Men att i själva verket är sanningen den att den rikaste femtedelen äger 87 procent, medan den fattigaste femtedelen äger ingenting, utan enbart har skulder. Samtidigt som svenska folket anser att skillnaden mellan rik och
fattig borde minska.
 Är det då en omöjlig ekvation vi söker när studien också visar att en ynka procent av Sveriges rikaste befolkning äger 23,5% av tillgångarna?
 Och under tiden jag grunnar vidare slår det mig... Kan det vara så att medan vi dividerar om hur vida vi ska, eller på vilket sätt, använda begreppet ”hen” för att komma närmre jämlikhet, glömmer bort att styra skutan?

 

Tacksam och glad är jag för att Trolle och Tobias anlänt till oss på redaktionen och för att det våras. Så mycket bättre sent än aldrig, tack Jonas.

 Det vet ju alla moderna företagsledare att det har en gynnsam effekt på arbetsmiljön att medarbetare av skilda kön ingår i arbetsgrupper. I grupper enbart bestående av män utvecklas ju exempelvis gärna en rå och otillbörlig jargong, vilken på ett smidigt sätt kan brytas genom att man tillsätter en trevlig ung dam i receptionen. Detta medför att ett mer civiliserat klimat uppnås vilket inverkar positivt på arbetsmoralen.
 Av erfarenhet kan jag dock meddela att det är svårare att på ett för företaget gynnsamt sätt införliva männen i styrelserummet. För trots våra stora ansträngningar att bygga upp en icke könsdiskriminerande organisation på alla nivåer, så stupar vi just på den punkten.
 För att åskådliggöra situationen ska jag med några belysande exempel delge er vari problematiken ligger.
 Föregående år kvoterades Rune in i ledningsgruppen. Rune är en attraktiv man i sina bästa år. Han är för övrigt tränare på det gym dit vi damer gärna går på veckans friskvårdstimma. Inget ont sagt om Rune som också har en trevlig personlighet och därför alltid fungerar friktionsfritt i andra arbetsgruppssituationer; men likväl uppstod det problem runt honom i rollen som styrelseledamot beroende just på det faktum att han är en man.
 Redan vid första mötet i våras stod det klart att han inte platsade i gruppen. Med anledning av frånvaro relaterad till VAB (Vård Av sjukt Barn) var både Åsa och Birgitta förhindrade, vilket föranledde att mötet blev uppskjutet en vecka. Rune som hade förberett sig väl inför sitt första möte muttrade besviket inför detta ordförandes beslut. Förståelsen för att Åsas och Birgittas kompetens är av största vikt för företagsledningens beslutsprocess och att de därför måste inväntas uteblev fullständigt från hans sida.
 Vid det senarelagda mötet var han sedan ivrig att medverka och gjorde det genom att fastna i tekniska detaljdiskussioner som av förklarliga skäl ingen hade ork att bemöta. Det kvinnliga kreativa flödet blev avbrutet stup i kvarten genom hans irrelevanta inlägg. Våra försök att genom ignorans leda honom bort från sina påstridiga argument, tolkade han som att vi inte hade förstått, vilket i sin tur ledde till att han på ett än mer uttömmande sätt ville förklara sina ståndpunkter. Hade inte Gunnel haft en hembakad äppelkaka med sig som kunde sätta stopp för hans ändlösa harvande, vet jag inte hur det hade slutat!
 Inte endast Rune utan alla män är jag rädd, har för övrigt inte förmågan att följa det kvinnliga intellektet; att via flexibla tankebanor och fria associationer på ett snabbt sätt skapa en helhetsbild utifrån vilka viktiga beslut måste fattas. Rune ville dessutom prompt hänga med i svängarna, vilket ledde till att jag i tid och otid måste ta mig tid till att förtydliga det vi andra redan för länge sedan hade förstått. Behöver jag förklara att tid är pengar och att företaget inte har råd att låta sju välbetalda kvinnor i topposition sitta och rulla tummarna eller himla med ögonen under mötestid!
 För några år sedan kvoterade vi in två män samtidigt, för att på så vis öppna möjligheten för större balans mellan det kvinnliga och manliga. Och där satt vi välmenande kvinnor snart med två tuppar som på ett ogenerat sätt använde sin tid i luften till att positionera sig i förhållande till varandra. De tävlade öppet om mest utrymme och briljerade med facktermer och moderna tekniska finesser som gubbarna på golvet redan sköter utmärkt utan deras inblandning. Som ni säkert förstår så hade jag att välja mellan att låta sex kvalificerade kvinnor lämna gruppen, eller två inkvoterade män.
 När vi nu ändå är inne på mäns behov av maktstrukturer, så vill jag passa på att förtydliga ytterligare ett irritationsmoment. Männen har en tendens att rikta sig direkt och endast mot ordföranden, alltså mig, då de framför sina argument. Deras behov av att få ett erkännande av ledaren ter sig oerhört omoget och vi kvinnor genomskådar genast detta barnsliga beteende med vår mammiga fingertoppskänsla. Om jag i respekt för de övriga styrelsemedlemmarna vänder bort blicken från den talande mannen, börjar ofelbart hans egen blick snart att flacka och den myndiga stämmans volym sjunker betänkligt. Vilket sannerligen inte är någon större förlust för varken oss eller företaget i stort.
 Denna min hänsyn till damerna i rummet måste dock hanteras med varsamhet. Män har nämligen oerhört svårt att ta emot all form av kritik, även då den är konstruktiv. Kvinnor bjuder på sig själva och inser att det är ett givande och tagande inom gruppen, medan männen aldrig skulle medge ett felsteg utan hellre än att ge med sig vill diskutera en fråga in absurdum.
 Några gånger har jag nödgats markera att vi måste ta beslut utifrån verksamhetens bästa och inte utifrån ”hur att på bästa sätt inte trampa någon på tårna”, vilket lett till att någon man tappat ansiktet inför flickorna. I sådana ganska vanligt förekommande fall krävs det ett omfattande reparationsarbete från min sida innan den förorättade är på banan igen. Män tar både sig själva och andra på ett så väldans stort allvar och förstår inte att driva företag är en lek som leks bäst om alla är på samma nivå.
 Det värsta med deras inflytande på styrelsearbetet är ändock det faktum att de stör det mellanmänskliga spelet.
Arbetet i ledningsgruppen bygger på goda relationer och samspel. I linje med detta gör vi i våra kvinnliga ambitioner oss ofta måna om att skapa stämningsfyllda atmosfärer som bidrar till det optimala samtalet. Förmågan och viljan till att utveckla dessa grundstenar verkar männen nästintill fullständigt befriade ifrån. När vi vid någon sammankomst på annan ort vinnlagt oss om detta, kanske i form av ett vackert dukat bord med några flaskor vin och goda ostar, kommer männen oftast med några vilda förslag om att vi borde bada bastu, köra terrängbilar eller bygga en tiokampsbana!!!
 När Kalle och Lasse var med i styrelsen samtidigt lät jag dem ta itu med sina ovidkommande aktiviteter på egen hand, så att vi kvinnor ostört kunde utbyta värdefulla tankar och erfarenheter. Kalle och Lasse blev under detta ”get together” bästa polare, vilket kanske var deras främsta syfte med det statusfyllda medlemskapet.
 Det är beklagligt att många män, som fungerar förhållandevis bra som underställda, blir sådana dummerjönsar då de uppnår bestämmandenivå. Ingen skulle hellre än jag vilja se att det blev ändring på den saken. Om man tror på människan, om man tror på utveckling – som jag gör – så måste man fortsätta att driva denna till synes tröstlösa kamp för ett jämlikt samhälle. Min lilla del i detta mastodontarbete är att fortsatt, trots protester från det kvinnliga etablissemanget på firman, hålla fast vid regeln om att åtminstone en man varje år ska väljas in i vår styrelsegrupp. Om han sedan väljer att avsäga sig uppdraget i förtid så kan jag förstås inte hindra honom från det.
 För visst vill vi ha in männen i våra styrelser – bara de inte hade så förebannat svårt att inse att de är utvalda för att de är män, men att de i sammanträdesrummet måste bete sig som vi kvinnor.

