I vår andra del i historien om pro wrestling, lämnar vi USA för tillfället och beger oss söderut, till dom soldränkta öknarna i Mexico. Mexikansk wrestling utvecklades på ungefär samma sätt som i USA, regionala uppvisningar och kringresande shower med fribrottare, men kom att dra ut på ett helt eget spår, och bli en del av det mexikanska kulturarvet. Det hela började 1933, när Salvador Lutteroth, en före detta kapten från den Mexikanska Revolutionen, grundade Empresa Mexikana de la Lucha Libre, som existerar än idag under namnet Consejo Mundial de Lucha Libre, den äldsta wrestlingorganisationen som fortfarande är i funktion, till och med äldre än NWA som nämndes i förra numret. Under EMLL’s flagga så samlade Lutteroth Mexicos regionala wrestlare i Mexico City, där dom kunde nå fler fans än någonsin tidigare, och det var också här som den verkliga unika stilen med mexikansk wrestling började synas, nämligen den akrobatiska, högflygande Lucha Libre, och de maskerade Luchadorerna, men något saknades. Precis som deras amerikanska motsvarighet så saknades en nationell stjärna som kunde bli ett ansikte för sporten, och lyfta den till nya höjder. Men 1942 så förändrades det.

1942 introducerades världen till en man i en silverfärgad mask, som kallade sig själv El Santo (Helgonet), och saker och ting skulle aldrig bli sig likt. I enlighet med traditionen, så var El Santos riktiga namn och identitet okänd under hela hans karriär, han visade sig aldrig utan sin mask förrän i dom sista åren av hans liv, i verkligheten var han Rodolfo Guezman Huerta, en obskyr wrestlare som hade debuterat 8 år tidigare, men som helt förändrade sig själv och antog masken av El Santo, och en legend var född.

Under Santo så exploderade intresset för Lucha Libre, och utvecklades snabbt till en nationell hobby, och Santo kom att under åren uppnå status som folkhjälte, vars berömmelse nådde bortom wrestling. Han kom att ha dussintals legendariska rivaliteter med andra luchadorer, mest nämnvärt förmodligen hans livslånga rival Blue Demon, en annan pionjär inom lucha libre, och båda män kom att bli symboler för folket i Mexiko, en som hjälte, och en som skurk. Santo figurerade också flitigt i filmer och serier under hans glansperiod, och till skillnad från andra wrestlare som Hulk Hogan och The Rock som också tog klivet från wrestling till film, så spelade han alltid sig själv istället för andra karaktärer. Santos popularitet var sådan att han förvandlades till en ikon, som de fattiga såg up till, särskilt i Mexico City, där CMLL’s starkaste fäste är. El Santo’s karriär sträcktes ända fram till 80-talet, innan han slutligen gick i pension och avmaskerade sig själv och sin sanna identitet på det mexikanska intervjuprogrammet Contrapunto, och ett år senare dog han, och begravdes iklädd sin ikoniska silvermask. Hans son Jorge Guzman Rodriguez har burit vidare namnet sen Santos bortgång, under namned El Hijo Del Santo (Helgonets Son), och han tränar nu en av hans egna söner att föra namnet vidare efter honom, en vanlig företeelse inom lucha libre. När en luchador blir för gammal överlämnar han sitt namn och sin mask till en efterträdare, särskilt dom mest kända gör detta. Hijo Del Santo kom att möta arvtagaren till hans fars gamla rival i ringen, Blue Demons son Blue Demon Jr, flera gånger under åren, och båda är nu legender i sin egen rätt.

Men jag skulle kunna ta upp en hel artikel för endast deras karriärer, så låt oss fortsätta…
Efter El Santos debut blev luchadorer snabbt det största kännetecknet för Mexiko. Bland de mest kända från den här eran är värt att nämna, förutom Santo och Blue Demon, också Black Shadow, Dr Wagner, Perro Aguayo (Dog Aguayo), Gran Cochisse och ett otal andra. Inte alla bar mask, Perro Aguayo och Gran Cochisse tillhör de som aldrig burit mask i lucha libre men som dragit stora publiker trots det. Masker är inte ett krav för mexikanska wrestlare, men det är ett av deras största kännetecken.

