Ångesten var av den kalibern att den krävde mer än en rask tvåtimmarspromenad i gryningen eller halsande några calvados på stående fot i kvarterets tabac (kafé av det mindre exklusiva slaget där man även kan köpa alkoholhaltiga drycker, cigaretter och frimärken). Jag slog numret till Cecilia-på andra-sidan-Seine. Det fanns två med namnet Cecilia i min nya bekantskapskrets, boende på var sin sida om floden.
 Cecilia-på-andra-sidan-Seine (det är just hon jag menar med Cecilia i den fortlöpande texten) var liksom jag en undercovered flyttfågel i skepnad av au-pair. Hon hade av olika skäl tvingats lämna Sverige och prova vingarna som hade fört henne – likt många andra flygfän – till metropolen Paris. Vi var rörande eniga om att den som sa att ”endast vilda fåglar flyger” inte visste ett skvatt om illa rustade vinterbostäder. Vi var för övrigt rörande eniga om det mesta, bland annat att endast kontakta varandra i nödsituationer. Som denna.
 Vid förra träffen hade vi fullkomligen kräkts ut vår gemensamma avsky för män. Män var enlig oss totalt ointressanta och imbecilla varelser i förhållande till alla de mer högstående kvinnor som vi snubblade in i vid varje gatuhörn. Och det var då Cecilia i förbifarten nämnde att hon också nära på hade snubblat in på en klubb enkom för lesbianer. (Heter det så? Mitt ordbehandlingsprogram protesterar men nog vet ni vad jag menar?)
 Efter ett kort samtal över telefonen var beslutet taget. Det var dags att ta i på skarpen för att återvinna mental balans och vi bestämde därför att vi skulle utforska denna klubb mycket och grundligt.
 Sagt och gjort. Redan samma kväll fixade vi till oss med besked och tog tunnelbanan till Pigalle. Och efter att ha slunkit förbi ett antal sexshopar och bögställen (vilket är änmer frustrerande än att passera de heterosexuella ställena, tro mig) stod vi snart inför några bastanta fruntimmer som tittade på oss som om vi vore från en annorstädes planet. Vilket vi antagligen var i deras ögon. Men vi lät oss inte nedslås inför detta faktum utan gav endast hermafroditvakterna en avmätt blick och trängde oss förbi deras imponerande kroppshyddor. Så trippade vi hand i hand ned för en illa upplyst trappa och befann oss snart i ett öronbedövande myller. Av människor av någon obestämbar art.
 Vi tog oss fram till den sjaskiga baren, beställde några glas whisky och stod sedan förväntansfullt och hoppades på spännande inviter. Efter någon timmes väntande ändrade vi strategi och lösgjorde oss några meter från varandra. Och vips försvann Cecilia upp på dansgolvet medan jag surt blängde på henne och hennes kavaljerinna. Som för övrigt inte alls matchade min sexiga väninna. Och jag såg på väninnan att hon också led av sitt sällskap, varpå jag räddade situationen genom att gå upp och dansa trekant. Snart dansade Cecilia och jag ensamma i dansvirvelns själva centrum och levde ut våra lustar á la Kerstin Thorvall, vilket inte alls tycktes imponera på de andra kvinnorna, som drog sig tillbaka till sina dystra hörn tillsammans med sina likaledes dystra jämlikar.
 Ärligt talat fanns det bara två attraktiva kvinnor i lokalen. Och det var vi. När Cecilia efter maratondansen smet på toaletten, och även jag blev utsatt för ett närmande, avfärdade jag det därför med ett: ”jag är här i sällskap med min väninna” (blink, blink). Och därefter lämnade vi arm i arm raskt den klubben för alltid bakom oss.

Efter en kort omorientering via tunnelbanan befann vi oss tjugo minuter senare i helt andra kvarter, där oset av kinamat låg som en tung matta över våra huvuden. Och vi lockades unisont till ett musikställe som utstötte afrikanska rytmer. Vid entrén stod två gigantiska män med mycket svart skinn och hälsade oss välkomna med obscena höftrullningar och hungriga leenden. Utan ett ord slank vi in och betalade utan betänkligheter den hutlösa entréavgiften. Jag fick bråttom till toaletten för ett smärre klädbyte, som bestod i att jag snabbt krängde av mig alla kläder och svepte in mig i en sjal som jag knöt över brösten och fäste i midjan med säkerhetsnålen som vanligtvis reflextråden satt fäst vid. För nu skulle det banne mig bli dansa av!
 Inte vet jag vart Cecilia tog vägen de närmaste timmarna; själv lät jag mig vaggande föras fram och tillbaka natten lång av muskulösa män med tvivelaktiga avsikter. Inte kunde väl de rå för att Gud utrustat dem med makalösa kroppar och erbarmligt små hjärnor, tänkte jag förstrött och knöt den nedkasande sjalen för hundrade gången. Till en dreglande beundrarskaras applåder och höga visslingar.
 Vid gryningen stupade musikanterna och jag drogs mot utgången i en svart och svettig klunga som andades sex. Och i samma stund som jag lyckades insupa litet frisk luft såg jag Cecilia som vinkade på mig från en taxi. I ett huj satt även jag som en packad sill (karlskronitiskt uttryck) i en bil på väg från stadens neonljus.

Morgonen därpå (alltså några timmar senare) vaknade jag med ena armen sovande under Cecilias bägge ben. Det var stört omöjligt att röra den. Armen alltså. Men mina kvidanden väckte min vän som storögt tittade på mig och den dyscha som tydligen råkat bli det slutliga målet för våra utsvävningar. Det är kanske på plats att förtydliga att vi båda fortfarande hade kläderna (och sjalen) på.
 På vägen ut smet vi in i ett skitigt badrum för att kissa, blaska våra inte alltför rosenknoppsliknande ansikten och pudra näsorna. Därefter stapplade vi ut genom ytterdörren och letade oss fram till ett morgontidigt fik som kunde erbjuda allt från rykande koppar cremes (kaffe au laits), smörbakta croissanter och en vägbeskrivning till närmaste tågstation.
 När vi kort därefter satt på regionaltåget som tog oss till Châtelet, försjönk vi i en stilla slummer. Och när vi tog ett ljumt adjö vid skiljepunkten i city, lovade vi varandra i vanlig ordning att inte kontakta varandra igen om det inte var av nöd tvunget.

Resten av dagen tillbringade jag dåsande i sängen. Gårdagens ångest var som bortblåst. I stället var jag oändligt tacksam för att ha överlevt det nattliga äventyret och att jag lyckats ta mig tillbaka till min skyddade zon i ett chambre de bonne i 16:e distriktet. En mycket loj och ledig kropp var för tillfället mätt på intryck. Hela jag var fullständigt nöjd och jag låg ända in på de efterföljande småtimmarna med ett leende på läpparna och lyssnade på klassisk musik ur en raspig freestyle.
 Att vara wild and crazy handlar ytterst om viljan att fridsamt lyssna på ett stycke musik som skapades för flera hundra år sedan av någon i vit peruk.
 Det är i varje fall jag och Cecilia-på-andra-sidan-Seine rörande eniga om.