ledare

text KENNETH SVENSSON
foto JOAKIM OTTOSSON
Nr 3/2013
 
 
Replokal & snus...
 
Hur gick det här till då? Alldeles nyss var jag där. Mina druvor har väl inte direkt genererat den där ungdomens eviga källa. Det är då man får bli russin i sin egna kaka. Jag kan inte påstå att jag längtar tillbaks trots allt. Men minnas... smaken av den första...  doften av den första...

Svindlande tanke att då som ung inse att världen, verkligen på riktigt, fanns där ute. Inte bara som blänk från TV:n eller geo-grafilektionen. Den fanns att utforska och skulle så ske. För väl att trädtopparna finns när stjärnorna är så svåra att nå.
 Ung känner jag mig fortfarande när chansen ges att besöka nya platser med nya ansikten, där jag är nybörjare. Det är också då jag jag uppskattar det invanda, väl hemma igen. Ung är jag än, så länge jag uppskattar den något sunkiga replokalen där druva blir vin...

Tack John för dina nya episoder som ersätter Tätorts-Gösta.
Sofie, det har varit gott att ha dig här som praktikant från Mediaprogrammet, lycka till! Och Mimmi, så kloka ord i din Gästkröninka, tack.

En go sommar till oss alla
/Kenneth

ungdomsmottagningen I Karlskrona

text & foto Sofie Sjö
Nr 3/2013
 
Inne på Karlskronas ungdomsmottagning möts man av en trivsam stämning redan i väntrummet. Jag möter Ann Åkerman som entusiastiskt delar med sig av hur det går till på Karlskronas mottagning.
 
Man kan se att de ansträngt sig för att ha det fint på mottagningen, och de har verkligen lyckats. Väntrummet är pyntat med några färgglada tavlor här och där, och längst in står två stora röda soffor. Man kan fördriva tiden genom att läsa något ur en tidning som man hittar på bordet, eller så kan man blicka upp mot den ena väggen där det faktiskt sitter en platt-tv. En riktig lyxmottagning, alltså.

Jag möter barnmorskan Ann Åkerman, 47 år gammal, som varit barnmorska sedan 1997.
”Att arbeta med människor känns som en självklarhet för mig, jag har arbetat på både förlossningsavdelning och BB. Men jag insåg snart att det var ungdomar jag verkligen vill arbeta med. Anledningen till detta är nog främst för att det är lättare att påverka ungdomar som har hamnat lite snett och försöka leda dem på rätt väg i livet igen. Jag vill verkligen bara hjälpa till och det har jag alltid haft ett intresse för. Det är verkligen hoppfullt att arbeta med unga.”

På ungdomsmottagningen arbetar både barnmorskor som Ann, kuratorer, gynekologer, distriktsläkare och drogterapeuter.
 De flesta som går till ungdomsmottagningen vill ibland bara ha en utomstående att prata med, eller få goda råd av en vuxen. Kanske bolla idéer om saker man funderat på eller prata om sin situation hemma. Vissa går dit för att besöka gynekologer, andra för att diskutera preventivmedel. Det finns också möjlighet till alkoholsamtal.

För ungdomar med problem i privatlivet finns det terapeuter och kuratorer. Dock finns det tillfällen då ungdomsmottagningen beslutar att vidarebefodra till exempelvis psykiatrin eller socialen, men det är ganska sällan och bara i extrema fall. Om ärendet gäller en person som inte är myndig kan familjen dras in, men det är bara om det anses vara nödvändigt av terapeuten. Man kan prata om precis allt på mottagningen, egentligen, och självklart har de anställda tystnadsplikt. Ungdomsmottagningen är öppen för alla mellan 13 till 26 år, både killar och tjejer. Men det finns utsatt tid för en ”killmottagning”. Detta beror dels på att killar inte har en skolsköterska att vända sig till på samma sätt som tjejer, och att det kanske inte är lika många killar som vågar vända sig någonstans.
”Det känns som att tjejer har enklare att prata om sina problem än vad killar har. Klart att killar kommer hit också, men de brukar oftast inte komma hit ensamma som tjejer oftast gör. Ibland verkar vissa av dem lite stressade och osäkra över hela situationen, men efter samtalen brukar de verka lättade och glada över att ha tagit tag i de dem nu har dragit sig för.”

Ann förklarar också att ungdomarnas problem ser annorlunda ut idag än vad de gjorde för något år sedan.
”Idag är det så mycket arbetslöshet och många ungdomar tvingas att bo kvar hemma. Jag tror att de känner att de inte kan bevisa sitt ansvar och känner sig osjälvständiga. Det hela tycks leda till en slags vilsenhet, och ungdomar tvingas göra så mycket val nu för tiden. Det är även mycket stress kring sociala medier och internet. Ständigt ska man vara samt hålla sig uppdaterad och veta precis allt som pågår omkring sig. Idag är det också enklare att få tag på droger på olika sätt än vad det var för något år sedan, vilket inte är bra alls.”

Det har funnits olika varianter av ungdomsmottagningar, men sedan 2005 har alla sett i princip likadana ut. Det finns faktiskt ingen lag på att ha ungdomsmottagningar i Sverige.

Till framtiden hoppas Ann att mottagningarna kommer att bli mer rättvisa och strukturerade. Ann uppmuntrar även alla som vill ha hjälp att inte tveka för att söka sig till ungdomsmottagningen.
”Jag vill att alla ska våga ta steget och kontakta oss om de vill ha hjälp. Bäst är ju att bara ringa och boka en tid,
rakt på sak.”



Kontakt: Karlskrona ungdomsmottagning, Stortorget 12-14
Telefon: 0455-73 57 77,
E-post: ungdomsmottagning.karlskrona@ltblekinge.se

Film på 3 dagar

text & foto KARIN MATTSSON-COLL
Nr 3/2013
 
Var finns nästa generation filmskapare? Det var tanken hos Lena Johansson på Kulturförvaltningen, som fick henne att sätta igång en filmworkshop för ungdomar i åldern 14-19 år. Under tre dagar fick de stöd av Carolina Malmborg (filmare), Emelie Trossö (skådespelare) och Henrik Svilling (teknik).
 
Filmstjärnor på sportlovet
 
Reaktor Sydost och Kulturförvaltningen genomförde tillsammans en filmworkshop. 3 dagars arbete resulterade i max 4 minuters film. Den 4:e dagen var det filmpremiär.
   Det är fullt i biosalongen och ett förväntansfullt sorl låter ända tills projektet presenteras och under vilka förutsättningar och ”ramar” som ungdomarna har haft att hålla sig till.

Nu börjar första filmen med titeln ”Den jag ville vara”
Vi får se en ensam flicka i en gränd som både skyddar och gömmer, eller blir det en återvändsgränd. Hon blir mentalt överfallen av mycket destruktiva tankar, känslor och idéer och kylan kryper in på bara kroppen. Vad är verklighet och vad är drömmar-mardrömmar? Är det vänner hon möter eller vill de göra henne illa? Från att ha varit riktigt hunsad sjunger hon på en tillställning på en ”väninnas” uttalade begäran. Efteråt, som av en händelse, möter hon en stilig” manager” i svart hatt, som förklarar att han vill satsa på henne och har mycket inflytande och hon kan tjäna minst en miljon på sin sång. ”Väninnan” säger att hon har gått över till andra sidan.
 Flickan drömmer sig tillbaka och får besök av sin ”döde” pojkvän, som undrar vad hon egentligen håller på med? Hon får också besök av sin ”döda” väninna. De rör sig i ett gränsland hela tiden. Behöver vi inte pengarna frågar hon honom? Flickan omges också av några underliga kompisar, man undrar vad de egentligen vill. Nästa drag är att den s .k managern och hans kvinnliga kompanjon kräver av flickan att hon ska göra slut med sin pojkvän, då blir allting bra, för vem kan man undra.
 Nu accelererar det till psykiskt och fysiskt våld när flickan tvingas sticka kniven i sin tidigare väninna, som dyker upp från en annan värld – de dödas rike.

Alla ungdomarna har fått ett ordspråk till varje film att välja på och gruppen i filmen ”Den jag ville vara” hade valt ”Som man bäddar får man ligga”. En av ungdomarna säger: ”Om man går fel väg slutar det ofta i kaos”.
En annan deltagare påpekar: hur isolerad flickan är i gränden där hon sitter i den kalla snön. Något som slår mig är hur stort uttrycksregister de har!

Film nr 2 heter ”Den gömda parken” av produktionsbolaget ”Isbitar”
En flicka kommer springande med andan i halsen till sina kompisar och säger att en annan kompis försvunnit i en park, som hon inte riktigt kommer ihåg var den ligger eller vad den heter, men vännerna hittar parken helt plötsligt. Nu leker de med ute och inne och vänder på begrepp, det är ett smart drag, för jag hajar till och får en tankeställare. Ett mystiskt skogsrå som redan befinner sig i en magisk värld är lite omtöcknad när hon  svävar förbi i parken och letar efter sin försvunne älskare, men hon kommer inte ihåg när han försvann om det var igår eller förrgår. Ett annat budskap som går fram är hur man kan övervinna rädsla.

I filmen ”Den gömda parken” leker man med en ”magisk värld”, som alla skådespelare och publik sugs in i. Här blev grupp nr 2 inspirerad av platsen/platserna och ställde frågan till sig själva: ”Vad skulle kunna hända i parken”? Grupp nr 2 valde ordspråket: ”Nära skjuter ingen hare”, som de fick in på ett elegant sätt. Kylan var, som för alla, en riktig utmaning och sedan kom brevbäraren och ”störde” alltihop.

Den sista filmen nr 3 heter: ”Svea Svensson rapporterar”
Här hittar vi ungdomarna i en bunker, där man stött på flera ovärderliga fynd och där man pratar om de gamla Karlskroniterna och hur de levde. Det finns en reporter på plats som intervjuar olika konstspecialister, som uttalar sig om symbolernas språk och färgerna. Här har de också vänt på det förväntade och fått till en knorr. Vad betyder pingvinen och dödsskallen? Praktikanten som mest kommit för kaffets skull är som pojken i sagan som avslöjar att kejsaren är naken och inte har några kläder på sig. Hon säger rent ut att det är klotter och inget annat, men det ligger förstås i betraktarens öga. De fick kämpa med hård blåst och krypa ner djupare i bunkern, men på spelet märks det inte.

Efter filmvisningen fick alla deltagare en film att ta med sig hem. Alla hade haft roligt och det var det allra viktigaste! Om deltagarna vill så kan filmerna komma att visas i andra sammanhang så småningom, t. ex på en hemsida.
 Jag får möjlighet att prata med Carolina Malmborg (filmare)
Hon berättar att idén dök upp tidigt i höstas och att ungdomarna fick göra en intresseanmälan och skriva lite om sig själva. Det har varit 6 stycken i varje grupp i åldrarna 13-18 år som fått samarbeta, spåna på ett grovmanus och leka fram improvisationer, där leken blir en berättelse. En bra övning på många olika sätt bl. a det sociala spelet och samarbete mellan flickor och pojkar.

