Det vet ju alla moderna företagsledare att det har en gynnsam effekt på arbetsmiljön att medarbetare av skilda kön ingår i arbetsgrupper. I grupper enbart bestående av män utvecklas ju exempelvis gärna en rå och otillbörlig jargong, vilken på ett smidigt sätt kan brytas genom att man tillsätter en trevlig ung dam i receptionen. Detta medför att ett mer civiliserat klimat uppnås vilket inverkar positivt på arbetsmoralen.
 Av erfarenhet kan jag dock meddela att det är svårare att på ett för företaget gynnsamt sätt införliva männen i styrelserummet. För trots våra stora ansträngningar att bygga upp en icke könsdiskriminerande organisation på alla nivåer, så stupar vi just på den punkten.
 För att åskådliggöra situationen ska jag med några belysande exempel delge er vari problematiken ligger.
 Föregående år kvoterades Rune in i ledningsgruppen. Rune är en attraktiv man i sina bästa år. Han är för övrigt tränare på det gym dit vi damer gärna går på veckans friskvårdstimma. Inget ont sagt om Rune som också har en trevlig personlighet och därför alltid fungerar friktionsfritt i andra arbetsgruppssituationer; men likväl uppstod det problem runt honom i rollen som styrelseledamot beroende just på det faktum att han är en man.
 Redan vid första mötet i våras stod det klart att han inte platsade i gruppen. Med anledning av frånvaro relaterad till VAB (Vård Av sjukt Barn) var både Åsa och Birgitta förhindrade, vilket föranledde att mötet blev uppskjutet en vecka. Rune som hade förberett sig väl inför sitt första möte muttrade besviket inför detta ordförandes beslut. Förståelsen för att Åsas och Birgittas kompetens är av största vikt för företagsledningens beslutsprocess och att de därför måste inväntas uteblev fullständigt från hans sida.
 Vid det senarelagda mötet var han sedan ivrig att medverka och gjorde det genom att fastna i tekniska detaljdiskussioner som av förklarliga skäl ingen hade ork att bemöta. Det kvinnliga kreativa flödet blev avbrutet stup i kvarten genom hans irrelevanta inlägg. Våra försök att genom ignorans leda honom bort från sina påstridiga argument, tolkade han som att vi inte hade förstått, vilket i sin tur ledde till att han på ett än mer uttömmande sätt ville förklara sina ståndpunkter. Hade inte Gunnel haft en hembakad äppelkaka med sig som kunde sätta stopp för hans ändlösa harvande, vet jag inte hur det hade slutat!
 Inte endast Rune utan alla män är jag rädd, har för övrigt inte förmågan att följa det kvinnliga intellektet; att via flexibla tankebanor och fria associationer på ett snabbt sätt skapa en helhetsbild utifrån vilka viktiga beslut måste fattas. Rune ville dessutom prompt hänga med i svängarna, vilket ledde till att jag i tid och otid måste ta mig tid till att förtydliga det vi andra redan för länge sedan hade förstått. Behöver jag förklara att tid är pengar och att företaget inte har råd att låta sju välbetalda kvinnor i topposition sitta och rulla tummarna eller himla med ögonen under mötestid!
 För några år sedan kvoterade vi in två män samtidigt, för att på så vis öppna möjligheten för större balans mellan det kvinnliga och manliga. Och där satt vi välmenande kvinnor snart med två tuppar som på ett ogenerat sätt använde sin tid i luften till att positionera sig i förhållande till varandra. De tävlade öppet om mest utrymme och briljerade med facktermer och moderna tekniska finesser som gubbarna på golvet redan sköter utmärkt utan deras inblandning. Som ni säkert förstår så hade jag att välja mellan att låta sex kvalificerade kvinnor lämna gruppen, eller två inkvoterade män.
 När vi nu ändå är inne på mäns behov av maktstrukturer, så vill jag passa på att förtydliga ytterligare ett irritationsmoment. Männen har en tendens att rikta sig direkt och endast mot ordföranden, alltså mig, då de framför sina argument. Deras behov av att få ett erkännande av ledaren ter sig oerhört omoget och vi kvinnor genomskådar genast detta barnsliga beteende med vår mammiga fingertoppskänsla. Om jag i respekt för de övriga styrelsemedlemmarna vänder bort blicken från den talande mannen, börjar ofelbart hans egen blick snart att flacka och den myndiga stämmans volym sjunker betänkligt. Vilket sannerligen inte är någon större förlust för varken oss eller företaget i stort.
 Denna min hänsyn till damerna i rummet måste dock hanteras med varsamhet. Män har nämligen oerhört svårt att ta emot all form av kritik, även då den är konstruktiv. Kvinnor bjuder på sig själva och inser att det är ett givande och tagande inom gruppen, medan männen aldrig skulle medge ett felsteg utan hellre än att ge med sig vill diskutera en fråga in absurdum.
 Några gånger har jag nödgats markera att vi måste ta beslut utifrån verksamhetens bästa och inte utifrån ”hur att på bästa sätt inte trampa någon på tårna”, vilket lett till att någon man tappat ansiktet inför flickorna. I sådana ganska vanligt förekommande fall krävs det ett omfattande reparationsarbete från min sida innan den förorättade är på banan igen. Män tar både sig själva och andra på ett så väldans stort allvar och förstår inte att driva företag är en lek som leks bäst om alla är på samma nivå.
 Det värsta med deras inflytande på styrelsearbetet är ändock det faktum att de stör det mellanmänskliga spelet.
Arbetet i ledningsgruppen bygger på goda relationer och samspel. I linje med detta gör vi i våra kvinnliga ambitioner oss ofta måna om att skapa stämningsfyllda atmosfärer som bidrar till det optimala samtalet. Förmågan och viljan till att utveckla dessa grundstenar verkar männen nästintill fullständigt befriade ifrån. När vi vid någon sammankomst på annan ort vinnlagt oss om detta, kanske i form av ett vackert dukat bord med några flaskor vin och goda ostar, kommer männen oftast med några vilda förslag om att vi borde bada bastu, köra terrängbilar eller bygga en tiokampsbana!!!
 När Kalle och Lasse var med i styrelsen samtidigt lät jag dem ta itu med sina ovidkommande aktiviteter på egen hand, så att vi kvinnor ostört kunde utbyta värdefulla tankar och erfarenheter. Kalle och Lasse blev under detta ”get together” bästa polare, vilket kanske var deras främsta syfte med det statusfyllda medlemskapet.
 Det är beklagligt att många män, som fungerar förhållandevis bra som underställda, blir sådana dummerjönsar då de uppnår bestämmandenivå. Ingen skulle hellre än jag vilja se att det blev ändring på den saken. Om man tror på människan, om man tror på utveckling – som jag gör – så måste man fortsätta att driva denna till synes tröstlösa kamp för ett jämlikt samhälle. Min lilla del i detta mastodontarbete är att fortsatt, trots protester från det kvinnliga etablissemanget på firman, hålla fast vid regeln om att åtminstone en man varje år ska väljas in i vår styrelsegrupp. Om han sedan väljer att avsäga sig uppdraget i förtid så kan jag förstås inte hindra honom från det.
 För visst vill vi ha in männen i våra styrelser – bara de inte hade så förebannat svårt att inse att de är utvalda för att de är män, men att de i sammanträdesrummet måste bete sig som vi kvinnor.