 Naturligtvis så är detta inte fallet inom Sveriges gränser...

 

Pengar för många kan anses vara lösningen på alla problem, i mina ögon är det orsaken till problem. Att pengar skapar girighet och korruption. De med mycket pengar har makt och kontroll och jag känner att denna makten lätt kan missbrukas.

 

Regnskog skövlas för det är billigare än att odla eget. Människor blir påtvingade hårda arbetsuppgifter i dåliga arbetslokaler med dålig lön för att tillverka billigt producerade produker så att företaget kan tjäna mer pengar.
 Det är viktigare att produkten är billig och snabb att tillverka än tänkandet på miljö och arbetsplats skador. Det är dyrare att köpa produkter som är miljövänligt producerade.
 Andra exempel på att pengar styr var när NASA planerade att skicka folk till Mars. Nackdelen var att det skulle vara en enkelresa för det skulle vara för dyrt att få hem dem....

 

För ett flertal år sedan kom någon på en idé att kunna använda vattenånga under högtryck för att driva en effektiv motor som kunde användas inom bilindustrin. Det enda bränsle som bilen gick på var vanligt vatten och avgaserna som blev var vattenånga.
 När denna idén började sprida sig dröjde det inte länge förrän något oljeföretag kom fram till honom och köpte upp hela hans idé bara för att de inte skulle bli ruinerade.
Om alla skulle skaffat hans ångmaskin till sina bilar skulle ingen brytt sig om olja längre.
 ”Vi ger dig en massa pengar om du inte bidrar med din ångmaskin till samhället”
 Även om det verkar som att pengar bara bidrar med ondska så finns det en ljus sida också. De som har mycket pengar är i en position att kunna utföra goda gärningar.

 

För inte allt så många dagar sedan såg jag en episod utav
Skavlan, det var en intervju med en utav världens rikaste och inflytelserikaste män, Bill Gates.
 1975 grundade han tillsammans med Paul Allen det som har blivit världens största datorföretag, Microsoft.
 Idag är Microsoft ett imperium. Nästan alla persondatorer kör Microsofts operativsystem Windows. Microsoft har tjänat 142 miljarder dollar på sina datorer, konsoller, surfplattor och Windows.

 

142 miljarder dollar är inte lite pengar. Som jag nämnde tidigare, när ämnet pengar dyker upp tänker jag på hur pengar styr vårt samhälle. Att personer och företag som har massor med pengar har kontroll över oss andra för de kan bygga och skaffa tjänster som inte vi andra kan, de kan förändra samhället. Men är det för en positiv eller negativ riktning?

 

Medans i slumstäder är det ofta pengarna som styr. De som är rika kan leva i lyx, ha råd med mediciner, skicka sina barn till skolan medans den fattiga delen har varken råd med bostäder eller kläder.
 Blir de sjuka får de hoppas på ett mirakel.

I intervjun blev Bill frågad om hur han hade förändrats som person genom åren. Bill sa som ung tyckte han om att arbeta sent under nätterna och hålla på med datorer. Men med åldern och en stor förmögenhet insåg han att han kunde göra en förändring, genom att donera stora delar av sin förmögenhet till utbildning, fattiga, sjukhus, forskning. Bill sa att han och 144 andra miljadärer fokuserar nu på att skänka bort stora delar utav sina rikedomar till välgörenhet.