Första dagen fick de se olika filmsnuttar med olika tekniker och lära sig hur utrustningen ska hanteras på bästa sätt. Därefter delades de in i 3 grupper och fick spåna fram en dialog, sedan var det bara ut och filma. Därefter måste de klippa filmen. De fick också några ramar att hålla sig till: att hitta varsitt alter ego, välja ordspråk, välja plats och lyssna och ”ta in platsen” och använda sig av miljöns speciella atmosfär.
   Jag frågar Carolina vad det är som är viktigast att förmedla till ungdomarna?
Hon vill gärna ge inspiration till ungdomar som har ett starkt intresse och att de ska ta sig själva på allvar och odla sina möjligheter att få uttrycka sig på olika sätt. Det är så mycket lättare när de är yngre, öppna, mottagliga och utvecklingsbara. När det blir ett yrke är det andra faktorer som kommer in i bilden inte minst att klara sig ekonomiskt.
 –”Gör det du vill göra, tveka inte innan du satt igång”.” Jämför dig inte med andra, för du är inte en av dem.” Carolinas tips!

När visste du att du ville hålla på med film?
Jag kan inte tänka mig något speciellt ögonblick, för så länge jag minns har jag alltid tänkt i bilder och ser ofta det komiska i väldigt mycket.

Hade du några förebilder?
Jag har inte alltid haft en ”tydlig” förebild och det har gjort mig fri och inte så låst, men jag har alltid inspirerats av det jag gillat, vare sig det varit humor eller drama och allt däremellan. Det jag gillar bär jag ju alltid med mig i huvudet så klart!

Vad är det du vill förmedla till ungdomarna?
Jag hade flera vänner i 12-årsåldern som hade samma intressen som jag. Det gäller att hitta sådana vänner så du får dela ditt stora intresse tillsammans med flera.

Vilket projekt håller du på med just nu?
Just nu håller jag på med en dokumentärfilm, men jag studerar också samtidigt, men jag hoppas den blir färdig i slutet av sommaren.

Hur har du, Emelie Trossö och Henrik Svilling fått
kontakt med varandra?
Jag känner Henrik sedan tidigare. Vi har bägge två haft kontakt med Reaktor Sydost, som är ett resurscenter för unga som vill filma och vi är lika gamla. Lena Johansson på Kulturförvaltningen, Världsarvet har kontaktat Emelie Trossö.

Tror du att alla deltagare vill fortsätta inom filmen i framtiden?
Jaa! Vi har fått stark respons från både ungdomar och föräldrar.

 

Studentfirandet - nu och då

text SOFIE SJÖ
foto LINNÈA FRANSÉN
Nr 3/2013
 
Studentfirandet började redan år 1864, fast på den tiden var det endast för de elever som klarat sina gymnasiebetyg som fick lov att gå ut till skillnad från idag, då studenten firas av alla, både med och utan gymnasiebetyg.
 
Ofta gick man med sin studentmössa långt efter studenten, framförallt killarna som bar den ända fram tills de gick med i lumpen. Kanske inte så roligt, för dessa som inte lyckats med ett fullständigt betyg.
 Man avskaffade nästan fullständigt det svenska studentfirandet år 1968, under den mest vänstervridna tiden i landet. Det ansågs plötsligt borgerligt att ta studenten, något som inte uppskattades av 60-talets röda ungdomar. Trots detta fanns det ungdomar som ändå firade, men det var inte alls på samma sätt som i dagens läge. Studentfirandet blev plötsligt populärt igen under 1990-talet och började då firas av alla i samma tid som yrkesförberedande utbildningar blev treåriga.
 Men om det ansågs vara borgerligt att ta studenten redan på 60-talet, hur ser man då på det idag? Enligt en prissammanställning av Svensk Handel ligger snittkostnaden för både bal och studentfirandet på den sanslösa summan 15 500 kronor, ett helt sinnessjukt belopp, för vissa en hel månadslön. Men ingen verkar särskilt upprörd över denna summa, trots att den tycks stiga för varje år som passerar.

Studentmössan
Först och främst var det Uppsalastudenter som började bära studentmössor i Sverige, inspirerade av tyska och danska studentmössor. I Tyskland och Danmark hade man faktiskt studentmössan en längre tid före studenten, till och med så pass att de var årstidanpassade, och till sommaren bytte man slutligen till sin sommarmössa.

Men hur firar man studenten i andra länder?
Jo, det är väldigt olika. I till exempel Peking firar man inte studenten alls, utan endast eventuella antagningsbrev från universiteten. I Helsingfors firar man nästan precis som här i Sverige, dock så börjar festligheterna redan i februari. Sedan avslutar man med en traditionell bal. Festandet kring de finska studenterna har ökat drastiskt för varje år. Oslo har däremot ett ganska annorlunda sätt mot våra svenska traditioner. De börjar nämligen med att fira och festa för vad som komma skall, sedan tas en sista svängom med skolarbete och prov tills de slutligen går ut. Väl på studenten tar de på sig röda overaller och hyr bussar med dyra ljudanläggningar som sedan körs ut i skogen för en hel natts vilt festande. I Washington tilldelas studenterna diplom framför vänner och familj. Studenterna är klädda i långa kappor samt mössor med tofs. På kvällen hålls det en senior prom då ungdomarna klär upp sig i smoking eller balklänning. En riktigt dyr tradition för föräldrarna eller anhöriga.

Hur firar vi svenskar studenten?
Självklart kan studentfirandet variera beroende på vilken stad man går ut i, men i beskrivningen under beskrivs det förmodligen vanligaste sättet att fira på. I dagsläget firar vi svenskar med något som kallas utspark, då alla studenter springer ut på skoltrappan i jubel och hysteri följt av glädjesång och musik. Väl efter utsparken möts studenterna av sina släktingar som oftast väntar med en stor bild av sin anhörige student som barn. Sedan pyntas studenten likt en julgran av sina anhöriga, med blombuketter, visselpipor, små champagneglas och miniflaskor eller ett och annat mjukisdjur. I många städer över landet åker sedan studenterna runt på ett lastbil eller traktorflak för att hysteriskt veva med armarna och tala om för hela staden att de nu tagit studenten, något som är omöjligt att missa då dessa studentflak oftast är riktigt högljudda, samtidigt som de blockerar alla vägar i stan. De flesta åker senare hem med sin familj för lite privat firande, men återförenas senare med sina klasskompisar för att fira resten av natten och ta farväl.

Hanna Franzén, 18 år, känner sig både glad och nervös inför studenten. Inte är hon ensam om att oroa sig inför framtiden och det såkallade riktiga livet, samtidigt som hon vill skaffa sig en stabil karriär.
 – Faktum är att jag inte ens har ett sommarjobb efter studenten. Bara blivit nekad. Det är inte lätta tider inte! Jag har faktiskt sökt en folkhögskola i Malmö som jag är jätte spänd på. Det är en fotoskola, så man utbildar sig helt enkelt till fotograf. Det är ju min främsta dröm och har varit mitt dominerande intresse sedan … Ja, alltid, förklarar Hanna samtidigt som hon skämtsamt pekar mot sin tatuering som föreställer en kamera.

Men oron finns också där. Oron för att inte komma in någonstans, oron för att tvingas bo kvar hemma och inte kunna bevisa sin självständighet. Att inte hitta ett jobb. Men just nu tar Hanna en sak i taget och fokuserar främst på att bara få ta studenten och ha roligt.
 – Jag är faktiskt lite nervös inför studenten. Man har ju hört riktiga skräckhistorier om ungdomar som inte fått gå ut på grund av kraftig berusning, eller folk som inte ens kan minnas sin student. Vem vill ha det så? Tänk om man hade spytt på sina släktingar? Efter utsparken åker jag iallafall hem till mina föräldrar där släkten väntar, eftersom att det är 50,60-talstema så kommer alla att vara klädda efter det. Sen ska vi äta buffé, som vi gjort på mina systrars student också!

Just Hanna har inte spenderat så hemskt mycket pengar på sin student. En klänning för 1900 kronor, och en studentmössa för cirka 500. Balklänning hade hon redan sen tidigare, och den ända kostnaden till balen är håruppsättningen hos frisören. Hannas föräldrar ordnar med mat, så en sak mindre i världen att oroa sig för.
 – Efter släktfirandet åker jag tillbaka in till stan för att fira med klasskompisar och vänner, det ska bli jätteroligt! Kanske blir det lite vemodigt att ta farväl av alla, men vissa kanske man ser igen.


Trumbolaget - hemma från Kina igen

text KARIN MATTSSON-COLL
foto KARIN MATTSSON-COLL, facebook samt privat
Nr 3/2013
 
För sju år sedan grundades Trumbolaget av Francisc Nagy-Björn, slagverkspedagog. En medlem har slutat och en har kommit till sedan starten. Trumbolaget medverkar vid olika arrangemang: evenemang, fester, festivaler, showprogram. De finns även representerade på kommunens sida: Visit Karlskrona. Sedan 5 år  är de med på Youtube och facebook.
 
Den 24:e april fick jag möjligheten att träffa musikerna i Trumbolaget på Kulturskolan och deras ledare Francisc Nagy-Björn. Två veckor tidigare var de på en intensiv turné i provinsen Yunnan i Kina och jag ville gärna höra om deras intryck och upplevelser och vad de tog med sig hem av minnen och nya vänner.

Vad hade ni för förväntningar innan ni åkte iväg?
”Vi hade väldigt höga förväntningar allihop”.

Vilken provins var ni i Kina?
” Vi var i sydvästra Kina som kallas för Yunnan som gränsar till Tibet och Burma i väster och Laos och Vietnam i söder. Yunnan är större än Finland, men mindre än Sverige. Vi bodde i huvudstaden Kunming, som ligger på en höjd av 1.805 m ö h omgiven av en mycket vacker natur. Staden kallas ofta för ”Den eviga vårens stad”, eftersom det aldrig är för kallt eller för varmt där. Yunnan är en systerprovins till Blekinge län.”

Hur bodde ni?
”Vi bodde på ett hotell vid det gamla universitetet. Ibland kände vi av den tunna luften, men temperaturen var perfekt, 20-23 grader C. Det var en mycket speciell atmosfär vid det gamla universitetet med all arkitektur och skulpturer. Framför allt var det ett mycket lugnt område och det fanns patrullerande väktare runt om i staden. Om vi gick ut i Kunming sent på kvällen skulle vi känna oss tryggare där, än om vi gick ut sent på Ronnebygatan i Karlskrona.”

