Äntligen ett ämne att slösa i. Den kärlek som är riktig och sann ger mer än vad den tar, oavsett insats. Alla hjärtans dag är i antågande, det är kanske dags att uppgradera den dagens värde. Hej på dig – Valentin!
 I vad vår passion ligger är unikt för var och en, jag önskar oss alla att få uppleva den. När vi väl har drabbats så är det väl bara att kapitulera med flaggan i topp. Tänk vad mänskligheten fått vara med om i kärlekens namn.

– Säg till om jag stör, sa du när du klev in, då går jag genast igen.
– Du inte bara stör, sa jag, du rubbar hela min existens. Välkommen.
Av Eeva Kilpi (f 1928)

Men även det vackraste mynt har en baksida. Vad händer när
kärleken går över styr, besatthet, kontroll, svartsjuka,
stalking...? Se till att solen skiner på den vackra sidan!
...vi går mot varmare årstid, så visst kommer den att skina.

Varmt tack till Gustav och Tranquilo -70.

… gav mig mycket kärlek och omtanke. Hon fanns för mig när jag behövde. När jag kände mig rädd och ensam var hon där. Min mormor lärde mig baka bullar och brodera korsstygn. När jag fick för mig att fläskkotletter inte går att äta var det hon som på något sätt lyckades lura mig att börja äta det igen. Vad man får för sig som barn.

Mormor bodde på elfte våningen i ett höghus och jag var livrädd att gå ut på hennes balkong. Där började antagligen höjdskräcken. Något annat jag minns är att jag fick för mig att jag skulle se när kvällen började, när mörkret kom. Jag satt i hennes köksfönster och tittade och tittade men fattade aldrig hur jag kunde missa det gång på gång, för plötsligt var det ju mörkt. Det här med skymning begrep jag inte då.

Ibland fick jag följa med henne för att handla mat. Då gick vi ner till torget där det fanns en linbana som åkte genom berget. Det var så spännande att åka genom berget och man såg kedjan som drog vagnen. Sen kom vi ut på andra sidan till ett annat torg där det fanns affärer. Denna linbana ligger fortfarande i en liten förort som heter Liljeholmen i Stockholm.

Att leka koja var förträffligt hemma hos mormor. Hon hade många matbordsstolar som jag satte ihop med hennes täcke och överkast över. Sen bjöd jag in henne på lite samspråk.
   Vi hade ingen bil när jag var liten utan vi tog bussen, mamma och jag, till mormor. Och hon stod alltid där vid busshållplatsen och väntade på oss. Jag sprang så fort mina korta ben bar mig för att komma henne till mötes och få en kram.

När jag blev lite större flyttade hon till en annan ort, hon ville bo modernt. Men det gick inte riktigt som hon tänkt sig, det blev väldigt ensamt för henne. Hon lärde aldrig känna någon där.

I tonåren flyttade vi genom halva Sverige till en annan stad, långt från mormor. Men hon tog landsvägsbussen och hälsade på oss. Tills sista gången kom då hon drabbades av en stroke hemma hos oss. Jag ser hennes vita kalufs i sjukhussängen framför mig än idag. Minns att hon sa att hon var så röksugen men hon vågade inte säga till personalen. Den gången tog jag henne till rökrummet, som fanns på den tiden. Men hon var så försynt så hon sa nog aldrig det någon gång till personalen. Vad röksugen hon måste ha varit.

Därefter hamnade hon på ålderdomshemmet. Där fick hon lite sällskap av de andra tanterna. Där hann jag hälsa på henne när hennes barnbarnbarn kommit. Mitt första barn. Sen gick hon bort. Det var en stor sorg.

 

Det är inte många i Sverige som vet vem hon är. Men i Frankrike och Italien är superstjärnan och popikonen Sylvie Vartan lika känd som Madonna, Lill-Babs och Carola tillsammans.

 

Sylvie Vartan föddes den 15 augusti 1944 i Iskretz, Bulgarien. Efter andra världskriget tog kommunisterna över landets alla privata släktgårdar och egendomar. Familjen Vartan flyttades till ett statligt hyreshus i huvudstaden Sofia. Pappan Georges rörde sig i kulturella kretsar och blev god vän med regissören Dako Dakorski. Sylvie fick som 8-åring en roll som skolflicka i kultfilmen Pod Igoto (Under Oket). Filmen handlar om bulgariska rebeller som gör uppror mot den turkiska ockupationen. Budskapet är en illa dold kritik mot kommunistledningen och familjen Vartan tvingades flytta till Frankrike i december 1952.

Sylvies upplevelse av inspelningen gjorde att hon började drömma om ett liv som scenartist. I fyra år hyrde familjen ett enkelrum i Paris nära frukthallarna där pappan fick arbete. Sylvie fick kämpa hårt för att klara skolan och bli accepterad av kamraterna. Det skulle ta två tuffa år innan hon behärskade franska språket. För sparade pengar köpte föräldrarna 1960 en våning på Michel Bizot Avenue. Hennes bror Eddie Vartan utbildade sig till musikproducent och övertalade Sylvie att spela in fyra låtar med den franska rockartisten Frankie Jordan. Skivan gjorde oväntat stor succé och Sylvie fick göra sitt första framträdande i fransk television. Nöjesjournalisterna blev hänförda och döpte henne genast till “the twisting schoolgirl”.

När hon var färdig med skolan 1961 fick Sylvie redan som 17-åring spela in skivor i eget namn. Hon hade stora framgångar med franskspråkiga versioner av amerikanska rock och pophits t.ex Ray Charles “What´d I Say” (“Est-ce que tu le sais” ) och Little Evas “The Loco-Motion”. Året efter slog hon igenom hos den stora publiken med balladen “ Tous mes copains”.
 1963 specialskrev Paul Anka “I´m Watching You” samt ytterligare tre låter till kritikerrosade “Sylvie a Nashville”. Där sjunger hon med Elvis sånggrupp The Jordanaires. Albumet innehåller också “Si je chante” och “La plus belle pour aller danser” som blev stora hits i Italien och Japan. Från 1961 till 2011 har Sylvie Vartan haft över 50 miljonsäljare på flera topplistor t.ex “La Maritza”, “Danse-la chante-la”, “Nicolas” och “Je n´aime encore que toi”.