 

Bill Gates tillsammans med sin fru Melinda Gates grundade år 1997 Bill & Melinda Gates Foundation som är världens största välgörenhetsstiftelse. B&MGF skänkte 287 miljoner dollar till HIV-forskning som delades upp i 16 olika forskings team.
 Stiftelsen ger ungefär varje år 800 miljoner dollar till Global Health Program som fokuserar på ett flertal olika hälsoområden, bland annat utrotandet utav Polio, Children’s Vaccine program.

 

En annan person som har get bort stora delar utav sin rikedom är Warren Buffett, VD för Berkshire Hathaway. Med en förmögenhet på 58 miljarder dollar gav han bort 85% i juni 2006 till fem olika stiftelser.
 Donationen kommer dras ut under flera års tid vilket resulterar att det kommer bli den största donationen till välgörenhet någonsin.
 I en Foregin Policy rapport 2010 blev både Warren och Bill Gates klassade som världens mest inflytelserikaste män.
Kanske är detta miraklet?

 

Stina hade just fyllt aderton år och var osäker om vad hon ville ägna sig åt. Hon gick därför igenom ett anlagstest på ett privat institut. Det visade att hon hade anlag för det mesta. Hon var både tekniskt lagd och något för kontorsarbete. Hon gick därför till arbetsförmedlingen och ansökte om en anställning på kontor. Hon blev där hänvisad till ett privat företag som hette Sören Holm AB. Där skulle hon vara vikarie för dom för dagen sjuka. Det innebar allting från vaktmästare till kontorsassistent. Hon fick börja sin anställning omgående för en lön på 18000 kronor per månad. Till att börja med hade kontoristen Greta blivit förkyld, och Stina fick rycka in som ersättare. Framåt lunch började det första bekymret.
 Avdelningens tipskassa skulle förnyas. De anställda från vaktmästaren till kontorschefen skulle fylla på med femton kronor vardera. Då visade det sig att det var så många frånvarande att det blev ett för stort underskott för att kunna betala tipssystemet som kontorschefen hade plitat ihop. Det saknades 135 kronor, alltså avgifter för nio personer. Stina gick då in till kontorschefen som hette Börje, och frågade hur hon skulle göra. Han sade åt henne att fylla i tipsraden efter eget huvud så blev dom säkert nöjda. Hon gjorde som han sade men tyckte att det blev en slumpens sak att spela på tipset.

 

 

Nästa bekymmer blev postutdelningen eftersom listan med dom anställda på företaget var gammal, och flera namn på den hade slutat sina anställningar. Stina tyckte att det var dags att omorganisera postsorteringen, och satte igång med att gå runt och fråga alla vad dom hette, och fyllde i på den nya postlistan. Sedan skulle till och med blommorna vattnas. Företaget hade också blivit polisanmält för att den pilske övervaktmästaren hade föreslagit en grannfru till honom att ha sex med honom. Kontorschefen hade den här gången reagerat eftersom Sören Holm AB hade nämnts i samband med sexförslaget. Kontorschefen höll ett möte med de anställda där Nils ställdes ut för sexfrågan och de anställda ondgjorde sig över honom. Nils blev då arg och sade upp sig med omedelbar verkan. Han gick helt enkelt hem och ägnade sig åt något annat.

 

Det blev Stinas sak att visa den nye vaktmästaren runt och instruera honom om de vanligaste uppgifterna. Börje hade annonserat om platsen och fått den omgående tillsatt. Det var så många som trettio sökande till platsen så han valde med omsorg. Den här gången var det en ung kille på aderton år som fick börja som vaktmästarbiträde. Själva övervaktmästaretjänsten utlystes lokalt och tillsattes av en trettiofemårig man vid namn Gusten. Han var redan anställd i receptionen och tjänsten som övervaktmästare betydde en löneökning med femhundra kronor i månaden. Stina fick med honom att göra och den här gången uteblev de skamliga förslagen. Stina fick gå in som vikariat för vaktmästeriet och lära Gusten de vanligaste sysslorna.
 Stina råkade istället ut för en religiös svärmare som hela tiden tackade Jesus för allting. Gusten höll alltså i stort sett bön på arbetstid och hade redan efter en veckas anställning retat de andra vaktmästarna på sig. Han försökte också att rekrytera Stina till sin kyrka. Kyrkan var en av de mindre kända med i första hand lokala förankringar på en fem sex ställen i landet. Börje hade redan fått klagomål på Gustens propaganda men ansåg emellertid att det var Gustens sak.

 

Stina blev med tiden intresserad av Gusten och följde faktiskt med på en och annat bönemöte. Hon ville trots allt inte döpa sig eller bli medlem men tyckte att hon lika väl kunde ge Gusten några timmar någon gång som att spela fotboll som hon gjorde för Listers IF.

 

Stina var uttagen som center i Listers IF och hon var med sina aderton år en lovande påläggskalv med listiga passningar som specialitet. Hon hade också ett rappt skott och laget lyckades att gå till final i en cup som visserligen var lokal men lovade mersmak. Hon lyckades precis som Gusten att propagera på sin arbetsplats om att arbetskamraterna skulle komma och se henne spela. Stina var duktig på sin arbetsplats och Börje ville befordra henne till sekreterare åt honom. Hon fick därmed en löneförhöjning om 3000 kronor i månaden och blev också fackföreningsombud för de övriga sekreterarna på Sören Holm AB.
 Hon träffade också en trevlig ung man i samband med fotbollen. Han var tränare för pojklaget och Stina och Gunnar som han hette förlovade sig och Stina kunde börja
avvakta bröllop.