Vad åt ni, lagade ni mat själva?
”Det kostade en 10:a för en stor skål alldeles full med både grönsaker, nudlar och kött, som smakade jättegott. Att gå ut och äta var så billigt att det inte lönade sig att laga mat, dessutom så bodde vi ju på hotell”.

Vilket bemötande fick ni?
” Det kunde inte ha varit bättre, människor var så entusiastiska och många ville hjälpa till, ibland var det flera stycken som ville hjälpa till på en och samma gång med samma sak. Bemötandet var super!”

Hur många konserter hann ni med på 10 dagar?
”Vi hade 6 konserter totalt, bl. a 2 konserter i Shanghai, en flygresa som tog många timmar.” Det var allt mellan 400-1500 åskådare på konserterna.”

Träffade ni några andra musiker?
”Ja, det gjorde vi! Under en halv dag besökte vi Institute of Arts och många musikstudenter där framträdde i samma konserter som vi. De hade riktiga shownummer med allt från traditionella instrument till vackra dräkter.
 Svenska och kinesiska flaggan tog nästan i hand. Detta var en symbolisk bild som de hade på konsertaffischen.

Var det någon som pratade engelska, hur kunde ni kommunicera?
Björn och Fredrik är bröder och deras mamma är född i Shanghai. Familjen försöker besöka Kina vartannat år. De fungerade som guider och tolkar för medlemmarna i Trumbolaget.

Berätta om platsen, omgivningarna, staden, miljön över huvud taget?
”Det var så rent överallt och på flygplatsen stod det en extra varningsskylt för halt golv! Säkerheten upplevdes betryggande med många olika väktare och t.o.m en kvarterspolis. Kineserna är mycket varma, nyfikna, artiga och vänliga.
 Naturen är mycket vacker och luften är tunn, men man vänjer sig. Kunming har 6-7 miljoner invånare och är en grön oas med alla sina parker jämfört med Shanghai som har 17 miljoner invånare som genomströmmas av trafik hela tiden.

Hann ni med och se er omkring?
”Vi upplevde ett slags Skansen i Kunming, som kallades för Etnic Village People. Av landets 56 erkända etniska grupper, finns 25 i Yunnan där de flesta ägnar sig åt konsthantverk i alla former, tillverkning av gamla folkliga instrument, en trupp på 2-300 personer som är sångare, dansare och
skådespelare i vackra dräkter.”
 En annan världsberömd lokal attraktion som också är med på Världsarvslistan heter Stone Forest, en av världens första underverk som upptäcktes redan under Mingdynastin (1368-1644 e.kr).
 För ca 200 miljoner år sedan var Stone Forest ett stort havsområde och för ca 2 miljoner år sedan började klipporna att urholkas. Här har naturen själv format labyrinter och grottor, höga imponerande stenpelare och det finns en underjordisk flod som går igenom hela området.
 Här är som gjort för att det ska födas olika legender på denna egendomliga och fantastiska plats. Klippan kallas för Ashima och ligger i den lilla stenskogen. Det är den mest berömda stenen för här föddes en legend om en flicka som härstammade från släkten Yi. En dag kidnappades den vackra flickan av en son till en ond och elak jordägare. Han tvingade Ashima att gifta sig med honom. Ashima betyder på Yi-språket: så dyrbar och klar som guld. Hennes älskade Ahei försvann för att rädda henne med sina magiska bågar och pilar. Ahei och kidnapparen tävlade genom att sjunga oavbrutet i 3 dagar och 3 nätter och till sist vann Ahei. På hemvägen drunknade Ashima i en flod och förvandlades till Ashimaklippan.
Dramat filmades 1963 och filmen heter Ashima.

Kan ni tänka er att åka dit igen, eller är det något annat resmål som lockar?
”För mig är Kina det ultimata”! Det behövs liksom ingenting mer. Självklart så vill vi alla åka tillbaka. Francisc berättar att BTH och KUST (dvs. Kunming University for Science and Technologie)har samarbetat i över 10 år och många utbytesstudenter har prövat på att studera i Kunming eller BTH, Karlskrona. Dessutom har man många gemensamma projekt. Medlemmar från Trumbolaget kan flytta till Kunming och studera.

Är det några kinesiska ungdomar som kommer hit till Sverige?
Chapmanskolan ska inleda ett samarbete på gymnasienivå.

Vad spelar ni för musik?
”Vi spelar egen musik, komponerad av Francisc och det är en mix av japansk musik +tekno + trans dvs. hektisk elektronisk musik. Instrumenten vi spelar på är unika och det är vår lärare Francisc som byggt om congas av mahogny och lönn, så det finns ingenting liknande i världen. Trumman heter  F-Taiko och har de Japanska Taikotrummorna som klangförebild.”

Tänkvärt

text & bild LOTTA ERIKSÉN
Nr 3/2013
 
Läs - Begrunda - Bär med dig ett tag
 

Rösten bakom pjäsen - Ett porträtt av Patrik Gustavsson

text CHRISTINA ERICSSON
Nr 3/2013
 
 
Vad finns för garanti för ett barn att känna sig sedd och hörd i allt som händer? Att få en vuxen förebild som ger trygghet och stabilitet i ens liv. Jag träffade Patrik några timmar innan föreställningen skulle ha premiär, då han berättade om hur det var att vara på barnhem då det var svårt hemma. Pjäsen är ingen dokumentär men hans upplevelser och känslor ligger till grund. Detta kärlekslösa, när man som allra mest behöver en kram och ett tröstande ord. Där blev han lämnad ensam med sina mardrömmar om nätterna.

Som barn var han clownen och klarade skolan med lätthet. Han läser vidare på gymnasiet och tar sen ett jobb som fritidsledare. Han trivs med sitt jobb och att ha alla kontakterna med barnen. Han kan också berätta om olika kändisar han träffat, bl a Torsten Flinck och Ulf Lundell som han delade en flaska Tirnave med efter en spelning här i stan. Men inom honom fanns ångesten. Den kom om nätterna och blev till demoner. Han börjar skära sig. Och möts av iskallhet i vården, ingen frågar någonsin ”varför gör du så”. Istället blir han bemött med ett ”skär du dig här på avdelningen skriver vi ut dig”. Vårdpersonalen som faktiskt brydde sig blev så små, men det var ändå tack vare de han orkade någorlunda.

Skribenten Christina, huvudpersonen Patrik och manusförfattaren Martin, samt godisskålen.

För drygt ett år sedan, i februari,  ligger Patrik igen på Piva, sönderskuren och sydd med femtio stygn. Då får han tag i ett nummer av Presspunkten och däri ser han en krönika av en bekant från barndomen, Martin Hult. Patrik tar mod till sig och ringer. Det blir upptakten till idén om en pjäs om hans liv. Han ville göra något i debatten om vanvårdslagen som kom. Göra alla dessa röster och liv hörda. Patrik hade sett Martins och Joakims tidigare pjäser och undrade om det skulle gå att göra något sånt av hans eget liv.

Patrik berättar om hur han i fjorton månaders tid skriver, och skriver, på små lappar och i stora block om allt han burit inom sig i alla år och lämnar till Martin, som sorterar allt till en handling i en pjäs. Det har varit tufft att minnas, berättar Patrik, och att med detta lämna ut sina anhöriga. Han har varit rädd för att saker ska missförstås av publiken. Men pjäsen är en milstolpe i hans liv. Äntligen släppa på ryggsäcken och berätta sin historia.

Det är nervöst timmarna innan premiären. Hur ska den tas emot av publiken? Men så här efteråt, när detta skrivs, kan vi som såg den bara säga: Ni lyckades förmedla ett liv, trasigt och otryggt, på ett bra sätt. Det var intensivt och starkt, man blev verkligen berörd. Jag tror ingen gick därifrån med bara en axelryckning. I handlingen fick man upplevelsen av vad vården och samhället gör med en människa när de inte vill lyssna. Hans, och de andras, upplevelser förnekas. Var Sverige, och är Sverige, ett tryggt land där alla har det bra.

VÄN ELLER FIENDE del 1: skolan

text JERRY B
Nr 3/2013
 
Tänk när du var liten och längtade till skolan. Där hände det spännade
saker varje dag och du hade många roliga kamrater. Skolfröken var lugn och snäll och gav uppmuntan. Hon visste ditt namn och vad du var duktig på. Men redan i mellanstadiet tog det roliga slut.
 
”Blir du lönsam, lille vän?” målning av Peter Tillberg
 
Grupperna blev större och lärarna stressade. Skolmiljön förvandlades från att vara din bästa vän till att bli din värsta fiende. Vad hände egentligen. Hur kunde det gå så fel. Redan på 70-talet började det gå galet. Vi tappade kontrollen på överflödet och genomförde skolreformer som skapade ständiga konflikter mellan individuell utveckling och kravlös likriktning. Välfärdslandet Sverige rullade på i allt högre takt. För att få god ekonomi började båda föräldrarna att arbeta heltid. Det blev ingen tid över för de små. De unga tonårsbarnen fick dyra leksaker men bara korta stunder av mänsklig värme. Personalen på dagis fick ta hand om allt större grupper. Dagens curlingföräldrar gör sitt bästa för att kompensera ett samhälle som övergivit sina barn. Ska det vara så här? Nej nu måste vi stoppa eländet. Svenska folket vill att fler ska arbeta inom skola, vård och omsorg. Det blir för dyrt säger makthavarna som aldrig satt sin fot i verkligheten. Ingen tycks begripa att all framgångrik undervisning bygger på individens intresse och egenskaper. Rätt person på rätt plats. Vem tar ansvar för det som lönar sig i längden. För att vinna måste du satsa. Vi måste så för att skörda och sedan spara. Om vi börjar med att spara, för att det kostar att så, blir det till slut inget kvar att skörda.

Så här skriver Jan Guillou i Aftonbladet:  “Det är fullkomligt logiskt att den svenska skolan har försämrats i samma takt som den har privatiserats. Sambandet är rakt och enkelt. Skattebetalarna vill ha en så bra skola som möjligt. Riskkapitalisterna vill ha en så vinstgivande skola som möjligt. De är oförenliga krav.” Guillou kan sin läxa. Jan har läst på. Han brukar ha rätt. Men tänk om det inte har någon större betydelse om skolan är statlig, kommunal eller privat. Utanpåverket får inte bli viktigare än innehållet. Det är spelreglerna som det är fel på. Skattepengarna och vinsten måste användas till att utveckla skolan. Det kräver bättre planering och mer resurser. Högre löner till behöriga lärare med högre utbildning. Fler speciallärare. Mindre grupper. Den metodiken fungerar alldeles utmärkt i Finland. De har kopierat den svenska modellen och sedan utvecklat, anpassat och förbättrat skolan.

Utredningar, böcker, artiklar och undersökningar visar samma sak. Svenska skolan är ute på fel väg. Läser inte våra folkvalda makthavare dessa larmrapporter. Kan de inte läsa innantill? De kanske hellre sitter i knät på marknaden med stryp-koppel och grädde på nosen. Vi måste göra som i Finland för att skolan ska bli en vän för barn och ungdom.  