1964 var hon huvudattraktionen på Olympia i Paris. The Beatles var förband och gjorde samtidigt debut i Frankrike. Då hade Sylvie redan träffat sin blivande man rocklegenden Johnny Hallyday. Han brukar kallas för världens största rocksångare som ingen hört talas om utanför fransktalande länder. Sylvie och Johnny var gifta 1965 - 1980. Tillsammans har de sonen David som också blivit en mycket populär sångare. 1984 gifte sig Sylvie med skivproducenten Tony Scotti. De har adopterat en flicka från Bulgarien.
 
Måste lyssnaren förstå franska för att uppskatta Sylvie Vartans storhet som artist? Egentligen inte. Det räcker långt att vara intresserad av musik. Med hjälp av YouTube går det lätt att välja ut egna favoriter från hennes långa karriär. Vad som gör Sylvie Vartan till en unik superstjärna är hennes naturlighet. Hon är helt oförstörd av showbusiness och den massmediala cirkusen.

Sylvie Vartan har en lysande personlighet och stark integritet som imponerar. När hon sjunger på engelska blir det extra ljuvligt. I duetten “Love Again” med sammetsrösten John Denver stjäl hon fullständigt föreställningen med sin karisma och sensuella uppenbarelse. Trots att MTV 1982 började få stor genomslagskraft valde skivbolaget att inte göra en video till låten. Det minskade intresset för inspelningen. Men tack vare YouTube har “Love Again” fått en ny publik som älskar den tidlösa texten och melodin.

John Denver var en amerikansk sångare och låtskrivare. Han hade störst framgångar på 70-talet med hits som “Take Me Home Country Roads”, “Annie´s Song”, “Rocky Mountain High” och “Sunshine on My Shoulders”.
 John föddes under namnet Henry John Deutshendorf den
31 december 1943 i Roswell, USA. 1964 bytte han sitt namn efter favoritstaden Denver. Han ville ha ett klingande artistnamn som medlem i folksångargruppen Chad Mitchells Trio. 1969 satsade han på en solokarriär och gav ut sin första egna skiva “Rhymes and Reasons”.

Skivbolaget gjorde ingen reklam för skivan men John bestämde sig för att lansera den på egen hand. Han åkte runt i hela landet och spelade gratis på olika skolor och universitet. Studenterna hörde av sig till lokala radiostationer och önskade höra John Denvers skiva. När sedan sånggruppen Peter, Paul & Mary gjorde en cover av Johns “ I´m Leaving on a Jet Plane” blev John Denver ett erkänt namn och hans nästa album innehöll flera hits. Under första delen av 70-talet fick han göra ett eget TV-program “The John Denver Show”.

Trots att han var humanist, miljövän och hade en unik röst fick John Denver 1985 inte vara med vid inspelningen av musikprojektet “We are The World”. Michael Jackson, Lionel Richie och Quincy Jones tyckte att Denvers image var för mycket country och för lite pop-rock.
 1987 reste John till dåvarande Sovjetunionen och spelade välgörenhetskonserter för de som drabbats av Tjernobylkatastrofen. 1994 publicerade Denver sina memoarer där han öppet erkände missbruk av alkohol, kokain, otrohet och självmordsförsök. Den 12 oktober 1997 omkom John Denver när planet han flög ensam fick slut på bränsle och störtade i havet. En ny generation har upptäckt sångaren och låtskrivaren John Denvers känsliga texter och romantiska melodislingor. Kärlekssångerna skänker värme till både kropp och själ.

 

"Love Again"

I boken beskriver han vad som händer en man, som är lyckligt gift, träffar en ny kvinna. Man får följa hans rannsakan i dem moraliska dilemman han har. Men det ryms också kärleken till sitt barn och till tankar och idéer. För även i boken är mannen i handlingen filosof. Men han tillåter sig att vara humoristisk också och boken är full av dråpliga situationer. Som när han beskriver ett första möte med den nya kvinnan där de sitter och äter kaffe och bullar varvade med lättöl. Han beskriver hur magen känns i det ögonblicket med”…gasmängden i magen var tillräcklig att vid en okontrollerad explosion lägga hela Sundbyholms slott i ruiner” och vågar inte skratta och låta glad mot henne.

Kallifatides är en riktig ordkrängare. Han beskriver kvinnorna minutiöst t ex i en situation när den nuvarande frun talar i telefon. ”Lena har en viss egenhet, hon behärskar inte telefonrollerna. När hon ringer låter hon som om hon svarar i telefon och när hon svarar i telefon låter hon som hon ringer”. Kvinnorna är helt olika enligt boken, den nya kvinnan är intuitivt inställsam och instinktivt mångtydig men de egenskaperna saknar frun i boken.

Han har även sina tankar om skrivandet i boken. Där säger han ”… det är språkets mångtydighet som skapar skrivarens ansvar, syntaxen är inte ett sätt att ordna ord, det är ett sätt att ordna världen.”Och så upplever jag boken, som hans sätt att ordna en värld, i kärlekens tecken.

I boken beskriver han att förälskelse är en antydning på att vi är trötta på oss själva, att vi är trötta på att vara sådana vi är; vi söker därför inte en annan människa utan i första hand ett annat ”jag” för oss. För förälskelse handlar bara en liten del om den andra; den handlar mest om oss själva. När han sagt det i boken kommer han in på Narcissus, som verkligen älskade sig själv, men har fått symbolisera en perversion som Kallifatides tycker lika gärna kunnat heta ”integritet” eller självaktning. Men nu är mannen i boken trött på sig själv och blir då förälskad i en annan kvinna som gör att alla de vana gesterna och rörelserna skulle bli sagda på nytt, alla de erfarna smekningarna skulle bli spontana igen. I och med det blir man en ny upplaga av sitt gamla jag, och kanske till och med en annan och bättre människa.

Är det egentligen inte så fortfarande år 2013, trettifem år senare. Att vi söker förälskelse för att vi orkar inte med oss själva. Vi är inte som Narcissus som trivdes bäst i sitt eget sällskap. Man vill få in liv i det gamla vana och ensamhet, för den som inte väljer det själv, kan bli något väldigt enahanda och tråkigt. Jag tror på det han säger att med en annan människa får det egna invanda en annan lyster.

