Min mormor...
text CHRISTINA ERICSSON
foto INGEGERD ERICSSON
Nr 1/2013
En mormor är väl något alldeles speciellt för ett barn. Dom har tiden och lugnet som också behövs. Min mormor är död sen tjugo år tillbaka, detta är några av mina minnen med henne.
… gav mig mycket kärlek och omtanke. Hon fanns för mig när jag behövde. När jag kände mig rädd och ensam var hon där. Min mormor lärde mig baka bullar och brodera korsstygn. När jag fick för mig att fläskkotletter inte går att äta var det hon som på något sätt lyckades lura mig att börja äta det igen. Vad man får för sig som barn.
Mormor bodde på elfte våningen i ett höghus och jag var livrädd att gå ut på hennes balkong. Där började antagligen höjdskräcken. Något annat jag minns är att jag fick för mig att jag skulle se när kvällen började, när mörkret kom. Jag satt i hennes köksfönster och tittade och tittade men fattade aldrig hur jag kunde missa det gång på gång, för plötsligt var det ju mörkt. Det här med skymning begrep jag inte då.
Ibland fick jag följa med henne för att handla mat. Då gick vi ner till torget där det fanns en linbana som åkte genom berget. Det var så spännande att åka genom berget och man såg kedjan som drog vagnen. Sen kom vi ut på andra sidan till ett annat torg där det fanns affärer. Denna linbana ligger fortfarande i en liten förort som heter Liljeholmen i Stockholm.
Att leka koja var förträffligt hemma hos mormor. Hon hade många matbordsstolar som jag satte ihop med hennes täcke och överkast över. Sen bjöd jag in henne på lite samspråk.
Vi hade ingen bil när jag var liten utan vi tog bussen, mamma och jag, till mormor. Och hon stod alltid där vid busshållplatsen och väntade på oss. Jag sprang så fort mina korta ben bar mig för att komma henne till mötes och få en kram.
När jag blev lite större flyttade hon till en annan ort, hon ville bo modernt. Men det gick inte riktigt som hon tänkt sig, det blev väldigt ensamt för henne. Hon lärde aldrig känna någon där.
I tonåren flyttade vi genom halva Sverige till en annan stad, långt från mormor. Men hon tog landsvägsbussen och hälsade på oss. Tills sista gången kom då hon drabbades av en stroke hemma hos oss. Jag ser hennes vita kalufs i sjukhussängen framför mig än idag. Minns att hon sa att hon var så röksugen men hon vågade inte säga till personalen. Den gången tog jag henne till rökrummet, som fanns på den tiden. Men hon var så försynt så hon sa nog aldrig det någon gång till personalen. Vad röksugen hon måste ha varit.
Därefter hamnade hon på ålderdomshemmet. Där fick hon lite sällskap av de andra tanterna. Där hann jag hälsa på henne när hennes barnbarnbarn kommit. Mitt första barn. Sen gick hon bort. Det var en stor sorg.
Mormor bodde på elfte våningen i ett höghus och jag var livrädd att gå ut på hennes balkong. Där började antagligen höjdskräcken. Något annat jag minns är att jag fick för mig att jag skulle se när kvällen började, när mörkret kom. Jag satt i hennes köksfönster och tittade och tittade men fattade aldrig hur jag kunde missa det gång på gång, för plötsligt var det ju mörkt. Det här med skymning begrep jag inte då.
Ibland fick jag följa med henne för att handla mat. Då gick vi ner till torget där det fanns en linbana som åkte genom berget. Det var så spännande att åka genom berget och man såg kedjan som drog vagnen. Sen kom vi ut på andra sidan till ett annat torg där det fanns affärer. Denna linbana ligger fortfarande i en liten förort som heter Liljeholmen i Stockholm.
Att leka koja var förträffligt hemma hos mormor. Hon hade många matbordsstolar som jag satte ihop med hennes täcke och överkast över. Sen bjöd jag in henne på lite samspråk.
Vi hade ingen bil när jag var liten utan vi tog bussen, mamma och jag, till mormor. Och hon stod alltid där vid busshållplatsen och väntade på oss. Jag sprang så fort mina korta ben bar mig för att komma henne till mötes och få en kram.
När jag blev lite större flyttade hon till en annan ort, hon ville bo modernt. Men det gick inte riktigt som hon tänkt sig, det blev väldigt ensamt för henne. Hon lärde aldrig känna någon där.
I tonåren flyttade vi genom halva Sverige till en annan stad, långt från mormor. Men hon tog landsvägsbussen och hälsade på oss. Tills sista gången kom då hon drabbades av en stroke hemma hos oss. Jag ser hennes vita kalufs i sjukhussängen framför mig än idag. Minns att hon sa att hon var så röksugen men hon vågade inte säga till personalen. Den gången tog jag henne till rökrummet, som fanns på den tiden. Men hon var så försynt så hon sa nog aldrig det någon gång till personalen. Vad röksugen hon måste ha varit.
Därefter hamnade hon på ålderdomshemmet. Där fick hon lite sällskap av de andra tanterna. Där hann jag hälsa på henne när hennes barnbarnbarn kommit. Mitt första barn. Sen gick hon bort. Det var en stor sorg.
Kommentarer
