Austin 3:16 - historien om pro wrestling
Nr 4/2013
text HENRIK MAGNUSSON
Del 3: The Sheik of Baghdad
Välkomna till vår tredje del om wrestlingens historia. I föregående kapitel tog vi upp Mexiko och deras maskerade luchadorer, men i det här kapitlet kommer vi förflytta oss västerut, till de karibiska öarna, och de blodstänkta arenorna i Puerto Rico, också känt som det mest kända fästet för ”hardcore wrestling”, wrestling utan regler. Som vi redan talat om så är pro wrestling ursprungligen baserat på amatörbrottning, och använde sig av deras regler, men allt eftersom pro wrestling utvecklade en egen nisch började unika kännetecken framträda. Bland dessa var wrestlare som specialiserade sig i s.k ”brawling”, en stil som har mer gemensamt med ett gatuslagsmål än brottning.
När wrestling började bli populärt bland gemene man på 50 talet utvecklade en grupp pionjärer sk ”blading”, en teknik där ett dolt rakblad används för att skära upp pannan, vilket orsakar kraftig blödning, men som till större delen är ofarlig, då ådrorna i pannan inte är livsviktiga, men ändå ser imponerande ut när dom blöder. Detta gjorde att vad som tidigare varit ett sportevenemang utvecklades till ett blodbad i händerna på wrestlare som ”Classy” Freddie Blassie, den japanska legenden Giant Baba, och främst Ed Farhat, mer känd under ringnamnet ”The Sheik”, som ägde det gamla Detroit territoriet, och där kom han att förfina harcore i duster med bland andra Abdullah The Butcher, en annan harcore legend som fått så många ärr under hans karriär att hans skalp nu är täckt av ärrvävnad. Abdullah gjorde ett namn för sig i Puerto Rico territoriet, och det var också här som en av The Sheiks signaturvapen innoverades, nämligen användandet av eld som ett vapen. Ett enkelt stunt trick, wrestlarna använder ett slags lättandtändligt magnesiumpapper för att skapa ett eldklot som skjuts i ansiktet på motståndarna, och det var lång ifrån det värsta som kom att introduceras.
Under 60- och 70- talet ökade populariteten för hardcore både i Amerika, och i Japan, med flera olika match typer som designats just för att kunna göras utan regler, till exempel Dog Collar Matches, där wrestlarna är sammanlänkade genom en kedja fäst i varsitt hundhalsband runt halsen, men denna matchtyp utförs nästan aldrig längre då en ovanligt blodig match mellan Roddy Piper och Greg Valentine i 1983 ledde till att Piper blev döv i ett öra.
Välkomna till vår tredje del om wrestlingens historia. I föregående kapitel tog vi upp Mexiko och deras maskerade luchadorer, men i det här kapitlet kommer vi förflytta oss västerut, till de karibiska öarna, och de blodstänkta arenorna i Puerto Rico, också känt som det mest kända fästet för ”hardcore wrestling”, wrestling utan regler. Som vi redan talat om så är pro wrestling ursprungligen baserat på amatörbrottning, och använde sig av deras regler, men allt eftersom pro wrestling utvecklade en egen nisch började unika kännetecken framträda. Bland dessa var wrestlare som specialiserade sig i s.k ”brawling”, en stil som har mer gemensamt med ett gatuslagsmål än brottning.
När wrestling började bli populärt bland gemene man på 50 talet utvecklade en grupp pionjärer sk ”blading”, en teknik där ett dolt rakblad används för att skära upp pannan, vilket orsakar kraftig blödning, men som till större delen är ofarlig, då ådrorna i pannan inte är livsviktiga, men ändå ser imponerande ut när dom blöder. Detta gjorde att vad som tidigare varit ett sportevenemang utvecklades till ett blodbad i händerna på wrestlare som ”Classy” Freddie Blassie, den japanska legenden Giant Baba, och främst Ed Farhat, mer känd under ringnamnet ”The Sheik”, som ägde det gamla Detroit territoriet, och där kom han att förfina harcore i duster med bland andra Abdullah The Butcher, en annan harcore legend som fått så många ärr under hans karriär att hans skalp nu är täckt av ärrvävnad. Abdullah gjorde ett namn för sig i Puerto Rico territoriet, och det var också här som en av The Sheiks signaturvapen innoverades, nämligen användandet av eld som ett vapen. Ett enkelt stunt trick, wrestlarna använder ett slags lättandtändligt magnesiumpapper för att skapa ett eldklot som skjuts i ansiktet på motståndarna, och det var lång ifrån det värsta som kom att introduceras.
Under 60- och 70- talet ökade populariteten för hardcore både i Amerika, och i Japan, med flera olika match typer som designats just för att kunna göras utan regler, till exempel Dog Collar Matches, där wrestlarna är sammanlänkade genom en kedja fäst i varsitt hundhalsband runt halsen, men denna matchtyp utförs nästan aldrig längre då en ovanligt blodig match mellan Roddy Piper och Greg Valentine i 1983 ledde till att Piper blev döv i ett öra.
Roddy Piper Vs Greg Valentine 1983
Carlos Colon och Bruiser Brody
Sabu
Hardcore wrestlingens popularitet under 90-talet ledde till att även WWF hoppade på tåget, och hyrde in många av ECW’s mest kända talanger vilket till slut ledde till att ECW gick i konkurs, i kombination med den kontroversiella produkten som avskydes av tv-kanalen den sändes på och ägaren Paul Heymans dåliga affärssinne. När så 2000-talet så småningom rullade in så försvann hardcore från mainstream marknaden, och relegerades till en handfull små territorier i USA, men dess popularitet utomlands fortsatte. De fysiska påfrestningarna som hardcore innebär betyder dessvärre att farorna är större än med vanlig wrestling, och de wrestlare som specialiserar sig på det är ofta betydligt mer slitna än normalt. Dock så är det en tradition i sporten, och dom som väljer att följa i fotspåren på The Sheik, Abdullah The Butcher, och Mick Foley gör det med full vetskap om vad det innebär.
Med detta avslutas kapitlet om Puerto Rico och hardcore. I nästa nummer kommer vi istället att se vidare på Japan, och influenses det hade under efterkrigstiden.
Kommentarer