En myra irrar sig upp på ett av mina bara ben. Energiskt springer den till synes planlöst fram och tillbaka, letande efter … vad? Irriterat schasar jag bort den, vill inte bli störd. Men stacken vid min sida och den febrila sysselsättningen där är redan föremål för mina tankar.
 Jag har alltid haft myror i huvudet. Trots att de inte alls styrker mina egensnickrade teorier om livets mening. Men ett har vi gemensamt: Myrorna lider inte av arbetslöshet, och det gör inte jag heller – jag njuter av den.
 Andra bidragslyftare bedyrar att de inget hellre vill än att lämna utanförskapet och dra sitt strå till stacken. För hur skulle det annars se ut? Om folk öppet erkände att de föredrog att leva som parasiter? Hur skulle det då gå med de livsuppehållande bidragen?

 ”Hörrni, nu ger jag fan i detta. Jag varken vill eller orkar mer. Men jag vet att ni klarar det utan mig. Ingen är oumbärlig, eller hur?” Men det finns inget sådant småkryp, utom möjligen i sagornas värld.
 Plötsligt slår det mig att det kanske funnits en eller annan lirare som försökt åka snålskjuts, men som uteslutits och omedelbart gått under; som statuerat exempel åt kommande generationer till den grad att de aldrig behöver ifrågasätta systemet.

Om jag hade varit en grottmänniska, hade jag varit det en mycket kort tid. Jag hade inte pallat med kylan och den ständiga kampen för överlevnad. Det hade den inte varit värd.
 Någon från den tidens människor värdelös gen har omotiverat slunkit med över alla evolutionens svåröverstigliga hinder. Att utsugare som jag existerar är ett mysterium.

På min dotters klassrum står det på en handmålad affisch: ”Rättvisa är ibland att någon får mer än andra eller att någon slipper göra det andra gör”. Orden har etsat sig fast på min näthinna. Jag behöver dem. Vill tro att det stämmer. Att det är rättvist att jag sitter och solar benen samtidigt som andra försörjer mig genom att tugga sönder sin tid i systemets grå samhällskvarn.
 Behovet av arbetsmyrorna gör att mitt förakt för systemet luktar illa. Ett uttryck för elitistiskt tänkande som jag å det starkaste vill dementera. Om det inte vore för alla de som inte är som jag – hade jag inte kunnat vara den jag är.
Eller kanske kunde jag det? Jag hade fortfarande kunnat lapa sol i maj, men varit ganska mager om benen. Tillika om armar och hals.
 Jag har en gång kvalificerat mig som anorektiker. Att svälta bekommer mig inte nämnvärt. Kanske skulle det gå? I vart fall skulle ett avmagrande kunna kategoriseras som ”sjukdom”, och förtydliga min rätt att bli omhändertagen. Om jag var synligt sjuk skulle rättvisan skipas.

”Kan man förhöja sig från vardagens trivialiteter, kan man också avvara tandkräm – även om jag måste tillstå att stunder av euforiskt tillstånd inverkar drastiskt på mitt tuggummikonto!”
 Så skrev jag för tjugo år sedan. Detta var innan min för staten påkostade högskoleutbildning. (Jo, jag lånade förvisso pengar som ska betalas tillbaka. Men hur räknar man ut återbetalningsgraden för någon som envisas med att inte ha någon inkomst?) I ekonomi.
 Alltså, jag var redan då beredd att betala ett pris för min frihet. Om jag borstade tänderna utan tandkräm, vilket för övrigt större delen av världens befolkning gör, så slapp jag vissa utgifter som måste betalas med intjänade pengar. Närmare bestämt 276 kronor per år (uppräknat i dagens valuta). Så långt stämmer resonemanget.
 Det är bara det att också i den bästa av världar, utan det långdragna självmord som förvärvslivet utgör, anfäktas man stundom av leda. Mot livets ändock i stor utsträckning förutsägbara dagar finns det dessvärre ingen bot. Vilket i ovan exempel ledde till att jag visserligen snålade med tandkrämen, men i stället köpte ett paket tuggummi om dagen. Vilket motsvarar 3 650 kronor om året.
 När jag tittat färdigt på de eländiga myrorna och när soleksemen jagar in mig i skuggan, skalar jag mig en potatis, kokar ett ägg och knaprar på en egenodlad morot. Men så stannar ofta processen upp av ett spontant infall, som gör att jag sätter av potatisvattnet och huvudstupa far iväg med bilen för att köpa mig ett exklusivt vin.
 Marknadskrafterna vinner så gärna även över det lilla livet: ”Because I’m worth it!”

