Konsten att göra en U-sväng mitt i livet, och dessutom ha ett handikapp. Dessa killar och tjejer från TV-serien Mot alla odds har gjort det. Bevisat för sig själva, och andra, att det gränserna sitter mest i psyket på vad som kan utföras. En arm eller ett ben mindre, so what, jag ska vandra i djungeln. Bara att tänka så.

De har vandrat 150 mil genom tät djungel, klättrat över en bergskedja och bestigit en aktiv vulkan bl a i Afrika och nu sist tagit sig från kust till kust i Nicaragua. De har visat prov på vad man kan göra tillsammans, med ett mod att våga utsätta sig för farorna i denna utmaning.

Kanske är vi för bra på att känna efter före, det ska vi ju göra efteråt när vi klarat vår utmaning. Risken med det tänket är att man blir bekväm, t o m för bekväm kanske, och missar alldeles för mycket av det roliga. Livet blir på det sättet väldigt tråkigt och enahanda och man lär sig inte ett skit om sig själv. Min utmaning i livet just nu är att gå en skrivarkurs (på tal om något helt annat). Det blir inte helt lätt även om jag ändå skriver nu i tidningen. Men varför ska allt vara så lätt. Man upptäcker varje gång man gjort något utöver det vanliga att man växer och utvecklas. Kanske börjar man tänka på ett nytt sätt och får lite andra perspektiv på tillvaron. Från grå, grå till lite mer färgsprakande.

Vardagen förändrades rätt så radikalt för en del av deltagarna. Och den har gett några av deltagarna så mycket mer efteråt i deras liv. Två mötte kärleken i varandra som resulterade i en dotter, en kille fick efter programmet sitt drömjobb och en av tjejerna började mer på allvar planera sin drömresa.
 Hon trodde innan att det inte skulle gå att genomföra. Jag fick kontakt med den deltagaren från första omgången av TV-serien, Lena Nordquist. Hon är rullstolsburen och drömde om en jorden runt-resa. Hon gjorde den och berättar i intervjun att den var minst lika strapatsrik som expeditionen i Afrika.      

   Efter Afrika-äventyret vågade hon mycket mer. När jag såg programmet så förstod jag nog mer vilken bedrift det faktiskt var att ta sig igenom hela expeditionen. Det var lite konstigt att se sig själv efteråt, men samtidigt tyckte jag att programmet visade mycket bra hur det verkligen var att vara i Afrika långt bort från all civilisation. Hon tycker också det är kul att det fortfarande finns personer som känner igen henne.

Men nu när vi sett de kämpa sig igenom detta, vad tycker vi om de? De har klarat något utöver det vanliga, dessa några som vi tyckt så synd om och ömkat, nu har de visat att handikapp är inget hinder. Att vandra i djungel och ta sig över savanner är ju stort för ”vanliga” äventyrare t ex paret Klum som korsat världen på alla möjliga sätt, nu klarar även handikappade av det.
 Vad blir nästa steg i människans historia?