Där hon står med luren i handen och håglöst tittar ut mot parken genom köksfönstret, får hon plötsligt syn på en karl som hon mycket väl känner igen. Alltmedan en inspelad röst tröstlöst upprepar sitt ”vi gör vårt bästa för att ta hand om just ditt samtal så fort vi kan”, följer hon mannen med blicken.
 På håll går det inte att avgöra märket på de slitna jeansen, men Eva vet med säkerhet att det är Lewis; det har det alltid varit. Trots att åren har gått kan hon konstatera att de brunbrända armarna fortfarande är muskulösa. Själv skulle hon numera aldrig visa sig i en t-shirt offentligt. Utseendet – hur hon tar sig ut – har alltid varit viktigt. Vad annat fanns det att förlita sig på?
 Mannen stannar till, sätter sig på en parkbänk och tycks för en stund höja blicken och kisa i hennes riktning. Instinktivt drar hon sig hastigt några steg inåt rummet, utan att släppa ögonen från det som händer utanför.
 ”Vi gör vårt bästa för att ta hand om just ditt samtal så fort vi kan.” Eva rycker till inför den främmande rösten som med ens känns alldeles för nära. Den gör intrång på hennes privata sfär. Hon förflyttar luren en bit från örat – står där alltjämt stirrande ut genom fönstret. Som en staty.

Fritidshuset hade varit av det omoderna slaget, mer av en gammaldags sommarstuga med vattenpump och utedass. När Eva under vinternätterna smög sig ut till dasset lät hon dörren stå på glänt och dröjde sig ofta kvar där, för att få en stund tillsammans med stjärnorna och månen. Inför himlavalvets storhet kände hon en befriande litenhet.
 Och när hon därefter med kalla fötter kröp ned i den gemensamma sängen och kurade ihop sig nära, nära, kom sömnen alltid på besök som en välkommen gäst.

Hon vågar sig fram till fönstret igen och ser hur han tar av sig kepsen och rufsar om i håret. Hon känner inte igen det gråa men hon vet exakt hur stråna lägger sig felvänt vid virveln snett över höger öra.
 Luften i rummet och lägenheten känns kvav, som om utrymmet inte räcker till. Andetagen blir kortare och mer ansträngda. Och utan att släppa blicken från mannen lirkar hon försiktigt upp fönsterhaspen. Sommarvärmen strömmar in genom glipan, vilket för ett ögonblick får henne att tappa andan. Så påminner kroppen henne om att återigen andas in … och andas ut.

På den tiden hände det att Eva skrattade. Och det hände också att hon grät. Att livet gjorde sig påmint som en betydelsefull parentes mellan två evigheter. Det handlade om tillit; att våga känna tillit till livet, kärleken och mannen vid hennes sida. Att låta honom byta plats med guden som ”håller om på alla sidor”. Men hon hade aldrig ens kunnat förlita sig på
en ödestro.
 Och hon återtog kontrollen över sitt liv.

”Vi gör vårt bästa för att ta hand om just ditt samtal så fort vi kan”, säger rösten som sliter henne tillbaka till nuet. I detsamma ser hon hur mannen drar fingrarna genom sitt hår och sätter på kepsen igen.
 Då vänder hon sig om, och fortfarande med luren i handen hoppar hon i sandalerna och lossar säkerhetskedjan till ytterdörren. Hon kastar en snabb blick i hallspegeln och rättar omedvetet till en hårlock som letat sig fram i pannan.
 Just när handen når handtaget bryts skeendet av ett:
”Du har kommit till Telias kundtjänst. Mitt namn är Yvonne. Vad kan jag stå till tjänst med?”