Första gången jag blev förälskad i någon hade jag knappt fyllt fem år. Vi gick i samma klass i förskolan. Edwin hette han. Det var ömsesidigt. Tillsammans fantiserade vi om att flytta till Island. ’Is’ och ’glass’ är samma ord på holländska så vi var övertygade om att det fanns massor med glass där borta. Och pommes skulle vi äta. Varenda dag. Varenda skoldag såg vi varandra, satt bredvid varandra, lekte ute tillsammans. Ibland träffades vi även efter skoltid eller under helgerna. Ja, det var ett riktigt förhållande som varade i en evighet. Så kändes det åtminstone då. Tyvärr kändes även sommarlovet som en evighet. Åtta hela veckor utan varandra. På första skoldagen efter lovet stod vi i klasslokalen igen. Han tittade på mig. Jag tittade på honom. Jag var verkligen glad att se honom igen, men jag vågade inte gå fram till honom. Inte han heller och det var slutet på min första kärlek.

Senaste gången jag var förälskad var inte för så länge sedan. Det var kärlek vid första ögonkastet. Eller bättre sagt vid första skriket. Det började dagen min dotter föddes. Jag var så kär att jag inte ens kunde vara utan henne i bara en liten stund. Helst pratade jag om henne hela tiden. Jag gjorde allt för henne, var hela nätter utan sömn för hennes skull, i veckor, i månader, tills jag inte orkade mer.
Men hon var värd det.

Min dotters fotsteg i sanden på bornholms strand

Hur är det möjligt att man går igenom allt detta för en person man inte kände hittills, och egentligen inte känner riktigt än? För så går det även till om man blir förälskad i en möjlig partner. Man vill vara med den personen hela tiden, man behöver mindre sömn. Kanske slutar du äta, kanske kan du inte fokusera dig på jobbet längre. Kanske du får jätteont i magen om du är utan henne eller honom i en enda dag.
Eller bara i en timme.

Allt börjar med feromoner. Feromoner är kemiska ämnen i kroppen vi utsöndrar. Är någon en bra match genetiskt sett, då reagerar hjärnan på ”doften”. Den blir faktiskt helt galen och börjar producera massor med hormoner. Det gör att det sker en hel del förändringar i din kropp.

Kroppen har sitt eget belöningssystem; är du hungrig och äter lite mat – som kroppen behöver då – då får du känslor av njutning och lycka. Kroppen söndrar ut hormonet dopamin i belöning, för det är ju livsviktigt att äta. Även när man träffar en potential partner ökar dopaminnivån. Det känns skönt och du vill få mer av det: du vill gärna stanna hos den personen! Men det är inte bara dopamin som ger dig den lyckokänslan. Även produktionen av fenyletylamin drar i gång. Fenyletylamin är likt kemiskt amfetamin som ger så starka lyckokänslor att man nästan känner sig berusad.

Du står och väntar på bussen och plötsligt kommer han förbi! Du börjar skaka, blir helt röd i ansiktet, benen känner konstiga - du måste sätta dig på bänken. Hur är allt detta möjligt? Det är för att utsöndringen av stresshormonen adrenalin och noradrenalin ökar. Hjärtat börjar slå snabbare och kraftigare, ytliga blodkärlen vidgar sig, såsom i kinderna. Musklerna blir så spända att man kan känna sig stel och klumpig. I vanliga fall ökar de här hormonerna när du hamnar i en farlig situation för att kunna slåss eller fly. Och det är precis det du gör när du träffar din kärlek; antingen springer du iväg så fort som möjligt, men bäst är naturligtvis att du vågar gå fram och säga någonting. För det är så man har störst chans att bli ihop med någon och det befrämjar människans överlevnad – för att vår egen art ska överleva behöver vi ju få avkomlingar.

Oxytocin frigörs när ett barn föds eller ammas och banden stärks mellan mamman och barnet. Det frigörs även när vi kramas och kelas, men också när det handlar om förälskelse. Även detta hormon ger en lyckokänsla och främjar samhörighetskänslan mellan ett par.

Centret i hjärnan som ansvarar för negativa känslor läggs ner. Det är därför man gillar nästan allt hos den andre när man är förälskad i den. Och det är därför det ibland känns som om man vaknar till när förälskelsen tar slut och de rosa glasögonen glider av; ’’Hur i helsikes namn kunde jag bli kär i henne?!’’, tänker du kanske. Eller så har du verkligen börjat älska honom och accepterat alla defekter.

När man är kär är man också mycket sårbar. Negativa händelser kan vara ännu svårare att hantera. Serotoninhalten minskar med nästan 40% när man är nyförälskad. Även personer med tvångsneuros eller med en depression har minskade serotoninhalter. Kom nu ihåg hur du beter dig när du är förälskad; du tänker bara på din älskade, vill vara i hans eller hennes närhet hela tiden. Du kanske kollar mobilen varje minut för att se om du fått ett sms. Du är inte klok längre. Många människor som hamnat i en depression har tappat aptiten och sover dåligt. Det händer även när du är förälskad; du behöver all din tid och fokus för att uppvakta den där personen. Men det är även på grund av den låga serotoninhalten att det kan göra så jävla ont när kärleken inte blir besvarad. Det kan verkligen kännas som att hjärtat brister.

Hur skönt det än känns att vara förälskad, tar det för mycket energi av en att vara förälskad i en för lång period. Dessutom vänjer man sig vid de höga halterna hormoner som ger berusningskänslan. Ändå kan man vara förälskad i upp till ett och ett halvt år. Det är bara att njuta för man kan bara förälska sig i en person en gång under relationen. Efter det är det ett helt nytt kemiskt system som tar över känslolivet. Och äntligen kommer förnuftet tillbaka…

Jag har två katter och de är mitt allt efter att barnen blivit vuxna och flyttat hemifrån. De ger mig det sällskap jag saknar från den tiden när barnen var små. Just detta att katterna söker mitt sällskap och att jag får ta hand om några, man känner sig aldrig ensam. Det jag får tillbaka i form av tillgivenhet när de kommer och söker mitt sällskap är enormt. Dessa själar ger så mycket kärlek att det är svårt ge tillräckligt tillbaka.  Jag får dåligt samvete ibland men en katt är så okomplicerad, de bara är.

Jag är stolt ägare till två stycken. En hona på nio år och hanne på fyra år. Honan som jag haft sedan hon var kattunge fick namnet Grynet efter ett barnprogram som då gick på TV. Hannen fick namnet Holger då han ser ut som en hovmästare med sina färger och teckningar i ansiktet.
 Holger kom till oss när han var ett år. Det var min dotters katt från början och det var meningen att han skulle vara innekatt, men det funkade inte. Han satt vid ytterdörren och ropade hela tiden.

