Austin 3:16 - historien om pro wrestling

Nr 4/2013
text HENRIK MAGNUSSON
 
Del 3: The Sheik of Baghdad
Välkomna till vår tredje del om wrestlingens historia. I föregående kapitel tog vi upp Mexiko och deras maskerade luchadorer, men i det här kapitlet kommer vi förflytta oss västerut, till de karibiska öarna, och de blodstänkta arenorna i Puerto Rico, också känt som det mest kända fästet för ”hardcore wrestling”, wrestling utan regler. Som vi redan talat om så är pro wrestling ursprungligen baserat på amatörbrottning, och använde sig av deras regler, men allt eftersom pro wrestling utvecklade en egen nisch började unika kännetecken framträda. Bland dessa var wrestlare som specialiserade sig i s.k ”brawling”, en stil som har mer gemensamt med ett gatuslagsmål än brottning.
 När wrestling började bli populärt bland gemene man på 50 talet utvecklade en grupp pionjärer sk ”blading”, en teknik där ett dolt rakblad används för att skära upp pannan, vilket orsakar kraftig blödning, men som till större delen är ofarlig, då ådrorna i pannan inte är livsviktiga, men ändå ser imponerande ut när dom blöder. Detta gjorde att vad som tidigare varit ett sportevenemang utvecklades till ett blodbad i händerna på wrestlare som ”Classy” Freddie Blassie, den japanska legenden Giant Baba, och främst Ed Farhat, mer känd under ringnamnet ”The Sheik”, som ägde det gamla Detroit territoriet, och där kom han att förfina harcore i duster med bland andra Abdullah The Butcher, en annan harcore legend som fått så många ärr under hans karriär att hans skalp nu är täckt av ärrvävnad. Abdullah gjorde ett namn för sig i Puerto Rico territoriet, och det var också här som en av The Sheiks signaturvapen innoverades, nämligen användandet av eld som ett vapen. Ett enkelt stunt trick, wrestlarna använder ett slags lättandtändligt magnesiumpapper för att skapa ett eldklot som skjuts i ansiktet på motståndarna, och det var lång ifrån det värsta som kom att introduceras.
 Under 60- och 70- talet ökade populariteten för hardcore både i Amerika, och i Japan, med flera olika match typer som designats just för att kunna göras utan regler, till exempel Dog Collar Matches, där wrestlarna är sammanlänkade genom en kedja fäst i varsitt hundhalsband runt halsen, men denna matchtyp utförs nästan aldrig längre då en ovanligt blodig match mellan Roddy Piper och Greg Valentine i 1983 ledde till att Piper blev döv i ett öra.

Roddy Piper Vs Greg Valentine 1983
I Puerto Rico grundades World Wrestling Council i 1973, då känt som Capitol Wrestling Promotions av Carlos Colon, som tidigare hade turnerat i USA, men som såg en outnyttjad marknad i sitt hemland, och WWC  kom att bli ett hem för hardcore under de kommande 20 åren, och även en fristad för de mer brutala wrestlarna från USA, mest känd är förmodligen den legendariske Bruiser Brody, som hade plågat Texasterritoriet under många år. Dessvärre kom Puerto Rico att bli hans död, då han mördades av en annan wrestlare, The Invader, i ett omklädningsrum i WWC arenan 1984, i vad som tros ha varit en dispyt över pengar, och som på grund av en brist på vittnen aldrig fälldes för brottet.
 
Carlos Colon och Bruiser Brody
Bruiser Brody’s död var en stor förlust för hardcore wrestling, och allt eftersom att 80-talet började krypa in så försvann fler och fler legender in i pension. Carlos Colon och Abdullah The Butcher kom att hålla sig fast flera decennier till, men nytt blod behövdes desperat. Detta kom i form av Victor Quiñones, en Puerto Ricansk manager som tog över den japanska hardcore ligan Froniter Martial Arts Wrestling, som grundades 1989, och förvandlade den till en av de största ligorna i Japan. Det var också här som de brutala matcherna togs till nya höjder, med gamla favoriter som Barbed Wire Matches, där ringrepen byts ut till taggtråd, fick en ny spinn, där små sprängmedel fästes vid taggtråden, vilket ledde till att matcherna gick från att vara blodiga till att se ut som ett mindre slagfält. En annan viktig milstolpe var den nu ökända incidenten 1994 när en turnering för NWA’s världsmästerskap ledde till att vinnaren, Shane Douglas, kastade ner titeln i ett publicitets jippo och istället utsåg sig till mästare för det regionala territoriet Eastern Championship Wrestling i Philadelphia, som nu döptes om till Extreme Championship Wrestling och trädde ur NWA. Med NWA’s gamla territoriesystem i totalt sönderfall, och WWF och WCW i samma gamla lunk som på 80-talet så visade ECW en fräsh, ny, betydligt mer blodig produkt än de andra amerikanska ligorna. Utbytet av talang mellan ECW, WWC och FMW och de andra japanska ligorna ledde till att hardcore fick en uppsving i popularitet även i USA, och Mick Foley, en framtida legend som tränats i Texas Tri-State Wrestling, en liga som fungerat som prototyp för ECW, tog med sig de våldsamma matcher han hade lärt sig i Japan och populariserade dom för den amerikanska publiken. 90-talet blev också skådeplats för The Sheiks efterträdare, hans brorson Sabu som hade ärvt både hans stil och hans enorma tolerans för smärta. En ankedot berättar om en ovanligt blodig taggtråds match där Sabu tvingades använda lim för att hålla ihop sina sår, vars ärr han fortfarande har.

Sabu
Hardcore wrestlingens popularitet under 90-talet ledde till att även WWF hoppade på tåget, och hyrde in många av ECW’s mest kända talanger vilket till slut ledde till att ECW gick i konkurs, i kombination med den kontroversiella produkten som avskydes av tv-kanalen den sändes på och ägaren Paul Heymans dåliga affärssinne. När så 2000-talet så småningom rullade in så försvann hardcore från mainstream marknaden, och relegerades till en handfull små territorier i USA, men dess popularitet utomlands fortsatte. De fysiska påfrestningarna som hardcore innebär betyder dessvärre att farorna är större än med vanlig wrestling, och de wrestlare som specialiserar sig på det är ofta betydligt mer slitna än normalt. Dock så är det en tradition i sporten, och dom som väljer att följa i fotspåren på The Sheik, Abdullah The Butcher, och Mick Foley gör det med full vetskap om vad det innebär.
 Med detta avslutas kapitlet om Puerto Rico och hardcore. I nästa nummer kommer vi istället att se vidare på Japan, och influenses det hade under efterkrigstiden.


Kommentarer

KOMMENTERA ARTIKELN HÄR

Namn

Kommentar

RSS 2.0