Att hamna i fel gäng, både i och utanför skolan, kan innebära en katastrof för de unga. Hela familjen drabbas. Vem visar den rätta vägen. Vi behöver starka och kloka ledargestalter. Istället för luddiga allianser och rödgrön otydlighet måste det finnas någon som vi kan lita på. Cesar Millan är namnet på ledaren i TV-programmet: Mannen som kan tala med hundar. Det är ett program vi kan lära oss mycket av. Hundpsykologi passar lika bra på människor. En kull på fem valpar har fem olika temperament och begåvning. Det har anlag för olika uppgifter. En blir jakthund, en annan sällskapshund, den tredje vakthund o.s.v.  Tänk er ett TV-program med titeln: Mannen som kan tala med ungdomar. Sedan en lustig uppföljare: Mannen som kan tala med vuxna. Och vem vill inte se: Mannen som kan tala med politiker. Sverige måste åter bli ett välfärdsland som har en medmänsklig skola, vård och omsorg. Då kan vi tillsammans med stolthet vifta på svansen.

Alla barn är inte lika bra på allting. Det är fel mätmetod att värdera barnen efter samma mall. Vi behöver individ-anpassa undervisningen. Konstnärlig begåvning bör ha samma status som duktig i matte. Lärarnas främsta uppgift är att stärka elevernas självförtroende. Först då blir de motiverade att studera. Skolan i Sverige tillhörde förut världens bästa. Nu har vi hamnat bland de sämsta. Vi måste se till att den svenska skolan åter blir bäst. Vuxenvärlden och makthavare måste ta ansvar för barnens möjligheter till ett drägligt liv. Det finns många föräldrar som tappat tålamodet och förtoendet för de folkvalda. Hur gör man revolution i en demokrati?
Fråga ungdomen.

Neuropedagogen

text KARIN MATTSSON - COLL
Nr 3/2013
 
Vem är Sussie Olofsson och vad gör hon?
Sussie Olofsson är en kvinna som arbetat med barn och ungdomar med avvikande beteende sedan 1979. Sussie talar sig varm för hur vi bemöter dessa barn och ungdomar i form av kompensation: fysisk och psykisk.
 
Det började med att jag kom in på sidan
 www.neuropedagogik.se 
Där står mycket tänkvärt bl. a om vad rätt balanserad kost i kombination med mycket rörelse kan innebära? Psykisk kompensation kan handla om ”egen” tid, där barnet eller ungdomen behöver mycket utrymme att sitta för sig själv en stund. Likaså att barnet/ungdomen inte överraskas av oväntad plötslig beröring.
 Mitt intresse var väckt och jag skrev ett brev till Sussie Olofsson i Lysekil för att få veta mer om hennes inställning och arbete.

Vad var din första impuls och inspiration att utbilda dig till neuropedagog?
Impulsen att benämna det jag genom år av beprövad erfarenhet sett i mitt arbete med barn och unga med speciella behov, barn som har avvikande beteenden, för neuropedagog blev en självklarhet då min kollega och jag förstod att det vi gjorde var något som ingen annan tidigare tänkt på; att man kan förändra individers avvikande beteenden genom att förändra daglig kost och rörelse eftersom man då förändrar biokemin hos individen.
 Således att man angriper problematiken ur ett neurofysiologiskt perspektiv i stället för ur ett neuropsykiatriskt eller psykiatriskt perspektiv måste markeras med ett nytt ord, neuropedagog – min kollega och jag kan således utbilda andra professioner som ser det som en möjlighet att förändra barns och ungas beteendeavvikelser, och där med även symptombild för eventuell diagnostisering, genom kost, kosttillskott och rörelse. De professioner vi vänder oss till är arbetsterapeuter, logopeder, läkare, naprapater, psykiatriker, sjukgymnaster m.fl.
 
Hur har attityderna ändrats mot barn, ungdomar och vuxna med npf diagnoser de senaste 5 åren?
Attityden har dessvärre blivit att det räcker med diagnos, medicinering, samtalet och specialpedagog. Möjligheter för de här barnen och ungdomarna att bli friskare med hjälp av daglig förändring av kost, kosttillskott och rörelse samt kompensation för de dolda funktionshinder som finns inom området känsel, har ignorerats och tystats ned med hjälp av ord som vetenskap och evidens – den beprövade erfarenhet och den forskning som finns har dementerats.
Min besvikelse är stor över att inte ens sektioner som Sektionen för Barnneuropsykiatri  har lyft fram frågan om kostens, kosttillskottens och rörelsens positiva effekter. Däremot finns det en hel del hemsidor, förutom Norsk Protein Intoleranse Forening och BAN! som lyfter fram kostens, kosttillskottens och ibland även rörelsens positiva betydelse för dessa barn och ungdomar. Exempel på detta är Ursula Jonsson  som skrivit en av de första böckerna om kostens betydelse i Sverige och kämpat i många år, Carmen Villefrance , Kärnfrisk familj , Michael Håkansson  och Annika Röed

Beskriv gärna hur och om det sker mer forskning idag än tidigare världen runt?
Forskningen ökar ju, framförallt inom de föreningar och organisationer som sett vidden av kostens och rörelsens betydelse exempel är Norsk Protein Intoleranse Forening och Autism Research Institute .
 Problemet för de terapeuter och läkare som arbetar inom det här området är ju, dessvärre, att det är styrt och det finns endast medel att söka till medicinsk forskning, där kost och kosttillskott tydligen inte räknas in.
 Problemet för min kollega och mig var, när vi nästan var framme vid målet och skulle söka medel via Allmänna Arvsfonden tillsammans med tre stora föreningar, DHB (Döva och hörselskadade samt språkstörda barns och ungdomars förening), FUB (Föreningen för utvecklingsstörda barn och ungdomar) och Hjärtebarnsföreningen samt Bräcke Diakoni så föll det hela pga att Attention hade fått med in en fot i projektidén och att det därmed krävdes att vi skulle jobba med projektet utan att blanda in kost och kosttillskott, bara använda oss av rörelse och kompensation. Naturligtvis kunde vi då inte fortsätta jobba med projektet eftersom basen för utveckling av goda beteenden, både fysiskt och psykiskt, är en god balans i biokemin.

Hur upplever du att ”Sundhetsrevolutionen” uppfattas i Sverige, Danmark, Norge och Finland?
Jag uppfattar det som att ”Sundhetsrevolutionen” inte kan göra så mycket åt de barn och ungdomars ohälsa som jag arbetar med – inte förrän den dag man inser allvaret i att de vita gifterna, inklusive smakförstärkare och annat, måste bort till 100% samtidigt som balansering av biokemin med kosttillskott måste till och att anpassad rörelseaktivitet kan hjälpa till att forcera den positiva utvecklingen.
 
Hur ser samarbetet ut i olika länder mellan flera intresseorganisationer med samma målsättning?
Den är i stort sett lika svag som samarbete mellan de olika intresseorganisationerna och terapeuterna är – det finns dock ett par undantag och det är Norsk Protein Intoleranse Forening  och BAN! . Med största sannolikhet beror detta på att det är DAN! läkare  som står bakom dessa föreningar.
 
Hur länge har www.neuropedagogen.se eller www.neuropedagogik.se varit igång?
Hemsidan, www.neuropedagogik.se , har funnits sedan början av 2000-talet, möjligen var det 2002 som den byggdes upp första gången. Som enskilda firmor bildades S. O.
Neuropedagogik i Centrum och BMW Neuropedagogik i Centrum redan 1998 i samband med att vi slutade arbeta inom habiliteringens stela väggar – väggar som krävde traditionell vård.
 
Vad har den sidan väckt för känslor och vilka konsekvenser har det fått i sin tur?
 Sidan i sig har väl väckt en del aha-upplevelser hos en del föräldrar. Sidan är gammal och bör i egentlig mening uppdateras så snart tid för det finns men eftersom jag har min blogg och mina sidor på FB så har tiden för detta blivit än mer knapp. Nätverket för Friskare barn och unga NU!  som jag startade upp i september för snart två år sedan har i dag närmare 500 medlemmar och det känns positivt!

Vad är det i sojaprodukter som inte är bra?
För barn och unga, eller vuxna, som utvecklat de svåraste symptomen på proteinintolerans mot mjölk- och mjölprotein, således de symptom som i dag faller inom diagnoser som exempelvis ASD, (autism, aspergers syndrom etc.), psykos och schizofreni har ersättning med sojaprodukter visat att dessa proteiner, i soja, ”ligger väldigt nära” proteinet i mjölk – det är således proteinet som, liksom vid intolerans mot mjölk och mjöl, omvandlas till opioida peptider. Dessa peptider har en morfinliknande effekt på nervsystemet.
Några som kan förklara detta mer ingående är bland annat Dr Karl L Reichelt, Rikshospitalet i Oslo, Dr Geir Flatabö  och Dr Gunnar Brönstad . Dessutom bör man undvika de produkter som faller inom området GMO och således alltid använda sig av KRAV och biodynamiskt odlade produkter!
 
Vilka övriga råd skulle du vilja dela med dig till människor med npf-problematik och alla som vill veta hur dessa människor vill bli bemötta på ett värdigt sätt?
Min absolut första tanke är ju att de inte kan veta hur de kan, och där med inte heller hur de vill bli bemötta eftersom de i stort sett aldrig får information om vilka andra möjligheter som finns genom exempelvis anpassad kost/diet, anpassade kosttillskott och anpassad rörelse samt anpassad kompensation av funktionshindret! Enligt Hälso- och sjukvårdslagen, HSL, så är dock personal inom sjukvård skyldiga ge denna information – information som i dag tystas ned genom ord som vetenskap och evidens! Utan beprövad erfarenhet kan det varken bli vetenskap eller evidens!
 