Holgers start i livet kunde slutat illa. Han hittades nämligen i skogen i en kartong tillsammans med sina syskon. Katt-ungarna fick alla ett hem var i alla fall och Holger kom alltså till min dotter.

Avslappnade Holger

När Holger kom till oss fick han lära sig att vara ute. Det är mycket att lära; gå på toa ute, inte gå in hos grannarna, hålla undan för bilar (även om vi har skog på baksidan) och det kanske allra roligaste att lära: nämligen att fånga möss som han vill visa upp. En sak till som är rolig är att leka med Grynet. Då gömmer han sig bakom fåtöljen och sen hoppar han fram och överraskar Grynet. Hon blir lika paff varje gång, sen är jakten i full gång.

Våra katter är väldigt sociala och vill vara med när det händer. Är jag ute i trädgården är de där med. Lagar jag mat så gör de allt för en godbit. Men det finns en sak som är jobbig. Nämligen när de ska ut mitt i natten och jag måste släppa ut dem. Ibland är jag knappt medveten om vad jag gjort när jag vaknar.

Att en katt kan ha en stark personlighet märks också på den katt som min dotter skaffat sig efter Holger. Hon är innekatt och trivs med det. Namnet på henne blev Mini för hon är verkligen liten. Mini är väldigt försigkommen. Hon undersöker allt genom att bita och har bitit av många sladdar. Att leka med bollar som kastas är jätteroligt och hon klättrar upp på allt som går rent höjdmässigt. Krypa in i klädskåp och linda in
sig är mysigt.

Mini har varit på sommarlov hos oss två gånger. Och det går jättebra att kombinera uteliv med att vara innekatt också. Hon kommer bra överens med våra två katter och särskilt Holger som är väldigt förtjust i henne. När hon åkt hem blir det tomt för både honom och mig.

Så att skaffa katt har varit det bästa jag gjort. Precis som många med mig. En katt finns i ungefär vart femte hushåll. Bara för att nämna sisådär hur många kattälskare som finns.

Vad människan är till för: Människor har fyra primära funktioner: att mata dig, att leka med dig och ge dig den uppmärksamhet du kräver, samt att göra rent i kattlådan. Det är viktigt att behålla sin värdighet när man är med människorna så att de inte glömmer vem som är husets härskare. Människor måste kunna husreglerna. Det går att lära dom om du börjar tidigt och har stort tålamod. Sen kommer du att ha ett bra
fungerande hushåll.

Det började 2001 med ett tvärkulturellt projekt, där urgammal slöjdkunskap presenteras med teaterns berättarkonst, musik och dans av artistkollektivet ”Big Wind” i Göteborg. Från Kulturdepartementet finns en nämnd som ansvarar för hemslöjdsfrågor NFH. Det är en statlig myndighet, där syftet är att väcka intresse för hemslöjd för nya generationer. Deras slogan är: ”Våra händer formar framtiden”

Slöjdcirkus har en egen pedagogik, som består av 5 grundstenar:
* Rummets utformning
* Ett tvärkulturellt möte
* Ett pedagogiskt förhållningssätt
* Ett mångkulturellt perspektiv
* Ett genusperspektiv (som sker alldeles naturligt)

Kristin Boström som var rikskonsulent för barn och ungdom och projektledare för slöjdcirkus. Hon säger så här om barnen/ungdomarna: Barn är intresserade av att leka, använda sin kropp, ta ut rörelserna, övervinna sig själva och på det sättet växa och uppfatta sin egen kompetens.

När jag gick in i Blekinge läns muséum så fanns det en slöjdvägg med massor av verktyg, en korg med grå ull och kardor, alldeles bredvid en påbörjad flätad korg,en annan korg  med en påbörjad stickning med granna garnnystan . Där fanns också en riktigt insutten fåtölj för att slå sig ner i och inspireras till handarbete. Jag såg också stora filtade/tovade ullstycken i olika slags ull, som var stora som 1meter.
 Där stod ett vackert filtat tält som kallas för Geir från Ungern. Det heter Jurta i Mongoliet och den är kraftigare med tanke på kylan. Djuren fick flytta in i tältet/Jurtan när det blev för kallt för dem att vara ute. En Geir liksom en Jurta måste vara lätt att flytta och kunna sätta upp igen på kort tid.
 Bakom hyddan satt Nils ”Nisse” Stormlod och täljde med hjälp av en täljhäst, som bet fast träbiten medan Nisse skar i det mjuka träet med en kniv med tvåhandsfattning. Han berättar att första gången som han täljde så var han två och ett halvt år och han har sin egen ”slöjdade” historia. Nils föddes i Hälsingland, där folkkonst och kultur verkligen vårdas och frodas. Till vardags finns han i Slöjdhuset på Kallingevägen 7 i Ronneby och han är s. k länshemslöjdkonsulent.

Slöjdklubben är ett resultat som sprungit fram från barnen själva som varit med om Slöjdcirkus.
De har önskat en fortsättning och klubben vänder sig till alla barn från 7-14 år och idag finns det klubbar över hela landet.

Det här vill Nisse förmedla till elever i alla åldrar:
* Du kan själv
* Du kan behärska din kropp
* Vi använder hela kroppen, när vi slöjdar
* Vi lär oss använda redskap, som kan vara farliga om man använder dem fel
* Allt detta tillämpat ger självförtroende
Nisse tipsar om YouTube för att få en liten glimt av Slöjdcirkus.

Den som syns först med alla barn utanför tältet är Kristin Boström, projektledaren som dansar in i tältet i en långdans. Genast börjar sånger ljuda i cirkustältet, som är den tredje pedagogen. Där finns skuggteater, marionetter och skådespelarna själva och musiker förstås. Med hjälp av en snurra så lottas verkstäderna ut beroende på vilket lag som har vilken färg. Här blandas olika tekniker för både flickor och pojkar. Inlärningen sker genom olika upplevelser och någon tar fram en ord-skatt-kista där den som drar ordet får säga precis vad han eller hon tänker på. Susanna Björkdahl- Ordell har forskat hur inlärningen går till och vad man verkligen kommer ihåg och har lärt sig för lång tid framöver. Läraren/pedagogen får i detta fall också vara elev, berättar Nisse.
 Det är mycket viktigt att barnen får göra ”allting” och pröva på utan att hindras i sin process av frågor och kommentarer. Här är det just upptäckarglädjen som är det väsentliga. I Slöjdcirkus blandas berättelser, magi, dans, uppträdanden och slöjdande till en härlig kompott.

