Armlös-benlös-makalös
text KARIN MATTSSON-COLL
foto Tommy Holl
Nr 5/2013
När jag gick i gymnasiet så hade jag en klasskamrat som var neurosydynskadad. Han hade inga armar, men det glömde jag bort och tänkte inte ens på det. Nu för tiden är han advokat för NHRF (Neurologiskt handikappades Riksförbund). Jag tänkte på honom när jag fick ett tips om en länk om en kille som heter Mikael Andersson.
När Mikael Andersson börjar prata om sig själv så betonar han TANKEKRAFT. Han pratar bl.a om hur miljön styr och hur envis han själv är, men var hade han varit utan sin envishet? Mikael är mycket road av administrativa uppgifter: både att organisera papper och sköta ekonomin.
När Mikael föddes, så bars han iväg och fick ingen ögonkontakt med sina föräldrar, antagligen ville man ”skona” föräldrarna från att se hans handikapp.
Mamma och pappa, mormor och morfar såg gemensamt till att Mikael fick komma hem. Om de inte hade varit så envisa och stått på sig hade Mikael hamnat på institution. När Mikaels mamma och pappa väntade barn nr två kände de sig oroliga. På den tiden när Mikaels lillasyster föddes fanns det endast proteser i Stockholm, så det var ett helt företag att få tag på hjälpmedel. Att bli oberoende och självständig ”sitter i hjärnbarken”.
Mikael har kontroll över den hjälp som han får och han älskar att köra bil, fast han inte har några händer. Mikael ägnar sig åt marknadsföring av en speciellt anpassad bil för människor med liknande handikapp.
En vändpunkt i hans liv hände för 25 år sedan då en offentlig toalett blev handikappanpassad. Det tog 25 år att våga söka sig ett jobb.
Åter igen kommer han tillbaka till TANKENS KRAFT – din mentala inställning. För att hålla sig i trim både till knopp och kropp så ägnar sig Mikael åt fysisk och mental träning. När Mikael var pojke så accepterades han direkt av andra barn och hans lillasyster Marie, som i praktiken fungerat som en hjälpande storasyster hela tiden.
En annan förklaring till att Mikael har lyckats behålla sin mentala och fysiska styrka heter Birgitta. Hon var hans extra inlånade gympalärare och sa många gånger: – Du måste åtminstone prova först innan du säger att du inte kan, tänk i stället jo, jag kan! Om du inte kan göra som andra gör, gör vad du kan och våga misslyckas.
Mikael lärde sig simma alldeles själv och hade många drömmar och idoler. Dessutom har han boll och spelsinne och gillar ishockey och fotboll.
Den dagen Mikael blev kär så undrade vännerna bekymrat hur det skulle gå? Det har gått alldeles utmärkt med hans fru Kristina och deras barn. På länken www.armlös-benlös-makalös finns det många ömsinta vardagsscener med sonen som Mikael leker med och hjälper helt obekymrad. Kristina intygar direkt att Mikael är väldigt envis x 3 säger hon, har humor och ett bra ordningssinne, något som hon inte har, så de kompletterar varandra.
Till deras hem kommer också vännen Alex ibland som Mikael hjälper med räkningarna. Mikael behöver inte leta efter kläder eller specialbeställa för hans svärmor syr alla hans kläder.
Det kom ett brev, där någon som heter Ronnie Gardiner från USA frågar Mikael rent ut. ”Var var du för 19 år sedan? Om du är den jag tror att du är, så har du räddat mitt liv!”
Ronnie såg då ingen utväg utan fortsatte ut mot det öppna havet, simmade våg för våg mot oändligheten. När han simmar får han syn på en pojke utan armar och ben som lyser av glädje och Ronnie kan inte ta sitt liv utan simmar mot stranden istället för att försvinna i vågornas djup.
Ronnie är idag en mycket välkänd trummis och jazzmusiker som inspirerad av Mikael, fortsatt att utveckla en rytm-terapi. Musik består liksom språk av färg och form och rytm förstås. Allt tillsammans stimulerar båda hjärnhalvorna.
Det var inte neurosedyn som var orsaken till Mikaels handikapp utan ett växtgift som heter hormoslyr(förbjöds 1977). I mitten av 60-talet då Mikael fanns i sin mammas mage så sprutade morfar buskarna med just hormoslyr och lukten stack till i näsan.
Det fanns stora frågetecken om Mikael och Kristina kunde få några barn, det har de fått en av varje sort – först en Sara och sedan en Simon.
Mikael leker mycket med Simon och frågar honom om de ska tävla om vem som kan komma snabbast till badrummet, för Simon vill inte borsta tänderna eller bada innan sängdags.
Varje dag övar Mikael på sitt tålamod, men det är viktigt att barnen vet om att man får misslyckas, det är helt ok.
I början ställdes det för låga förväntningar på Mikael och han hade ett stort behov av förebilder.
