16:e distriktet. En mycket loj och ledig kropp var för tillfället mätt på intryck. Hela jag var fullständigt nöjd och jag låg ända in på de efterföljande småtimmarna med ett leende på läpparna och lyssnade på klassisk musik ur en raspig freestyle.
 Att vara wild and crazy handlar ytterst om viljan att fridsamt lyssna på ett stycke musik som skapades för flera hundra år sedan av någon i vit peruk.
 Det är i varje fall jag och Cecilia-på-andra-sidan-Seine rörande eniga om.

Del 4: Land Of the Rising Sun
Vår fjärde del om pro wrestlings historia tar sin början vid Andra Världskrigets slut, i ett sönderslaget och demoraliserat Japan. Ända sedan landets gränser hade öppnats för utländska influenser i mitten av 1800-talet hade Japan tagit upp flera västerländska sporter, till exempel fotboll och baseboll. Detsamma gällde wrestling. Efter Japans förlust i kriget, vilket inte bara var en fysisk förlust utan också en kulturell och psykisk sådan, behövde folket en hjälte att se upp till och samlas bakom.
 Denna roll kom att falla till Mitsuhiro Momota, en före detta sumobrottare som lämnat sporten efter att hans halv-koreanska påbrå lett till att sumo organisationerna, extremt socialt konservativa även med Japans mått, i princip uteslutit honom av rasistiska skäl. Istället tog han upp pro wrestling i 1951, där han tog namnet Rikidozan, och blev känd som en nationell hjälte som stod upp mot de amerikanska brottarna som också började turnera i landet. Lou Thez, den världskände NWA mästaren, gick med på att förlora mot Rikidozan och ge landet en egen mästare, och för detta skapades NWA International Heavyweight Title, en titel som Thez turnerat med världen runt när han inte kunde ta med sig världsmästerskapet. Denna titel kom att bli en av Japans mest prestigefyllda, och är fortfarande en del av All Japan Pro Wrestling’s Triple Crown titel.

 

Under Rikidozan frodades wrestling, och han grundade Japans första wrestlingliga, Japan Pro Wrestling Alliance (JWA), 1953, samtidigt som han turnerade i USA och resten av världen.  Han hade även fejder med andra wrestlinglegender, mest kända är förmodligen ”Classy” Freddie Blassie och The Destroyer. Han tränade också upp nya wrestlare, bland andra de framtida superstjärnorna Giant Baba och Antonio Inoki som kommer omnämnas senare i denna artikel. Dessvärre blev Rikidozans karriär inte så lång som den hade kunnat bli, då han mördades i en nattklubb av yakuza-maffian 1963, där han blev nedhuggen av en yakuza vid namn  Katsuji Murata som hade en personlig  dispyt med Rikidozan. Hans son och sonson följde honom in i verksamheten, men hans son lyckades aldrig uppnå samma berömmelse som sin far, en vanlig företeelse i wrestlingfamiljer, och hans sonson tränas fortfarande. I hans spår tog hans elever, Giant Baba och Inoki upp facklan och fortsatte utveckla Japans wrestling.
 Efter Rikidozans död fortsatte JWA att organisera wrestling, men när Inoki och Baba lämnade gruppen 1972 och gick skillda vägar gick JWA bankrut. Giant Baba slog sig samman med Rikidozans söner och grundade All Japan Pro Wrestling, som tog över en del av JWA’s gamla traditioner, bland andra JWA World Tag League, en årlig turnering för tag teams som levde vidare som Worlds Strongest Tag Determination League i AJPW, och som G1 Tag league i Inoki’s grupp New Japan Pro Wrestling. Under Giant Baba gick AJPW med i National Wrestling Alliance, och blev därmed en av de få utomländska territorier som tillhörde NWA, tillsammans med Mexico och en handfull andra. Detta gav AJPW möjligheten att bjuda in utländska superstjärnor för att möta de lokala hjältarna, och även chansen att utmana för den då mest prestigefyllda världsmästartiteln, NWA World Heavyweight Championship, som Giant Baba själv kom att vinna tre gånger, och blev därmed den första japanska NWA mästaren.