I slöjdklubben får alla vara med och man behöver inga förkunskaper. Klassläraren och föräldern får själva pröva på att vara elever och får absolut inte avbryta barnets aktivitet och kreativitet med styrande frågor, det är en skapande process barnet befinner sig i med all den koncentration och närvaro som krävs, då får ingen störa själva ”flödet” som kanske befinner sig för fullt i barnets hjärna. Barnen får göra ”allting” och pröva och testa sig fram utan restriktioner.

Sedan några år har Nisse och hans kollegor ett samarbete med Valjevikens folkhögskola. Det började med en slöjdklubbhandledareutbildning där Nisse och hans kollegor skulle utbilda lärarna på skolan och förmedla en ny syn på skapandet i sig själv med avisen ”Alla kan”. Nu fungerar Valjeviken som en rehabilitering.

När Slöjdcirkus var på Gotland fick de ta hand om gravt handikappade små och stora i 30 minuter.
Ett barn låg i rullstolen, blind, men fick ändå en sinnesupplevelese av träets doft och egenskaper. Det är som Nisse säger: ” Det handlar aldrig om produkter” och det måste finnas en fruktbar amatörism. Skapandet handlar om ett sätt att må bra och öva kunskaper och inte minst fortsätta öva med kniven. Det gäller att hitta en balans när läraren ska bedöma utan att kritisera, ett råd går bra så som ”om du övar på det här” eller om du gör så här i stället. Det är oerhört viktigt att eleven är delaktig med alla sina sinnen.

Jag frågar Nisse vilket trä som är lättast att tälja i och han svarar björk utan att tveka och berättar samtidigt några fascinerande historier: man har funnit alträd i viadukter från riktigt gamla tider. Ett exempel är det Gamla Lund där man fann en akvedukt som är 1000-årig som var fullt fungerande med alträd. Eftersom alen stått i vatten hela tiden har den inte förstörts. Ek är det hårdaste träslaget.
 Förr i världen la man björknäver i blöt i minst 4- 6 timmar i vatten blandat med pottaska av björk som fungerade som lut. Detta gjorde man för att kunna färga eller beta (som man sa) t. ex skinn. Färgade man byxor så kallades det för ”näverbeina” och det blev en brun färg. En del gick i fiskskor av fiskskinn helt enkelt som färgats, de var riktigt fina. Jag hittar en vacker väska som är gjord av kattfiskskinn och de ljusa partierna är laxskinn.

Jonas var ute och sköt med sitt nya luftgevär, när han fick se en kråka mitt på vägen. Han försökte att skjuta den, trots att det var förbjudet. Han träffade faktiskt, och fågeln dog omedelbart. Efter en stund fick han se ett kråkbo med ungar som skulle matas. Han anade att han hade skjutit kråkmodern eftersom ungarna fick vara utan mat. Han bestämde sig för att mata kråkungarna. Han visste inte vad dom åt, men försökte med sardiner och ägg. Han visste inte heller hur ofta de skulle matas, men bestämde sig för tre gånger om dagen. Jonas hade ju också läxläsningen, tolv år som han var. En granne hade börjat att spionera på honom, och anade vad som hade hänt. Grannen hade nämligen hittat den döda kråkmodern och kråkboet. Han tog tag i problemet och talade med Jonas. Grannen betonade att man skulle vara aderton år för att få skjuta med luftgevär. Han kontaktade därför polisen som ryckte ut till Jonas. Polisen beslagtog luftgeväret och skrev upp Jonas för brott mot vapenlagen.

Det hade gått ett halvt år, och Jonas som hade hunnit att fylla tretton år hade också fått problem med öl. Han hade gott om fickpengar och brukade köpa öl varje helg. Modern som inte hade sett vad Jonas höll på med, fick ändå så småningom reda på omständigheterna med luftbössan och ölen. De första breven från socialtjänsten hade kommit till fel adress. Polisen hade nämligen kontaktat socialtjänsten om Jonas liv och leverne. Det hölls ett möte mellan Jonas föräldrar och en socionom om tilltagen. Jonas lovade att sluta med ölen och luftgeväret var ju redan beslagtaget. Jonas berättade för socionomen och föräldrarna, att han hade matat kråkungarna under flera månaders tid.  De lämnade sedan kråkboet och flög iväg till okända öden. Jonas fick lova att sköta sig i fortsättningen, och lova att sluta med ölen. I fortsättningen lade också Jonas manken till och började att göra läxorna, så hans betyg steg. Han hade till fjortonårsdagen fått nästan bäst betyg i klassen. Hans lärare ville att Jonas skulle fortsätta med teoristudier över gymnasiet och universitetet. Jonas hade också träffat en flicka som han tyckte om. Hans föräldrar tycket emellertid att Jonas var för ung att ha stadigt sällskap.

På fritiden började återigen Jonas att få problem. Han var lättledd och hade börjat att hålla till i bowlinghallen. Han var inte så intresserad av bowling, men hade lätt för att prata och ta kontakt. Intresset för narkotika var svårt att häva och Jonas drabbades återigen av ett återfall i missbrukarsvängen. Han hade börjat att röka hasch och begick också ett inbrott för att få  pengar.
 Det hade också börjat att bli intressant med en naturlig runda ute vid hästkapplöpningarna. Jonas var återigen lättledd, och hade börjat att bli intresserad av att försöka att pantsätta sina föräldrars tillhörigheter för att få pengar. En förstående typ dök upp vid hästkapplöpningarna, och erbjöd Jonas att få låna femtusen kronor mot en inteckning i föräldrarnas bil. Jonas som väl visste att det inte skulle bli möjligt att betala tillbaka pengarna om han förlorade på hästarna, tackade trots allt ja till erbjudandet. Den förstående typen räknade med att vid behov pressa till sig pengar av Jonas föräldrar även om lagen inte var på hans sida.  Det blev emellertid en större vinst för Jonas vid travbanan och sedan skötte han sig. Han började lagom till femtonårsdagen återigen att göra läxorna,  och förbereda sig för gymnasiet. Jonas kunde trots allt inte hålla sig undan sporthallarna, spänstig som han var. Han förberedde sig att tävla i höjdhopp och började att träna hårt för distriktsmästerskapet.