Är det något mer du önskar tillägga?
Frågan vi måste ställa oss är hur många barn och unga vi skall offra innan skolmedicinen accepterar och erkänner kostens, kosttillskottens och rörelseaktivitetens positiva roll för de här barnens och ungdomarnas möjligheter att bli friskare!?
  Jag ser det som att det skall vara minst lika självklart och viktigt bedöma området känsel, human haptic perception , som det i dag är att bedöma området syn och hörsel – allt för att kunna ”mota Olle i grind”. Jag menar att vi, genom relativt enkla och billiga åtgärder som kan införas i barnets vardag, i förlängningen torde kunna förebygga att barnet utvecklar bland annat in- eller utagerande beteenden och hamnar i utanförskap – ett utanförskap som i dag kostar samhället och individ med familj allt för mycket resurser!
 Mina arbetslivserfarenheter, snart trettio år, är att tidig bedömning av området känsel skvallrar om barnet bär på några störningar inom området känsel vilket i sin tur skvallrar om att det med största sannolikhet finns en obalans i barnets biokemi – de avvikande fysiska och psykiska beteenden som oftast uppstår vid denna obalans kan oftast förändras genom att förändra daglig kost och rörelse. Under tiden skall det vara minst lika självklart som att barn och unga får använda hjälpmedel för syn (glasögon, linser etc.) och hörsel (hörapparat etc.) att barn och unga skall få använda hjälpmedel för området känsel (stora och tunga grepp, färdiga bokstäver, färdigt ljud etc.).
 Okunskaper gjorde att bland annat jag själv fick gå i trettio år utan att förstå varför – inte ens sjukvården förstod. Hur många fler barn och unga skall behöva gå genom livet utan att få möjligheter prova på om de kan bli friskare?
Dagligen möter jag barn och ungdomar inom barn- och ungdomspsykiatrin som vittnar om samma sak, de har inte fått reda på några andra möjligheter, de får fortfarande inte någon annan information än om diagnos, medicinering, samtal och pedagogik. Till och med hjälpmedel för deras dolda funktionshinder lyser med sin frånvaro medan socker-, mjölk- och mjölprodukter dignar på matbordet tillsammans med inaktivitet och personal inom psykiatrin undrar varför dessa ungdomar beter sig som dom gör … dom måste ha en diagnos.


Ung & kult

text CHRISTINA ERICSSON
Nr 3/2013
 
 
Med skinnknuttarna på sina motorcyklar började ungdoms-kulturen på 50-talet, de hade Marlon Brando som förebild ur filmen ”Vild ungdom”. Ordet ”tonåring” börjar användas i gemene mun. Sedan kom raggarna med rock´n rollen 1956 i form av Bill Haleys låt ”Rock around the clock”. Men Elvis Presley och Tommy Steele var de stora. I Sverige hade vi också de lokala rockkungarna Rock-Ragge, Little Gerhard och Rock-Olga. Rocken var främst för arbetarklassen.

Min mamma minns denna tid i sin ungdom när Bill Haley gjorde genombrott. Hon fastnade dock för Elvis, och köpte alla hans skivor och såg alla filmerna. Ett annat intresse hon hade på den tiden var att se boxning, och minns Ingo när han gjorde uppvisning i Långholmsparken  innan han blev världsmästare. Min mamma är uppvuxen i Stockholm ska kanske tilläggas. Kläderna minns hon speciellt också. Dom vida, stärkta lagerpålagerkjolarna, den smala midjan med brett resårskärp och hårbandet. Det var en kvinnlig designer som heter Gunilla Pontén och hennes kompanjon Kerstin Lokrantz som skapade tonårsmodet. Jeansen blev moderna för de unga männen. Populära namn på den tiden var Sven och Doris.

Min pappa som är uppvuxen på landet här i Blekinge minns mest musik i form av Harry Brandelius och Snoddas och dans på utedansbanor med lokala dansorkestrar. Men motorcykel hade han. Och flyttade till Stockholm gjorde han.
 Tonåringen kom sig av det ökande välståndet och därmed det utökade skolsystemet. Då började karriären först efter ”tonåren” och det var så ungdomskulturen började. Man var helt enkelt barn längre och gick i skolan längre.

Men för att vara mer exakt så började ungdomskulturen under mellankrigstiden på 30-40-talet. Då var det jazzen som de äldre förfasade sig över. Jazzen levde kvar under 50-talet men bland de ”finare” som läste vidare på gymnasiet. Det gjorde inte arbetarungdomarna i lika stor utsträckning. Ungdomskulturen blommade dock ut till fullo under 50-talet och de vuxna förfasade sig över ”tonåringar på glid”.

 
 

Föräldrarledighet i holland

text & målning MARLOU HINDRIKSEN
Nr 3/2013
 
I Holland är att skaffa barn en stor uppgift. Man kan inte bara vara hemma och njuta av sitt barn i ett år eller längre som här i Sverige. Nej, mamman har rätt till 16 veckor betald ledighet, varav minst 4 veckor ska tas ut innan beräknat datum, och pappan har rätt till 2 dagar!
 
Om en kvinna får totalt 16 veckors ledighet, varav hon måste ta ut minst 4 veckor innan beräknat datum, då har hon max 12 veckor efter förlossningen. Nu är det tyvärr så att de många ofödda barn trivs väldigt bra i livmodern och inte tänker komma ut i tid. Därför har det bestämts att man har rätt till minst 10 veckor ledighet efter förlossningen. 10 veckor, vilken lyx!

En av mina väninnor i Holland mådde jättebra under graviditeten. Hon kände sig energetisk, positiv, hade lust att göra saker. Fyra veckor innan beräknat datum måste hon ta ut ledighet. Där satt hon, ensam hemma, allt var förberett inför barnets ankomst, för det tar man ju hand om i god tid. Och hon satt, och satt, tog en promenad, dammsugade hemmet än en gång. Tiden gick och hon gick över tiden. En dag, två dagar, en vecka, två veckor – och dessa två veckor verkar vara längre än hela graviditeten har jag hört säga ofta – dottern föddes och sedan hade de 10 hela veckor för att lära känna varandra. Och sedan? Sedan gäller det förskolan.
 Ja, ni läser det rätt, barnet ska börja på förskolan när det fyllt 10 veckor. Och mamman ska börja jobba igen på heltid. Men så klart har den nyblivna mamman fått mammakänslor och vill helst vara med barnet hela tiden. Då blir lösningen att börja jobba på deltid.

Det holländska motsvarande socialdepartementet har som mål att stimulera amningen. Det har ledat till att det holländska livsmedelsverket har börjat ett AmningsMasterplan som har resulterat i kampanjen ’Amningen Förtjänar Tid’. AmningsMasterplanet… Hur försöker den holländska regeringen att främja amningen när det gäller kvinnor som jobbar och vill amma? Då har kvinnan rätt till tid och ett rum för att amma eller pumpa ur mjölk i nio månader. Nu brukar man ju inte ha med barnet till jobbet, så det gäller oftast att mamman behöver pumpa ur mjölk. Nu har jag en väninna som faktiskt fick tid och ett litet rum för att göra det. Hon var grundskollärare och en annan lärare tog över klassen medan hon pumpade ur mjölk. Och amningen gick faktiskt ganska bra.
 En annan väninna hade bytt jobb under graviditeten och kom inte riktigt bra överens med den nya chefen. När hon kommit tillbaka på jobbet efter mammaledigheten vågade hon inte kräva tid för att pumpa ur mjölk, så hon gjorde det strax innan hon började jobba, under rasten och varje liten paus, och innan hon åkte hem – på toaletten. Hon hann knappt äta eller dricka och var så stressad redan efter en månad (om inte tidigare) att mjölkproduktionen började sakta av och till slut hade mjölken sinat helt.

När jag fick min dotter hade jag Holland som referens. Vilket paradis Sverige var! När vi åkte till Holland och dottern hade fyllt 5 månader fick jag höra av förvånade människor att jag ’fortfarande’ ammade helt. Och var jag fortfarande hemma med henne? När jag svarade att jag tänkte vara hemma med henne i minst ett år undrade de om det inte var lite tråkigt att bara sitta hemma med sitt barn. Och efter ett år tyckte jag och min man att vår dotter var riktigt stor och att hon nog behövde börja på förskolan för att få lite social kontakt med andra barn. Så när hon fyllt 16 månader var det dags. Inskolningen gick bra, så även första dagen utan föräldrar. Andra dagen såg hon lite förtvivlad ut när jag lämnade henne. Men när hon såg dockorna och alla andra leksakerna hade hon snart glömt mig. Tredje dagen fick jag höra ett bestämt ’nej’. Hon skulle inte stanna där ensam. Pedagogerna hade sagt att jag skulle vinka och säga ’hej då’ utan att visa henne att jag tyckte det var svårt. Och så gjorde jag, men det kändes så fel. Hittills hade jag fått höra det var viktigt att lyda barnet, inom ens egna gränser självklart, men man skulle aldrig neka barnets känslor. Och var det inte det jag höll på med? Var hon inte tydlig med sitt ’nej’?
 Sedan blev det värre och värre. Grät hon i början bara när vi lämnade henne, efter några gånger grät hon redan när hon såg bussen vi skulle ta dit, och efter ännu några gånger fick jag inte klä på henne längre på morgonen. Hon började bli en gnällig och sur liten flicka, hon ville inte leka utomhus längre, rädd som hon var att vi skulle fortsätta promenaden till förskolan. Enligt förskolepedagogerna gick det rätt så bra, men när en dag en mamma, som hade vart på förskolan hela dagen på grund av inskolningen, berättade för mig att min dotter hade varit ledsen hela dagen fick det räcka. På kvällen började jag leta efter artiklar på nätet om småbarn och förskolan. Jag ville få bekräftat att det inte kunde skada ett barn. Tyvärr fick jag läsa något helt annat: Psykologen Eva Rusz berättar i Aftonbladet att ”förskola före två års ålder kan skada barn” och att ”brist på närhet kan ge allvarligare men än barnfattigdom”. På www.dn.se påstår Hugo Lagercrantz, professor i barnmedicin och överläkare i Stockholm, att många barn under tre år gamla är infektionskänsliga och därför inte borde börja på förskola innan de fyllt tre. Enligt holländsk longitudinell undersökning (www.nji.nl) spelar förskolans pedagogiska kvalitet en stor roll i barnets välbefinnande. Dock föräldrarna är viktigast för hur barnet mår, enligt undersökningen; att inte ha det bra och tryggt hemma påverkar barnet negativt ännu mer. Och det ska vi inte glömma; vi ska först och främst tänka på vår relation med barnet. Och hur kan man främja den? Man ska nog börja med att tillbringa tid tillsammans...

Och så blev det för vår lilla dotter. Jag vägrade ta henne till förskolan längre, även om vi måste fortsätta betala i tre månader till. Och tack vare flexibla arbetstider och farmor i staden, kunde vi lösa detta. Nu är hon den snällaste och lugnaste flickan igen.


buskaid

text KARIN MATTSSON - COLL
foto AnnagGordon flickr.com
 
Buskaid ett projekt i Sowetos kåkstäder. 1992 grundades Busk av Rosemary Nalden tillsammans med 120 professionella kollegor. Ett projekt som sändes i 16 olika radiostationer 1992. 2013 den 4 oktober sändes ett speciellt program i TV-4, där Buskaid presenterades.
 
 Hur idén om Buskaid föddes?
Kvinnan bakom allt föddes i England och utbildades på Nya Zeeland, där hon examinerades som filosofie kandidat i konst och språk. Senare skulle hon studera viola och sång vid Royal College of Music i London. Rosemary Nalden, som hon heter, frilansade i London i 25 år, som en ledande medlem i orkestrar och ensembler. Alla hade de specialiserat sig på tidig musik. Rosemary har spelat tillsammans med flera dirigenter och gjort många inspelningar tillsammans med dem.