Vad är en kris? När något eller några för individen viktiga behov upplevs som hotade uppstår en kris. Den krisdrabbades självbild, syn på sig själv, är på väg att störta samman. Den drabbade kan känna stark smärta eller ångest, ofta tillstöter psykosomatiska reaktioner. Den drabbade är i behov av andras hjälp. Man brukar dela upp kriserna I två huvudgrupper, utvecklingskrisen och traumatiska kriser. De traumatiska kriserna är sådana som beror på ett yttre trauma. Ofta beror består traumat av en förlust av något slag: en närstående dör, det blir skilsmässa eller besked om svår sjukdom. Ett hot om en kommande förlust utlöser ofta en kris.

Jag börjar som vanligt med att ställa dem notoriska frågorna angående hennes bakgrund och hur hon hamnade på kommunen som biståndshandläggare inom psykiatri.

”Du har ett mycket lågt blodtryck”, sa doktorn och tittade forskande på mig över glasögonkanten. ”Hur kan det komma sig?” fortsatte hon med en lätt undran i rösten. Tydligt var att de flesta av hennes besökande reagerade på undersökningen genom att blodet rusade på högtryck genom ådrorna.

 De äter även räkor, det är ett bra val för att de blir snabbare mätt på räkkött än på sköldpaddspellets. Det känns mycket tryggare om man vet att ens djur mår bra och alltid är mätt när man är inte hemma! Det bästa är nog när husdjuret, när man kommer hem, tittar vänligt åt min sida istället för att krafsa efter mer peletts!

 

 

Även om många sköldpaddor lever en stor del av sitt liv under vatten, så andas alla sköldpaddor luft och därför måste de simma upp till ytan regelbundet för att andas. Men de kan ändå klara sig med den luft de har i ca 3 timmar. Sköldpaddor gillar att gömma sig under saker.
 Sköldpaddor lägger ägg som alla andra kräldjur. Men till skillnad från andra så är deras ägg svaga och sega. Deras ägg blir klotlika för det mesta, men en mindre del av dem blir också ovalformade. Deras äggvita är också vit, men proteinet som den innehåller är mycket annorlunda än fåglars och därför kan den inte stelna när man kokar den. I vissa arter bestämmer omgivningens temperatur om äggen ska bli till en hona eller hane. Hög temperatur leder till hona och låg temperatur leder till hane. Ett stort antal ägg lämnas i sandhål och täcks sedan över med sand, varefter honan väntar på att äggen ska kläckas på egen hand. Det finns ingen skölpaddsart där honan tar hand om ungarna, de får alltid klara sig på egen hand. Havssköldpaddor lägger också sina ägg på torra, sandiga stränder. De unga havssköldpaddorna får aldrig hjälp av de vuxna – liksom alla andra arter får de klara av det hårda livet på egen hand. Det tar väldigt lång tid innan de blir gamla nog att föda och de lägger ägg vart femte år.
 Nya undersökningar har visat att en sköldpaddas organ inte blir sämre med tiden som andra djurs. Det är bevisat att lever, lungor och njurar hos en 100-årig sköldpadda är nästan oskiljbara från de ungas. Det har inspirerat genetiska forskare att börja kartlägga sköldpaddans arvsmassa för gener som ger ett långt liv. den äldsta sköldpadda som hittats var 298 år gammal.

 

Familjer:
* Nyaguineasköldpaddor
* Ormhalssköldpaddor
* Havssköldpaddor
* Huggsköldpaddor
* Centralamerikanska flodsköldpaddor
* Havslädersköldpaddor
* Kärrsköldpaddor
* Geoemydidae
* Slamsköldpaddor
* Pelomedusasköldpaddor
* Storhuvudsköldpaddor
* Landsköldpaddor
* Lädersköldpaddor

 

Sköldpaddor i kulturen
I antikens Grekland förknippades sköldpaddor med herde-guden Pan. Berömda sköldpaddor i senare populärkultur är Skalman i Bamse, Teenage Mutant Ninja Turtles och TV-spelshjälten Marios fiender Koopas.
 I vissa länder i Oceanien är det mycket vanligt att man äter grillad sköldpadda. I exempelvis Palau är det en vanlig rätt.

Det hela började med en TV-serie som heter ”Teen Titans”. Jag blev väldigt förtjust i introsången och kollade upp vilken grupp som sjöng den för att se om jag kunde hitta andra bra sånger. Jag fick veta vilken grupp det var och jag hittade fler sånger jag tyckte om fast inte på det sättet som jag hade väntat mig. Det visade sig vara en duo grupp som sjöng introt, en grupp vid namn ”Puffy AmiYumi”, med Ami Onuki och Yumi Yoshimura.
 När jag började lyssna på andra sånger som Puffy hade gjort var det på ett språk som inte var likt något annat jag hade hört förut, japanska.

 

En skoldag då jag hade engelska så pratade vi om ”e-pals”, brevvänner fast man använder e-mail istället för handskrivet.Då tänkte jag hur coolt det skulle vara om jag hade en japansk e-pal. Jag hittade en webbsida som var gjord för att skaffa e-pals, där kunde man leta efter folk efter specifik ålder, kön och var de bodde.
 Jag sökte efter en tjej i min egen ålder från Japan och fick fram en lång lista med olika personer. Jag valde en som hade liknade intressen som jag själv hade, en tjej vid namn Kayo. Jag skrev mitt första e-mail till henne, skrev om vi kunde bli vänner och dela språkkunskaper med varandra. Jag var nervös, väldigt nervös, att vänta på svar kändes som en evighet. Och när svaret kom blev jag överlycklig. Vi skickade bilder på varandra, vi pratade om intressen och framtids-planer.