Träningen hade börjat att bli hård men Jonas stod ut. Han var helt enkelt fast besluten att vinna distriktsmästerskapet och stod ut med vad som helst. En vacker dag kom friidrottslagets tränare på besök. Han hade blivit intresserad av den femtonårige grabben. Det var visserligen inte förrän i adertonårsåldern som Jonas kunde en aktuell för så stora uppgifter. Han stöttade emellertid Jonas i hans ansträngningar att komma i rejäl form till adertonårsdagen. Det var alltid något speciellt med Jonas. Han var alltid aktuell för någonting, stort eller smått. Han var därför ett spännande fall att följa.

Jag glömmer aldrig känslan av att gå ut i trädgården med massor av papiljotter i huvudet. Då var jag 11 år och hoppades för ”allt smör i Småland” att inga grannar såg mig, för jag skämdes som en hund. När Jag nu får syn på de elekriska spolarna av märket Carmen minns jag hur svårt det var att sova med andra papiljotter i huvudet, Carmenrullarna kunde jag i alla fall plocka bort rätt så snart, men roligt var det inte. Kan inte låta bli att tänka på Rasmus med sitt raka linhår och lugg som inget hellre ville än att gå på luffen tillsammans med sin bäste vän Oscar. När de väl är framme och frun i huset talar om att antingen ska de ha en pojke med rakt hår eller ingen pojke alls.

Jag avbryts i mina tankar av en ljudlig inbjudan till Birgitta-salongen. I konserthallen på scenen har de riggat en frisersalong och efter en kort väntan dyker en förfärligt jäktad kund upp. Hon sätter sig i stolen  och ber om en quick fix för hon har så ont om tid. Kunden sitter med ryggen mot oss och spolarna som Birgitta Göransson sätter i hennes hår plockas snabbt bort. Hennes röda hår förråder henne och inte minst dialogen, vem är det om inte Anna Jarnestad själv som har bråttom att prata inför oss.
 Innan kallelsen till Birgittasalongen kunde man förlora sig i en mörk virvel mitt på golvet. Det var trängsel för alla var nyfikna och ville se vad Anna hittat på.

I ett hörn satt Anna Jefta och spelade så vackert på sin folkharpa, som hon faktiskt kunde ta under armen. Folkharpa hörs på namnet att den används främst till folkmusik och det är ett gammalt instrument.

En kortkort presentation av Anna Jarnestad
Hon jobbar gärna i flera olika material: stengodslera, skulpturer av djur och människor i rörelse och på senaste tiden har hon börjat att uttrycka sig med ett annat material:
Emalj i tavlor
 Stora projekt: Invigningen av Wittusplatsen 25 augusti -12 en stor bronsrelief utanför Turistbyrån. Länsstyrelsen en 9 m vägg med 126 kvadratiska plattor i stengodslera.

Kulturchefen Annika Eklund hälsade Anna Jarnestad välkommen till konsthallen igen och efter överlämnande av present och vita rosor gav hon ordet vidare till Camilla Erlandsson, en av Annas bästa väninnor, journalist och konstvetare. Camilla inledde med att tala om vad papiljott betyder nämligen fjäril -papillon. Att vilja hålla kvar den yttre kontrollen för att fasaden inte ska spricka. Fjärilen i sig är en metamorfos med flera förvandlingsstadier larv, puppa och slutligen när den vecklar ut sina blöta vingar och får torka i vinden innan den fjärilen tar sin första flygtur. Det är som tidens flykt om man bejakar att tiden går eller att den alldeles stilla står.  Tillbaka till papiljotterna :Vill man vara fin får man lida pin! Hur är det med det inre och yttre livet, är det två olika världar eller är de harmoniserade med varandra? Hundar som förekommer väldigt ofta på Annas tavlor är symboler för trofasthet.

 

Väskor kan symbolisera allt möjligt:
Väskor kan vara stora, små, borttappade, farliga, hemliga, taggiga. De kan rymmer det mesta från skrot till en baby eller docka om man så vill. Vad är det vi går och bär med oss för bagage? Kanske det är dags att tömma innehållet och köpa en ny väska. Vad säger din väska om dig?

Så har vi då kommit till vår sista del av denna artikelserie om animationens bortglömda juveler, och det är ingen mindre än The Critic som blir vårt sista mål. Det är 1994, och manusförfattarna Al Jean och Mike Reiss, medförfattare till dom extremt kritikerrosade säsongerna 3 och 4 av The Simpsons, vanligtvis sedda som seriens guldålder, har precis avslutat arbetet med deras egen skapelse, The Critic, en animerad serie som handlar om filmkritikern Jay Sherman, vars röst kommer från komikern Jon Lovitz, och hans prisbelönade tv-show Coming Attractions. Serien utspelar sig i New York, och följer den oturbenägne och generellt avskydde Shermans liv när han försöker hitta lyckan och få acceptans för sin kritik. Hans program är, i hans egna ord, ”det tredje populäraste tidiga morgon filmrecensionsprogrammet i New York”, och produceras av hans arbetsgivare Duke Phillips, en självskapad miljardär som klättrat sig upp från en liten kycklingrestaurang till att äga ett stort mediaföretag.
 Jays främsta karaktärsdrag är hans extrema avsky för den populism och pengahunger som styr Hollywood, och den totala avsaknad av konstnärligt kunnande som moderna filmer ofta visar. Detta leder till att han ofta kritiserar mycket folkkära filmer och skådespelare som till exempel hans avsky för den annars kritikerrosade Lejonkungen, vilket i sin tur gör att allmänheten avskyr honom. Detta, tillsammans med hans övervikt och underliga vanor gör att han behandlas som en social paria, men under hans buttra yttre döljer sig en känslig man som förbittrats över att något han älskar förenklas och dummas ner, och som är mycket ensam och känslomässigt skadad, ett tema som ofta dyker upp, särskilt i säsong 1. Jays bekantskapskrets består av hans bästa vän Jeremy Hawke, en parodi på skådespelaren Paul Hogan som spelade Crocodile Dundee, hans adoptiv föräldrar Franklin och Eleanor Sherman, en före detta senator och socitetsdam, hans syster Margo, hans bittra och extremt aggressiva ex-fru Ardith, hans son Marty, hans chef Duke Phillips, och i säsong 2, hans flickvän Alice och hennes dotter Penny.
 