Nu är han en förebild själv med sin positiva energi och attityd och han har engagerat sig i ett sommarläger där han är idrottsledare i tio dagar som ”Sitting Bull”.
På frågan om det finns något som han inte kan så svarar Mikael: – Rulla tummarna är något jag inte kan.
Till slut säger han: – Med våra tankar formar vi hela vår person- vi blir det vi tänker!
När Mikael föddes, så bars han iväg och fick ingen ögonkontakt med sina föräldrar, antagligen ville man ”skona” föräldrarna från att se hans handikapp.
Mamma och pappa, mormor och morfar såg gemensamt till att Mikael fick komma hem. Om de inte hade varit så envisa och stått på sig hade Mikael hamnat på institution. När Mikaels mamma och pappa väntade barn nr två kände de sig oroliga. På den tiden när Mikaels lillasyster föddes fanns det endast proteser i Stockholm, så det var ett helt företag att få tag på hjälpmedel. Att bli oberoende och självständig ”sitter i hjärnbarken”.
Mikael har kontroll över den hjälp som han får och han älskar att köra bil, fast han inte har några händer. Mikael ägnar sig åt marknadsföring av en speciellt anpassad bil för människor med liknande handikapp.
En vändpunkt i hans liv hände för 25 år sedan då en offentlig toalett blev handikappanpassad. Det tog 25 år att våga söka sig ett jobb.
Åter igen kommer han tillbaka till TANKENS KRAFT – din mentala inställning. För att hålla sig i trim både till knopp och kropp så ägnar sig Mikael åt fysisk och mental träning. När Mikael var pojke så accepterades han direkt av andra barn och hans lillasyster Marie, som i praktiken fungerat som en hjälpande storasyster hela tiden.
En annan förklaring till att Mikael har lyckats behålla sin mentala och fysiska styrka heter Birgitta. Hon var hans extra inlånade gympalärare och sa många gånger: – Du måste åtminstone prova först innan du säger att du inte kan, tänk i stället jo, jag kan! Om du inte kan göra som andra gör, gör vad du kan och våga misslyckas.
Mikael lärde sig simma alldeles själv och hade många drömmar och idoler. Dessutom har han boll och spelsinne och gillar ishockey och fotboll.
Den dagen Mikael blev kär så undrade vännerna bekymrat hur det skulle gå? Det har gått alldeles utmärkt med hans fru Kristina och deras barn. På länken www.armlös-benlös-makalös finns det många ömsinta vardagsscener med sonen som Mikael leker med och hjälper helt obekymrad. Kristina intygar direkt att Mikael är väldigt envis x 3 säger hon, har humor och ett bra ordningssinne, något som hon inte har, så de kompletterar varandra.
Till deras hem kommer också vännen Alex ibland som Mikael hjälper med räkningarna. Mikael behöver inte leta efter kläder eller specialbeställa för hans svärmor syr alla hans kläder.
Det kom ett brev, där någon som heter Ronnie Gardiner från USA frågar Mikael rent ut. ”Var var du för 19 år sedan? Om du är den jag tror att du är, så har du räddat mitt liv!”
Ronnie såg då ingen utväg utan fortsatte ut mot det öppna havet, simmade våg för våg mot oändligheten. När han simmar får han syn på en pojke utan armar och ben som lyser av glädje och Ronnie kan inte ta sitt liv utan simmar mot stranden istället för att försvinna i vågornas djup.
Ronnie är idag en mycket välkänd trummis och jazzmusiker som inspirerad av Mikael, fortsatt att utveckla en rytm-terapi. Musik består liksom språk av färg och form och rytm förstås. Allt tillsammans stimulerar båda hjärnhalvorna.
Det var inte neurosedyn som var orsaken till Mikaels handikapp utan ett växtgift som heter hormoslyr(förbjöds 1977). I mitten av 60-talet då Mikael fanns i sin mammas mage så sprutade morfar buskarna med just hormoslyr och lukten stack till i näsan.
Det fanns stora frågetecken om Mikael och Kristina kunde få några barn, det har de fått en av varje sort – först en Sara och sedan en Simon.
Mikael leker mycket med Simon och frågar honom om de ska tävla om vem som kan komma snabbast till badrummet, för Simon vill inte borsta tänderna eller bada innan sängdags.
Varje dag övar Mikael på sitt tålamod, men det är viktigt att barnen vet om att man får misslyckas, det är helt ok.
I början ställdes det för låga förväntningar på Mikael och han hade ett stort behov av förebilder.
Nu är han en förebild själv med sin positiva energi och attityd och han har engagerat sig i ett sommarläger där han är idrottsledare i tio dagar som ”Sitting Bull”.
På frågan om det finns något som han inte kan så svarar Mikael: – Rulla tummarna är något jag inte kan.
Till slut säger han: – Med våra tankar formar vi hela vår person- vi blir det vi tänker!
Kommentarer