1992 grundade Rosemary Buskaid tillsammans med hjälp av 120 professionella kollegor. De gjorde ”reklam” för Buskaid i 16 radiostationer i Sydafrika. På två timmar hade de fått ihop 6000 pund till unga musiker i kåkstaden i Soweto. Det finns fonder i Sydafrika och England och man ordnar med lotterier och säljer sina CD-skivor. Buskaid gör många olika konserter och framträdanden. Buskaid Soweto String Projekt etablerades av Rosemary Nalden 1997. Idag finns det 100 studenter från 4 till 30 år och 12 lärare. Från början var huset byggt för 35 elever och 2 lärare. Därför försöker Buskaids fond samla ihop 5 miljoner till ett nytt hus. 1999 hade the Buskaid Music School 7 olika studios, ett musikbibliotek och en stor repetitionssal. Buskaid Music School är en drivande positiv kraft som påverkar hela kommunen. Varje medlem har sin egen historia att berätta om vad detta projekt inneburit för livet. Det finns barn som föddes på ett sopberg och som idag är fosterbarn, eller flickan som var 8 år och kom och anmälde sig själv. Hon är där varje dag i veckan.

Hur många begåvningar hade blivit oupptäckta utan detta projekt och hur många finns det i samhället som bara ber om en chans? På TV-skärmen ser jag lysande, levande, fokuserande ansikten med totalt engagemang. AIDS härjar och HIV och i plåtskjulen finns det ingen medicin. Vad kan då kärleken till violinen innebära med inspirerande, hängivna lärare som kommunicerar med ett globalt språk – musik!

Buskaid har en vision:
Alla kåkstadsbarn ska få möjlighet att kanalisera sina kreativa energier och talanger genom att få lära sig spela klassisk musik på högsta internationella nivå.

Uppdraget är:
Att lära barn från mycket fattiga förhållanden att spela ett stråkinstrument och sträva efter att uppnå högsta möjliga standard. Att uppmuntra och stödja de mest talangfulla eleverna att utforma och bilda en egen professionell orkester unik i spelstil och valet av repertoar. Att träna och uppmuntra ett litet urval av de mest talangfulla barnen/studenterna att bli stråklärare på hög professionell nivå. Att lära en del till instrumentmakare och kunna erbjuda arbetstillfällen till den lokala ungdomen och som en följd av detta kunna tillverka Buskaids egna handgjorda violiner,
violas och celli m.m.

Hugos dilemma

text LEIF KÄLLBERG
Nr 3/2013
 
Hugo hade avancerat på sitt arbete. Han hade blivit avdelningschef för femton personer som ägnade sig åt dagsnyheter. Arbetsplatsen var en tidning med en upplaga på etthundratusen exemplar dagligen. Det var också påsk och en hel del att planera. Hugo hade också hamnat i en skilsmässofejd. Hans fru Greta hade tagit ut skilsmässa av brist på kärlek. Hugos hela tid gick åt till att planera tidningen samt till hunden Scott en schäfer. Det var avdelningsmöte och tidningen i sig hade en nyhetschef som skötte redigeringen av världsnyheterna. Hugo skulle ta hand om det löpande arbetet på tidningen. Idag var det dags att koncentrera sig på utvecklingen i den svenska industrin. Man skulle rapportera om de tendenser som fanns för tio år sedan kontra det nuvarande läget. Man konstaterade kallt att industrins olika delgrenar egentligen sköttes av ekonomer och bottnade i bokföringen. Var en industri lönsam fanns det inga skäl att ändra på ideologin. SAAB hade varit i vissa svårigheter men bedömdes ändå kunna
fortsätta som vanligt.
 Man körde nuförtiden dator på det mesta, så man utgick från vissa kriterier och litade på dem. Skulle man tio år senare fortsätta bedömningen blev däremot bedömningsgrunden för svag för att man skulle kunna ge en hållbar prognos. Nästa uppgift för Hugo blev att granska förskolornas uppgifter och lärarnas utbildning. Man konstaterade att uppgifterna var ogenomtänkta och lärarna ibland outbildade. Hugo tog tag i problemet med stora tidningsrubriker som resultat. Förskolornas lärarförbund bemötte kritiken och ansåg att man inte kunde ha den stora begravningsminen på sig jämt på en förskola. De ansåg att deras uppgifter var att förbereda barnen för den riktiga skolan. Argumentationen var också att barn var olika, och föräldrarna råddes också att pröva sig fram, tills man fann en skola som passade det
individuella barnet bäst.

Tidningen hade också fått en sviktande prenumerationsupplaga vilket var oroande för ledningen. Det hölls ett stormöte med alla anställda närvarande. Hugo utmärkte sig för att tycka att allting ordnade sig med tiden, och han blev snabbt impopulär hos VD. Efter mötet fick Hugo veta att tidningen måste rationalisera och hans uppgifter fanns inte att få inom tidningskoncernen. Hugo fick alltså sluta med tre månaders varsel och fick inga uppgifter på tidningen. Han blev så nedstämd av beskedet att han tvingades att sjukskriva sig. Doktorn var förstående, men talade ändå om en tillfällig kris över de tre månaderna. I och med att Hugo var hemma utgick inte tremånaderslönen, utan han fick nöja sig med sjukpenningen. Greta flyttade också i och med att Hugo kom hem. Dom höll ett sista möte. Det blev ett kallt och intetsägande möte mellan det förr så förälskade paret. Hugo bestämde sig för att fortsätta att vara sjukskriven och hans läkare skickade honom då till psykiatrisk expertis för bedömning. Psykiatern bedömde att Hugo led av storhetsvansinne och ville ha stora uppgifter. Han skrev därför ut medicin och sjukskrev honom i ytterligare tre månader.

Hugo blev så trött av medicineringen att han sov halva dagarna. Resten av tiden körde han helt planlöst dator och kom också in på arbetsförmedlingens plats på nätet. Han bestämde sig för att försöka sig på att söka en och annan plats. I och med att han hade ett betyg från tidningen blev han kallad till anställningsintervjuer. Han blev till och med  anställd som ideolog i en firma som ägnade sig åt företagsrationaliseringar. Hugo fick med andra ord chansen att själv bli grunden till att folk entledigades om de inte passade in i sitt företags ambitioner. Det första företaget var ett varuhus med alldeles för stor personalstyrka. Hälften fick gå och företaget behöll trots det sina lokaler på sedvanlig ort. Nästa större rationalisering var en lastbilstillverkare som hade fått nya verktygsmaskiner och klarade sig med en tredjedel av personalstyrkan. Ett spektakulärt rationaliseringsobjekt var den cirkus som inte vågade att friställa clownerna från sina uppgifter. Hugo fick på sin lott att meddela dem beslutet. De kastade tårta på honom och uppförde en krigsdans runt om Hugo.

Till slut blev Hugo emellertid otidsenlig också på det nya arbetet eftersom han var gammalmodig. Han fordrade att man i stort sett stod i givakt för honom och ville inte veta av några motsägelser. Det handlade till slut om en kontrovers med den högsta chefen. Det hälls då ett skojigt möte dör Hugo fick spela chef, och försöka att kommendera de övriga cheferna och medarbetarna till underkastelse. Den verkställande direktören var förstående för Hugo men tyckte ändå att han måste säga att han drev ett modernt företag. Han kunde med andra ord inte behålla Hugo i personalstyrkan utan var tvingad att entlediga honom.


Austin 3:16 del 2

text HENRIK MAGNUSSON
Nr 3/2013
 
Del 2: The Man With the Silver Mask

I vår andra del i historien om pro wrestling, lämnar vi USA för tillfället och beger oss söderut, till dom soldränkta öknarna i Mexico. Mexikansk wrestling utvecklades på ungefär samma sätt som i USA, regionala uppvisningar och kringresande shower med fribrottare, men kom att dra ut på ett helt eget spår, och bli en del av det mexikanska kulturarvet. Det hela började 1933, när Salvador Lutteroth, en före detta kapten från den Mexikanska Revolutionen, grundade Empresa Mexikana de la Lucha Libre, som existerar än idag under namnet Consejo Mundial de Lucha Libre, den äldsta wrestlingorganisationen som fortfarande är i funktion, till och med äldre än NWA som nämndes i förra numret. Under EMLL’s flagga så samlade Lutteroth Mexicos regionala wrestlare i Mexico City, där dom kunde nå fler fans än någonsin tidigare, och det var också här som den verkliga unika stilen med mexikansk wrestling började synas, nämligen den akrobatiska, högflygande Lucha Libre, och de maskerade Luchadorerna, men något saknades. Precis som deras amerikanska motsvarighet så saknades en nationell stjärna som kunde bli ett ansikte för sporten, och lyfta den till nya höjder. Men 1942 så förändrades det.

1942 introducerades världen till en man i en silverfärgad mask, som kallade sig själv El Santo (Helgonet), och saker och ting skulle aldrig bli sig likt. I enlighet med traditionen, så var El Santos riktiga namn och identitet okänd under hela hans karriär, han visade sig aldrig utan sin mask förrän i dom sista åren av hans liv, i verkligheten var han Rodolfo Guezman Huerta, en obskyr wrestlare som hade debuterat 8 år tidigare, men som helt förändrade sig själv och antog masken av El Santo, och en legend var född.

El Santo och hans livslånga rival Blue Demon

Under Santo så exploderade intresset för Lucha Libre, och utvecklades snabbt till en nationell hobby, och Santo kom att under åren uppnå status som folkhjälte, vars berömmelse nådde bortom wrestling. Han kom att ha dussintals legendariska rivaliteter med andra luchadorer, mest nämnvärt förmodligen hans livslånga rival Blue Demon, en annan pionjär inom lucha libre, och båda män kom att bli symboler för folket i Mexiko, en som hjälte, och en som skurk. Santo figurerade också flitigt i filmer och serier under hans glansperiod, och till skillnad från andra wrestlare som Hulk Hogan och The Rock som också tog klivet från wrestling till film, så spelade han alltid sig själv istället för andra karaktärer. Santos popularitet var sådan att han förvandlades till en ikon, som de fattiga såg up till, särskilt i Mexico City, där CMLL’s starkaste fäste är. El Santo’s karriär sträcktes ända fram till 80-talet, innan han slutligen gick i pension och avmaskerade sig själv och sin sanna identitet på det mexikanska intervjuprogrammet Contrapunto, och ett år senare dog han, och begravdes iklädd sin ikoniska silvermask. Hans son Jorge Guzman Rodriguez har burit vidare namnet sen Santos bortgång, under namned El Hijo Del Santo (Helgonets Son), och han tränar nu en av hans egna söner att föra namnet vidare efter honom, en vanlig företeelse inom lucha libre. När en luchador blir för gammal överlämnar han sitt namn och sin mask till en efterträdare, särskilt dom mest kända gör detta. Hijo Del Santo kom att möta arvtagaren till hans fars gamla rival i ringen, Blue Demons son Blue Demon Jr, flera gånger under åren, och båda är nu legender i sin egen rätt.