Seriens huvudkaraktärer © Fox
Seriens huvudtema är film och Tv-industrin, men går också in på New Yorks kultur, och till viss del, den amerikanska politiken under 90-talet. Kända filmskapare parodieras flitigt, legenderna Orson Welles, Woody Allen och Marlon Brando är populära måltavlor, och även Jays kritiker kollegor, som dom världsberömda Roger Ebert och den framlidne Gene Siskel. Ett avsnitt i säsong 2 handlar om att Ebert och Siskels samarbete bryts ned och Jays kamp för att bli den nya kritikerpartnern till en av dom. Det hela slutar dock med en försoning som parodierar slutet på Sleepless In Seattle. Orson Welles och Marlon Brandos parodier är mindre smickrande, då dom oftast dyker upp som dom nergångna föredettingar dom blivit vid slutet av deras karriärer. Orson Welles är en pompös reklamkaraktär, en referens till dom reklamfilmer en pengadesperat Welles gjorde mot slutet av sitt liv i verkligheten, och Marlon Brando framställs som en groteskt överviktig frossare. Woody Allen framställs lite mer positivt, men det drivs mycket med hans kontroversiella smak i kvinnor, en referens till hans giftermål med sin egen styvdotter i verkligheten. Hollywoods metoder är dock det mest populära ämnet, särskilt det faktum att dom som bestämmer vilka filmer som ska göras är högt uppsatta affärsmän som vare sig har kunnande eller intresse för kreativitet och som bara ser filmer som en inkomstkälla snarare än ett konstnärligt medium. De som kommer till Hollywood med konstnärliga ambitioner blir snabbt distraherade av snobbkulturen och förvandlas själva till pompösa show-biz typer, vilket händer Jay själv i avsnitt 9 LA Jay där Jay skriver ett magnifikt manus som blir kritikerrosat, men som köps av en filmstudio som inte vill att filmen ska göras eftersom det skulle höja kvalitetsribban för mycket. Istället erbjuds Jay att skriva Ghostchasers 3, en parodi på de populära Ghostbusters filmerna, och Jay faller snabbt byte för Hollywood kulturen och förvandlas till just den sortens filmskapare han avskyr. När filmen väl är gjord är den en katastrof, och Jay utför en offentlig protest på sitt program överfilmen, vilket slutar med att han hamnar i fängelse i 30 dagar för förargelseväckande beteende. Jays förhållande med hans chef Duke är baserat på samma halvfientliga motsättningar. Duke, som ägaren till ett stort mediaföretag, är mest intresserad av populärintressen, och irriteras av Jays pretentiösa, artistiska smaker, och Jay som hyser allmänt förakt för allt vad populärt heter, vill helst tala om utländska, obskyra filmer ingen hört talas om.

En annan stil av humor är filmparodier, vanligtvis av populära mainstreamfilmer, som Jay tvingas recensera på sitt program, till exempel Dennis The Menace 2 Society, en kombination av Dennis The Menace och 90-tals gangsterfilmen Menace 2 Society, Dirty Harry K-9 Robo Cop and A Half 2, som tar de vanliga klyshorna från ”omaka par” polisfilmer till extrema höjder, och Rocky 6 Texas Chainsaw Massacre 4 där Rocky måste boxas mot Leatherface.

 

Scen ur Dirty Harry K9 Robo Cop And A Half 2
En viktig del av serien är dock också Jays förhållande med sin familj och vänner. Trots hans vresiga och bisarra uppträdande bryr sig Jay verkligen, och hans förhållande med hans adoptivsyster Margo och hans son Marty är mycket kärleksfullt, även om hans giftermål med exfrun Ardith slutade i en fullständig katastrof, och hon nu är extremt aggressiv mot honom. I början av säsong 2 introducerades Alice Thompkins, en före detta Texas bo som lämnat södern bakom sig efter att hennes man varit otrogen, och tog sin dotter med sig till New York, där hon blir Jays personliga assistent, och de två påbörjar snart ett romantiskt förhållande, och håller ihop i resten av serien. Hans bäste vän Jeremy Hawke är också en viktig del av serien, och innehar rollen som Jays man på insidan av Hollywood.

Bara 23 avsnitt över 2 säsonger producerades, ej inräknat en serie web baserade kortfilmer som kom ut under 2001 med mycket lägre budget, och dessa brukar ej räknas in som en riktig del av serien. Trots sin korta livstid och tumultiga kanalhistoria, så ses The Critic än idag som en av animationens mest underuppskattade juveler, och DVD-boxen som gavs ut under 2004 blev en smärre succe. Jay är heller inte helt försvunnen, då han har haft några snabba gästspel i The Simpsons under årens gång.
 

Scen ur ”A Star Is Burns”
Det är med dessa ord jag avslutar Coming Attractions. Som alltid har det varigt roligt att berätta om de skatter som dom flesta aldrig har sett, och kanske nu blivit intresserade av att leta upp. Då dom flesta inte har någon officiell DVD-release kan jag bara råda er att söka vidare online, och hålla minnena vid liv. Vem vet, vi kanske får se dom igen en dag.

 

Vad har du för intressen? Vill du komma ut och träffa andra med samma intresse? Nu har det nya Aktivitetsmagasinet kommit ut som innehåller en mängd olika aktiviteter. Det är olika kurser, studiecirklar, utflykter och resor. Träffpunktens fritidskatalog är inbakad i denna.

 

Det är Loffe som tidigare jobbade på Träffpunkten som har detta som ett projekt i kommunen. Karlskrona Kommun och Landstingets psykiatri har ett samarbetsavtal som nu lett till detta magasin.

Den person som har kontakt med socialpsykiatrin i kommunen eller landstingets psykiatri  har möjligheten att delta i dessa aktiviteter. Kostnaden är minimal eller ingen alls utan det enda som behövs är ditt intresse. Eller om du har en dröm som du vill pröva på så är det bara att framföra sitt önskemål. Finns tillräckligt med intresserade så kan det starta.

Aktivitetsmagasinet har framställts av en inventering av befintliga aktiviteter. En del nya har kommit till och framöver kommer det att utkristalliseras vilka aktiviteter som blir i fortsättningen.
 Magasinet kommer att komma ut två gånger om året, vår och höst. Det är deltagarnas önskemål som lägger grunden till vilka aktiviteter som blir.

 

Magasinet finns nu mera på kommunens hemsida och att hämta på Träffpunkten och i väntrummen till psykiatrins och olika avdelningar. Vill du veta mer kontakta
Christoffer Olsson 0455-32 10 38.