 

Ett par månader senare skrev Kayo att vi inte längre kunde fortsätta vår brevväxling och bröt upp kontakten med mig, jag blev mycket ledsen och det tog mig ett tag att komma över det.
Jag funderade på om den här e-pal grejen var något att ha eftersom risken fanns att personen i fråga kunde sluta att skriva tillbaka.
 Jag övertalade mig själv att skaffa en ny, alla människor är olika trots allt. Den här gången en tjej vid namn Ayaka. Precis som med Kayo pratade vi om hur våra vardags liv var, livet i skolan, skickade bilder på varandra och efter två månader blev jag påmind om hur jag förlorade Kayo och jag förberedde mig på att förlora Ayaka också men hon fortsatte att skriva.

 

Två år senare var vi fortfarande e-pals, fast vi hade nu gått över till Microsoft Messenger så vi kunde chatta i real-time. Det var nu jag hittade en språk skola vid namn STS som hade språkresor till Tokyo. Kursen var på tre veckor. Jag skrev upp mig att åka sommaren 2011 men på grund av olyckan vid Fukushima blev resan uppskjuten till sommaren 2012.

 

Den 28: juni var det dags att åka. Jag och mamma gick upp runt 05:00 på morgonen och tog tåget ifrån Bergåsa till Kastrup. Där träffade jag mina STS ledare och resten utav de som hade skrivit upp sig på Tokyo resan. Jag och mamma skiljdes åt och jag var nu ensam med främmande människor men jag var varken rädd eller nervös. Vi lärde snabbt att lära känna varandra för vi alla hade någon form utav japanskt intresse.
 Efter en timme på Kastrup tog vi flyget till Amsterdam och där skulle vi vänta en timme innan vi skulle ta flyget från Amsterdam till Tokyo.
 Här blev jag bekant med Christopher, Erik, Leakim och Anna-Klara, vi blev vänner direkt och Christopher började ställa mig frågor angående japansk grammatik. När jag började prata japanska blev jag genast prisad av ett par japaner som stod bredvid oss. De tyckte att det var coolt att höra utlänningar prata japanska. Att bli prisad på det sättet gjorde mig mycket glad och jag såg bara ännu mer fram emot att få komma till Japan.

 

Resan mellan Amsterdam och Tokyo tog elva timmar, det kändes som en livstid. Det var meningen att vi skulle sova på flyget så vi vande oss vid den japanska tidszonen men det var kallt och det blev snabbt obekvämt att sitta så länge, jag kunde bara inte sova under de omständigheterna.
 Jag funderade på vilket jag såg mest fram emot, att nu äntligen fick jag min dröm uppfylld att åka till Japan eller att träffa min e-pal Ayaka i verkligheten. Vi hade bestämt att vi skulle träffas den 1:a juli. Exakt var och hur vi skulle träffas var oklart eftersom jag inte visste mitt schema.

 

Ett par minuter innan landning i Narita (Tokyos flygplats) vaknade jag till, jag hade halvsovit på planet men var fortfarande trött. Jag visste att det skulle dröja ett bra tag innan jag skulle få någon ordentlig vila. Klockan var sju på morgonen nästa dag.
 Det ögonblick jag klev utanför planet blev jag omsvept av en intensiv brännande känsla. Det var 30 grader och kvavt i luften. Det var som det inte fanns något syre att andas in. Tre bussar mötte oss efter vi hade gått av planet, de skulle ta oss till stationen där vi skulle checka in i landet och ta vårat bagage.
 Efter vi hade gått igenom inchecknings kontrollen träffade vi två utav våra japanska värdar, bland annat Ken Soejima. Ken berättade att han var ansvarig för den skolan vi skulle vara på, National Olympic Memorial Youth Center.

 

När vi hade träffat våra värdar tog vi bussen från Narita in till skolan. Utanför fönstret kunde vi se centrala Tokyo. Det enda man kunde se var ett nätverk utav vägar och tunnelbanor som gick in i denna gigantiska gråa massa utav skyskrapor. Vi svängde av och körde ner i en mörk tunnel och det var där vi fick vara med om en mindre angenäm upplevelse. Vi blev påkörda bakifrån. Ingen blev skadad som tur var.
 Ken ringde polisen och det kom 3-4 polisbilar, de stängde av tunneln, la ut ljusraketer och eskorterade oss till en ny buss, vad som hände men den som körde på oss fick vi aldrig veta. Vi var nu på väg igen till skolcentret och den här gången skedde det inga fler olyckor eller andra konstigheter. Centret var varken för stort eller för litet, det var precis lagom. Det var omringat av ett stort svart staket och vad jag kunde se fanns det bara två ingångar. En för fordon och en annan för fotgängare och cyklar.
 Byggnaderna var färgglada och det var också mycket skog vilket jag tyckte om. Om sanningen ska fram så har jag svårt för storstäder och många människor, jag är mer van att bo ute på landet och vara nära naturen.

 

 

Efter vårt informationsmöte fick vi ett par timmar för oss själva, lite tid att vila oss, kontakta föräldrar innan vi skulle bege oss till en park som låg i närheten.
 Jag och ett par andra delade korridor i ”Lodging building A” med egna rum. Rummen var små, en säng, en klädhängare, ett bord och ett fönster. Alla strömknapparna var på japanska så man var tvungen att testa sig fram tills man tände eller släckte rätt lampa. Utanför fanns det tre blå soffor, en TV och en läskautomat.

 

När vi checkat in i våra rum gick jag till fika byggnaden som hade två datorer. 100 yen (8kr) för 15 minuter. Jag passade på att skriva att jag hade kommit fram och att allt var i sin ordning och sen skrev jag till Ayaka samma sak och att jag fortfarande inte visste vilken tid jag skulle vara tillgänglig den 1:a juli.