Min bästa väninna sa redan för länge sedan: ”Det finns två saker man alltid kan lita på att få mer av. Det ena är huvudvärk, det andra pengar.”
 Vi skrattade då. Men jag vet idag att hon hade rätt.

Pengar går inte ihop med sysslolöshet. Jag har ett mynt som bevis. På enkronan från mitt födelseår, 1963, står den dåvarande kungens (vem orkar bry sig med vad han hette?) valspråk inristat: ”Plikten framför allt”. Och även om man alltid kan diskutera ords och begrepps betydelse så är jag tämligen säker på att han inte avsåg plikten att njuta av sitt liv. Nä.
 Min mormor var oerhört plikttrogen. Mot samhället, mot sin i 40 år svårt sjuklige man och familjen i stort. Med en oböjlig vilja höll hon genom hårt arbete och höga principer ihop storfamiljen. År ut och år in. Hon var en arbetarfolkets kvinna – en stolt kvinna, som med sitt blåtonade hår, käcka skratt och outsinliga energi banade vägen för oss andra. Över samma kullerstensbelagda torg som jag idag mödosamt förflyttar mig, sprang hon förr med lätta steg. I högklackat.
 Om det inte vore för att mormor redan är död, skulle hon dö vid åsynen av mitt lättjefulla leverne. Och om du ser mig från andra sidan, så försäkrar jag dig att det inte var din gen det var fel på. Det måste ha varit någon annans.

För hundra år sedan arbetade större delen av befolkningen med jordbruk. Detta för att överleva. Med teknikens utveckling har detta successivt förändrats. Idag krävs det mindre arbete för att producera de råvaror vi behöver. Det känns genant att behöva påtala det som alla redan känner till. Men jag gör det ändå eftersom vi arbetsmoralmässigt tenderar att blunda inför det faktum att vi har fått det bättre. Om vi nu tycker att det är bättre att behöva arbeta mindre för att upprätthålla en någorlunda levnadsstandard förstås.
 Det finns inget som pekar på att vi skulle vilja ta tillvara generationers hårda kamp för att underlätta livet för oss efterkommande. Tvärtom. Problemet med arbetslösheten ska lösas till varje pris! Ingen ska behöva leva i utanförskapet! Vad som helst är bättre än att låta drönarna sitta vid sina stenmurar och peta naglarna.
 Skulle den politiska normen göra gällande att det vore OK, skulle helt enkelt inte Sveriges stenmurar räcka till. Och vad gör vi då? (Bygger fler stenmurar/skapar arbetstillfällen!)
 Om vi nu bortser från detta med att vi alla faktiskt inte längre behövs på arbetsmarknaden, så kvarstår fördelningsfrågan: Vem ska arbeta och vem ska parasitera? Den nöten knäcker man inte i första taget. Inte ens jag.
 Ibland tror jag att de som argumenterar mot arbetslöshetens utanförskap menar väl. Att de faktiskt lider med de ”sysslo-lösa”. Därför att deras egen erfarenhet av detta är förenat med svårbemästrad oro. Om det förhåller sig så är det inte arbetslösheten i sig som är problemet, utan snarare vad att fylla den med; som kan upplevas meningsfullt och som inte stjäler människan på dess existensberättigande. Ett mer filosofiskt dilemma.

”It’s better knowing about doing nothing – than not knowing it”, viskade en bluessångare i mitt öra. Och jag försöker hålla med, även om jag ofta brottas med mig själv i den frågan.

