text KITTY
Nr 1/2014

 ”Om doktorn visste hur förvånad jag är över att ha ett blodtryck, hade doktorn förstått varför”, sa jag inte. Men tänkte. Kvoten av presumtiva självmordskandidater hade ju fransmännen redan med råge fyllt själva. Jag skulle inte bli ett välkommet tillskott. Därför bet jag mig själv i tungan och försökte blidka henne med ett undergivet leende, såsom gärna främlingar gör när de inte begriper, eller vill ge skenet av att inte begripa.
 Att blidka och vara undergiven ingick vanligtvis inte i min repertoar – jag brukar föra mig med en självklarhet som öppnar dörrar som för många andra är stängda – men efter att ha genomlidit den totala förnedringen var jag rejält tilltufsad. Men insåg även i detta tilltufsade tillstånd att jag var tvungen att ta till alla knep som stod i min makt för att helskinnad kunna ta mig tillbaka till min behagfulla anonymitet i Paris city.
 För min inre syn såg jag risiga bussar som stod redo att direktutvisa de element som kunde utgöra omedelbar fara för rikets säkerhet. Bakvägen skulle vi slussas ut till en närbelägen parkering och redan inom några timmar skulle jag befinna mig på en belgisk tullstation utan större utsikter att någonsin få återbeträda fransk mark. Eller ännu värre; eftersom jag som skandinav var i minoritet skulle transporten troligtvis gå söderut, med transit genom Spanien, och inom kort skulle jag stå vid relingen på ett överfyllt fraktfartyg och vinka mina nyvunna drömmar farväl.
 Jag log ännu sötare mot doktorn och la mitt huvud ödmjukt på sned. Nu gällde det att lägga band på min förkärlek att tala sanning och i stället använda mig av ren manipulation.

Det hade varit förhållandevis lätt att ta sig in i Frankrike. Trots det terrorhotade landets krav på visa. Men nu hade mitt tillfälliga journalistvisum gått ut, och i min svenskhet tänkte jag att det var dags att ta itu med ett uppehållstillstånd.
 Sagt och gjort. På kommunförvaltningen plockade jag under en flanerandedag upp en broschyr med anvisningarna: hur att erhålla ett ”carte de sejour”. Tillbaka i kammaren och med lexikonet i högsta hugg översatte jag därefter med stor möda byråkratfranskan till svenska. Det visade sig att det skulle krävas allehanda blanketter och intyg, bland annat en hälsodeklaration, och jag hänvisades till en mottagning i utkanten av staden. Det medföljde en utförlig vägbeskrivning.
 Efter att ha bytt tunnelbana vid två tillfällen, hoppade jag på ett RER (regionaltåg) som tog mig till ett förortskomplex av aldrig skådat slag. Byggnaderna, soporna, de snoriga ungarna som sprang omkring alltför lättklädda, ja alla intryck som nådde mina sinnen var minst sagt deprimerande. För en sekund övervägde jag att strunta i hälsokontrollen. Men betvingade min olustkänsla och befann mig snart tillsammans med andra tvivelaktiga ”uppehållare” i ett kalt och fuktskadat väntrum. De övriga väntande var alla nordafrikaner. Allt från tjocka matronor med flera lager av färgglada tyger svepta runt kropparna, till småväxta och hålögda unga män i för stora kavajer. Flera av dem i vita skor á la Fred Astaire.
 En stark lukt av olivolja, svett och mögel omslöt mig som en mardrömslik drog. I mitt omtöcknade tillstånd såg jag inga vägar ut. Jag blev ett med den följsamma massan. Viljelös stod jag snart snällt köande för att ta emot en blankett som skulle fyllas i inför själva undersökningen. Man skulle bland annat med kryss markera de sjukdomar man led av. Eftersom jag inte kunde utläsa vad några av diagnoserna stod för, kryssade jag systematiskt i alla ”non”-rutor. Tänkte att någon av frågorna kanske rörde synförmågan och smög därför diskret ned mina glasögon i jackans inneficka.
 Efter sisådär tre timmar bjöds jag tillsammans med fem algeriska kvinnor längre in i kliniken. I ett litet kyffe utan fönster och med en glödlampa dinglande i ett snöre från taket, blev vi beordrade att klä av oss. Och inte ens nu blinkade min egen varningslampa tillräckligt starkt för att få mig på flykt. Efter någon minut stod vi huttrande i en tät klunga, i bara trosor och BH:ar.
 En barsk sjuksköterska delade ut små genomskinliga plastkoppar att lämna urinprov i. Därefter blev vi hänvisade till toalettbås endast avskiljda med några sjaskiga draperier. Gruppens sex prover samlades därefter in på en bricka. Jag stirrade som förhäxad på de identiska muggarna som bars bort till ett rum i de bakre regionerna. Eftersom de inte hade några särskiljande markeringar, skulle vi alltså testas kollektivt. Man kanske rent av bakom lykta dörrar hällde över proven i en och samma bägare för att effektivisera? Jag kunde inte låta bli att undra vad som skulle hända om urinmixen visade spår av narkotiska preparat eller någon infektion; om vi då alla skulle få samma behandling. Typ fängelsestraff eller en stark penicillinkur. Gudskelov nämndes inget mer om dessa prover, så jag utgick från att vi alla blivit godkända på denna del av testet.
 Nu skulle vi undersökas. Den påklädda sjuksköterskan i sällskap med en lika påklädd läkare kände på ryggrader, magar, klämde på lymfkörtlar och djupdök i halsar och öron. Allt som hördes var några kommentarer som doktorn lät meddela systern att notera. Jag bävade inför att de skulle upptäcka det diskbråck som plågat mig från och till. Fast enligt min parlör existerade inte det begreppet på franska – vilket kanske är förklaringen till att de inte uppmärksammade den skavanken.
 Därefter fick vi ta på oss kläderna igen och blev i tur och ordning inkallad till läkaren som alltså stod för den sista prövningen, blodtrycksmätningen och ett förtroligt samtal på tu man hand.

