Vad finns för garanti för ett barn att känna sig sedd och hörd i allt som händer? Att få en vuxen förebild som ger trygghet och stabilitet i ens liv. Jag träffade Patrik några timmar innan föreställningen skulle ha premiär, då han berättade om hur det var att vara på barnhem då det var svårt hemma. Pjäsen är ingen dokumentär men hans upplevelser och känslor ligger till grund. Detta kärlekslösa, när man som allra mest behöver en kram och ett tröstande ord. Där blev han lämnad ensam med sina mardrömmar om nätterna.

Som barn var han clownen och klarade skolan med lätthet. Han läser vidare på gymnasiet och tar sen ett jobb som fritidsledare. Han trivs med sitt jobb och att ha alla kontakterna med barnen. Han kan också berätta om olika kändisar han träffat, bl a Torsten Flinck och Ulf Lundell som han delade en flaska Tirnave med efter en spelning här i stan. Men inom honom fanns ångesten. Den kom om nätterna och blev till demoner. Han börjar skära sig. Och möts av iskallhet i vården, ingen frågar någonsin ”varför gör du så”. Istället blir han bemött med ett ”skär du dig här på avdelningen skriver vi ut dig”. Vårdpersonalen som faktiskt brydde sig blev så små, men det var ändå tack vare de han orkade någorlunda.

För drygt ett år sedan, i februari,  ligger Patrik igen på Piva, sönderskuren och sydd med femtio stygn. Då får han tag i ett nummer av Presspunkten och däri ser han en krönika av en bekant från barndomen, Martin Hult. Patrik tar mod till sig och ringer. Det blir upptakten till idén om en pjäs om hans liv. Han ville göra något i debatten om vanvårdslagen som kom. Göra alla dessa röster och liv hörda. Patrik hade sett Martins och Joakims tidigare pjäser och undrade om det skulle gå att göra något sånt av hans eget liv.

Patrik berättar om hur han i fjorton månaders tid skriver, och skriver, på små lappar och i stora block om allt han burit inom sig i alla år och lämnar till Martin, som sorterar allt till en handling i en pjäs. Det har varit tufft att minnas, berättar Patrik, och att med detta lämna ut sina anhöriga. Han har varit rädd för att saker ska missförstås av publiken. Men pjäsen är en milstolpe i hans liv. Äntligen släppa på ryggsäcken och berätta sin historia.

Det är nervöst timmarna innan premiären. Hur ska den tas emot av publiken? Men så här efteråt, när detta skrivs, kan vi som såg den bara säga: Ni lyckades förmedla ett liv, trasigt och otryggt, på ett bra sätt. Det var intensivt och starkt, man blev verkligen berörd. Jag tror ingen gick därifrån med bara en axelryckning. I handlingen fick man upplevelsen av vad vården och samhället gör med en människa när de inte vill lyssna. Hans, och de andras, upplevelser förnekas. Var Sverige, och är Sverige, ett tryggt land där alla har det bra.