Det är snart två månader sedan Nelson Mandela avled. Madiba, eller Tata, som han ofta kallas för i Sydafrika, vilket markerade hans position som landsfader och förebild, har ofta beskrivits som en ikon också i resten av världen. Han personifierade med sin mänsklighet befrielsen från förtrycket och han var den totala motsatsen till det omänskliga apartheid-systemet.
 Han var också en fullständig motsats till president P W Botha som representerade den privilegierade vita minoriteten i Sydafrika under de mest våldsamma åren under 1980-talet när det perverterade apartheidsystemet ännu var intakt och Mandela ännu satt inspärrad på fängelseön Robben Island utanför Kapstaden. Trots att Botha, som alltid stod och viftade med sitt pekfinger under sina tal, var så privilegierad framstod han som surögd och bitter.
 Mandela var efter 27 år i fängelse allt det som Botha inte var – karismatisk, jordnära och humoristisk. Det finns ett fantastiskt fotografi som är taget av en fantastisk fotograf, Ken Oosterbroek, som sköts till döds 1994 när han hamnade i
skottlinjen under striderna mellan Inkatharörelsen och ANC-sympatisörer.
 Det är en bild på Mandela som med ett stort leende sparkar en boll till några överlyckliga barn under ANC:s valkampanj 1994. Fotot är taget precis i samma ögonblick som skon flyger av och blottlägger två tår som sticker ut ur strumpan.
 Bilden är typisk och kännetecknande för det Mandela representerade: prestigelöshet och mänsklighet. Mandela var aldrig rigid. Ändå tummade han inte på den moraliska kompassen. Han hade överseende med att världens politiker plötsligt ville frottera sig med honom, trots att många av dem för inte så länge sedan hade använt de värsta skällsord som de kunde komma på när de beskrev honom som kommunist och
terrorist. Han verkade nästan lite road av det.

Samtidigt hade Mandela all rätt i världen att vara rasande över att dela Nobelpriset 1993 med apartheidregimens siste president. En vecka innan priset tillkännagavs hade nämligen Bothas efterträdare President DeKlerk beordrat en attack mot ett påstått terroristfäste i Umtata i Transkei, inte långt från platsen där Mandela föddes och växte upp.
 Så genomfördes massakern i North Crest utanför Umtata, där tvillingarna Sadat och Somora Mpendulo 16 år dödades med 16 respektive 11 kulor, Sandilo Yose och Mzandile Mfeya, båda 12 år, dödades av 37 kulor och Thando Mthembu, 17 år dödades av 6 kulor. Barnen sköts i sömnen.
 Ändå visade inte Mandela sin ilska offentligt när han mottog priset i Oslo tillsammans med De Klerk. Ett av de mest kännetecknande dragen hos Mandela var nämligen värdighet. Den 16 december utanför begravdes Mandela i sin hemby strax utanför Umtata.

I mars 2014 har 20 år passerat sedan de första fria och demo-kratiska valen hölls i landet och besvikelsen över utvecklingen är stor bland stora delar av befolkningen. I byarna kring Umatata saknar fortfarande många hushåll avlopp, el och vatten. Arbetslösheten är förfärande hög. Statistik från UNDP och ekonomer vid University och Cape Town har visat att klyftan mellan de fattigaste och de rikaste i Sydafrika numera är störst i världen.
 Den statliga repressionen mot rörelser i Sydafrika som protesterar mot sociala orättvisor har inte heller visat sig höra till historien. Massakern i Marikana i augusti 2012 där 34 strejkande gruvarbetare dödades och ytterligare 78 sårades, när polisen angrep dem med automatvapen,
är ett exempel på detta.
 Historikern Peter Alexander visar i en nyligen publicerad bok att gruvarbetarnas arbets- och levnadsvillkor i Marikana år 2012, kan jämföras med situationen för Sydafrikas kolgruvearbetare i Witbank under 1920-talet.

Stora delar av aktierna i gruvbolaget Lonmins platinagruva ägs av Cyril Ramaphosas investmentbolag Shanduka Group. Ramaphosa, som är en av Sydafrikas rikaste personer, sitter också i styrelsen för bolaget. Under 1980-talet var han generalsekreterare i gruvarbetareförbundet NUM och en av de framträdande ledargestalterna i kampen mot apartheid och den förste mottagaren av Olof Palme-priset.
 Black Economic Empowerment har medfört att en stenrik bourgeoisie med svarta ansikten har skapats. Som återvald ANC-ordförande kan Jacob Zuma nu se fram emot att byggandet av residenset i Nkandla, som ibland kallas ”Zumaville”, blir slutfört. Byggprojektet i Natal har hittills kostat skattebetalarna i Sydafrika 250 miljoner rand och den summan lär växa avsevärt innan bygget är klart.

Den internationella solidariteten med de nya sociala protest-rörelser som formeras i de fattiga kåkstäderna lyser med sin frånvaro. ANC är ett paraply som spänner över många olika politiska inriktningar och många av medlemmarna lider nog i det tysta. Jag är ganska säker på att Mandela också gjorde det innan han försvann in i åldrandets demens.