 

Samtidigt hade Antonio Inoki, Babas gamla allierade, grundat sin egen liga, NJPW, som nämnts tidigare. Till skillnad från Baba så knöt Inoki aldrig några band med den stora NWA alliansen, utan istället startade han ett partnerskap med den framväxande World Wrestling Federation, den framtida kolossen som en dag skulle kontrollera större delen av wrestlingvärlden. Under en serie matcher i 1979 besegrade Inoki den dåvarande WWF-mästaren Bob Backlund, men dessa titelbyten är inte officiella och räknas inte bland hans vinster. Under Inoki’s ledarskap skapades även turneringen G1 Climax, då kallad bara World League, en singelturnering som hållits årligen sedan 1974, och anses vara en av de mest prestigefyllda turneringarna i wrestling, med såna legender som Hulk Hogan och Andre The Giant som vinnare. Precis som AJPW så baserades NJPW ursprungligen på dess ägare, Inoki, som sin främsta stjärna, men framtida storheter tränades också upp, redo att ersätta de dåvarande huvudattraktionerna när åldern kom ikapp dom.
 En intressant notis här är att en av NJPW’s mest kända wrestlare inte var japansk, utan en amerikan vid namn Leon White, mer känd som ”Big Van Vader”, och som fick sin start som superstjärna när han besegrade Antonio Inoki 1987, vilket gjorde honom till en av de mest hatade wrestlingskurkarna i Japan. Vader var inte den enda västerländske wrestlaren som skulle uppnå stor framgång i Japan. Förutom stora namn som Hulk Hogan och Sting så kan nämnas Stan Hansen, en brawler från Texas som uppnåt relativ framgång i USA men som exploderade i storhet när han turnerade i Japan.
 En intressant not är att Hansens stil var ovanligt smärtsam, då han var nästan blind utan glasögon, vilket han inte kunde ha i ringen. Detta gjorde att han passade in perfekt med Japans traditionella ”puereso” eller ”purofesshonaru resuringu”, som alltid varit betydligt mer fysisk och brutal än dess västerländska motsvarighet . En annan framtida storhet var Keiji Mutoh, en före detta judo atlet som tränats i NJPW’s ökända dojo av den brutale Hiro Matsuda, en wrestlare som är känd för att ha hårdtränat många legender, bland andra Hulk Hogan och Lex Luger.  Mutoh turnerade i USA som The Great Muta under det sena 80-talet, innan han återvände till Japan 1990 där han blev en av NJPW’s främsta attraktioner efter att Inoki börjat varva ner, tillsammans med framtida rival Jushin Thunder Liger, en högflygande akrobat som använde en blandning av den japanska ”strong style” och mexikos lucha libre.
­ Mutoh och hans generation präglade bilden för Japans wrestlingscen för 90-talet. Men allt eftersom tiden gick började grupperna grumla och förändras. Giant Baba hade börjat ge sig in på att sköta affärerna för AJPW i bakgrunden i mitten av 80-talet, och skötte även den historiska Tokyo Dome, en legendarisk sportsarena som byggts 1988. Efter att Babba slutligen gått i pension och dött 1999 såg scenen väldigt annorlunda. NJPW leddes inte längre av Antonio Inoki då han köptes ut av företaget och grundade en ny liga vid namn Inoki Genome Federation. NJPW och AJPW fortsatte att vara de största territorierna i öst, men efter att WWF hade tagit över större delen av USA’s wrestlingscen fanns inte längre så många andra marknader för japanska wrestlare att turnera i, förutom då WWF självt. World Championship Wrestling och Extreme Championship Wrestling hade båda samarbete med Japans ligor, men dessa gick i konkurs 2001. I och med att Internet har blivit så allmänt tillgängligt finns det nu i alla fall andra sätt att få se Japansk wrestling, särskilt allt eftersom
streaming blir allt mer populärt.
 Detta avslutar kapitel fyra av Austin 3:16. I nästa nummer kommer vi att ta en närmare titt på World Wrestling Entertainment och hur ett östkusts territorie kom att bli synonymt med wrestling.

Star Wars, vad är det? Star Wars är en filmserie som satte sitt frö den 25 maj 1977 i USA som regisserades utav filmregissören George Lucas, som fick många att häpna av förundran. Film hade nått en ny revolutionspunkt. Det sätt som Star Wars hade filmats var storartat. George var före sin tid.

