Det hela började med en TV-serie som heter ”Teen Titans”. Jag blev väldigt förtjust i introsången och kollade upp vilken grupp som sjöng den för att se om jag kunde hitta andra bra sånger. Jag fick veta vilken grupp det var och jag hittade fler sånger jag tyckte om fast inte på det sättet som jag hade väntat mig. Det visade sig vara en duo grupp som sjöng introt, en grupp vid namn ”Puffy AmiYumi”, med Ami Onuki och Yumi Yoshimura.
 När jag började lyssna på andra sånger som Puffy hade gjort var det på ett språk som inte var likt något annat jag hade hört förut, japanska.

En skoldag då jag hade engelska så pratade vi om ”e-pals”, brevvänner fast man använder e-mail istället för handskrivet.Då tänkte jag hur coolt det skulle vara om jag hade en japansk e-pal. Jag hittade en webbsida som var gjord för att skaffa e-pals, där kunde man leta efter folk efter specifik ålder, kön och var de bodde.
 Jag sökte efter en tjej i min egen ålder från Japan och fick fram en lång lista med olika personer. Jag valde en som hade liknade intressen som jag själv hade, en tjej vid namn Kayo. Jag skrev mitt första e-mail till henne, skrev om vi kunde bli vänner och dela språkkunskaper med varandra. Jag var nervös, väldigt nervös, att vänta på svar kändes som en evighet. Och när svaret kom blev jag överlycklig. Vi skickade bilder på varandra, vi pratade om intressen och framtids-planer.

Ett par månader senare skrev Kayo att vi inte längre kunde fortsätta vår brevväxling och bröt upp kontakten med mig, jag blev mycket ledsen och det tog mig ett tag att komma över det.
Jag funderade på om den här e-pal grejen var något att ha eftersom risken fanns att personen i fråga kunde sluta att skriva tillbaka.
 Jag övertalade mig själv att skaffa en ny, alla människor är olika trots allt. Den här gången en tjej vid namn Ayaka. Precis som med Kayo pratade vi om hur våra vardags liv var, livet i skolan, skickade bilder på varandra och efter två månader blev jag påmind om hur jag förlorade Kayo och jag förberedde mig på att förlora Ayaka också men hon fortsatte att skriva.

Två år senare var vi fortfarande e-pals, fast vi hade nu gått över till Microsoft Messenger så vi kunde chatta i real-time. Det var nu jag hittade en språk skola vid namn STS som hade språkresor till Tokyo. Kursen var på tre veckor. Jag skrev upp mig att åka sommaren 2011 men på grund av olyckan vid Fukushima blev resan uppskjuten till sommaren 2012.

Den 28: juni var det dags att åka. Jag och mamma gick upp runt 05:00 på morgonen och tog tåget ifrån Bergåsa till Kastrup. Där träffade jag mina STS ledare och resten utav de som hade skrivit upp sig på Tokyo resan. Jag och mamma skiljdes åt och jag var nu ensam med främmande människor men jag var varken rädd eller nervös. Vi lärde snabbt att lära känna varandra för vi alla hade någon form utav japanskt intresse.
 Efter en timme på Kastrup tog vi flyget till Amsterdam och där skulle vi vänta en timme innan vi skulle ta flyget från Amsterdam till Tokyo.
 Här blev jag bekant med Christopher, Erik, Leakim och Anna-Klara, vi blev vänner direkt och Christopher började ställa mig frågor angående japansk grammatik. När jag började prata japanska blev jag genast prisad av ett par japaner som stod bredvid oss. De tyckte att det var coolt att höra utlänningar prata japanska. Att bli prisad på det sättet gjorde mig mycket glad och jag såg bara ännu mer fram emot att få komma till Japan.

Resan mellan Amsterdam och Tokyo tog elva timmar, det kändes som en livstid. Det var meningen att vi skulle sova på flyget så vi vande oss vid den japanska tidszonen men det var kallt och det blev snabbt obekvämt att sitta så länge, jag kunde bara inte sova under de omständigheterna.
 Jag funderade på vilket jag såg mest fram emot, att nu äntligen fick jag min dröm uppfylld att åka till Japan eller att träffa min e-pal Ayaka i verkligheten. Vi hade bestämt att vi skulle träffas den 1:a juli. Exakt var och hur vi skulle träffas var oklart eftersom jag inte visste mitt schema.

Ett par minuter innan landning i Narita (Tokyos flygplats) vaknade jag till, jag hade halvsovit på planet men var fortfarande trött. Jag visste att det skulle dröja ett bra tag innan jag skulle få någon ordentlig vila. Klockan var sju på morgonen nästa dag.
 Det ögonblick jag klev utanför planet blev jag omsvept av en intensiv brännande känsla. Det var 30 grader och kvavt i luften. Det var som det inte fanns något syre att andas in. Tre bussar mötte oss efter vi hade gått av planet, de skulle ta oss till stationen där vi skulle checka in i landet och ta vårat bagage.
 Efter vi hade gått igenom inchecknings kontrollen träffade vi två utav våra japanska värdar, bland annat Ken Soejima. Ken berättade att han var ansvarig för den skolan vi skulle vara på, National Olympic Memorial Youth Center.