När jag efter en veckas återhämtande lyckats skaka av mig den värsta skammen och höja blicken från marknivån, stegade jag med beslutsamhet in i den enorma byggnad som administrerade ärenden rörande utlänningar.
 För att mötas av ett ännu enormare väntrum, som trots sin storlek var på tok för litet för att rymma alla oss som ville stanna i det förlovade landet. Ett myller av luttrade araber satt eller stod längs väggarna och lät sig varken bekommas av den obefintliga ventilationen eller den snäsiga damen i luckan som delade ut nummerlappar. Förutseende hade de tagit med sig små picknickknyten som kom väl till pass i stillaståendet som rådde. Någon förbarmades sig vid lunchdags över mig och jag tog tacksamt emot en baguette med vitlöksmarinerade bitar av lammkött.
 Efter närmare åtta timmars väntan fick jag träffa en fransman av det mer nonchalanta slaget (vilket inte säger så litet!) som lät meddela att dopbevisen (jo, det skulle vara två kopior) naturellement skulle vara översatta till världsspråket, det vill säga franska. Han tänkte verkligen inte befatta sig med engelskan! (Franskan har faktiskt under långa tider varit diplomatspråket – hur nu fransmännen lyckades genomdriva det – så dock inte längre.)
 Inget uppehållstillstånd här inte! Men det gick bra att komma tillbaka nästkommande dag …

Efter att ha skaffat ytterligare en kopia av dopbeviset (nu korrekt översatt och stämplat av franska institutet i Göteborg), skickat i ett rekommenderat brev till huvudpostkontoret (där en posttjänsteman först vägrade lämna ut det eftersom han ansåg att pass inte gällde som legitimation; vilket i sin tur föranledde att jag fick koppla in självaste postmästaren på ärendet), begav jag mig ånyo till registreringsenheten.
 Men hur det nu var så bröts den onda förtrollningen den dagen. För när jag steg ur metrovagnen så befann jag mig inte ens i närheten av kommunalhuset, utan i tunnelbanestationen vid Abbesses. Självbevarelsedriften hade äntligen vaknat och lett mig in på ett mer livsbejakande sidospår. Lättnaden var stor och på min väg ut hoppade jag utan betänkligheter över de spärrar som kräver en biljett för att öppna sig; mitt framför ögonen på två polismän som hade siktet inställt på de betalande ynglingarna bakom mig. Till synes utan anledning attackerades de unga männen och blev uppträngda mot en betongvägg med armarna låsta i en osannolik vinkel bakom ryggarna.
 I samma ögonblick som jag tömde min väska på alla medhavda papper i en soptunna, hörde jag en av männen på ett lugnt och sansat sätt förklara att han hade ett carte de séjour. Och när jag vände mig om för att få en sista glimt av intermezzot, såg jag hur luften gick ur de uppretade gendarmerna som tvingades backa några steg. Det är en sak att trakassera folk från de forna kolonialstaterna – en annan att överträda lagen.
 På väg till ett av mina favoritställen, creperiet vid Place du Tertre, gladdes jag åt att det var jag som var kriminell, medan de sammetsögda hade lyckats passera nålsögat. Och inte tvärtom.