   Han bestämde att plugga vidare på Modesto Junior College innan han fortsatte in på University of Southern Californina Film School. Här gjorde han flera kort filmer. Där av han skapade Electronic Labyrinth THX-1138: 4EB som fick första pris på 1967-68 National Student Film Festival. George fick samma år ett stipendium av filmbolaget Warner Brothers som här George fick sin filmkarriär. Han skulle här se över skapandet utav filmen Finian´s Rainbow som var regisserad utav filmregissören Francis Ford Coppola. George och Fancis blev goda vänner och skapade 1969 bolaget American Zoetrope. Som deras första projekt var att göra George kortfilm THX-1138: 4EB till en långfilm som utgavs 1971. Samma år gick Francis till produktionen utav Gudfarden som utgavs 1972 och George startade sitt eget bolag Lucasfilm Limited Company.

1973 skrev och regisserade George filmen Sista natten med gänget som fick: Golden Globe och fem Academy Awards nomineringar. Detta gav honom kicken han behövde för sitt nästa stora äventyr, skapandet utav Star Wars. Från 1977 med Star Wars: Episod 4 - Ett Nytt Hopp, 1980 Episod 5 - Imperiet Slår Tillbaka, 1983 Episod 6 – Jedins Återkomst, 1999 Episod 1 – Det Mörka Hotet, 2002 Episod 2 – Klonerna Anfaller, 2005 Episod 3 – Mörkrets Hämnd, sist kom en animerad film 2008: Klonkrigen som var första avsnittet till den animerade serien Klonkrigen som kom ut samma år. Varför George valde att göra episoderna 4 – 6 först finns bara teorier, som att George tyckte att den dåvarande tekniken på 70-talet inte var tillräcklig för episoderna 1 - 3 , för att skapa spänning, få fans att diskutera, för att dra in mer pengar till att göra marknadsplaner och nya filmer.

Efter många års slit gick George i pension och sålde Lucasfilm till Disney för drygt 4 miljarder dollar 2012 och här efter fortsätter Star Wars med Episod 7 som regisseras utav J. J Abrams känd för bl.a. serien Lost och planer finns för Disney att fortsätta med episoderna 8 – 9 och möjligen ända upp till 12.  Rykten sprids om Star Wars Episod 7, men det som står klart är att den kommer till biograferna 2015.

Det har betytt mycket för många, mer än bara som filmserie. Den har genom tiden präglat mycket som t.ex. religion, teknik, livsstil osv.  Det är ett helt universum fullt med mysterier som bara väntar på att bli upptäckt.
 Det kan ses många skildringar till religioner som ex. att en utav huvudkaraktärerna – Anakin Skywalker, blev född i en jungfrufödsel som Jesus, Jesus var utvald av Gud/ Anakin av Kraften, Jesus skulle offra sig för människans synder/ Anakin ge balansen tillbaka till Kraften, strider mellan ont och gott osv.  Många har tagit Star Wars som religion och skapat ”Jediism (goda)” och ”Sithism (onda)”, men mer eller mindre som ett skämt.
 Star Wars har det typiska spektret för fantasy med strider mellan ont och gott, där en enkel pojke blir lärd av en mästare, får ett magiskt föremål, möter och besegrar ondskan, får prinsessan och halva kungariket.