 

 

Jag ställde larmet på 07:30 för att hinna med frukosten som var mellan 07:00 till 09:00 När morgondagen kom var jag ordentligt utvilad.
 Jag, Erik och Leakim gick gemensamt till matsalen. Med ett par ätpinnar på brickor ställde vi oss i kö. Vi blev serverade en skål ris och misosoppa och därefter gick vi in i självaste matsalen. Matsalen var stor, väldigt stor. Till höger sida fanns ett långt bord där det fanns grönsaker, frukt, köttbullar, ägg, fisk, kotletter och vanliga bestick. För att visa vår respekt till den japanska kulturen bestämde vi oss att inte använda bestick.
 Efter frukosten hade vi två timmar till godo. Men det var vår första skoldag så vi samlades tidigt utanför klassrummet. Korridoren var fylld med folk från STS. Ken sa att vi kommer göra ett prov för att kolla hur bra vi är på japanska.

 

På proven fanns det grammatik frågor, skriva ut japanska tecken på de ställena som saknades, översätta från japanska till engelska och tvärtom.
 Jag hamnade i klass E, den näst bästa klassen med den näst svåraste svårighetsgraden. Det fanns sex klasser totalt. ”A” var den lättaste och ”F” var den svåraste. I min klass var vi totalt fem-sex personer. Vår lärare, Chika Saito delade ut våra grammatik böcker och papper på de olika aktiviteter vi skulle göra de kommande dagarna. På helgerna var vi fria från skolaktivitet.
 Den 1:a juli var en söndag, det betydde att det fortfarande fanns en chans att träffa Ayaka.

 

Efter lektionen samlades alla klasserna tillsammans för vi skulle till shopping distriktet Akihabara. Vi tog tåget från Sangubashi, till Shinjuku där vi bytte mot Akihabara. Varje tåg hade minst 15 vagnar och körde väldigt snabbt. Det hann aldrig ta mer än en minut mellan stationerna. Det var aldrig någon mening att sitta ner för det tog så kort tid att åka.
 Att åka tåg blev snabbt en av mina favorit aktiviteter. När vi kom fram till Akihabara fick vi gå hur vi ville så länge vi var minst tre personer i varje grupp.

 

Jag visste att jag inte skulle trivas här. Det var folk överallt, oväsen, kvavt och man kände sig instängd på grund av skyskraporna som täckte skyn. Stora lastbilar körde förbi som spelade musik från olika animé serier, folk i butiker skrek ut att det var rea med megafoner. Allt och alla överröstade varandra.
 Jag kände hur jag snabbt började känna mig yr, illamående, svårt att andas och det var nära till att jag kollapsade.

 

Men vi hann besöka ett par affärer som sålde filmer, serier och video spel. Tyvärr fann jag ingen glädje med det.
 Inget som de sålde var på engelska, allt var på japanska och de som arbetade i butikerna kunde inte engelska. En annan sak med filmerna och spelen var att de var regionslåsta. Även om jag skulle köpt en film så skulle jag inte kunnat se den hemma i Sverige.

 

Kallelsen att åka tillbaka till centret kom som en benådning. Vi hade varit i Akihabara i fyra timmar. Jag var arg, ledsen, irriterad, trött och hade huvudvärk. Jag spenderade min sista energi på att hålla humöret uppe. Den dåliga nyheten var att på schemat stod det att vi skulle besöka Akihabara en gång till, dagen innan vi skulle åka hem.

 

Nu kom helgen. Två dagar fri från skola, tänkte jag men våra STS ledare hade något annat planerat för oss. På lördagen skulle vi göra en utflykt till Tokyo Tower och söndagen skulle vi spendera på att vara på Tokyo Disneyland.
 Skulle detta betyda att jag inte skulle få träffa Ayaka?
Fortsättning följer...

 

Internet har totalt förändrat vårt moderna samhälle, det går inte att diskutera. Allt eftersom att Internet tagit över allt fler media, försvinner de gamla trotjänarna. Dagstidningar hänger vid det sista repet, TV har börjat vända sig mer och mer åt streaming och andra onlinemöjligheter, till och med radio har förflyttats till den digitala världen. Men en intressant aspekt av detta är vad som har hänt med serierna i spåret av den digitala revolutionen. Vår historia tar sin början under det sena 80-talet när Internet långsamt börjat accepteras in i folks hem, som en grottmänniska som till en början skyr eld. I och med att det digitala landskapet öppnades insåg en del vilka möjligheter som nu låg framför dom. Internet innebar en plattform helt fri från censur, kostsamma tryckerier eller besvärlig postorder. Naturligtvis var det också i princip helt outvecklat, eftersom Internet fram till 90-talet hade i princip bara varit en databas för universitetsforskare, och hade inte alls samma utseende som idag. En allra första webbserien företrädde faktiskt det moderna Internet nästan helt och hållet, då den blev upplagd på CompuServe’s servrar, som existerade innan web browsers och liknande software. Det var en Wizard Of Oz-parody kallad Witches and Stitches, skapad av Erik Millikin, en numera världsberömd konstnär och pionjär inom att använda webben som distributionsmedium. Denna serie är dock svår att hitta numera, då Wizard Of Oz är copyright skyddad, och har aldrig kunnat ges ut i tryck. Den finns inte heller längre sparad på det moderna Internet.

 

I Millikens spår följde nu flera andra konstnärer som sökte sig till Internets censurfria vidder, särskilt när World Wibe Web introducerades 1989, och de moderna webläsarna började dyka upp i mitten av 90-talet. Bland dessa urexempel kan nämnas enrute-serien Dr Fun, college serien Where The Buffalo Roam, och den långkörande Kevin And Kell som fortfarande publiceras nästan 20 år senare. Men det var inte förrän det sena 90-talet som webserierna verkligen började frodas.
 Tack vare den framväxande IT-bubblan blev Internets potential och utspridning allt mer uppenbar, och allt eftersom att datorer blev en viktig del av många hem begav sig också allt fler tecknare och författare dit. 1998 kan ses som ett av de viktigaste åren i mediets historia, för det var då Penny Arcade och PvP grundades, och skapade en genre som kom att definiera mediet för en lång tid framåt, nämligen gamer comics, serier som handlade om tv-spels kulturen som fått allt mer uppmärksamhet under 90-talet, särskilt tack vare den kontrovers som uppstått runt våldsamma tv-spel.