Blue Demon Jr vs El Hijo Del Santo
 
Men jag skulle kunna ta upp en hel artikel för endast deras karriärer, så låt oss fortsätta…
Efter El Santos debut blev luchadorer snabbt det största kännetecknet för Mexiko. Bland de mest kända från den här eran är värt att nämna, förutom Santo och Blue Demon, också Black Shadow, Dr Wagner, Perro Aguayo (Dog Aguayo), Gran Cochisse och ett otal andra. Inte alla bar mask, Perro Aguayo och Gran Cochisse tillhör de som aldrig burit mask i lucha libre men som dragit stora publiker trots det. Masker är inte ett krav för mexikanska wrestlare, men det är ett av deras största kännetecken.

Tack vare EMLL och den ökande populariteten för wrestling, så fick National Wrestling Alliance upp ögonen för Mexiko, och erbjöd en allians mellan de två ligorna. EMLL antog erbjudandet, och blev en del av NWA’s territoriesystem, vilket också gav dom rätt till att använda en NWA titel som deras främsta attraktion. Detta kom att bli NWA World Middleweight Title, en gammal mellanviktstitel som skapats strax efter EMLL’s grundande, och getts till Gus Kallio, en dominant mellanviktsbrottare från USA. Denna titel fick nu NWA’s officiella erkännande, och kom att fortsätta vara en av EMLL’s främsta titlar ända fram till 2010 då NWA krävde tillbaka den eftersom EMLL inte längre var en del av organisationen. Men det låg ännu långt fram i tiden, och under tiden fortsatte utvecklingen. Men framgång drar alltid till sig imitatörer och rivaler, och EMLL’s första smak av detta kom på 70 talet, när luchadoren Ray Mendoza drog sig ur ligan och tillsammans med en grupp andra finansiärer grundade Lucha Libre Internacional, känd i resten av världen som United Wrestling Association. I och med Lutteroths kommande pensionering, och det faktum att hans son skulle ta över EMLL efter honom, gjorde att många luchadorer som var lojala till Lutteroth personligen snarare än ligan i sig, begav sig till UWA istället. Baserade i staden Naucalpan, väster om EMLL’s fäste Mexiko City, UWA kom att vara en vagel i ögat för EMLL flera år framåt, men gav en fräsch start åt flera framtida stora namn som El Canek och Fishman. UWA utförde också ett utbytesprogram med den japanska ligan New Japan Pro Wrestling, som vi kommer att ta upp närmare i ett kommande kapitel. Detta gjorde att Japans största stjärnor fick chans att turnera i Mexiko, medan de mexikanska stjärnorna turnerade i Japan. Legender som Antonio Inoki, Giant Baba och Great Kabuki fick några av sina första exponeringar i väst genom utbytet, och El Canek, som UWA’s största drag, kom att hålla UWA’s mest prestigefyllda titel, UWA World Heavyweight Title, hela 13 gånger, och försvarade den mot några av wrestlings mest kända namn, bland dessa även Hulk Hogan.
 
El Canek
 
När så 80-talet började dra sig, utträdde EMLL ur NWA efter 20 års partnerskap, då den sönderfallande alliansen inte längre kunde konkurrera med den snabbt växande World Wrestling Federation och Vince McMahons konsolidering av de gamla amerikanska territorierna. Det var också nu som ligan bytte till sitt nuvarande namn, Consejo Mundial de Lucha Libre, och det tillsammans med förlusten av El Santo betydde att en era av lucha libre var över.

I och med att de äldre stjärnorna börjat att allt eftersom gå i pension tränades nästa generation luchadorer upp av veteranerna. Med El Hijo Del Santo i spetsen började de maskerade efterträdarna sina intåg, och det var också nu som den amerikanska marknaden alltmer började få upp ögonen för vad som fanns söder om gränsen. Den första luchadoren som blev känd i USA var tekniskt sett Mil Mascaras, en av de ”Stora Tre” som tillsammans med El Santo och Blue Demon populariserat sporten, och vars storlek gjorde att han kunde brottas i tungviktsklassen, men det var först på 80 och 90 talet som lucha libres atletiska och akrobatiska stil börjat bli populär utanför Mexiko.

Mil Mascaras

90-talet kom att bli omvälvande för wrestling, och så även i Mexiko. UWA som under 20 år varit CMLL’s största rival började tappa mark, och med ett krympande register av talang, och förlust av publik lades ligan ner 1995. Det var också nu som CMLL fick sitt första TV-avtal, lucha libre hade aldrig fått samma exponering som amerikansk wrestling fick under TV’s intåg på 50-talet, utan hade förlitat sig helt på intressetidningar och live shower. I och med att CMLL började sändas på den mexikanska kanalen Televisa fick CMLL en enorm popularitetsboom, men det ledde också till födelsen av deras nästa rival. Efter att den första boomen lagt sig bröt managern Antonio Pena med företaget, och grundade Asistencia Asesoria y Adminicstracion (Spanska för Assistans, Konsultation och Administration) eller AAA. Vad värre var att han även tog med sig större delen av de nya luchadorerna, även El Hijo Del Santo, vilket ledde till att CMLL var fast med en liga full av medelålders wrestlare och en förlust av ny talang. Efter UWA’s död anställde AAA också de populära El Canek, Dos Caras och Los Villanos, och sökte även igenom territorier utanför Mexiko City där dom fann Rey Mysterio Jr, en stor framtida stjärna i USA, och Psicosis. Under åren 1993-1995 hade AAA sin storhetstid vilket kulminerade i pay per view eventen When Worlds Collide, ett samarbete med den amerikanska ligan World Championship Wrestling, efterträdaren till NWA. Detta var den hittills största exponeringen av lucha libre i den amerikanska marknaden, och WCW kom att bli en bastion för luchadorer i USA, tillsammans med den framväxande hardcore ligan Extreme Championship Wrestling. Ett experimentellt samarbete med WWF prövades också, men det ledde bara till ett par gästspel för Blue Demon Jr, Octagon och en handfull andra luchadorer på WWF’s årliga Royal Rumble event.

När så den mexikanska ekonomin gick i recession på slutet av 90-talet tvingades AAA dra ner på sin verksamhet, och CMLL började återta sin plats på toppen och tog även tillbaka en del av de wrestlare som försvunnit till AAA tidigare. Efter att WCW och ECW gått i konkurs i USA, och därmed lämnat luchadorer utan en riktig marknad i norr, förutom dom få som togs in av WWE, så begränsades lucha libre till Mexiko igen, förutom en handfull pay per views som sändes internationellt.
  Detta har dock förändrats i nutid, när ligan TNA började samarbeta med först CMLL, och senare även AAA, och nya band har  också knutits med de japanska ligorna NJPW och Pro Wrestling NOAH. Tack vare den internationella marknaden är utbytet av talang mellan länder större än nånsin, och det är inte ovanligt att både amerikanska och europeiska wrestlare beger sig till Mexiko för att träna och lära sig deras stil.
Det var historien om wrestling i Mexiko. Kommande kapitel kommer vi att bege oss till de blodstänkta arenorna i Puerto Rico, hemlandet för hardcore wrestling.

 

Min tid på presspunkten

text SOFIE SJÖ
Nr 3/2013
 
Det var en svettig sommardag i juni 2010, som jag fick beskedet att jag kommit in på medieprogrammet i Karlskrona. Det kom nästan som en chock först. Från början hade jag inte ens ansökt på fullt allvar, men när jag väl kom in på skolan började jag genast att leta bostad i Blekinge. Tiden gick, och innan jag visste ordet av det satt jag mitt i plugget, skaffat fina vänner samt bostad mitt i staden.
 Nu har nästan tre år av gymnasiet virvlat förbi. Nästan tre år, och nu var det bara dags att beta av den sista tiden, dock utanför skolans tunga, knallröda dörrar.

Efter flera veckor av desperat sökande efter en praktikplats slumpades jag slutligen ut på tidningen Presspunkten i Karlskrona. Äntligen! Tänkte jag och slog händerna för huvudet. Dessvärre hade jag aldrig ens hört talas om tidningen, men att jag är en förvirrad smålänning i en fortfarande ganska okänd stad fick bli mitt slutgiltiga försvar, ännu en gång.

Det var en stressig och allmänt jobbig eftermiddag som jag för första gången satte min knubbiga fot på Presspunkten. Av någon anledning kände jag mig ganska nervös, men nervositeten spolades snabbt bort när jag spenderat några minuter i byggnaden.

Luften kändes inte alls så tung som jag förväntat mig, och här var människorna avslappnade och inte särskilt stressade alls. Detta var något som var och fortfarande är helt främmande för mig, som kastats direkt från skolbänken ut i praktiken. I skolan har jag upplevt ett helt annat tempo och helt andra krav, och jag kom flera gånger på mig själv med att slutföra mina uppdrag så snabbt som möjligt för att kunna anta nästa utmaning så snabbt som möjligt. Men min handledare Kenneth uppmanade mig att istället ta mig tiden att kolla igenom mina uppgifter och finjustera, allt för ett bättre slutresultat, och självklart blev det bättre resultat med tiden.

Under min korta tid på Presspunkten har jag gjort allt från artiklar till broschyrer och visitkort, fått lära mig smått om programmet Adobe Indesign samt träffat en hel bunt med trevliga människor. Jag kan ärligt säga att jag aldrig blivit så väl omhändertagen på en praktikplats förut, och jag har även fått fria händer på många av mina uppdrag vilket har varit jätteroligt. Även här har tiden sprungit ifatt mig, och jag kan inte riktigt greppa att det redan är över. Trots att det känns vemodigt känner jag mig lättad, kanske till och med spänd. Spänd över att kanske få lära känna en ny stad igen. Spänd över att få anta nästa utmaning, ännu en gång.