    Hennes nyvunne vän Steve stod bredvid och drack dagens första öl med darriga händer. Ansiktsfärgen vittnade om ett förhöjt blodtryck men i övrigt var han så proper och välansad som endast en brittisk gentleman kan vara. Hon förstod att han rakade sig för hand och att det troligen var förenat med stora ansträngningar. Aldrig att han slant med kniven, inga småsår syntes på de släta hak- och kindpartierna.
    Hon hade av en slump träffas på Steve när hon tittade in i ett bokantikvariat. I dunklet hade hon först inte lagt märke till honom, men snart framträdde en man som av klädseln att döma knappast kunde vara en fransman. Med välpolerade
skor, väst med guldknappar, en välknuten fluga och vattenkammat hår satt han varje eftermiddag i antikvariatet och tjänade på så vis ihop till sitt uppehälle.
    Med sitt belevade sätt hade han genast vunnit hennes hjärta och hon kom ofta för att lyssna till hans historier som sträckte sig ända från första världskriget.
   Han hade liksom hennes sambo varit yrkessoldat. Fattig men stolt hade han som ung iklätt sig engelska arméns uniform och på så vis erövrat en värld som han annars hade varit utestängd från. Priset för den ungdomliga hungern talade för sig själv. Aldrig att han nämnde varför han avsåg att sluta sina dagar ensam i ett främmande land där han inte ens kunde tala språket. Och hon aktade sig för att fråga.
    Han lyste alltid upp vid hennes besök och kanske var det därför hon gärna dröjde sig kvar i den mörkmurriga lokalen, denna gång till efter stängningsdags. Det var första gången de två gick till den närbelägna Tabacen för att över ett glas
prata vidare.
 Han tittade forskande på henne över glaset och sa:
 ”Du är en kvinna som borde ha barn.”
 ”Ja”, svarade hon och undrade hur det kom sig att den gamle vid hennes sida kunde se och förstå hennes hetaste längtan. ”Men hur skulle det gå till. Att få tag på en spermie är inte det lättaste.” De hade aldrig förut pratat om intima angelägenheter och hon kände sig generad över samtalets riktning.
 ”Menar du att din engelsman är försiktig? Han som stridit på Falklandsöarna!” dundrade Steve, tydligen upprörd å sin landsmans vägnar.
 ”Jo, nog är han en krigare alltid, men han har en tendens att dra sig undan när det verkligen gäller”, försökte hon förklara samtidigt som hon välkomnade den värmande känslan i kroppen som drycken bidrog med.
 ”Då ska du få ett råd från mig.” Han satte ned glaset och tittade henne uppfodrande i ögonen. ”Det finns inga muskler som är starkare än de som finns i en kvinnas lår. Och det finns ett ögonblick då mannen mister all kontroll. Då ska du ta ett rejält grepp runt hans rygg och krama musten ur honom.”
    Han tog lugnt upp glaset igen, tog en klunk och fortsatte att prata om något gammalt minne, som om de aldrig hade berört ämnet om spermierna. Lättad föll hon åter igen in i sin åhörarroll, tog ytterligare en calvados, denna gången ren, och gick därefter den långa vägen hem från Montmatre till lägenheten vid det 16e arrondissementet.
 Redan den kvällen försökte hon praktisera det hon lärt, vilket resulterade i att älskaren framöver blev än mer försiktig. Efter ytterligare några månader gick de skilda vägar.

På en helt annan plats i en helt annan tid står en kaffekopp ensam kvar på diskbänken. Eva har just gått ut till de två barnen som kivas i sandlådan.
     I köket dröjer sig en doft kvar, kan det vara … calvados?

 

Mitt första intryck av Linkin Park var ungefär som i den första Windows Vista reklamen ”wow”! Och det var nog närmast det som jag just då kände i min skalle. Bättre än vad jag kunnat förvänta mig. Från denna stund är jag ett inbitet fan av ”Linkin Park”.

Linkin Park hette först Xero, men bytte senare namn till Hybrid Theory. Deras första skiva var Hybrid Theory EP som kom ut 1999, dock endast i 1 000 exemplar varav de flesta skickades till skivbolag. År 2000 fick bandet skivkontrakt och bytte återigen namn, nu till Linkin Park, eftersom sångaren Chester Bennington åkte förbi Lincoln Park varje gång han skulle öva med bandet. Albumet Hybrid Theory blev det mest sålda albumet i USA 2001.

Meteora, bandets andra album med nytt material, gavs ut 2003. Bandet hade även ett nära samarbete med Jay-Z och släppte 2004 albumet Collision Course innehåller även låten ”encore”. Låtarna på Collision Course är från deras två tidigare album tillsammans med Jay-Z:s låtar.
 Våren 2007 var bandet på turné i Nordeuropa, där ett stopp var i Globen i Stockholm den 25 maj. Detta var deras första spelning i Sverige någonsin.
 Bandets tredje studioalbum ”Minutes To Midnight” som innehåller det populära sången ”What i’ve done” släpptes 15 maj 2007 och blev en stor succé i Europa och USA. Enligt bandets sångare Chester Bennington skulle bandet inte längre hålla kvar samma ”sound” som de tidigare albumen hade. Efter ett och ett halvt år i studion blev bandet klart.
Den 27 november 2008 gav Linkin Park ut en till EP vid namn Songs From The Underground.