Till vardags blandar du skadliga kemikalier för att försörja dig. Ännu ett ströjobb du tagit på dig för att du måste. Men du vill inte klaga alltför mycket. Tiden går relativt fort, och du ser resultat på kontot. Det är bara det att du känner att du borde vara någon annanstans och göra någonting helt annat. Något av själsvärde, tänker du, vad nu det skulle vara.

Idag är det tomt där inne.
Och du har ett uppdrag att slutföra. En text att skriva. Texten ska handla om allt den här dagen inte har att erbjuda dig. Om allt du inte känner idag. Du sitter fundersam och ihålig. Du försöker hitta på något vettigt. Det blir det ena fjant-stycket efter det andra, och i slutändan raderar du ändå allt, kräsen som du är. En kaffepaus kanske hjälper, tänker du. Men icke. Det är tomt.

Imorgon är en ny dag.
Egentligen lärde du dig för länge sedan att nöja dig med det lilla. Att inte gå och dagdrömma ihjäl nutiden, utan istället ta vara på situationer när dom uppstår. Att göra det du vill när du kan, och se vart det leder dig.
 Om du tänker efter är du en ganska lycklig människa. En ganska lycklig människa som tenderar att glömma bort lycka och begrava dig i hur fåfängt allt är. Men jag klandrar dig inte för det. Du borde bara inte tänka så mycket.
Ingen tackar dig för det.

Jaja. Du går där på fabriken dag ut och dag in. Inifrån dig kan du ibland höra musikstycken spelas upp om och om igen, och ibland kommer du på dig själv med att dansa där du står i din skyddsdräkt och din filtreringsmask. Du står där och arbetar, håller reda på hur många säckar oxalsyra du hällt i blandningen. Ändå befinner du dig ljusår därifrån, därför att just den textraden till dom tonerna gör något oförklarligt med din kropp. Du ryser och känner något extra ordinärt, något som varken ringande alarmklockor, lunchpauser eller löningsdagar kan erbjuda dig. Det är dom befriande luckorna i tillvaron, när någonting verkligen griper tag i dig, som får dig att stå ut.
 Jag skulle vilja kalla dig för en känslig människa, och då menar jag inte ömtålig utan snarare att du är starkt mottaglig för känsloupplevelser, som du förstärker med lite kreativ fantasi. Musik är inte det enda som erbjuder dig en glimt av någonting större. Tänk på alla upplevelser du haft på resande fot. Och böcker. Böcker plöjer du slaviskt igenom av samma anledning. För ibland kommer du till en sida, ett stycke, en mening, ett ord som i sin fysiska enkelhet serverar dig en komplex inre upplevelse, och som i sin simpla självklarhet nästan hånar dig för att du själv inte kommit på det.

Att uppfylla drömmen om någonting är det viktiga, tänker du nu, eftersom det är det som ger ditt liv verklig mening. Du tänker på en gammal chef du hade i Rotterdam. Om hur han gick till samma arbete i flera år, ett arbete han avskydde, bara för att försörja sig och få inspiration till att sjunga ur sig allt på fritiden. Nu har han slutat på jobbet och hans band släpper en ny skiva i februari. Precis som han, vet du att du aldrig kommer ge upp det du nu drömmer om, hur ångestladdad processen än kan vara. Och så lever du ditt liv. Du trälar dig fram likt de allra flesta människor, längs stigen du valt att följa, mot målet du valt att sikta mot, och är ganska nöjd med dig själv och ditt liv. Du har en passion för att finna skapad storhet, och det tycker jag är beundransvärt.
 Slutligen kommer dagen då du träffar ett par kometögon. Ni börjar prata om något och slutar inte förrän dagen därpå. Så naturligt rätt känns det. Närvaron av varandra blir snart till en besatthet, en drog du inte kan vara utan. Precis när du tror att det inte kan bli bättre, släcker jag ljuset och visar dig allt. Jag tar dig till himmelen innan solen har gått upp.

Det är sättet jag ler på när jag talar till dig.
När du förlorat allt hopp får jag dig att tro på livet igen. Du kan inte slingra dig. Du vill inte slingra dig. Du är mitt uppe i den starkaste av passioner, och du är helt oförmögen att inse den passionens sanna natur.
 Någon sa att hjärtat har sin logik som logik inte biter på.
Verklig kärleksfull passion gör att allt annat känns nästintill irrelevant. Verklig kärleksfull passion räknar inte utgifterna. Verklig kärleksfull passion övertygar dig att ära är väl värt att uppoffra och att skam är ett billigt pris att betala. Verklig kärleksfull passion får inte sin näring genom tillfredställelse utan snarare genom hinder. Verklig kärleksfull passion är destruktiv, den förstör, och om den inte förstör dör den ut med tiden.

Men både du och jag är obotliga romantiker, och vi är naiva nog att skapa ett separat och osynligt konstnätverk mellan oss.
Vem vet? Framtiden är inte förutbestämd.

Ja då var det dags för mig att gå vidare. Mitt nästa steg här efter blir barnomsorgen och jag hoppas att det kommer gå bra. Min tid här på Presspunkten har varit rätt lång.
 Började här våren 2008 och efter många olika prövningsområden så fann jag kameran. Det har varit ett nöje att få lära sig hantera den och lära sig olika typer av tekniker. Min verkliga WOW-bild var omslaget på nummer 5/2009 med tema Minne. Jag och min syster var ute på en fotorunda då vi hamnade på kyrkogården.

Efter en stunds försök på olika objekt hittade jag en stor fin sten vid minneslunden. Den sprutade upp vatten ur toppen så jag försökte fånga effekten o vips så fick jag en kanonbild som jag verkligen kände mig nöjd med. Senare som kom både jag och Kenneth på att den var ju jättebra att ha som omslag till temat minne. Det kändes bra att sedan få se den som omslagsbild och sedan dess så har jag upptäckt hur kul det är med foto. Innan jag började på Presspunkten fanns det inte alls i mina tankar.

Där är ett utav många tack som jag skulle vilja ge till de som genom min tid på tidningen varit med. Har nu fler goda minnen i väskan man bär med sig genom livet. Sen får vi inte glömma en superbra handledare som varit närvarande och resten av Träffpunktens personal. Nu får Tomas hitta någon annan att skylla vädret på! Keep up the good work ni som är kvar och jag önskar ett stor lycka till, till hela sysselsättningen!  Tack igen för min tid! I’m out!!!