 

Penny Arcade, som handlade om två tv-spels fanatiker vid namn John Gabriel och Tycho Brahe som senare blev avatarer för skaparnas egna åsikter och erfarenheter, skapad av tecknaren Mike Krahulik och författaren Jerry Holkins anses vara den mest framgångsrika webserien som någonsin skapats och var dessutom en av de första som lät dess skapare försörja sig på den, och det var här som online mediet visade sin fulla potential.
 I ett medium bortom traditionella institutioner som redaktörer, tryckerier och liknande skapade Penny Arcade istället en direkt länk till läsaren, där läsaren kunde själv betala som han ville och stödja något han gillade, genom donationer eller merchandise. Allt eftersom att åren gick och seriens popularitet ökade, så spred Penny Arcade ut sig mer och mer. Idag finansierar serien tv-spels konventet Penny Arcade Expo årligen, och välgörenhetsgruppen Childs Play som donerar pengar och utrustning till barnsjukhus. Detta låg dock ännu ett par år fram i tiden, och Penny Arcade var fortfarande bara ett hobbyprojekt skapat av två gymnasiekompisar.

PvP hade en liknande start, skapad av tecknaren Scott Kurtz och baserad på en fanserie han hade gjort tidigare om onlinespelet Ultima Online. Serien handlade om redaktionen på tv-spels tidningen Player Versus Player, och deras öden och äventyr. PvP följde en väg ungefär som Penny Arcade kom att göra, där serien växte sig bortom sina blygsamma rötter och kom att definiera en era i mediet. Dock uppnådde den inte riktigt samma status som Penny Arcade, men som vi kommer att se senare kom PA att stå över alla andra, utan riktiga rivaler.

 

En slags föregångare till det kreativa klimat som skulle frodas online föreslogs av teoristen Scott McCloud, en traditionel serietecknare som sedan 80-talet arbetat med oberoende och skaparägda serier, utanför de stora syndikaten. Särskilt hans stöd för s.k micro payments, en betalningsplan som involverar små donationer och köp från många källor, istället för de vanliga köpmetoderna genom böcker och liknande, skulle bli en viktig del av webseriernas utveckling. McClouds böcker, Understanding Comics och Reinventing Comics gick in mycket på den potential som Internet erbjuder i kontrast till begränsingen med tryck. En serie som designas för att läggas upp online kan ha vilken form, storlek eller stil som helst, vilket inte är möjligt med serietidningar eller böcker. Trots McClouds bidrag till mediet har han faktiskt aldrig skapat något större när det gäller webserier, hans skapelser är mer experimentella saker han lägger upp på sin hemsida.

 

Penny Arcade’s succé kom aldrig att uppnås igen, men när så det nya milleniet kom krypande började webbserier att få upp farten. PA’s framgång ledde förstås till ett otal kloner som försökte kopiera deras framgång, men den som kom närmast var förmodligen Tim Buckley’s CTRLALTDEL, en gamerserie som först publicerades 2002. Buckleys verk blev en slags andra-klassens Penny Arcade, men uppnådde ändå en märkbar framgång. Dessvärre är CtrlAltDel’s historia plågad av kontroverser, då Buckley har ett dåligt ryckte som en mycket egotistisk författare som besvarar kritik med bannlysning från sitt forum. En annan kontrovers var en ökänd storyline där två av seriens karaktärer, Ethan och Lila, gick igenom ett missfall, något som många läsare tog mycket illa vid sig över, då dom ansåg att Buckley använde en tragedi många människor iverkligheten går igenom, i ett billigt försök att skapa drama. CtrlAltDel publiceras fortfaranda, men har genomgått en reboot och de ursprungliga karaktärerna är inte med längre, serien fokuserar nu exklusivt på tv spels parodier.

 

Även etablerade serieskapare har gett webbserierna ett försök i Internetrevolutionens spår. Författaren Warren Ellis, bakom de populära serierna Transmetropolitan och The Authority, publicerade Freak Angels 2007, och Steve Prcell, skaparen av den populära tv-spels duon Sam And Max publicerade en webserie vid namn The Big Sleep som fortsättning på de Sam And Max serier han gjort på 80-talet innan han börjat jobba på LucasArts, som senare kom att producera Sam And Max spelen. The Big Sleep vann senare 2007 års Eisner Award för bästa digitala serie.

 

I och med att grunden nu var lagd utvecklades webbserierna på sitt eget sätt. Tack vare den tillgänglighet och samverkan som Internet möjliggjorde förvandlades webserierna till en slags kontemporär renässans. Idag har flera grupper samlats vars mål är att främja utveckling och skapandet av nya serier för Internet, till exempel Strip Search, en tävling som organiserats av Penny Arcade just för att lära upp unga nya skapare i hur man organiserar och sköter en webbserie, och kringrörande material som webbside design, merchandising och reklam. En av de viktigaste delarna av att ha en webbserie är att dra till sig tillräckligtmed trafik, vilket några grupper har löst genom att starta seriekollektiv som gruppfinansierar reklam och liknande, och sedan ger nya läsare tillgång till alla serier som tar del. Detta är en mer uppdaterad metod från de gamla mail listor och liknande som var populära i mediets barndom.