Bandet tillkännagav den 28 juni på mikeshinoda.com, att en ny singel, ”The Catalyst” skulle släppas 2 augusti 2010. Senare tillkännagavs även att ett nytt album, ”A Thousand Suns”, skulle ges ut den 14 september.
 Linkin Park uppträdde i Sverige en andra gång 14 juni 2011 i Globen i Stockholm där de spelade en rad äldre låtar samt låtar från ”A Thousand Suns” bl.a. ”Visdom”.
Den 26 juli 2012 släpptes deras senaste album, Living Things.

Jag kan bara tillägga att jag hjärtligt rekommenderar gruppen ”Linkin park”, till och med för slappa kvällar, och man kan faktiskt även somna till musiken. Riktigt medvetet säger jag som så, helt enkelt en bra grupp.

 

Bo vaknade med ett ryck mitt i natten. Han hade varit osams med sin fru om en bagatell och kunde därför inte sova. Grälet fortsatte när de vaknade och Bo hotade med att ta ut skilsmässa. Det var något som han hade hotat med ett otal gånger, men den här gången kändes hotet mera realistiskt. Han hade den senaste tiden varit osams med Vivian, frun, ett otal gånger, egentligen om bagateller, men ändå varit i gräl. Han hade därför inte tagit sin fru riktigt på allvar när hon hotade med att ringa en advokat. Fram på eftermiddagen ringde telefonen och en viss advokat Göransson hörde av sig med anledning av den planerade skilsmässan mellan makarna Bo och Vivian Andersson. Bo blev alldeles stum och stammade något ohörbart, men fann sig sedan och höll masken. Det skulle alltså verkligen bli av, det som Bo hade hotat med i alla år. Formaliteterna var en småsak enligt advokaten och skulle komma att lösas automatiskt. Vem som skulle komma att få överta huset var däremot en realitet. Det blev Vivian och barnen som skulle komma att bo kvar i det. Bo och Vivian hade två stycken barn trettonåriga Alf och tolvåriga Anette.

Skilsmässan fortsatte och husvisningarna polisanmäldes av Vivian, och Bo råkade ut för att bli anhållen för egenmäktigt förfarande med stora värden. Bo fick tillbringa en natt i polisarresten och slutade sedan med tilltaget att försöka sälja villan. Bo blev också tvungen att byta anställning sedan han hade blivit utsatt för mobbing på sin gamla arbetsplats. Det var en solidarisk med Vivian falang som härskade där, eftersom företaget som Bo var anställd hos ville vårda sig om Bos barn. Konkurrerande advokater dök plötsligt upp hos Vivian. De ville att Bo skulle komma att få ett delaktighetsvärde i huset som egentligen var byggt av Bos far någon gång på nittonhundrafyrtiotalet. Bo var emellertid inte intresserad av att föra process om huset, eftersom han ville vara en just pappa med sina två barn som betydde allt för honom. Anette skulle till hösten flytta upp till sjätte klass i skolan, och Alf skulle fylla fjorton och till hösten gå i sjunde klass.

Bo hade blivit intresserad av att köpa hund och försöka sig på att vänja den vid att vistas i lägenhet. Han hade tänkt sig att leja en hundvakt som skulle ta hand om hunden när han arbetade. Han köpte en stor schäferhund som döptes till Rex. Han anställde en sextonårig arbetslös gosse som hundvakt och betalade honom tre tusen kronor för att ta hand om Rex när han själv arbetade. Bo bar anställd som konstruktör och var utbildad civilingenjör. Han var med andra ord en rationell person som hatade oreda.
 En vacker dag när Bo skulle gå ut och rasta hunden kom han till stadsparken och släppte lös hunden så att polisen fick se det. Han blev då tillsagd att hålla ett bättre öga på hunden så att den inte skrämde folk i parken. Bo tyckte då att han redan hade full kontroll över hunden och sade också det. Han blev då anklagad för att vara obstinat och inkastad i polisbilen eftersom han sades vara onykter. Bo kontaktade då i cellen på häktet en advokat som trodde att polisen hade önskat statuera ett exempel. Bo sades till att han borde försöka att få ut ett skadestånd för att ha blivit falskt anklagad för fylleri. Han tyckte emellertid att det var jobbigare än han hade trott att processa mot polisen så efter moget övervägande avstod han processen. Han kom så småningom hem till sin lägenhet igen och bestämde sig för att återigen skaffa en flickvän.