När man säljer sin kropp och själ till en 40-timmars arbetsvecka, minskar man tidsmässigt möjligheterna att äga sina tankar. Efter arbetet är man oftast så trött att man inte ens då kan få kontakt med det fria flödet inom sig. Ifrågasättandet minskar i samma takt som anpassningen ökar. Man försvarar sitt arbete med att sedan (till helgen, semestern, pensionen eller allra senast i himlen) ska man njuta frukterna av sitt slit. Detta är en livslögn som uppfyller de allra flesta. Lögnen består i att för att uthärda dagens alla måsten tror man sig vara odödlig. Det finns alltid en annan dag och då ska man leva livet och tillåta sig njuta.
 Vad erbjuds då de dödliga? Ett carpe diem – på gott och ont. Att äga sin tid och sina tankar borde enkom vara njutningsfullt, men det ställer höga krav på den enskilde. Förutom att man helst själv ska fylla dagen med något meningsfullt, måste man lära sig att leva nära sin förgänglighet. I ena handen håller man livet – i andra döden. Och de drar åt olika håll.
 Inte sällan förbannar jag min frihetslängtan och önskar mig en plats hos dem som sitter småpratande över de subventionerade frallorna på fredagsfikat.
 ”Varför måste just jag vara så märklig, märkvärdig och annorlunda?” skrek jag förtvivlat till min terapeut.
 ”Därför att du är så märklig, märkvärdig och annorlunda!” skrek hon tillbaka. Då kändes det genast mycket bättre.

Jag urskiljer en myra som inte följer den upptrampade myrstigen. Ibland händer det att någon går vilse, för att snart sälla sig till grupparbetet igen. Myran bär på ett granbarr, alltså arbetar den. Men den går faktiskt åt helt fel håll, från stacken uppåt skogsgläntan. Så långt mitt öga når, jag ids inte resa mig upp, ser jag den frenetiskt kämpande myran på fel kurs. Jag kan inte annat än att önska den lycka till. Av hela mitt hjärta.

Nu när jag släppt bomben om att alla inte ryms på arbetsmarknaden har vi endast att invänta överhetens reaktion. Hur som helst ska ju arbetslösheten elimineras och det under sittande mandatperiod. Som jag ser der finns det endast en lösning; en slutgiltig sådan.
 Om man avrättar vart femte medborgare, så finns det för en kortare tid inga arbetslösa. Det är ingen permanent lösning, för si av de återstående kommer snart en femtedel vara överflödiga, vilka då i sin tur måste ombesörjas. Sveriges befolkning kommer till sist bestå av en enda bonde, vilkens arbetsinsats behövs för hans överlevnad. Visserligen inte på heltid, men det döljer han genom att ta sig en middagslur i traktorn. Och skulle någon komma på honom med att återvända till bostaden innan klockan fem, ja då kan han ursäkta detta med ett förestående administrativt arbete på kontorsrummet.
 Ni tror att jag överdriver och genom cynism försöker bevisa det orimliga i vårt samhällssystem. Ni har fel. Känslomässigt halkar jag stundtals in på detta tankespår – och ger de hederligt arbetande rätten att fördöma. Sådana som jag.

Kroppen suckar tungt när jag reser mig från min omotiverade plats vid myrstacken. Jag går in i huset, slår på datorn och skriver en jobbansökan (med meriter och allt), stoppar den i ett brunt kuvert, slickar på ett frimärke, cyklar ned till postlådan och tillbaka igen, sätter mig på farstutrappen, tänder en cigarett och pustar ut. Jag känner mig duktig och till freds. Balanserad.
 För säkerhets skull poängterade jag i ansökan att jag värderar mitt privatliv högt. Vilket väl för övrigt alla gör – i vart fall de som arbetar? Som arbetsgivare vill man säkert omge sig med ärliga medarbetare. Det skulle jag.

När jag en vecka senare går på vitsippejakt, upptäcker jag en nybyggd myrstack. Identisk med den vid stenmuren.
 Det var väl självaste faan!