normal tills vidare - vägen tillbaks

text KENNETH SVENSSON
foto OLA WARRINGER
Nr 2/2014
 

En ovanligt solig torsdag i mars och vi är på väg till Centrallasarettet i Karlskrona. Det vankas kultur. Att i denna miljö få vara med om en teaterföreställning känns tämligen nytt.
 

Teatereleverna på Bräkne-Hoby Folkhögskola har tagit sig an ett så viktigt ämne som psykisk ohälsa. I ett samarbete med Blekinge kompetenscentrum, projekten Kultur & Hälsa och Livsstilscoacher har denna föreställning vuxit fram. Normal tills vidare bygger på intervjuer med Livsstilscoacherna som delat med sig av livserfarenheter. Om den långa resan från att hamna i psykisk ohälsa och vägen tillbaks. Det röda bandet klipps och vi invigs i en utfärd bland demoner, svek och vänskap.

 

Krach bom bang och William står på egna svaga ben, nyss utsparkad av sambon. Mest av allt vill han bara än en gång få trygghet och råd av farmor, men det går liksom inte längre.
 Den lille djävulen på höger axel kämpar på med att normalisera och att spackla på den där hårda ytan. Men livet bär inte längre.

 

Alice ömsinta moder fejar det så polerade hemmet. I flickrummet försöker Alice med sina penslar måla den värld hon önskat men berövats. Helt andra krav och förväntningar pockar. Den mening och värme från de svunna barndomsdagarna är så hopplöst borta. Hennes egna lilla djävul på höger axel gör inte saken bättre. Det drar ihop sig för en tid på avdelningen igen …

 

 – Gipsa huvudet! Gipsa huvudet! vrålar de vita maskernas kör, dessa demoner som i stunden äger makt mer än William. Hade det onda suttit i ett ben eller arm, visst. Hur lagar man en själ?
 Var William får mod ifrån vet han nog inte själv, men vägs ände är nådd. Han vågar trotsa den lille djävulen på axeln och kontaktar psykiatrin.

 

 – Allt jag är och varit kan du läsa i mina journaler.
 Alice med sina törnar och blemmor i det ännu unga livet ger inte mycket för denna godhet á la Landsting. Men denna gång, något annat. Mötet med just denna personal blir just ett möte. Någonstans väcks ett förtroende hos Alice. En främmande person som faktiskt visar upp mänskliga fel och brister. En person som lyssnar och tar Alice ord på allvar. Om hennes konstnärsdrömmar som levt ända sen hon i födelsedagspresent fick den där målerilådan av sin allra bästa vän som bara försvann för evigheter sedan. Om allt som inte blev …

 

Något fumlandes och tumlandes sitter nu faktiskt William där. Lite ursäktande försöker han övertyga sig själv och vårdavdelningen om att han är nog inte på rätt plats ändå.
 – Om ändå farmor hade varit här. Hon skulle ställt allt till rätta.
 Men det känns skönt att få prata om henne. Känner att det är skönt att vara just här där det går att prata. Att i tiden ta sig tillbaks till farmors kök där de bakade för jämnan. Där han med bästa vännen, hon som bara försvann, hade de bästa dagar. Vart tog hon vägen sedan hon bytt skola? Världen för Willian blev inte den samma. Bästa vännen, han minns hur innerligt glad hon blev av presenten han gav.

 

Alice får i uppdrag att visa, en av de nya, runt på
avdelningen …

 

Ridån går ner i form av det röda band som nu sammanfogats med hjälp av denna enastående unga ensemble. Denna föreställning ger, trots tyngden i ämnet, ett stort hopp.
 För William och Alice går livet vidare. De finner sakta, med stöd av varandra, vården och livsstilscoacher, en väg tillbaka till det självständiga livet.
 Även om pjäsen till viss del utspelar sig runt psykiatrin och dess hjälp, får vi som publik så mycket mer. Att för en stund ställa dörren på glänt för vad som är normalt eller inte. Det handlar ju trots allt om sorg, kärlek, tvivel, svek, tro, förtvivlan, hopp … Livet!

 

Efter två veckors research, två veckors manusskrivande och två veckors repeterande lyckades projektet ros iland – grattis!

 

I rollerna: Klara Lundgren, Adam Kvarnström, Lykke Nilsson, Olof Myrehed och Akane Minemura.
Dramalärare: Patrik Gullbing.

 

Kommentarer

KOMMENTERA ARTIKELN HÄR

Namn

Kommentar

RSS 2.0