Han gick ut och dansade och bekantade sig med Eva som var utbildad journalist och snygg. Bo och Eva passade bra ihop och Bo försökte att intressera Alf och Anette för Eva men misslyckades. Anette fnissade åt fästmöbytet eftersom hon ansåg att Bo och Vivian borde försöka på nytt, och Alf skrattade högt över fästmön som han tyckte var ung och nästan passande för honom. Eva var emellertid äldre än hon såg ut. Hon var tjugofem år men kunde tas för en adertonårig tjej. Av en händelse stötte Eva och Vivian på varandra när Vivian också hade besökt dansrestaurangen som Eva och Bo brukade frekventera. Det blev ett spänt möte där Vivian också anklagade Bo för att vara flicktokig och ha flera tjejer på gång. Hon varnade Eva för Bo och berättade att när hon träffade Bo för första gången var det tre andra kvinnor med i spelet. Bo gifte sig visserligen med henne för att ta sitt ansvar, eftersom han hade stannat över natten hos henne efter dansen. Hur man än dividerar genomfördes skilsmässan mellan Bo och Vivian och Bo gifte sig sedan med Eva.

På väggen hänger det en bred gyllengul ram. I nutid kan man med hjälp av några indansande solstrimmor se att ramens breda vackert sirade ram, har förlorat sig lite. Tider av år har gått och naggat den i kanten. Betraktare som vågar sig på att söka efter ramens motiv, upplever ganska snart att det inte går att få ett samlat intryck av vad den kraftiga oljeduken vill visa. Den tycks skifta i ljus och känslor beroende på hur ögonen upptäcker olika dimensioner av kärlek, lycka och hopp bland de solgula starka färgerna. Några glest mörka penseldrag däremellan ger en viskande undran om, hur gick det sedan?

I det mycket gröna gräset springer barn i olika åldrar omkring och av deras leenden att döma verkar detta vara en tidslös stund av blå! Himmelens färg har smittat av sig och de har så roligt tillsammans. Några står gömda bakom träd, några har ålat sig in under buskar, allt i förhoppning om att vara osynlig för en ljushårigt liten pojke och hans tillika ljusa storasyster. De smyger fram för att leta efter de andra som har gömt sig. I förgrunden kan man se två män som samspråkar med varandra över en ripshäck med rosa blommor. Grannarna är ute för att göra sysslor i sina trädgårdar. Leende betraktar de barnen.

Detta är helt klart en trädgård där det andas sommarlov serverat med saft och bulle till. Där de mörka penseldragen träder fram kan man urskilja en nätt kvinna som ligger ute på en filt. Att barnen syns skratta och ropa runt omkring henne, verkar inte störa alls. Bredvid henne står en blank termoskanna och två små enkla koppar på fat. Troligtvis har kaffe med dopp nyligen avsmakats.
 Nu börjar ögonen framför tavlan följa ett förändrat ljus. De till en början mörka små penseldragen börjar nu flyta ihop till en svart massa nedåt på dukens vänstra sida och framkalla en obehaglig känsla. Hur betraktaren än gör för att inte tappa synen av den solgula dagen, så förefaller det som omöjligt. Kanske kan det bero på att de tidigare indansande solstrimmorna nu börjat följa med sin sol mot kvällen. Det troliga är nog så, eller kanske inte …

På trädgårdsbuskarna kan man nu se att bladen börjat ramla av. Vit frost kryper in i de gröna nerver som ej vill tvingas att ge upp sin livscykel. För att inte förlora sig in i osäkerheten om vad oljan på denna duk vill uppvisa, prövar nu betraktaren att blunda för att åter kunna förstå de samlade intrycken. Det overkliga låter sig då höras ifrån ramens insida. En tunn dov kvinnoröst börjar tala.
 – Mina barn, inom er förblir alltid de vackraste färgerna, för de bor i era hjärtan. Förleds ej av tid som synligt förlorat sin färg, ty det är bara ett sätt spara på den, någons påhitt som glömt glädjen i att slösa för kärlekens skull.
 Ögonen öppnas sakta, Att försöka se vad rösten kommit ifrån, blir om i en gåta. Allt är åter tyst. I de olika dimensionerna utspelas nu åter en rörelse.