Jimmy & ekorren

text LEIF KÄLLBERG
Nr 3/2013
 
Jimmy var sex år gammal och ett rörligt barn. Han var nästan alltid ute och lekte. Han hade livlig fantasi så han kunde leka ensam, såväl som med andra barn. Idag lekte han att han var en cowboy, ute på sin häst. Han satt i verkligheten på en gunga på förskolans kommunala lekplats. Han fick då plötsligt se en ekorre komma störtande mot honom. Han bestämde sig för att fånga djuret och lyckades få tag i det. Han var sedan så pass envis att han lade det i en korg, som han gömde för tanterna på skolan. Tiden gick och vid lunchdags gömde Jimmy lite bröd med sås på till ekorren. Han fick den att äta upp brödportionen. Han höll locket till korgen med en hand, och höll fast djuret med den andra handen. Snart hade klockan blivit två och det var kafferast. Jimmy upprepade proceduren och gav ekorren en bit wienerbröd. Damerna på lekskolan undrade vad i all världen Jimmy sysslade med. Han sade då att han hade en leksak i korgen. Så småningom hade klockan slagit halvfem och det var dags att gå hem.
 Jimmy försökte att gå naturligt med korgen och var snart hemma. Mamma och pappa blev förskräckta över innehållet, och försökte att övertala Jimmy att släppa ekorren fri. Jimmy var emellertid envis och ville behålla den. Han fick som han ville. Mamma och pappa hade aldrig riktigt lyckats att säga ifrån åt honom. Ekorren var dock inte rumsren så han bajsade i korgen och Jimmy fick göra rent efter honom. Sedan började problemet med nästa dag. Var skulle ekorren få hålla hus. Föräldrarna till Jimmy försökte att förklara att man måste släppa ut ekorren ur korgen, och då skulle han springa iväg ut i friheten. Det var precis vad som hände. När Jimmy hade gått till skolan öppnade Jimmys mamma Ellen och pappa Tommy locket till korgen, och ekorren smet iväg ut i friheten. När Jimmy kom hem blev han  ledsen att vara av med sin nyfunna vän. Han lyckades med en alternativ lösning. Han önskade sig en hundvalp när han fyllde år den femte Juli. Det var ju bara knappa två månader till det datumet, och så länge skulle han kunna vänta med att få hålla om en liten väl.

Så tiden gick och Jimmy var förväntansfull på födelsedagen. Mamma och pappa kom in med en korg och i den låg en liten boxervalp. Jimmy var överlycklig över presenten. Han kunde dock inte ta med honom till skolan så han fick leka med honom på eftermiddagarna. Han döptes till Rex och var en prima hund med stamtavla och allt. Livet hade blivit som en dans. Dagarna på förskolan gick visserligen otroligt långsamt, men sedan fick ju Jimmy komma hem till Rex och det blev en ständig lycka. Hunden fick gå i hundskola hos en tränare som också dresserade polishundarna och han blev snart större och lydigare. Snart blev emellertid Rex lite för stor för Jimmy, som var barnslig och det blev pappa Tommy som fick rasta Rex. Som reservhusse dög också Ellen, medan Jimmy var lite för kort i rocken för hundens alla takter.
 En vacker dag skulle i alla fall Jimmy ta med sig sin hund till förskolan och visa upp honom. Det gjorde han en fredag och hunden skrämde så många barn att Jimmy fick återvända med honom hem. Man hade kommit in i sensommarmånaden Augusti och hunden hade växt till sig ordentligt. Om några månader skulle hunden vara en fullvuxen hund med allt vad det innebar för förpliktelser. Man hade med andra ord givit Rex lite lekutrymme och presenterade honom som en valp i det längsta. Det var ju också skadeståndsanspråken som folk reste mot hundar om de förstörde någonting. Om man hävdade att det vare en valp så hade folk större fördragsamhet.

Det hade gått ett år och Jimmy skulle börja i första klass. Det var en ganska högtidlig ceremoni med rektor och kyrkokören inblandad. Man började med att sjunga ’Vår gud är oss en väldig borg’,  och avslutade med en lättsammare sommarvisa. Det var visserligen sent i Augusti, men det kändes ändå rätt med visan. Rex väntade därhemma och skulle fortfarande få några vaccinationssprutor för att ha ett fullgott skydd med anledning av några valpars mystiska insjuknande för någon vecka sedan. Man vaccinerar normalt bara under det första halvåret, men man gjorde ett undantag här. Det var spännande med den riktiga skolan för Jimmy. Det började bra eftersom Jimmy redan kunde läsa och skriva. Första lektionsdagen hade Jimmy med sig en blomsterbukett för att fira dagen. Läraren hade fullt med blomsterkvastar och lyckades även att få fram en vas till Jimmy. Rätt vad det var så kilade en ekorre fram över skolgolvet. Ingen visste varifrån den kom, men den stannade till vid Jimmys plats, och liksom öppnade munnen och placerade en stor valnöt framför stolen. Jimmy kom att tänka på ekorren som han hade fångat för nästan ett och ett halvt år sedan och log ett inåtvänt leende.


Där all magi händer

Gästkrönikör MIMMI SVENSSON
Nr 3/2013
 
Mimmi Svensson
Det var den sextonde november nittonhundranittiotre i södra Småland som en av mina bröder såg mig för första gången. Som den Disneyfantast han var fanns det inget annat alternativ än att ge mig namnet Mimmi. När jag frågar folk hur de skulle beskriva mig säger många ”Du sitter i din blommiga fåtölj med din silkesmorgonrock, smuttar på någon finsprit, och lyssnar på någon fransk vinyl från fyrtiotalet, som en karismatisk gammal man som levt ett berikat liv och äntligen fått parkera arslet på en bekväm sittplats för att njuta”. Ja, det stämmer nog in ganska bra på mig. Förutom att jag är en pensionerad man instängd i en ung kvinnlig kropp så kan jag avslöja att jag älskar färgen grön, röda pelargoner och jag får en kick av att hitta gamla guldvärda vinylskivor i en bortglömd och dammig back på loppisar.
 
Sluta tjöta kärringjävel, tänkte du samtidigt som du drog ett djupt halsbloss i andra änden av luren. Hur svårt ska det vara att täppa igen kakhålet och bara lyssna istället för att mangla på i timmar om det negativt oväsentliga och bortse från det stora och centrala i frågan – Ditt liv, dina drömmar, dina beslut.

Allt började en helt vanlig dag i det orangea köket som var fyllt med gröna möbler och minnen från en främmande tid du själv aldrig fått chansen att uppleva. Där stod du i en blommig klänning och skapade drömmar med kvinnan som mer eller mindre gett dig en chans i livet. Det var där äventyret började, du kunde bli allt som din fantasi tillät dig att bli. Du var endast fem år gammal och tog livet med en klackspark. Men en dag kom det känslor du inte riktigt kunde lokalisera. Du hade nyklippt lugg, dina finaste pastellfärgade kläder på dig och tog steget in i en värld du visste att du inte skulle komma ur förrän långt in i framtiden. Allt var nytt, spännande och skräckinjagande på samma gång. Tusen känslor du inte ens visste du hade inom dig dök plötsligt upp som en livshotande influensa från en då okänd kontinent. Tiden flög förbi och du började bli besatt av att passa in, både stil- och intressemässigt för att vara alla till lags. Redan då hade du ett hejdlöst behov av det som satt i ända till tonåren sjöng på sin sista vers.

Åren gick och olika val blev alltmer återkommande i din vardag. Hjärnan tog semester under den värsta tänkbara tiden, du stod inför dussintals val som kretsade kring gymnasiet och det var som ett vitt tomrum innanför pannbenet. När du skulle bestämma din framtid som femtonåring kunde du inte annat än tänka på sylt som du alltid gjorde vid de mest opassande tillfällena. Det slutade med att du gick Medieprogrammet och hoppade mellan två olika skolor. Tre år senare sprang du berusad ut med studentmössan på sniskan till en AC/DC klassiker. Dagen efter vaknade du upp, bakfull, och insåg att du hade blivit fri från skolan och att det verkliga livet äntligen kunde ta fart. Redan fem dagar senare började du på ditt första arbete. Maskinoperatör blev din nya titel och du arbetade för ett av nordens ledande företag inom plastdesign. Tre veckor slutade med att du trälaktigt gick till stämpelklockan fem dagar i veckan i drygt tio månaders tid.

Din tid på fabriken hade även sitt bäst före datum och du stod sedan där utan arbete. Du beslöt dig för att börja renovera i huset som du bott i sedan skolans avslut och även under en lång period i din barndom. Under tiden på fabriken hade du intalat dig själv om att du skulle ut i världen och leva livet, på ditt sätt. Men du kände att tiden inte riktigt var rätt för att förverkliga dina drömmar, och det var nog det mest korkade du känt. Tiden är alltid rätt för att slå näven i bordet, vända sig om och springa iväg från det vanliga livet som alltför många lever. Som en tidlös Hjärt- och lungfond reklam då en person vänder sig sakta om och säger ”Jag har bestämt mig, jag är med”. Den stora skillnaden är att du inte säger, du skriker från djupet av dina lungor och viftar med armarna som en rusdrycks fanatiker som just fattat att det är favoritlåten som spelas på dansgolvet. Du har bestämt dig, du är med. Livet gav dig en chans och det var dags för dig att ge livet detsamma. I din smått dysfunktionella hjärna fanns bara tanken av att flytta, börja om på nytt och sätta igång med ditt lite dolda intresse för hantverk. Men du stötte snabbt på ett hinder, din mor.

Det var en av de sämsta idéerna jag hört på länge, påpekade hon gnälligt över telefon. Du har ett hus, en katt som håller på att bli dement och ett nytt arbete. Hon blev galen av tanken att du skulle ge dig iväg ännu en gång, precis när du börjat komma igång med det vanliga livet ute på landet. Kanske är det så att det inte är rätt tillfälle, men om du tänker så kommer det aldrig bli av eftersom det alltid kommer dyka upp något nytt som förhindrar dig. Du förstod på ett hörn att du har varit krävande och inte kunnat bestämma dig inom vissa områden, trots allt måste du pröva olika saker och vägar för annars kommer du aldrig hitta rätt. Men du lever nu och det är dags att göra resten av ditt liv till det bästa.
Den stora frågan är varför det är en dålig ide? Varför är det dåligt att vilja bryta sig ur den meningslösa vardagen och kastas ut i din egen verklighet och följa stigen som kan leda dig till drömmen. Drömmen om att faktiskt själv åstadkomma något att vara stolt över, drömmen om att leva det liv du designar helt utifrån dina inre önskningar. Det är i din själ och ditt hjärta där all magi händer, du måste bara hitta den rätta vägen för att få allt att falla på plats.

Nu sitter du där på de näst intill förmultnade utemöblerna från det tidiga åttiotalet, fortfarande femton kilos övervikt och finnar lite här och var. Du tänder den tredje cigaretten på raken och drar ett bloss samtidigt som du slår händerna mot pannan. I snart ett års tid har du varit en fabriksslav och för tillfället är du städerska på ett av de värsta ställena i kommunen som du växt upp i. Du har stora planer för livet men nu är du bara en i mängden, en i arbetarklassen. Den bittra verkligheten har hunnit ikapp dig och du vill inget annat än ta den största sinnes slägga du kan hitta och slå ner muren som du under en allt för lång tid byggt upp. Är det ingen mening att sadla en död häst? Kanske, kanske inte. Det viktigaste är att aldrig ge upp. Låt det riktiga och meningsfulla äventyret börja, nu eller aldrig, allt eller inget.

Filmrecension i fyra rutor

av HENRIK MAGNUSSON
Nr 3/2013

 

Anstaltstankar

av HENRIK MAGNUSSON
Nr 3/2013