Tack vare EMLL och den ökande populariteten för wrestling, så fick National Wrestling Alliance upp ögonen för Mexiko, och erbjöd en allians mellan de två ligorna. EMLL antog erbjudandet, och blev en del av NWA’s territoriesystem, vilket också gav dom rätt till att använda en NWA titel som deras främsta attraktion. Detta kom att bli NWA World Middleweight Title, en gammal mellanviktstitel som skapats strax efter EMLL’s grundande, och getts till Gus Kallio, en dominant mellanviktsbrottare från USA. Denna titel fick nu NWA’s officiella erkännande, och kom att fortsätta vara en av EMLL’s främsta titlar ända fram till 2010 då NWA krävde tillbaka den eftersom EMLL inte längre var en del av organisationen. Men det låg ännu långt fram i tiden, och under tiden fortsatte utvecklingen. Men framgång drar alltid till sig imitatörer och rivaler, och EMLL’s första smak av detta kom på 70 talet, när luchadoren Ray Mendoza drog sig ur ligan och tillsammans med en grupp andra finansiärer grundade Lucha Libre Internacional, känd i resten av världen som United Wrestling Association. I och med Lutteroths kommande pensionering, och det faktum att hans son skulle ta över EMLL efter honom, gjorde att många luchadorer som var lojala till Lutteroth personligen snarare än ligan i sig, begav sig till UWA istället. Baserade i staden Naucalpan, väster om EMLL’s fäste Mexiko City, UWA kom att vara en vagel i ögat för EMLL flera år framåt, men gav en fräsch start åt flera framtida stora namn som El Canek och Fishman. UWA utförde också ett utbytesprogram med den japanska ligan New Japan Pro Wrestling, som vi kommer att ta upp närmare i ett kommande kapitel. Detta gjorde att Japans största stjärnor fick chans att turnera i Mexiko, medan de mexikanska stjärnorna turnerade i Japan. Legender som Antonio Inoki, Giant Baba och Great Kabuki fick några av sina första exponeringar i väst genom utbytet, och El Canek, som UWA’s största drag, kom att hålla UWA’s mest prestigefyllda titel, UWA World Heavyweight Title, hela 13 gånger, och försvarade den mot några av wrestlings mest kända namn, bland dessa även Hulk Hogan.

 

När så 80-talet började dra sig, utträdde EMLL ur NWA efter 20 års partnerskap, då den sönderfallande alliansen inte längre kunde konkurrera med den snabbt växande World Wrestling Federation och Vince McMahons konsolidering av de gamla amerikanska territorierna. Det var också nu som ligan bytte till sitt nuvarande namn, Consejo Mundial de Lucha Libre, och det tillsammans med förlusten av El Santo betydde att en era av lucha libre var över.

I och med att de äldre stjärnorna börjat att allt eftersom gå i pension tränades nästa generation luchadorer upp av veteranerna. Med El Hijo Del Santo i spetsen började de maskerade efterträdarna sina intåg, och det var också nu som den amerikanska marknaden alltmer började få upp ögonen för vad som fanns söder om gränsen. Den första luchadoren som blev känd i USA var tekniskt sett Mil Mascaras, en av de ”Stora Tre” som tillsammans med El Santo och Blue Demon populariserat sporten, och vars storlek gjorde att han kunde brottas i tungviktsklassen, men det var först på 80 och 90 talet som lucha libres atletiska och akrobatiska stil börjat bli populär utanför Mexiko.

90-talet kom att bli omvälvande för wrestling, och så även i Mexiko. UWA som under 20 år varit CMLL’s största rival började tappa mark, och med ett krympande register av talang, och förlust av publik lades ligan ner 1995. Det var också nu som CMLL fick sitt första TV-avtal, lucha libre hade aldrig fått samma exponering som amerikansk wrestling fick under TV’s intåg på 50-talet, utan hade förlitat sig helt på intressetidningar och live shower. I och med att CMLL började sändas på den mexikanska kanalen Televisa fick CMLL en enorm popularitetsboom, men det ledde också till födelsen av deras nästa rival. Efter att den första boomen lagt sig bröt managern Antonio Pena med företaget, och grundade Asistencia Asesoria y Adminicstracion (Spanska för Assistans, Konsultation och Administration) eller AAA. Vad värre var att han även tog med sig större delen av de nya luchadorerna, även El Hijo Del Santo, vilket ledde till att CMLL var fast med en liga full av medelålders wrestlare och en förlust av ny talang. Efter UWA’s död anställde AAA också de populära El Canek, Dos Caras och Los Villanos, och sökte även igenom territorier utanför Mexiko City där dom fann Rey Mysterio Jr, en stor framtida stjärna i USA, och Psicosis. Under åren 1993-1995 hade AAA sin storhetstid vilket kulminerade i pay per view eventen When Worlds Collide, ett samarbete med den amerikanska ligan World Championship Wrestling, efterträdaren till NWA. Detta var den hittills största exponeringen av lucha libre i den amerikanska marknaden, och WCW kom att bli en bastion för luchadorer i USA, tillsammans med den framväxande hardcore ligan Extreme Championship Wrestling. Ett experimentellt samarbete med WWF prövades också, men det ledde bara till ett par gästspel för Blue Demon Jr, Octagon och en handfull andra luchadorer på WWF’s årliga Royal Rumble event.

När så den mexikanska ekonomin gick i recession på slutet av 90-talet tvingades AAA dra ner på sin verksamhet, och CMLL började återta sin plats på toppen och tog även tillbaka en del av de wrestlare som försvunnit till AAA tidigare. Efter att WCW och ECW gått i konkurs i USA, och därmed lämnat luchadorer utan en riktig marknad i norr, förutom dom få som togs in av WWE, så begränsades lucha libre till Mexiko igen, förutom en handfull pay per views som sändes internationellt.
  Detta har dock förändrats i nutid, när ligan TNA började samarbeta med först CMLL, och senare även AAA, och nya band har  också knutits med de japanska ligorna NJPW och Pro Wrestling NOAH. Tack vare den internationella marknaden är utbytet av talang mellan länder större än nånsin, och det är inte ovanligt att både amerikanska och europeiska wrestlare beger sig till Mexiko för att träna och lära sig deras stil.
Det var historien om wrestling i Mexiko. Kommande kapitel kommer vi att bege oss till de blodstänkta arenorna i Puerto Rico, hemlandet för hardcore wrestling.