Det var en svettig sommardag i juni 2010, som jag fick beskedet att jag kommit in på medieprogrammet i Karlskrona. Det kom nästan som en chock först. Från början hade jag inte ens ansökt på fullt allvar, men när jag väl kom in på skolan började jag genast att leta bostad i Blekinge. Tiden gick, och innan jag visste ordet av det satt jag mitt i plugget, skaffat fina vänner samt bostad mitt i staden.
 Nu har nästan tre år av gymnasiet virvlat förbi. Nästan tre år, och nu var det bara dags att beta av den sista tiden, dock utanför skolans tunga, knallröda dörrar.

Efter flera veckor av desperat sökande efter en praktikplats slumpades jag slutligen ut på tidningen Presspunkten i Karlskrona. Äntligen! Tänkte jag och slog händerna för huvudet. Dessvärre hade jag aldrig ens hört talas om tidningen, men att jag är en förvirrad smålänning i en fortfarande ganska okänd stad fick bli mitt slutgiltiga försvar, ännu en gång.

Det var en stressig och allmänt jobbig eftermiddag som jag för första gången satte min knubbiga fot på Presspunkten. Av någon anledning kände jag mig ganska nervös, men nervositeten spolades snabbt bort när jag spenderat några minuter i byggnaden.

Luften kändes inte alls så tung som jag förväntat mig, och här var människorna avslappnade och inte särskilt stressade alls. Detta var något som var och fortfarande är helt främmande för mig, som kastats direkt från skolbänken ut i praktiken. I skolan har jag upplevt ett helt annat tempo och helt andra krav, och jag kom flera gånger på mig själv med att slutföra mina uppdrag så snabbt som möjligt för att kunna anta nästa utmaning så snabbt som möjligt. Men min handledare Kenneth uppmanade mig att istället ta mig tiden att kolla igenom mina uppgifter och finjustera, allt för ett bättre slutresultat, och självklart blev det bättre resultat med tiden.

Under min korta tid på Presspunkten har jag gjort allt från artiklar till broschyrer och visitkort, fått lära mig smått om programmet Adobe Indesign samt träffat en hel bunt med trevliga människor. Jag kan ärligt säga att jag aldrig blivit så väl omhändertagen på en praktikplats förut, och jag har även fått fria händer på många av mina uppdrag vilket har varit jätteroligt. Även här har tiden sprungit ifatt mig, och jag kan inte riktigt greppa att det redan är över. Trots att det känns vemodigt känner jag mig lättad, kanske till och med spänd. Spänd över att kanske få lära känna en ny stad igen. Spänd över att få anta nästa utmaning, ännu en gång.