När vi hade träffat våra värdar tog vi bussen från Narita in till skolan. Utanför fönstret kunde vi se centrala Tokyo. Det enda man kunde se var ett nätverk utav vägar och tunnelbanor som gick in i denna gigantiska gråa massa utav skyskrapor. Vi svängde av och körde ner i en mörk tunnel och det var där vi fick vara med om en mindre angenäm upplevelse. Vi blev påkörda bakifrån. Ingen blev skadad som tur var.
 Ken ringde polisen och det kom 3-4 polisbilar, de stängde av tunneln, la ut ljusraketer och eskorterade oss till en ny buss, vad som hände men den som körde på oss fick vi aldrig veta. Vi var nu på väg igen till skolcentret och den här gången skedde det inga fler olyckor eller andra konstigheter. Centret var varken för stort eller för litet, det var precis lagom. Det var omringat av ett stort svart staket och vad jag kunde se fanns det bara två ingångar. En för fordon och en annan för fotgängare och cyklar.
 Byggnaderna var färgglada och det var också mycket skog vilket jag tyckte om. Om sanningen ska fram så har jag svårt för storstäder och många människor, jag är mer van att bo ute på landet och vara nära naturen.

Efter vårt informationsmöte fick vi ett par timmar för oss själva, lite tid att vila oss, kontakta föräldrar innan vi skulle bege oss till en park som låg i närheten.
 Jag och ett par andra delade korridor i ”Lodging building A” med egna rum. Rummen var små, en säng, en klädhängare, ett bord och ett fönster. Alla strömknapparna var på japanska så man var tvungen att testa sig fram tills man tände eller släckte rätt lampa. Utanför fanns det tre blå soffor, en TV och en läskautomat.

När vi checkat in i våra rum gick jag till fika byggnaden som hade två datorer. 100 yen (8kr) för 15 minuter. Jag passade på att skriva att jag hade kommit fram och att allt var i sin ordning och sen skrev jag till Ayaka samma sak och att jag fortfarande inte visste vilken tid jag skulle vara tillgänglig den 1:a juli.

Jag ställde larmet på 07:30 för att hinna med frukosten som var mellan 07:00 till 09:00 När morgondagen kom var jag ordentligt utvilad.
 Jag, Erik och Leakim gick gemensamt till matsalen. Med ett par ätpinnar på brickor ställde vi oss i kö. Vi blev serverade en skål ris och misosoppa och därefter gick vi in i självaste matsalen. Matsalen var stor, väldigt stor. Till höger sida fanns ett långt bord där det fanns grönsaker, frukt, köttbullar, ägg, fisk, kotletter och vanliga bestick. För att visa vår respekt till den japanska kulturen bestämde vi oss att inte använda bestick.
 Efter frukosten hade vi två timmar till godo. Men det var vår första skoldag så vi samlades tidigt utanför klassrummet. Korridoren var fylld med folk från STS. Ken sa att vi kommer göra ett prov för att kolla hur bra vi är på japanska.

På proven fanns det grammatik frågor, skriva ut japanska tecken på de ställena som saknades, översätta från japanska till engelska och tvärtom.
 Jag hamnade i klass E, den näst bästa klassen med den näst svåraste svårighetsgraden. Det fanns sex klasser totalt. ”A” var den lättaste och ”F” var den svåraste. I min klass var vi totalt fem-sex personer. Vår lärare, Chika Saito delade ut våra grammatik böcker och papper på de olika aktiviteter vi skulle göra de kommande dagarna. På helgerna var vi fria från skolaktivitet.
 Den 1:a juli var en söndag, det betydde att det fortfarande fanns en chans att träffa Ayaka.

Efter lektionen samlades alla klasserna tillsammans för vi skulle till shopping distriktet Akihabara. Vi tog tåget från Sangubashi, till Shinjuku där vi bytte mot Akihabara. Varje tåg hade minst 15 vagnar och körde väldigt snabbt. Det hann aldrig ta mer än en minut mellan stationerna. Det var aldrig någon mening att sitta ner för det tog så kort tid att åka.
 Att åka tåg blev snabbt en av mina favorit aktiviteter. När vi kom fram till Akihabara fick vi gå hur vi ville så länge vi var minst tre personer i varje grupp.

Jag visste att jag inte skulle trivas här. Det var folk överallt, oväsen, kvavt och man kände sig instängd på grund av skyskraporna som täckte skyn. Stora lastbilar körde förbi som spelade musik från olika animé serier, folk i butiker skrek ut att det var rea med megafoner. Allt och alla överröstade varandra.
 Jag kände hur jag snabbt började känna mig yr, illamående, svårt att andas och det var nära till att jag kollapsade.

Men vi hann besöka ett par affärer som sålde filmer, serier och video spel. Tyvärr fann jag ingen glädje med det.
 Inget som de sålde var på engelska, allt var på japanska och de som arbetade i butikerna kunde inte engelska. En annan sak med filmerna och spelen var att de var regionslåsta. Även om jag skulle köpt en film så skulle jag inte kunnat se den hemma i Sverige.

Kallelsen att åka tillbaka till centret kom som en benådning. Vi hade varit i Akihabara i fyra timmar. Jag var arg, ledsen, irriterad, trött och hade huvudvärk. Jag spenderade min sista energi på att hålla humöret uppe. Den dåliga nyheten var att på schemat stod det att vi skulle besöka Akihabara en gång till, dagen innan vi skulle åka hem.

Nu kom helgen. Två dagar fri från skola, tänkte jag men våra STS ledare hade något annat planerat för oss. På lördagen skulle vi göra en utflykt till Tokyo Tower och söndagen skulle vi spendera på att vara på Tokyo Disneyland.
 Skulle detta betyda att jag inte skulle få träffa Ayaka?
Fortsättning följer...