I tavlans nedre vänstra hörn, ses nu en äldre pojke och hans storasyster sakta måla med varsin pensel.

Hej, jag heter Anneli!
Till mycket stor del av mitt liv så har jag arbetat med att skapa, inne som ute.
I skyltfönster, affärer, trädgårdar och inom det grafiska. Just nu arbetar jag med en hälsoträdgård på Senoren för människor med psykisk ohälsa samt med en forskning under paraplyprojekt i Blekinge.
 Sedan flera år tillbaka gjuter jag i betong. När jag formar så inspireras jag av många olika tankegångar. En porslinsskärva dekorerad i en cementkruka kan förlänga ett minne och skapa något helt nytt av något som kanske tidigare varit ett sprucket minne ifrån en förfluten tid. Eftersom jag inspireras mycket av ord som kan väcka, reflektera eller ge uttryck för någon känsla, så tycker jag mycket om att experimentera och då även grafiskt när jag bl a illustrerar mina vykort.
 Att jobba med en känsla av vackert och grovt gillar jag, lockas själv inte av det absolut perfekta, utan gillar mer tanken av tidens spår i både människor och ting. 

 

När jag var ett litet barn och gick i skolan i Ryssland bodde jag både i Moskva och på några andra ställen. Men idén om texten håller sig kring Rysslands Moskva.
 Moskva en stor stad med stora möjligheter för invånarna där, och vet vad man gör. Jag var en inbiten Moskvabo tills jag var 14 år. Inte mindre än 12 år har jag varit här i Sverige av mitt 26 åriga liv. Allt startade i Tuapse intill Svarta havet, där jag föddes. Tuapse är en stad som ligger 1300 km ifrån Moskva.

Och vad gör vi då för något på vintern, visst är det Jul! Julen i ryssland börjar firas i midnatt 31 december till 1 januari. Innan Julen kommer brukar man göra allt i ordning och städa. Det lagas julmat, och det mest kända är, sallader som heter: ”olevje” och ”sill i päls”. Ryssar brukar även ha sådana aktiviteter som skridskoåkning, skidor, snöbrädor.

Spriten är inte alls en rysk uppfinning som många tror, till exempel fanns den inte på 1700- talet, det var då i princip bara svagdricka utan alkohol i. Varför räknas vodkan som en rysk dryck, svar är enkelt. Den är universell och patentet varit köpt av Ryssar. Vodka är universal den: läker sår, värmer i kyla m.m. Så vid alla de krigen som hänt i Ryssland har officerarna i strider dränkt soldater med vodka, med hopp att de vinner kriget. Det finns också respekt i Ryssland till de som skjutsar varor till ryssland så att ryssarna dricker med respekt.

I Rysslands huvudstad Moskva bor cirka 10,5 miljoner människor. Landet är världens till ytan största och täcker delar av både Europa och Asien. Gränsen mellan världsdelarna går via Uralbergen. Ryssland har cirka 142 miljoner invånare.
 Ryssland, formellt Ryska federationen, är en federal republik som omfattar stora delar av Östeuropa och Nordasien. I norr gränsar Ryssland till Norra ishavet och i söder till Kina, Nordkorea, Mongoliet och Kazakstan. Landet gränsar i öster till Stilla havet och har där även havsgräns mot Japan och den amerikanska delstaten Alaska.
 Samtliga federationssubjekt är representerade med två ledamöter var i det ryska parlamentets överhus, federationsrådet, som alltså sammanlagt har 178 ledamöter. Det påminner om sammansättningen av USA:s senat.

Jag inte varit i Ryssland på ett år och det svider ändå och komma fram och hälsa på min släkt igen!