 

Så som avrundning, vad mer kan sägas? Framtiden får avgöra exakt hur webbserierna kommer att utvecklas, men man kan dra slutsatsen att dom är här för att stanna. En allt mer sofistikerad infrastruktur innebär mer unika möjligheter.

Det är snart två månader sedan Nelson Mandela avled. Madiba, eller Tata, som han ofta kallas för i Sydafrika, vilket markerade hans position som landsfader och förebild, har ofta beskrivits som en ikon också i resten av världen. Han personifierade med sin mänsklighet befrielsen från förtrycket och han var den totala motsatsen till det omänskliga apartheid-systemet.
 Han var också en fullständig motsats till president P W Botha som representerade den privilegierade vita minoriteten i Sydafrika under de mest våldsamma åren under 1980-talet när det perverterade apartheidsystemet ännu var intakt och Mandela ännu satt inspärrad på fängelseön Robben Island utanför Kapstaden. Trots att Botha, som alltid stod och viftade med sitt pekfinger under sina tal, var så privilegierad framstod han som surögd och bitter.
 Mandela var efter 27 år i fängelse allt det som Botha inte var – karismatisk, jordnära och humoristisk. Det finns ett fantastiskt fotografi som är taget av en fantastisk fotograf, Ken Oosterbroek, som sköts till döds 1994 när han hamnade i
skottlinjen under striderna mellan Inkatharörelsen och ANC-sympatisörer.
 Det är en bild på Mandela som med ett stort leende sparkar en boll till några överlyckliga barn under ANC:s valkampanj 1994. Fotot är taget precis i samma ögonblick som skon flyger av och blottlägger två tår som sticker ut ur strumpan.
 Bilden är typisk och kännetecknande för det Mandela representerade: prestigelöshet och mänsklighet. Mandela var aldrig rigid. Ändå tummade han inte på den moraliska kompassen. Han hade överseende med att världens politiker plötsligt ville frottera sig med honom, trots att många av dem för inte så länge sedan hade använt de värsta skällsord som de kunde komma på när de beskrev honom som kommunist och
terrorist. Han verkade nästan lite road av det.

 

Samtidigt hade Mandela all rätt i världen att vara rasande över att dela Nobelpriset 1993 med apartheidregimens siste president. En vecka innan priset tillkännagavs hade nämligen Bothas efterträdare President DeKlerk beordrat en attack mot ett påstått terroristfäste i Umtata i Transkei, inte långt från platsen där Mandela föddes och växte upp.
 Så genomfördes massakern i North Crest utanför Umtata, där tvillingarna Sadat och Somora Mpendulo 16 år dödades med 16 respektive 11 kulor, Sandilo Yose och Mzandile Mfeya, båda 12 år, dödades av 37 kulor och Thando Mthembu, 17 år dödades av 6 kulor. Barnen sköts i sömnen.
 Ändå visade inte Mandela sin ilska offentligt när han mottog priset i Oslo tillsammans med De Klerk. Ett av de mest kännetecknande dragen hos Mandela var nämligen värdighet. Den 16 december utanför begravdes Mandela i sin hemby strax utanför Umtata.

 

I mars 2014 har 20 år passerat sedan de första fria och demo-kratiska valen hölls i landet och besvikelsen över utvecklingen är stor bland stora delar av befolkningen. I byarna kring Umatata saknar fortfarande många hushåll avlopp, el och vatten. Arbetslösheten är förfärande hög. Statistik från UNDP och ekonomer vid University och Cape Town har visat att klyftan mellan de fattigaste och de rikaste i Sydafrika numera är störst i världen.
 Den statliga repressionen mot rörelser i Sydafrika som protesterar mot sociala orättvisor har inte heller visat sig höra till historien. Massakern i Marikana i augusti 2012 där 34 strejkande gruvarbetare dödades och ytterligare 78 sårades, när polisen angrep dem med automatvapen,
är ett exempel på detta.
 Historikern Peter Alexander visar i en nyligen publicerad bok att gruvarbetarnas arbets- och levnadsvillkor i Marikana år 2012, kan jämföras med situationen för Sydafrikas kolgruvearbetare i Witbank under 1920-talet.

 

Stora delar av aktierna i gruvbolaget Lonmins platinagruva ägs av Cyril Ramaphosas investmentbolag Shanduka Group. Ramaphosa, som är en av Sydafrikas rikaste personer, sitter också i styrelsen för bolaget. Under 1980-talet var han generalsekreterare i gruvarbetareförbundet NUM och en av de framträdande ledargestalterna i kampen mot apartheid och den förste mottagaren av Olof Palme-priset.
 Black Economic Empowerment har medfört att en stenrik bourgeoisie med svarta ansikten har skapats. Som återvald ANC-ordförande kan Jacob Zuma nu se fram emot att byggandet av residenset i Nkandla, som ibland kallas ”Zumaville”, blir slutfört. Byggprojektet i Natal har hittills kostat skattebetalarna i Sydafrika 250 miljoner rand och den summan lär växa avsevärt innan bygget är klart.

Den internationella solidariteten med de nya sociala protest-rörelser som formeras i de fattiga kåkstäderna lyser med sin frånvaro. ANC är ett paraply som spänner över många olika politiska inriktningar och många av medlemmarna lider nog i det tysta. Jag är ganska säker på att Mandela också gjorde det innan han försvann in i åldrandets demens.

 Så som man svalnar på sina egna vägar vid fortsatt liv och får det man begär, det man redan blödde och värkte för.
Behöver inte längre hämnas på alla de fiender man varit nedtryckt av. Ett tillgodogörande av dem ”lyfter man på maskineriet”. Så långt, trots allt. Vilken tro man har, eller hur man blandar, har man ett ända mål i all tro, bli det bästa man är.
 Så upplever jag detta, som rör religion!