På dörren stod det ”SALONE”. Den ledde till en sal, stor som en planhalva i tennis. Nån timma tidigare hade man släckt ner ljuset och nu var bara en naken glödlampa tänd. Den spred ett gulaktigt sken över de enda möblerna mitt i lokalen: två långa soffor placerade mittemot varandra och fastbultade i golvet. Dessa hade ockuperats av ett algeriskt fotbollslag på väg till Sicilien. Väl där var det tänkt att de unga männen skulle berusa sig och gå på horhus. Två aktiviteter som eventuellt kunde kombineras. I denna förväntansfulla församling hade jag upptagits i någon form av fostbrödralag. När de fått klart för sig att jag var ute och reste ensam ”adopterade” de mig. Att en människa reste runt utan släkt eller vänner med sig kunde aldrig vara Allahs avsikt. Den tragiska figuren måste ha förskjutits av sina föräldrar eller övergivits av sina vänner. Detta måste de, profetens glada och redan en aning lummiga efterföljare, omedelbart åtgärda. Armkrokad fördes jag in i salongen och klämdes ner i den ena av sofforna.
 I spegeln på färjans herrtoalett hade jag, strax efter avgång, konstaterat att jag såg ganska nergången ut. I det brunbrända ansiktet anade man kraniet, håret hade släppt i tussar och avslöjade en fräknig hårbotten. Kläderna var lagade lite här och var, Dessutom var paltorna fläckade av motorolja som jag varken rått på med tvål eller diesel.
  Det var när jag stod och såg kontinenten försvinna akteröver som några av de unga fotbollsspelarna slagit sig i slang med mig, denna vinddrivna varelse från ett land i norr som inte var Schweiz, för att därefter införliva mig i sin flock.

Innan jag fördes bort och ner i salongen hade jag kastat en sista blick på kusten som försvann bortom fartygets kölvatten. Jag hade fått nog av Nordafrika, av deras inpackade kvinnor, popmusikens ylande jämmer, couscous, bläh!
 Dragspelsmusik, det var grejer det, och gransus och ärtsoppa! Magen skrek efter ärtor med fläsk. Kort sagt, likt Heidenstam längtade jag folkhemmet.

Nu satt jag bland mina nya vänner i soffan. Över oss svävade ett rökmoln i skenet från glödlampan. Golvet i lokalen hade så småningom täckts av andra passagerare som satt eller låg bland sitt pick och pack: väskor, kartonger med snören, bärkassar och bylten. Någon hade en lastad barnvagn.
 Där fanns män, slitna gästarbetare, några unga kvinnor, några äldre beslöjade med småbarn, en åldring med djellaba, två transvestiter, kanske prostituerade. Det luktade dieselavgaser, svett, bajsblöja och Gauloise Bleu … I skumrasket längs väggarna glödde cigaretterna. Samtalstonen hade dämpats till ett viskande mummel. Ett dibarn grät innan det hittade bröstet. Snarkningar hördes lite här och var. Alla ljud simmade i det dova mullret från maskinerna nere i fartygets inre.
 På min vänstra sida satt en storvuxen spelare som tidigare sysslat med boxning. Nu var han mittfältare i laget. Något överårig och jovialisk lät han sin arm beskyddande vila över nordbons magra skuldror. Till höger om mig satt lagets ”kiipöör”, målvakt.
 Algerierna var självfallet nyfikna på mitt hemland. Upplysningen att nationen höll sig med kung väckte vederbörlig palaver. Denna övergick i entusiasm inför beskedet att landets vita moskéer nu stod tomma och att innevånarna övergivit sin gudstro; en märklig religion vars gudomar bestod av en familjekonstellation i vilken en djin, ande, ingick.
 I den andra soffan, mitt emot mig satt en liten spenslig forward, ångestriden och anlupen av gryende fundamentalism. Han blev alltmer agitatorisk och menade att tvivlet förgiftat västerlandet. Jag, som ju verkade förnuftig, borde inse detta, sluta med mitt tvivel och börja tro på Allah. Och så samla mig, missionera och omvända detta kätterska västerland som uppenbarligen dinglade i limbo. I de kalkade moskéerna behövde man bara avlägsna de störande bänkarna för att där på anständigt manér kunna tillbe den enda rätta guden, Allah.
 Eftersom sofforna stod en bit ifrån varandra höjde han rösten. När han slutat sin plädering hade också allt annat prat upphört, cigaretterna slocknat i mungiporna, man höll andan. All uppmärksamhet som hängt vid hans läppar vändes nu mot mig. Det var inte trevligt.
 Nåväl, även en fegis kan ta strid när trycket blir tillräckligt högt. Jag fylldes av helig vrede, mod och, märk väl, svada. Med avstamp någonstans i mellangärdet påbörjade jag ett tal, en lovsång till tvivlet. Som kaniner ur trollkarens hatt kom de franska verben skuttande över min tunga, konjunktiver ramlade på plats, femininer och partitiva artiklar, det franska språket flöt ur min mun i en vältalig ström, kulminerande i den Danielssonska devisen: ”Sans doute on est fou!” Utan tvivel är man inte klok.
 Jag hämtade andan någon sekund innan jag tog sats igen, nu var jag ute efter nådastöten, ”le coupe de grace”:
 ”Och hade inte er profet tvivlat så hade ni inte suttit här som goda muslimer med er Allah!”
 I tystnaden som följde växte mullret från maskinerna till ett mäktigt dån. En rysning kröp längs min rygg, krampryckningar slet i ansiktet i mitt patetiska försök att dölja min fruktan.
  ”Dom slår ihjäl mig och knör ut liket genom ett spygatt!” tänkte jag.

Då, när tystnaden tänjts till det uthärdligas gräns, yttrade sig boxaren bredvid mig med låg, halvt likgiltig röst och det brakade loss ett öronbedövande, orkanartat skratt. Folk vred sig i konvulsioner, föll över ända och grät tårar. En upphostad fimp flög genom lokalen.
 Antagligen spädde min enfaldiga nuna på glädjefnatten. Jag var plötsligt populär – och det berodde helt klart inte på mitt tal till tvivlet.
 Och så till det värsta i hela denna bedrövliga historia: i mitt skräckkatatoniska tillstånd uppfattade jag aldrig vad boxaren sa, men har mången natt försökt lista ut det.